Svensk rättspraxis
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1972—1975
Av justitierådet BERTIL BENGTSSON
Översikt av innehållet:Förutsättningar föransvar. Olycksfall i arbete s. 504. Bristfälliga anordningar i övrigt s. 505. Produktskada s. 507. Sjukvård s. 507. Barn. Sport och lek s. 508. Omyndigförklarad s. 509. Sinnessjuk s. 510. Sprängning, grävning s. 510. Miljöfarlig verksamhet i övrigt s. 510. Djur s. 511. Järnvägstrafik s. 511. Vägtrafik s. 511. Väghållning s. 512. Sandningsskyldighet s. 513. Advokat. Konkursförvaltare s. 513. Konsult s. 513. Värnpliktig s. 513. Upplopp s. 513. Räddningsingripande s. 514. Skadeståndet. Kausalitet s. 514. Medvållande s. 514. Tredjemansskadas. 515. Personskada s. 517. Annan skada s. 518.Andrafrågor. Preskription s. 518. Forumfrågor s. 519.
Under perioden har åtskilliga viktiga reformer förändrat läget på skadeståndsrättens område. Skadeståndslagen (SkL) har trätt i kraft år 1972 och ändrats på väsentliga punkter år 1975, särskilt när det gäller ersättning för personskada; samma år har också trafikskadelagen antagits av riksdagen. Vidare har trygghets- och patientförsäkring slagit igenom och minskat skadeståndsrättens betydelse på respektive områden. Rättsfall som med hänsyn till det sagda fått mindre intresse berörs här bara kortfattat.
I fortsättningen omtalas också åtskilliga hovrättsdomar refererade i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling (FFR). Även när HD vägrat prövningstillstånd beträffande sådana domar är dock deras prejudikatsvärdebegränsat, särskilt med nuvarande regler om fullföljd till HD (54 kap. 10 § rättegångsbalken i dess lydelse av 1971).
Förutsättningar för ansvar
Olycksfall i arbete. Skadestånd i dessa sammanhang lär numera inte så ofta komma under domstolarnas prövning: trygghetsförsäkringen blir alltmera utbredd, och tillsammans med arbetsskadeförsäkringen täcker den i allmänhet de personskador som uppkommer i dessa förhållanden. Under perioden har dock alltjämt en del tvister prövats av HD. I flera fall har domstolen ställt påtagligt stränga krav på arbetsledningen och samtidigt visat sig överseende mot den skadelidande arbetstagaren, om han genom oförsiktighet medverkat till skadan. (Detta senare får dock mindre intresse i framtiden; se nedan under rubriken medvållande.) — I NJA 1972 s. 81 hade sålunda en byggnadsarbetare baklänges gått ned i oskyddad taköppning och skadat sig. Arbetsgivaren medgav skadeståndsskyldighet; målet gällde alltså jämkning av ersättningen på grund av medvållande. Trots att den skadelidande brustit i uppmärksamhet, bedömdes detta medvållandesom så ringa i förhållande till arbetsgivarens vållande att skadeståndet skäligen inte borde jämkas. — I ett par andra rättsfall har stränga fordringar ställts på arbetsgivares instruktions- och övervakningsplikt, särskilt när arbetaren är oerfaren. I NJA 1973 s. 504 blev en arbetsgivare ansvarig för en skada, som en ovan arbetare (utlänning) råkat ut för under arbete med en
kantpress, på grund av försummelse att ge arbetaren behöriga anvisningar. I förhållande till arbetsgivarens vållande ansågs även i detta fall den skadelidandes tillfälliga oförsiktighet eller ouppmärksamhet som så ringa medvållande att nedsättning av skadeståndet inte borde ske. — Ett avgörande av samma typ är NJA 1974 s. 359, där en ovan arbetare gasförgiftats vid betning med saltsyra på grund av felaktigt arbetssätt. HD ansåg medhänsyn till arbetarens bristande erfarenhet och den stora förgiftningsrisken vid ett felaktigt utförande av arbetet att det ålåg arbetsgivaren inte bara att ge arbetstagaren erforderliga instruktioner utan också att mycket noga följa och övervaka hans arbete; ett så långtgående krav kunde med hänsyn till den riskfyllda och i viss mån primitiva arbetsmetoden inte anses oskäligt betungande. Arbetsgivaren hade brustit i detta avseende, och arbetstagarens medvållande ansågs så ringa i jämförelse med arbetsgivarens vållande att fullt skadestånd utgick. (Jfr om instruktions- och övervakningsplikt numera 3 kap. 3 § arbetsmiljölagen.) — Liknande bedömning vid olycksfall i arbetet förekom även i FFR 1973 s. 223 (= SvJT 1974 rf s.2).
I NJA 1974 s. 543 ansågs en arbetsgivare ansvarig fullt ut på grund av försummelse att förse en maskin för s. k. haspling av plattstål med erforderliga skyddsanordningar; också här förekom en sträng bedömning av vållande frågan, närmast om arbetsgivaren bort inse den skaderisk maskinen innebar. Se även FFR 1973 s. 168. — I FFR 1974 s. 173 ogillades däremot talan på grund av en brist i fråga om skyddsanordningar vilken inte kunde läggas arbetsgivaren till last som försummelse. — Ett mera speciellt fall är FFR 1974 s. 253. Kommun ansågs ansvarig för skada orsakad anställd brandman under släckningsarbete, eftersom brandbefälet på grund av särskilda omständigheter bort skaffa sig upplysning om vad som brann men hade försummat detta.
Bristfälliga anordningar i övrigt. Här behandlas skador till följd av skadebringande varaktiga anordningar både i lokaler och utomhus; väghållning berörs dock senare, i anslutning till skador vid vägtrafik.
NJA 1972 s. 589 rörde ansvar för en arbetsgivare under speciella omständigheter: vid en internatkurs för anställda anordnades en fotbollsturnering på en primitiv plan (gräsmatta med fruktträd och grusgångar), varvid en anställd skadades i ögat — synbarligen av en lös sten som sparkades uppfrån en grusgång. Skadeståndstalan, grundad på vållande hos den ansvarige sportledaren, ogillades emellertid av HD:s majoritet bl. a. med hänsyn till den ringa risken för skada. Fallet ger ett exempel på en tendens, som kan märkas i HD:s praxis under senare år, att inte ställa orealistiska krav på förtänksamhet hos innehavaren av en lokal el. likn. i fråga om hans tillsyn att denna är i ofarligt skick; mera säregna och osannolika skadeförlopp behöver han inte räkna med. (Jfr bl. a. NJA 1975 s. 319, omtalat nedan, och NJA 1976 s. 1.) Kraven lär i varje fall gå mindre långt än när det gäller att förebygga egentliga olycksfall i arbete.
Om mera närliggande skador var det fråga i två samtidigt avgjorda rättsfall (NJA 1973 s. 365 I och II) beträffande fastighetsägares skadeståndsansvar mot sotare, som skadats genom bristfälligheter i fastsatta takstegar. Ibåda fallen ansågs fullt skadestånd böra utgå till den skadade sotaren. I det ena åberopades att bristen utan svårighet skulle kunna ha upptäckts av fas
tighetsägaren, när han ombesörjde stegens montering, och då bort avhjälpas, i det andra att han bort inse att. den konstruktion han åstadkommit vid egen reparation av stegen inte var betryggande. HD betonade de stränga krav som måste ställas på fastighetsägare beträffande sådana stegars skick; bl. a. borde de också tillse att stegen fyller anspråk på viss säkerhetsmarginal, när den t. ex. utsätts för extra påfrestning. I dessa fall var det ändå fråga om fritidshus resp. bostadshus på landet; antagligen är man än strängare då det rör stora hyreshus. — Om ägaren kan freda sig genom invändningen, att den bristfälliga anordningen berott på anlitad entreprenör, är väl tveksamt (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl. 1976, s. 104 ff med hänvisningar). Oftast är det fråga om skadestånd i ett kontraktsförhållande.
