TORSTEN ERIKSSON. Politik och kriminalpolitik. Sthlm 1977. Norstedts.302 s.

 

Det här nämnda arbetet av f. d. generaldirektören i kriminalvårdsstyrelsen Torsten Eriksson är en postum memoarbok. Den bör intressera många som haft att göra med straffrättsskipning, kriminalvård eller kriminalpolitik under de senaste fyra decennierna.
    Till stor del men långt ifrån endast är boken en historik över utvecklingen av kriminalvården efter tillkomsten av 1945 års straffverkställighetslag, som innebar att cellstraffet avskaffades, att behandling i öppna anstalter infördes såsom en normal verkställighetsform, att även i de slutna anstalterna arbetet i regel skulle bedrivas i gemensamhet och att de intagna i dessa anstalter skulle också under fritid i stor utsträckning sysselsättas i samvaro med andra. Meningen var, att de intagna skulle erhålla sådan behandling att deras anpassning i samhället i möjlig mån främjades. Detta var en stor reform i humanitär riktning. Lagens humanitära syfte underströks genom att det stadgades, att de intagna skulle behandlas med aktning för deras människovärde. Att omsätta de vackra tankarna i praktiken visade sig emellertid inte lätt.
    Redan att organisera livet i en anstalt enligt den nya lagens principer var ett problem. Därtill kom, att fångantalet växte långt utöver det beräknade. Anstaltsbeståndet var inte endast omodernt utan också för litet. Samtidigt rådde bostadsbrist, varför fångvårdens behov av anstaltsutrymme måste vägas mot laglydiga människors behov av bostäder.
    Boken ger en livlig och underhållande skildring av de problem som inställde sig och av hur meningarna bröt sig mot varandra. Torsten Eriksson blev en drivande kraft i utvecklingen av kriminalvården. Man får i boken ett starkt intryck av hans hängivenhet för sin uppgift, hans arbetsförmåga och energi. Själv uppfattade han sig nog främst som organisatör av de nya idéernas genomförande. Ovedersägligen var han en organisatorisk kapacitet av mindre vanliga mått.
    Bland de många anstalter, som tillkommit på hans bedrivande eller med medverkan av honom, har särskilt två tilldragit sig uppmärksamhet och givit upphov till kontroverser. Den ena är Roxtuna, en liten, påkostad anstalt avsedd för svåruppfostrade ungdomsfängelseelever. Där fick han ungefär som han ville, men kostnaden ansågs av många orimligt hög. Den andra är Kumlaanstalten, som däremot är för svenska förhållanden stor. Den har kritiserats, emedan de där intagna till följd av anstaltens storlek måste leva i en miljö som starkt avviker från det vanliga livets. Torsten Eriksson framhåller, att han alls inte önskade en så stor anstalt men fick order attgöra anstalten stor för att hålla kostnaden per intagen nere.
    I boken passerar en lång rad personer revy. Ibland ges ganska ingående karakteristiker. Bland personer som omtalas må nämnas Else Kleen, som engagerade sig hårt i strävanden att reformera behandlingen, till en början

 

522 Ivar Strahlsärskilt behandlingen i barna- och ungdomsvårdens anstalter. Det är också anledning att nämna justitieministern Zetterberg, som måste hota, på fullt allvar, med att avgå om finansministern inte gick med på anslag till Roxtuna.
    Särskilt ingående berättas om Schlyters färgstarka person. Torsten Eriksson stod honom nära och har mycket att berätta om hans iver att reformera. Han var, såsom Torsten Eriksson framhåller, full av idéer som kom i en strid ström. Men det bör tilläggas, att han också var ihärdig. Han rådfrågade gärna många, men det var faktiskt svårt att förmå honom att lyssna till vad han inte ville höra. Och det bör framhållas, att hans strävanden uppbars av en varm medkänsla med dem som hade det svårt. Den som skriver dessa rader kan berätta en episod från den tid då han sysslade med bötesverkställighetsreformen, genom vilken årliga antalet verkställda förvandlingsstraff för obetalda böter nedbragtes från närmare 5 000 till några hundra. Såsom justitieminister inspekterade han ett fängelse och påträffade där en skadad man. Tillfrågad varför han satt i fängelse upplyste mannen, att han varit vållande till en trafikolycka, vid vilken han skadats, och att han dessutom dömts till böter som han inte kunnat betala. Justitieministern betalade då böterna ur egen kassa, varefter han släpptes. Den händelsen har Schlyter tydligen inte berättat för Torsten Eriksson. Det låg inte för honom att skryta med vad han gjorde.
    Samma hållning intager Torsten Eriksson i sin bok. Han framhäver inte sig själv. Han är inte heller böjd för att beklaga sig över det personliga obehag som hans strävanden för en mera människovärdig och mera hjälpsam behandling av de intagna beredde honom. Det var vanligt att beskylla honom och dem som delade hans åsikter för dalt med brottslingarna. Anmälaren minns väl, hur studenterna i Lund vid en föreningssammankomst i universitetets aula högljutt tog parti mot honom och yrkade på krafttag mot brottslingarna.
    Men tiderna förändras. Mot slutet av sitt liv fick Torsten Eriksson uppleva, att han av många i en yngre generation betraktades som företrädare för en auktoritär mentalitet. Detta sammanhängde nog med att han ivrade för att de intagna skulle sysselsättas i intensivt och modernt utformat arbete, gärna fabriksarbete, och hållas till ordning i anstalterna.
    Det framgår av boken, att han hoppades att detta skulle vara nyttigt för de intagna genom att främja deras anpassning i samhället. Inte minst framgår det av hans, som historiskt dokument intressanta, skildring av den internationella kriminalistkongressen i Berlin år 1935. Där drev nazisterna tesen, att förbrytaren skall darra för staten. En inte alltför talrik skara av deltagare från andra länder än Tyskland invände häremot, att ett mål för behandlingen av den dömde brottslingen bör vara att återvinna honom till samhället.
    Man ser inte av boken, i vad mån Torsten Eriksson trodde att de reformer till vilka han medverkade skulle ge resultat i form av siffermässigt minskad brottslighet. Teoretiserande om allmänpreventionens och individualpreventionens relativa vikt inlåter han sig inte på. Det för honom väsentliga synes ha varit, att man i den föga löftesrika situation, som föreligger när en människa begått brott och ertappats, gör det bästa möjliga av situationen och därvid ser praktiskt på förhållandena. Hans hustru Nancy, som försett boken med en efterskrift, säger i denna, att han styrdes av en

 

Anm. av Torsten Eriksson: Politik och kriminalpolitik 523ideologi om välfärdssamhället. Men denna ideologi var enligt henne av ett utpräglat praktiskt slag: "Arbete, cn bättre hygienisk standard och möjligheter till studier för dem som ville, det var tre hörnstenar."
    På det område där han såg sin arbetsuppgift, nämligen sättet att behandla dömda brottslingar, hade Torsten Eriksson emellertid ett starkt teoretiskt intresse. I denna tidskrift har hans bok "Kriminalvård, idéer och experiment" recenserats, 1968 s. 385 ff. En engelsk version av boken har omnämnts i denna tidskrift 1978 s. 363 f.
    Torsten Eriksson arbetade, sedan han avgått som generaldirektör, i FN:s tjänst såsom rådgivare i kriminalpolitiska frågor åt länder som önskade råd. Han föll offer för en hjärtattack år 1977, när han i sådant uppdrag besökte Saudi-Arabien. På hans nattduksbord låg då, berättar hans hustru, en lärobok i arabiska språket, ganska nött.
 

Ivar Strahl