I NJA 1975 s. 319 undgick däremot ägaren av ett hyreshus ansvar, då en 10-årig pojke fallit i en trappa och därvid fått två fingrar avslitna i vinkeln mellan en järnspjäla och en järnplåt i trappräcket. HD:s majoritet konstaterade att räcket inte stred mot utfärdade föreskrifter eller rekommendationer från sakkunnigt håll samt att anordningen visserligen innebar en inte helt obetydlig skaderisk men denna blev aktuell bara under mycket ovanliga och särskilt olyckliga förhållanden; det kan inte läggas ägaren till lastatt han inte förutsett att skada skulle uppkomma till följd av räckets konstruktion. Även här har man alltså varit överseende, när svaranden inte tänkt tillräckligt långt. Det var ju också fråga om brist av helt annan typ än när en stege haft dålig hållfasthet. — I FFR 1972 s. 178 hade en hyresgästfått varor fuktskadade i ett hyrt lager, dit snösmältningsvatten trängt in. Fastighetsägaren lades till last att han försummat att underrätta hyresgästen om läckaget och att reparera en ovanför liggande gårdsplan. Hyresgästen ansågs medvållande genom underlåten tillsyn, varför skadeståndet jämkades. Hyresförhållandet synes här ha fått motivera skärpta krav på fastighetsägaren. — Se även NJA 1972 s. 88 (refererat nedan under rubriken räddningsingripanden), där fastighetsägare ansågs i princip svara strikt för viss räddningskostnad.
Här kan också nämnas FFR 1974 s. 170, där ett varuhus gjordes ansvarigt då ett fyraårigt barn till en av de anställda fallit och skadat sig på grund av en sprickbildning i ett cementgolv, vilken varuhuset borde ha avhjälpt.
Om ansvar för byggnadsentreprenör på grund av en farlig anordning på en byggnadsarbetsplats blev fråga i NJA 1973 s. 141. En person gav sig i mörker in på arbetsplatsen för att kasta vatten, varvid han föll ned i ett öppet hisschakt och skadade sig. Entreprenören ansågs genom försummelse att hålla byggnadsplatsen effektivt avspärrad, inhägna området kring hissschaktet och kontrollera att schaktet var täckt ha gjort sig skyldig till betydande vårdslöshet. Han invände att den skadelidande saknade rätt till skadestånd på den grund att han obehörigen begett sig in på platsen. Detta handlande ansåg dock HD inte ha innefattat en sådan kränkning av entreprenören eller dennes rätt som skulle befria entreprenören för ansvarför vårdslöshet; däremot jämkades skadeståndet på grund av medvållande till 2/3. (Idag torde fullt skadestånd ha utgått, då medvållandet knappast kunnat betecknas som grovt; jfr 6: 11 st. SkL.) — Det gällde alltså en alldeles speciell grund för skadeståndsskyldighetens bortfall, närmast att den skadelidande på grund av klandervärt beteende skulle ha förverkat sin rätt till ersättning eller anses ha handlat på egen risk. Man kan undra, vad en sådan kränkning skulle ha gått ut på som enligt vad HD antytt kunde ha
befriat entreprenören från ansvar. Tydligen var det inte tillräckligt att den skadelidande här gjort sig skyldig till (lindrigt) olaga intrång enligt 4:62 st. brottsbalken. Kanske får olovligt inträngande i byggnad — vare sig bostadshus eller annan lokal, som inte står öppen för allmänheten — anses som ett så pass allvarligt förfarande att den skadelidande får skylla sig själv. Här bortses då från vissa uppsåtsliknande fall; lokalinnehavaren bör rimligen bli ansvarig, om han just med tanke på inbrottstjuvar o. likn. vidtar anordningar som medför mycket allvarliga risker för en inkräktare. Vad som utgör försvarliga skyddsåtgärder i detta läge är oklart. Intresseavvägningen torde påminna något om den som sker i nödvärnsfall. — I rättsfallsreferatet är intaget ett belysande utlåtande av Anders Agell, som även kommit in på dessa frågor i sin avhandling Samtycke och risktagande (se bl. a.s. 166 ff).
Produktskada. Några avgöranden av större intresse för den omdiskuterade frågan om tillverkares och andra leverantörers ansvar för skadebringande egenskaper hos utlämnade produkter förekommer inte under perioden (se däremot HD, DT 33 och 53/1977). Här bör dock nämnas FFR 1972 s. 190. Över 500 svin kvävdes ihjäl i ett svinstall genom att ventilationsanläggningen inte startade automatiskt efter ett tillfälligt strömavbrott. Skadeståndstalan mot anläggningens tillverkare, som levererat den till svinstalletsägare, ogillades: någon garanti av tillverkaren mot sådana risker var inte styrkt, och med hänsyn till den bristande kännedomen om kvävningsrisken i fackkretsar vid tiden för installationen ansågs inte vållande ha förekommit hos tillverkaren. — Fallet kunde synas ge exempel på s. k. utvecklingsskada eller utvecklingsfel (se härom Dufwa, Produktansvar, 1975, s. 28 ff med hänvisningar); risken var dock knappast så svår att förutse för expertisen som i de situationer vilka brukar räknas dit. Just när skaderisken varit okänd när en produkt tillverkades är det emellertid svårt, även med en sträng vållandebedömning, att komma fram till ansvar för tillverkaren. —Jfr även FFR 1975 s. 185 (försäljning av explosiv vara till minderårig; skadeståndsansvar).
Sjukvård. Också ansvar för skador i samband med sjukhus- och läkarvård kommer numera sällan att prövas i skadeståndssammanhang, eftersom de för det mesta täcks av patientförsäkring till de skadelidandes förmån. Tidigare rättspraxis får dock betydelse för bedömningen av skador från tiden innan patientförsäkringen slog igenom och även för tvister utanför försäkringens område.
NJA 1974 s. 99 rörde skadeståndsskyldighet för två läkare på grund av felaktig diagnos vid röntgenundersökning av en sexårig pojke med skadad armbåge; en på röntgenbilderna synlig urledvrickning (luxation) av strålbenet hade förbisetts. HD förklarade att — även om i all diagnostisk verksamhet förbiseenden och misstag i viss utsträckning måste accepteras som ofrånkomliga — läkarna, som var erfarna röntgendiagnostiker, likväl brustiti uppmärksamhet och noggrannhet i sådan mån att de var skadeståndsskyldiga. Principen att vissa smärre felbedömningar får tolereras lär även annars ofta gälla i intellektuell yrkesverksamhet, t. ex. för advokaters rådgivning (jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s. 173); i fråga om myndighetsutövning markeras den genom bestämmelsen i 3:3 SkL ("standardregeln").
Det förutsätts då att felbedömningen inte beror på nonchalans eller mera påtagligt slarv. — Såvitt angår talan mot arbetstagare, torde i vart fall regeln i 4: 1 SkL numera befria skadevållare, även i ansvarsfull och välbetald ställning, från ansvar för mindre allvarliga omdömesfel av denna typ. Vid fel av anställda läkare och annan sjukvårdspersonal får skadeståndskrav riktas mot arbetsgivaren.
Rättsfallet kan sammanställas med NJA 1974 s. 476, som gällde skadeståndstalan mot ett landsting såsom utövare av sjukhusverksamhet. När en patient skulle tillföras näringslösning intravenöst genom en kateter, kom en plastbit att lossna och patienten skadades. Sjuksköterskan hade förfarit på ett sätt, som visserligen stämde med praxis på sjukhuset men var mera riskabelt än vad som föreskrevs i den bruksanvisning på fyra främmande språk (ej på svenska) som medföljde kateterförpackningen. HD:s majoritet ansåg landstinget skadeståndsskyldigt. Sjuksköterskan bedömdes inte som vårdslös, men däremot hade det ålegat sjukhusledningen — med hänsyn till den livsfara som felaktigt handhavande av katetern kunde medföra— att svara för att bruksanvisningens innehåll blev känt bland sjukhuspersonalen och att dess föreskrifter noggrant följdes; att anvisningen inte tillhandahållits personalen på svenska och att det allmänt tillämpade tillvägagångssättet på sjukhuset avvikit från föreskrifterna hade ökat risken för den aktuella skadan. Minoriteten ogillade talan, då inte oaktsamhet förekommit på sjukhusets sida. Fast något vållande inte uttryckligen konstaterats hos sjukhusledningen, vilade ansvaret tydligen på sådan grund. Avgörandet tyder på att HD:s syn på en riskabel organisation av arbetet i varje fall i dessa förhållanden är påtagligt strängare än när det gäller felbedömningar och misstag av personalen; i det förra fallet är det ju inte fråga om tillfällig oaktsamhet utan ett mera varaktigt förhållande som inte anses hålla måttet.
Barn. Sport och lek. Skadestånd för personskada får numera främst betydelse vid skador under fritidssysselsättningar och i hemmet. En stor del av skadorna träffar barn. I NJA 1974 s. 585 hade under improviserat bollspel med klubbor (närmast hockey-bockeyspel) mellan två lag av pojkar en elvaåring vid slag på bollen råkat träffa en bakomvarande motspelare i ögat med bladet av en hockeyklubba. Skadeståndstalan fördes mot elvaåringen. HD uttalade, att trots de skaderisker spelet liksom många andra bollspel innebar det fick betraktas som en på det hela taget normal och godtagbar fritidssysselsättning för barn i den aktuella åldern och att ett riskabelt klubbslag under spelets gång inte utan vidare medförde skadeståndsansvar; vid denna typ av gemensamt spel borde tillämpas en något mildare ansvarsregel än annars, och en spelare borde bara förpliktas att utge skadestånd till annan spelare om särskilda omständigheter föranledde det, såsom om han visat hänsynslöshet eller hans handlande föll klart utanför det normala spelet. Så var inte fallet här, varför skadeståndstalan ogillades. Resonemanget stämmer väsentligen med vad som torde gälla vid bollspelo. likn. mellan vuxna, även när förhållandena är mera improviserade (jfr Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv bl. a. s. 106 f och NJA 1951 s. 79). Hade spelet avlägsnat sig mer från ordinärt bollspel, är det möjligt att man krävt större aktsamhet av deltagarna (jfr Bengtsson, a. a.s. 177 f).
Om skada vid improviserad sport se även det ovan omtalade fallet NJA 1972 s. 589 (under rubriken bristfälliga anordningar). — I sammanhanget kan också nämnas ett hovrättsavgörande om skada vid travtävling; en travkusk, som i strid med tävlingsreglerna alltför hastigt tagit ned sin galopperande häst och därigenom vållat en sammanstötning med ett bakomvarande ekipage, har ansetts skadeståndsskyldig (FFR 1973 s. 199). Jfr här detledande rättsfallet NJA 1965 s. 474, med principiella resonemang av intresse även vid annan tävlingssport.
Genom SkL har bl. a. den förändringen inträtt i fråga om barns skadeståndsskyldighet, att om ett barn med ansvarsförsäkring anses vållande tillen skada, fullt skadestånd skall utdömas enligt 2: 2 SkL (frånsett om sådana särskilda jämkningsgrunder föreligger som medvållande). Barnskador lär därför mindre ofta gå till process idag. Äldre rättsfall har framför allt intresse för situationen då ansvarsförsäkring saknas, varvid jämkningsbedömningen kan ge viss ledning även i dagens tvister. Vidare kan man anta att bedömningen, om skadeståndsansvar alls har förelegat, har viss betydelse också med nuvarande reglering, fast denna går ut på en mera objektiv bedömning av vållandefrågan än tidigare (jfr Hellner, a. a. s. 203 och Nordenson—Bengtsson—Strömbäck, Skadestånd, 2 uppl. 1976 s. 99 f). — Ett klart fall av fullt ansvar om det bedömts enligt nuvarande rätt är NJA 1972 s. 397 (vårdslös 13-årig cyklist med ansvarsförsäkring), som det inte finns skäl att gå närmare in på här. — I FFR 1972 s. 153 har en ansvarsförsäkrad åttaåring däremot ej ansetts skadeståndsskyldig mot jämnårig, som skadats i ögat genom en i stort sett ofarlig lek med en spetsig pinne; samma utgång skulle det förmodligen bli idag. (Jfr här NJA 1977 s. 186, där talan ogillats mot ansvarsförsäkrad treåring som kastat ett metallrör mot en kamrat.)
SkL har också medfört den ändringen, att även ungdomar upp till 18 år ibland kan åberopa den mildare ansvarsregeln för minderåriga; tidigare var gränsen som bekant 15 år. FFR 1974 s. 168 rörde en 17-årig yngling utan ansvarsförsäkring, som sparkat en ölburk i riktning mot ett fönster och kommit att skada detta, såvitt utrett utan uppsåt. Skadeståndet, 3 337 kr., ansågs inte böra jämkas enligt 2: 2 SkL. Vållandet tycks ha varit ganska grovt.— Jfr FFR 1975 s. 185, där en nästan 15-årig, ej ansvarsförsäkrad yngling ålades ansvar (jämkat till 2/3 på grund av medvållande) för skada vållad vid lek med explosiv vara. Hade skadan inträffat efter SkL:s tillkomst kanske ytterligare jämkning varit tänkbar, särskilt som skadestånd utdömdes också av företaget där varan sålts. (Jfr numera även NJA 1976 s. 121.)
Bristande tillsyn har medfört skadeståndsansvar för föräldrar i FFR 1972 s.210, där en 10-åring fått köpa pilbåge jämte pilar med metallspets och använda den utan övervakning. (Motsatt utgång i det senare rättsfallet NJA 1976 s. 458, där nioåring fått leka med cykelpump omgjord till korkbössa). I ett par fall har däremot talan på sådan grund ogillats mot kommun: i FFR 1972 s. 91 ansågs det inte som vållande av lekledare på skollovskoloni att lämna barn på 7—10 år utan tillsyn 15—20 minuter, och i FFR 1975s. 192 har skolledningen inte ansetts oaktsam genom att underlåta att i förväg granska programmet vid en skolfest, arrangerad av 19—20-åringar i gymnasiets avgångsklass.
Omyndigförklarad. I FFR 1973 s. 173 hade en person genom att uppsåtligen förtiga att han var omyndigförklarad lyckats belåna inteckningar, som
tillhörde honom, och sedan förbrukat pengarna. Långivarens skadeståndstalan ogillades, då handlingen inte kunde medföra vare sig straff- eller skadeståndsansvar (jfr 9: 72 st. föräldrabalken).
Sinnessjuk. En person hade uppsåtligen anlagt brand under inflytande av psykisk störning jämställbar med sinnessjukdom. Försäkringsgivares regresskrav jämkades i FFR 1972 s. 140 endast till 2/3. (Se nu 2: 3 SkL.)
Sprängning och grävning. Enligt 30 § miljöskyddslagen kan strikt ansvar åläggas bl. a. för skada genom skakning till följd av sprängning, såvida inte störningen är helt tillfällig (1 § 3 p. samma lag). Förutsättning är emellertid att svaranden orsakat skadan genom "användning" av mark, byggnad eller anläggning — något som knappast torde vara fallet med entreprenörer, åtminstone inte vid mera kortvariga arbeten (jfr Hellner, a. a. s. 128). Är sprängningarna tillräckligt farliga, kan däremot strikt ansvar utan stöd av lag tänkas förekomma på grund av farlig verksamhet (jfr NJA 1966 s. 248). I FFR 1974 s. 188 har entreprenör ansetts inte vara ansvarig, vare sig strikt eller på grund av vållande, för skakningsskada till följd av sprängning av en ledningsgrav (ca 2,5 m bred och 1,5 m djup). Det tycks ha varit fråga om en ganska kortvarig intervallsprängning, varför störningen kanske skulle ha ansetts helt tillfällig, om miljöskyddslagen tillämpats.
Beträffande grävning och liknande arbete föreskriver 3: 4 JB ett strikt ansvar, om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför särskild risk för omgivningen. I stort sett återger lagregeln inställningen i äldre rättspraxis. FFR 1975 s. 172 gällde ansvar för en kommun, sedan ett grävningsarbete år 1968 (alltså innan JB trätt i kraft) orsakat skada på en grundvattenåder. Fast arbetet, som avsåg en 3,7 m djup grav, inte var särskilt ingripande, befanns det medföra sådan risk för grundvattenförsörjningen att kommunen blev ansvarig mot en brunnsägare oberoende av vållande. Tydligen har riskbedömningen ansetts böra vara särskilt sträng i dessa fall; jfr 2 kap. 63 § vattenlagen, som hovrätten hänvisade till.
Miljöfarlig verksamhet i övrigt. Det första HD-avgörandet om skadeståndenligt miljöskyddslagen är NJA 1975 s. 155. Genom skakningar från biltrafik på en gata i ett villaområde i Solna hade skador uppkommit på villor vid gatan. Skadeståndstalan fördes mot kommunen, som invände bl. a. att skadorna skäligen bort tålas med hänsyn till sin ortsvanlighet och sin allmänna förekomst under jämförliga förhållanden (jfr 30 § miljöskyddslagen); till stöd härför åberopades vissa uttalanden i bestämmelsens förarbeten om särskilt hög toleransgräns beträffande trafikimmissioner (Prop. 1969:28 s. 240). Invändningarna underkändes av HD, som bl. a. anförde: När villorna uppfördes — på 1930- och 1940-talen — hade gatan karaktären av en lugn lokalgata; villaägarna hade då ingen anledning att räkna med en trafikökning ens tillnärmelsevis motsvarande den som i verkligheten inträdde. Villorna var uppförda enligt gällande stadsplan och (vid den tiden) normal teknisk standard samt godkända av byggnadsnämnden. Skakningarna hade uppfattats som mycket kraftiga och senare föranlett förbud mot tung trafik på gatan. Det kunde inte anses att skadorna genom trafiken skäligen borde tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller
på annat håll. Kommunen var följaktligen enligt 30 § ansvarig för skadorna.
— Domskälen tyder på att vid prövning av toleransgränsen för dessa störningar viss vikt skulle fästas också vid vad man kallat prioritetsfrågan: var den skadelidande först på platsen, innan man ens kunde räkna med störningarna, skulle detta kunna åberopas till stöd för att dessa inte behövde tålas utan ersättning. Avgörande lär dock inte alltid prioriteten vara (jfr Prop. 1969: 28 s. 243 f). Sannolikt har över huvud taget hållningen mot trafikstörningar skärpts hos domstolarna sedan miljöskyddslagen tillkom; se numera också NJA 1977 ref. 78. — Om inlösen enligt 32 § miljöskyddslagen (där frågan om orts- och allmän vanlighet ansetts sakna självständig betydelse) se FFR 1975 s. 203 (= SvJT 1976 rf s. 1). Jfr även FFR 1974 s. 276 (skakningsskada vid vägbygge; talan grundad på vållande har ogillats). —Om miljöskyddslagen se vidare nedan under rubriken forumfrågor.
Djur. I Sverige, i motsats till i åtskilliga andra länder, svarar ägare av skadegörande djur vanligen bara enligt den allmänna culparegeln. Bl. a. är att märka, att ansvaret för personskada som hemdjur orsakar är mildare än ansvaret för viss sakskada (se 47 § ägofredslagen, som föreskriver strikt ansvar för markskada). Aktsamhetsbedömningen lär emellertid vara sträng. Exempel ger FFR 1972 s. 250, där ägare av en tjur, som kommit lös ut på en närliggande europaväg och orsakat en bilolycka, ansågs ansvarig för försummelse att tillräckligt stadigt förankra en tjuderpåle, och FFR 1974 s.208, där ägaren till en häst, som kommit in på en granntomt, blivit skadeståndsskyldig för försummelse beträffande inhägnaden. — I FFR 1974s. 236 har hundägares strikta ansvar enligt 1943 års lag om tillsyn över hundar ansetts gälla också mot en person, som av hjälpsamhet tagit hand omhunden och tappat balansen vid försök att avstyra ett slagsmål med annan hund; invändning om samtycke till risken har underkänts.
Järnvägstrafik. Bilförare, som påkörts av tåg vid bevakad, siktskymd järnvägsövergång där alla säkerhetsanordningar tillfälligt var ur funktion och tågföraren i strid med säkerhetsföreskrifter underlåtit stanna tåget före korsningen, har tillerkänts fullt skadestånd av järnvägen (FFR 1974 s. 212). Se även NJA 1972 s. 296, omtalat nedan under rubriken preskription.
Vägtrafik. Efter trafikskadelagens tillkomst har äldre rättsfall om biltrafik inte alltid så stort intresse; vållandefrågan får ju numera betydelse huvudsakligen när sakskador uppkommit vid kollision, och exculpation blir numera inte aktuell. Några HD-fall av visst intresse bör omnämnas. NJA 1973 s. 134 gällde en kollision mellan en bil, som skulle korsa en gata med —enligt lokal trafikföreskrift — företrädesberättigad trafik, och en bil som från motsatt håll skulle svänga åt vänster in på den gata där företrädesrätten gällde. Eftersom den vänstersvängande bilen inte ansågs inordnad i den företrädesberättigade trafiken före skämingen med trafiken från motsatt håll, ansågs högerregeln gälla, inte den lokala trafikföreskriften; den vänstersvängande bilen bedömdes som ensam vållande till kollisionen. —I NJA 1974 s. 616 hade HD att — i mål om förarplatsförsäkring — pröva, om viss skada uppkommit i följd av biltrafik. En person, som just stigit urbilen för att stänga garaget och hade båda fötterna på marken, halkade och vred därvid kroppen häftigt för att inte slå huvudet i den öppna bildörren, som han höll i; han föll då omkull och bröt benet. Skadan ansågs
inte ha uppkommit i följd av trafik med bilen. — Se även ett par HD-avgöranden under rubriken medvållande nedan.
Vid sidan härav förekommer ett ganska stort antal hovrättsavgöranden om biltrafik, refererade i FFR; de skall här bara nämnas i korthet. Vänstersvängande moped har påkörts av bil, förd i motsatt riktning, i FFR 1972s. 119 och FFR 1972 s. 174; i båda fallen har mopedistens skadeståndstalan ogillats. Kollision med vänstersvängande fordon i samband med omkörning av detta har varit uppe i flera fall: FFR 1972 s. 148 (vänstersvängande bil), FFR 1974 s. 250 (vänstersvängande traktor), FFR 1975 s. 155 (motorcykel omkör vänstersvängande bil); se även FFR 1973 s. 178, där vänstersvängande motorcyklist ansetts ursäktad för bristande försiktighet bl. a. av att han avtalat med omkörande att visa vägen för denne). I FFR 1972 s. 184 blev också fråga om bristande hänsyn till bakomvarande trafik. — Om kollision ikorsning var fråga i FFR 1972 s. 134, FFR 1973 s. 175, FFR 1973 s. 181, FFR 1974 s. 221, FFR 1974 s. 228, FFR 1975 s. 142 och FFR 1975 s. 196. Infart på huvudled prövades i FFR 1972 s. 129 och FFR 1972 s. 167. I FFR 1972 s. 161 har bilist friats från skadeståndsskyldighet efter kollision med ambulans, som under utryckning kört mot rött ljus, och på motsvarande sätt fick bilist i FFR 1975 s. 246 fullt skadestånd vid kollision med polisbil som kört mot rött ljus. — Om rondellkörning se FFR 1973 s. 231. — Kollisioner i samband med möte blev aktuella i FFR 1972 s. 156 (sladd på grund av omkörning i halt väglag), FFR 1974 s. 162 (vänstersväng för att undvika frontalkrock) och FFR 1975 s. 168 (möte i mörker med traktortåg). FFR 1975 s. 148 gällde kollision mellan travekipage och bil på en smal och krokig väg (halvt skadestånd).
Väghållning. I en rad fall har talan riktats mot det allmänna på grund av försummad väghållning. Särskilt bör nämnas NJA 1974 s. 1, där vid trafik med en kommunägd färja (från Hönö till Fotö i Göteborgs skärgård) en dumper, som skulle köras ombord, skadades till följd av en färjkarls försummelse. Kommunen, som svarade för färjans drift, åberopade som invändning mot skadeståndskravet bl. a. sjölagens bestämmelser om preskription och om ansvarsbegränsning. HD ansåg emellertid att kommunens ansvar skulle följa de allmänna grundsatser som gäller för väghållare, inte sjölagens regler; invändningarna underkändes alltså. Utgången motiverades med att färjan, som var lindriven, trafikerade en ca 340 m lång sträcka mellan två visserligen enskilda men till allmänheten upplåtna vägar och därför måste anses utgöra en del av det för allmän trafik upplåtna vägnätet, trots att avgift i regel uttogs för färjningen. I referatet finns intaget i sammanfattning ett utlåtande av Kurt Grönfors (som dock kom till motsatt resultat).
Om talan mot väghållare se vidare FFR 1972 s. 255 (kronan fullt ansvarig på grund av bristande tillsyn av grusbankett m. m.), FFR 1974 s. 232 (ansvar på grund av försummelse att uppsätta vederbörligt varningsmärke för vägarbete; medvållande) och FFR 1975 s. 209 (kommun ansvarig förskada genom vattenslang över cykelbana; jfr även FFR 1973 s. 258). —FFR 1972 s. 66 (= NJA 1972 A 24) gällde bl. a. ansvar för vägverket som byggherre vid brobygge, då en av entreprenören hyrd mobilkran vält på grund av tillfartsvägens dåliga beskaffenhet. Jämkat skadestånd utdömdes. (I målet ogillades också skadeståndstalan mot entreprenören som hyrt kranen.)
Sandningsskyldighet. NJA 1974 s. 412 rörde frågan om omfattningen av den renhållningsskyldighet som kommun genom lokal ordningsstadga äger ålägga fastighetsägare med stöd av 1956 års lag om skyldighet att renhålla gata m. m. beträffande "annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten" (än gångbana): se nu 2 § kommunala renhållningslagen (1970: 892). Sådant utrymme ansågs i ett fall, där gångbana saknades, böra räknas från fastighetens gräns mot gatan, oavsett att detta utrymme täcktes av en upplogad snövall. Kommunen hade därför sandningsplikt på det i målet aktuella området. Skadeståndstalan ogillades emellertid, eftersom kommunen vidtagit de sandningsåtgärder som kunnat begäras. — Jfr också FFR 1973 s. 252 (fastighetsägare skadeståndsskyldig på grund av underlåtenhet att sanda gångbana vid kraftigt underkylt regn).
Advokat. Konkursförvaltare. Advokat, som drev sin rörelse tillsammans med annan i handelsbolagsform, hade i NJA 1973 s. 42 såsom konkursförvaltare förskingrat konkursboets medel. Med hänsyn till förvaltar uppdragetspersonliga karaktär ansåg HD:s majoritet handelsbolaget och den andre bolagsmannen inte ansvariga enligt handelsbolagslagen mot konkursboet för att uppdraget ej behörigen fullgjorts. — I FFR 1975 s. 224 har skadeståndstalan ogillats mot konkursförvaltare (också här advokat), som feltolkaten övergångsbestämmelse i förmånsrättslagen; feltolkningen ansågs ursäktlig. Jfr om liknande frågor Bengtsson, Särskilda avtalstyper s. 158 f med hänvisningar samt Wiklund, God advokatsed s. 325 ff.
Konsult. Konsulters medverkan bl. a. vid olika byggnadsprojekt får allt större praktisk betydelse. Utom kontraktsförhållande lär konsulten normalt svara endast för person- eller sakskada, inte för ren förmögenhetsskada (jfr 2:4 SkL). Om sådant utomobligatoriskt ansvar var närmast fråga i FFR 1974 s. 243, där skada uppkommit på byggnad genom sättning i fastigheten; vållande ansågs inte styrkt, varför talan ogillades. Samma utgång blev det i FFR 1974 s. 256, som rörde skadeståndsskyldighet mot uppdragsgivaren. En del i ritning angivna uppgifter till ledning för tunnelsprängning var ofullständiga, men med hänsyn till vissa omständigheter ansågs uppdragsgivaren inte ha haft skäl att förlita sig på att ritningen utgjorde säkert underlag till ledning för sprängningen. De ofullständiga uppgifterna ansågs därför inte ha vållat uppkommen skada.
Värnpliktig. Det lindrade ansvaret för arbetstagare enligt 4:1 SkL gäller också värnpliktigas ersättningsskyldighet bl. a. för skadad och förkommen materiel (se 6:4 samma lag). Bestämmelsen lär emellertid tillämpas med större stränghet beträffande värnpliktig, främst av preventiva skäl; ståndpunkten har visst stöd i motiven (se Prop. 1972: 5 s. 641, 653). I FFR 1974s. 219 har emellertid skadeståndstalan ogillats mot värnpliktiga gruppchefer, som underlåtit att ordna eldbevakning i bivack, med påföljd att kronans egendom brandskadats. De fälldes till ansvar för tjänstefel, men synnerliga skäl för skadeståndsansvar ansågs ej föreligga. Vållandet synes inte heller ha varit så allvarligt. — Angående praxis i dessa fall kan vidare hänvisas till av Försvarets civilförvaltning utgiven referatsamling rörande tilllämpning av SkL (stencil; lösbladssystem).
Upplopp. I FFR 1972 s. 165 (= SvJT 1973 rf s. 31) har en deltagare i
våldsamt upplopp ansetts ansvarig för skada genom stenkastning mot buss, fast han såvitt utretts inte själv kastat någon sten som träffat bussen utan endast sprungit med och deltagit i stenkastningen; han ansågs härigenom ha psykiskt medverkat till skadegörelsen.
Räddningsingripande. I NJA 1972 s. 88 hade brandmän larmats av en okänd person om att takplåtar i den rådande hårda blåsten höll på att lossna från en byggnad; de tog bort plåtarna, som hotade att falla ned och orsaka skada. Kommunen krävde sedan ersättning av fastighetsägaren för kostnader för ingripandet. HD framhöll bl. a. att ingripandet gjordes till skydd för gatutrafikanter m. fl. — inte av omsorg om fastighetsägaren —och varit omedelbart av nöden påkallat; ägares skyldighet att vårda fastigheten så att fara inte uppkom för trafikanter och andra föranledde väl ioch för sig ersättningsskyldighet för ägaren i sådana fall, men med hänsyn till brandmännens sätt att ta bort plåtarna utan att dessförinnan kontakta ägaren borde denne inte vara skyldig att gottgöra kommunen för åtgärden. Tydligen hade risken kunnat avhjälpas på enklare och för fastighetsägaren billigare sätt. — Den princip om ersättningsskyldighet för räddningskostnadsom HD tillämpat är onekligen ganska vag och tycks delvis bygga på en skälighetsavvägning. Synbarligen fordrar man inte för ansvar (som ett skiljaktigt JR ansåg) att fastighetsägaren varit vållande till den farliga situationen eller haft (omedelbar) nytta av ingripandet; utan vållande skulle han knappast ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot någon som skadats av plåtarna. Däremot skulle kommunen få stå kostnaden själv, om en (inte allt för bagatellartad?) åtgärd vidtas utan att man försökt inhämta fastighetsägarens samtycke. Är det fara i dröjsmål, bör väl detta dock kunna underlåtas. (Jfr om rättsfallet Håstad, Tjänster utan uppdrag s. 49, 154 ff.)
Skadeståndet
Kausalitet. En trafikskadad kvinna hindrades, då hon sjukskrevs till följd av skadan, att genom arbete kvalificera sig för arbetslöshetsunderstöd. HD:s majoritet ansåg i NJA 1974 s. 170 skadeståndet omfatta det understödsbelopp som hon därigenom gått miste om; eftersom arbetslöshet inte var någon ovanlig och opåräknelig händelse och systemet med kvalifikationsregler för understöd var ett normalt led i organisationsanslutningen, ansågs tillräckligt samband föreligga mellan olyckan och förlusten. Ett skiljaktigt JR ville ogilla talan i denna del, bl. a. på den grund att inte arbetslösheten orsakats av skadan. — Se även FFR 1975 s. 213, där ersättning för förlust på grund av arbetsoförmåga ansetts böra omfatta även tid då den skadelidande — som uppsagts i anledning av skadan — fastän friskskriven inte lyckats få ny anställning. Om orsakssamband mellan misshandel och sjukliga besvär se FFR 1974 s. 201. — I FFR 1972 s. 113 har ogillats krav på ersättning för bonusförlust, som drabbat bilförare efter en olycka, då erforderlig kausalitet saknats. — Jfr även NJA 1972 s. 598, omtalat nedan (under tredjemansskada).
Medvållande. Fr. o. m. 1976 har som bekant medvållande till personskada till stor del mist sin praktiska betydelse; jämkning skall i stort sett ske bara vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan till skadan av den skadelidande själv, eller — i fråga om skadestånd till efterlevande — vid uppsåt hos
den omkomne (6: 1 SkL). Äldre rättspraxis har emellertid alltjämt intresse för bedömningen av medvållandefrågan då sakskada inträffat i liknande situationer; rättsfallen kan dessutom ge en viss antydan om hur begreppet grovt medvållande bör tolkas i olika fall.
Traditionellt anser man att jämkningsgraden vid medvållande kan påverkas, utom av skuldgraden, också bl. a. av den större eller mindre farligheten i den ansvariges och den skadelidandes verksamheter. Resonemanget torde få betydelse främst i situationer där ömsesidig skadegörelse kan bli aktuell, särskilt i trafiken. Här har HD uttryckligen resonerat på sådant vis i ett par fall. NJA 1973 s. 118 gällde sammanstötning mellan bil och cyklist; fast den förolyckade cyklisten var i högre grad än bilisten vållande till sammanstötningen ansågs skadeståndet böra jämkas till 1/2, varvid HD även beaktade att biltrafiken allmänt sett är långt farligare för cyklisterna än cykeltrafiken för bilisterna och att de skador som drabbar cyklisterna vid kollision med bil ofta är mycket allvarliga. — I NJA 1974 s. 562 II har motsvarande bedömning gjorts beträffande en fotgängare, somgenom obeslutsamt beteende varit i avsevärd grad vållande till att hon påkörts; även hon fick ändå halvt skadestånd. (Bilföraren var ej exculperad.) — Samma utgång blev det i NJA 1975 s. 202, också rörande en oförsiktig kvinnlig fotgängare som påkörts av bil. (Resonemanget har däremot inte ansetts tillämpligt vid kollision mellan bil och mopedist, se NJA 1977 s.214.) Idag lär denna praxis närmast få betydelse vid skador som biltrafik orsakar på cyklar, hästskjutsar och andra fordon som inte faller under trafikskadelagen eller någon skadeståndsregel om skärpt ansvar; möjligen har den också intresse vid skada till följd av vissa andra farliga verksamheter. Vidare ger fallen stöd för att begreppet grovt medvållande bör tolkas särskilt restriktivt för cyklisters och fotgängares del.
Tidigare har behandlats en liknande tendens vid skadeståndsansvar på grund av olycksfall i arbete (se under denna rubrik). Jfr även NJA 1973 s. 141, berört under rubriken bristfälliga anordningar i övrigt, och FFR 1972 s. 178 (under samma rubrik; fastighetsägares ansvar för sakskada).
NJA 1973 s. 412 gällde frågan, om domstolen kunde uppta till prövningen talan angående fastställelse av skadeståndsskyldighet, sedan svaranden medgett ansvar men gjort invändning om jämkning på grund av medvållande; yrkandet innebar alltså att skyldighet att utge viss kvotdel av skadan skulle fastslås. HD:s majoritet ansåg denna talan vara möjlig att pröva. Numera torde en skadeståndstalan av detta slag inte kunna föras, om den inte går ut på samtidig prövning av skadans art och storlek; regeln i 6: 1 3 st. SkL innebär ju att graden av jämkning vid medvållande inte kan bedömas oberoende av skadans omfattning. (Jfr lagrådets uttalande i Prop. 1975: 12 s. 221 f och minoriteten i HD, vars diskussion av problemet har intresse också i nuvarande rättsläge.) — Är det fråga om tillämpning avden särskilda regeln i 220 § 2 st. sjölagen om medvållande till fartygskollision, lär dock fastställelsetalan alltid vara möjlig; här blir ju graden av vållande på ömse sidor ensamt avgörande.
Tredjemansskada. Ett välkänt problem i svensk rätt är möjligheten till ersättning för den som till följd av annans person- eller sakskada lider förmögenhetsförlust. Huvudregeln är att sådan förlust — s. k. tredjemansskada —inte är ersättningsgill, men det finns som bekant undantag: ett framgår av
5:2 SkL (skadestånd till omkommen persons efterlevande), ett annat av det omdiskuterade rättsfallet NJA 1966 s. 210. (Jfr Hellners utförliga behandling av dessa frågor i SvJT 1969 s. 332 ff.) Ett fall av i viss mån likartat slag som 1966 års avgörande var NJA 1972 s. 598, såtillvida som bådagällde tredje mans förlust på grund av strömavbrott, orsakat av skada på en kabel som tillhörde annan. I 1972 års rättsfall tillhörde kabeln ägaren aven fastighet; följden av skadan blev att ett hönseri, drivet av en hyresgäst på ett torpställe på fastigheten, gick miste om ström och en mängd höns dog. Hönseriägaren krävde kronan, vars folk vållat skadan på kabeln, på skadestånd. Denna talan bifölls av HD:s majoritet på den grund att hans förlust, med hänsyn till att ledningen hade samma ägare som torpstället och försörjde bara detta jämte en tidvis bebodd stuga, var att anse som följden av en honom själv orsakad sakskada; vidare avvek förlusten inte så från det beräkneliga och typiska att ersättningsskyldighet på den grunden borde vara utesluten. Ett JR ogillade talan på grund av bristande adekvans, ett annat på grund av skadans art. Tydligen hade HD här bekymmer med regeln om tredjemansskada. Det typiska för dessa skadefall är emellertid att tredje mannen tillfogas ren förmögenhetsskada, ingen skada på sak eller person; hönseriägarens förlust till följd av skadan på hönsen var däremot med skadeståndslagens betraktelsesätt att anse som en sakskada jämte följdförlust av allmän förmögenhetsnatur. Om någon lider sakskada (eller personskada) som en indirekt konsekvens av en annan skadehändelse, torde det avgörande för hans rätt till ersättning vara inte tredjemansskaderegeln utan enbart om skadan är adekvat orsakad. HD:s motivering, att ledningsskadan finge anses orsakad hönseriägaren själv, borde därför ha varit överflödig; möjligen kan den förklaras av parternas processföring. Det väsentliga har varit att, som HD fortsättningsvis konstaterat,skadan på hönsen jämte därav föranledd förlust fallit inom adekvansensram.
En annan typ av tredjemansskada illustreras av ett par fall från 1975. Om en arbetsgivare lider förlust genom att en anställd blir skadad och arbetsoförmögen, anses denna förlust som en inte ersättningsgill tredjemansskada (se t. ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 249). Inte ens utgiven sjuklön kan arbetsgivaren numera få ersättning för, även om den skadade arbetstagaren i gengäld överlåtit sitt ersättningsanspråk på arbetsgivaren (se 5:3 SkL). Så långt är rättsläget förhållandevis klart. Om den skadade är formellt anställd i ett bolag som han själv (eller någon närstående) äger, kan det emellertid diskuteras hur man bör se på skadeståndskrav för bolagetsförlust; i realiteten är det ju den skadelidande som drabbas, och kanske kan i varje fall han fordra ersättning? I NJA 1975 s. 275 hade en trafikskadad tandläkare utövat sin verksamhet som anställd i ett aktiebolag, vars aktier ägdes av hans hustru; enligt anställningsavtalet hade han rätt att som vederlag för sina tjänster åt bolaget erhålla dess årliga rörelseöverskott. På grund av hans arbetsoförmåga efter skadan uteblev patientarvoden. Tandläkaren yrkade nu av trafikförsäkringsgivaren belopp svarande mot detta inkomstbortfall som ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Försäkringsgivaren invände att inkomstbortfallet borde anses som en skada orsakad aktiebolaget; den skada som tandläkaren yrkade ersättning för utgjorde enligt denna ståndpunkt en inte ersättningsgill tredjemansskada. HD fann emellertid, att eftersom inkomstbortfallet på grund av anställningsavtalets inne
håll inte medfört förlust eller utebliven vinst för bolaget utan direkt lett till motsvarande minskning av tandläkarens inkomst, tandläkaren var berättigad till det yrkade beloppet som förlorad arbetsförtjänst. I detta fallhar HD alltså tagit fasta på den reella innebörden av den skadelidandes arbetsförhållanden.
Härmed kan jämföras NJA 1975 s. 533. Här drev den skadelidande optikerrörelse i ett aktiebolag, där han ägde alla aktierna; i skadeståndsmål yrkade han ersättning för kostnader som bolaget haft för vikarie under den tid han varit arbetsoförmögen på grund av skadan. Denna talan ogillades av HD. Som motivering anfördes bl. a. att i målet inte visats att optikern på grund av åtagande eller eljest haft att bestrida vikariekostnaderna; vad angick bolaget var det inte part i målet, och oavsett ägarförhållandena var det att betrakta som särskilt rättsubjekt. — För att den skadelidande själv skall kunna fordra ersättning av det aktuella slaget räcker det tydligen inte att konstatera att han i sista hand står för förlusten; det är nödvändigt att denna omedelbart bärs av den skadelidande utan att förhållandet på något sätt påverkar bolagets ekonomi. Och bolaget saknar som sagt rätt till gottgörelse för denna skada.
Personskada. Ett par fall rör förlust av arbetsinkomst. I NJA 1973 s. 504, berört tidigare, ansågs den skadelidande utländske arbetaren berättigad tillersättning för sådan förlust också för tid då han inte var helt sjukskriven, med hänsyn till hans särskilda svårigheter att få en för honom lämpad mera varaktig arbetsanställning. Jfr också NJA 1974 s. 170 och FFR 1975 s.233, omtalade förut under rubriken kausalitet.
NJA 1975 s. 642 gällde bestämmande av ersättning för förlust av ena ögat. I det omdiskuterade avgörandet NJA 1966 s. 254 hade HD i ett sådant fall gett en person, utom ersättning för lyte och men, livränta med 25 % av hans arbetsinkomst trots att skadan inte medfört någon direkt inkomstförlust, varvid man beaktat risk för framtida svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden och den s. k. katastrofrisken (d. v. s. risken för att även andra ögat skulle skadas). År 1975 hade emellertid rättsläget ändrats i flera avseenden. Vid målets avgörande i HD hade riksdagen antagit förslag till ändring i SkL, som bl. a. innebär att man övergick från ett medicinskt till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp; livränta skall nu enligt 5: 1 SkL inte bestämmas efter skadans art i och för sig utan enbart efter den ekonomiska förlust som skadan kan väntas medföra i framtiden, vilket ju beror på åtskilliga individuella förhållanden för den skadelidandes del. Katastrofrisken vid ögonskador kunde numera täckas genom s. k. ögonskadeförsäkring, något som rekommenderades i motiven till den nya lagstiftningen (jfr Prop. 1975: 12 s. 154). Vidare hade genom 1975 års lagändring införts en ny typ av ersättningspost för beräkning av ideell skada, nämligen för s. k. olägenheter; därmed avsågs närmast sådana allmänna besvär och svårigheter i arbetet som, förutom att de utgör en psykisk belastning, kan väntas fåvissa svårberäkneliga ekonomiska konsekvenser på lång sikt — t. ex. genom svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden eller kostnader för att göra tillvaron dräglig trots skadan. Reformen innebär att vissa skadeföljder, som tidigare ansetts ekonomiska, nu bedöms som ideella. — HD har visserligen inte direkt kunnat tillämpa den nya lagstiftningens principer på den aktuella skadan men tydligen, med stöd av yttranden från Trafikförsäk-
ringsanstalternas nämnd och Svenska försäkringsbolags riksförbund, anlagt ett synsätt som påverkats av tankegångarna bakom reformen. Den skadeståndsskyldige ålades att ombesörja och bekosta ögonskadeförsäkring anpassad efter den skadelidandes aktuella inkomstförhållanden samt att utge ett engångsbelopp avseende lyte och men samt besvär och olägenheter till följd av förlusten av ögat. — Man skilde alltså inte på olika slag av ideell ersättning; i försäkringspraxis synes det däremot numera vanligt att enligt lagtextens anvisning ett särskilt belopp bestämmes för olägenheter, vid sidan av ersättning för sveda och värk samt lyte och men. (Jfr om rättsfallet Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, s. 84; hans antagande, att fallet ger stöd för att särskild ersättning för olägenheter ej bör bestämmas, är dock svårt att acceptera.)
Också några andra rättsfall under perioden rör ideell skada. Angående sveda och värk bör främst nämnas NJA 1972 s. 81. HD intog här ståndpunkten att sådan ersättning, med hänsyn till svårigheten att uppskatta graden av sveda och värk i enskilda fall och önskemålet att underlätta frivilliga uppgörelser, normalt borde bestämmas tämligen schablonmässigt, med utgångspunkt i av trafikförsäkringsföreningen rekommenderad norm (med uppräkning på grund av penningvärdesförsämringen); i särskilda fall skulle dock individuella faktorer kunna påkalla t. o. m. betydande avvikelser från normerna. Jfr JR Conradis särskilda yttrande. — Normerna har tydligenvarit utgångspunkt också i FFR 1973 s. 193 samt i FFR 1973 s. 185, där 90 000 kronor har utdömts för sveda och värk samt lyte och men till en 18 åring, som efter trafikolycka bl. a. totalförlamats från bröstregionen och nedåt samt partiellt förlamats i armarna. Se om sveda och värk även FFR 1973 s. 252 och FFR 1974 s. 155.
I NJA 1973 s. 504 har lytesersättning till 45-årig man för förlust av två fingrar och del av handen (15 % medicinsk invaliditet) uppskattats till5 000 kr. I FFR 1974 s. 155 har en 50-åring, vars genom hjärnskakning orsakade psykiska besvär medfört 100-procentig medicinsk invaliditet, erhållit 40 000 kr för lyte och men.
Frågor om ideellt skadestånd diskuteras ingående i Ekstedts nyss nämnda avhandling (av 1977).
Annan skada. Ägare av skadad taxibil av äldre modell har ansett ej vara berättigad till ersättning för reparationskostnad utöver vad som motsvarade värdeminskning av bilen till följd av olyckan (FFR 1972 s. 110). Om ersättningskrav för bonusförlust se FFR 1972 s. 213 (omtalat ovan under kausalitet).
Andra frågor
Preskription. NJA 1972 s. 296 rörde tillämpning av regeln om tvåårspreskription i 10 § i 1886 års järnvägsansvarighetslag i ett fall, där skadeståndstalan mot SJ grundades på de allmänna oskrivna skadeståndsregler som gällde före SkL, närmare bestämt principen om arbetsgivares ansvar för arbetsledningens vållande. HD fann att SJ:s ansvar på sådan grund omfattades av järnvägsansvarighetslagen och följaktligen också av dess preskriptionsregel; så länge området för denna inte begränsats genom ändring av bestämmelsen, finge den enligt sin lydelse anses tillämplig på alla skadefall som avses i lagen, även om dessa omfattades också av andra skade-
ståndsrättsliga regler om ansvar för underordnads vållande. Däremot ansågs tydligen den vanliga 10-årspreskriptionen tillämplig när järnvägens innehavare (t. ex. genom sin styrelse) kunde anses själv vara vållande; jfr NJA 1960 s. 243. — Man kan fråga om HD:s inställning bör anses giltig också när skadefallet inträffat sedan arbetsgivares allmänna ansvar för underordnads vållande reglerats i lag (3: 1 SkL), i likhet med culparegeln (2: 1).Departementschefen har i SkL:s motiv uttalat att så inte bör vara fallet, eftersom det skulle leda till en sämre ställning för de skadelidande som kunde åberopa järnvägsansvarighetslagen — en lagstiftning som tillkommit för att bereda de skadelidande särskilt gott skydd. Numera går ju ansvaret för annans vållande i SkL (minst) lika långt som motsvarande ansvar i järnvägsskadelagen. — Lagrådet synes ha delat denna mening; man framhöll, att såsom departementschefen uttalat de särskilda reglerna om kortare preskriptionstid i speciallagstiftningen (bl. a. 10 § järnvägsansvarighetslagen) om annat ej framgår torde avse endast det skadeståndsansvar lagen stadgar och inte anspråk grundade på allmänna skadeståndsregler. (Prop. 1972: 5s. 484 ff, 625.) — Mot departementschefens ståndpunkt polemiserade emellertid JR Conradi i ett särskilt yttrande, varvid han bl. a. åberopade ett uttalande av 1960 års skadeståndskommitté att preskriptionsregelns syfte skulle förfelas om den inte gällde i alla de aktuella fallen.
Det lämpligaste hade väl varit om 10 § järnvägsansvarighetslagen hade ändrats vid SkL:s tillkomst så att den begränsades till fall av strikt ansvar (5 och 6 § §); här har ju den skadelidande i varje fall fördel av lagens stränga ansvarsregel. Men även utan sådan lagändring kan man diskutera om inte motivuttalandena, som grundas på goda sakskäl, numera bör slå igenom. Det är här närmast fråga om tolkning av regeln i 1: 1 SkL, att lagensskadeståndsregler gäller "om ej annat är särskilt föreskrivet", och meningen är tydligen att man i sådana fall skall ta hänsyn till syftet med debåda konkurrerande reglerna. Frågan om konkurrerande ansvarsgrunder är över huvud taget högst oklar i svensk rätt, och det är tveksamt om någon allmän princip finns av den typ som HD tycks ha betraktat som huvudregel. (Jfr Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden, 1960, kap. 9; om preskription särskilt s. 263 ff. Se också Rodhe, Obligationsrätt s.673 f.) Några vägande ändamålssynpunkter torde över huvud taget inte kunna åberopas för att den skadelidande skulle vara förhindrad att grunda sin talan på SkL i stället för på den aktuella lagen, som ju utformades långt före SkL:s tillkomst mot en helt annan rättslig bakgrund än den nuvarande.
En speciell fråga om preskription (av krav på ersättning enligt viss flottningsstadga) prövades i NJA 1975 s. 202.
Forumfrågor. Forum vid skadeståndstalan enligt miljöskyddslagen har ställt till en del besvär för domstolarna. I NJA 1973 s. 1 prövade HD tre fall av denna typ. När skadeståndstalan väcks under påstående att skadanorsakats av miljöfarlig verksamhet, skall enligt HD talan tas upp av fastighetsdomstol, oavsett om det verkligen är fråga om verksamhet av detta slag; denna senare fråga skall prövas först genom dom i målet. — Att märka är att talan däremot skall prövas av allmän underrätt, om den grundas på farlig verksamhet eller skadeståndsreglerna i 3 kap. JB; i så fall skall skadeståndstalan avvisas av fastighetsdomstolen. (Jfr JR Ulvesons särskilda ytt-
rande; avvisning skall dock inte ske om målet stämts till tingsrätt som samtidigt är fastighetsdomstol, se numera HD:s beslut 1.3. 1978, SÖ 426). Systemet är onekligen komplicerat; man borde antingen ha gett fastighetsdomstol viss möjlighet att ta upp skadeståndsyrkanden på sådan grund eller också föreskrivit att även skadeståndstalan enligt miljöskyddslagen skall väckas vid allmän domstol. Den särskilda expertis och erfarenhet inom fastighetsdomstol som annars motiverar att domstolen är exklusivt forum i olika sammanhang spelar onekligen mindre roll vid mål om skadestånd; att märka är också att juristinslaget både i underrätt och i hovrätt blir svagare, om målet handläggs som fastighetsmål. — Jfr också NJA 1973 s. 703 (talan instämd som vattenmål).
NJA 1975 s. 1 ger ännu ett prov på de fällor dagens komplicerade forumregler innebär för både jurister och allmänhet. En fastighetsägareväckte talan mot kommun om skadestånd på grund av översvämning i fastighetens källare; orsaken påstods vara felaktig konstruktion och sträckning av kommunens dagvattenledning samt försummad tillsyn av ledningssystemet. Tvisten fördes upp till HD, som fann att talan grundades på att kommunen som huvudman för va-anläggning åsidosatt sina skyldigheter mot fastighetsägare, ansluten till anläggningen; den föll därför under 29 § lagenom allmänna vatten- och avloppsanläggningar, och allmän domstol saknade då behörighet att ta upp tvisten. Domstolarnas domar undanröjdes, och talan avvisades.
Slutligen kan nämnas NJA 1975 s. 675, där allmän domstol ansetts behörig att uppta kommuns talan, förd på skadeståndsrättslig grund, mot person som påstods ha lurat till sig socialhjälp — och detta trots att talan om återkrav av socialhjälp enligt socialhjälpslagen skall föras hos länsstyrelsen. Liksom i NJA 1973 s. 1 har tydligen det avgörande ansetts vara den åberopade grunden för talan. (Se numera även HD, DB 10/1978, där skadeståndstalan på grund av socialhjälpsbedrägeri prövats uteslutande enligt SkL.)