BERNHARD GOMARD. Civilprocessen. Köpenhamn 1977. Gads Forlag. 701 s. Skr. 310,00.

 

Rubricerade arbete av professor Gomard i Köpenhamn är en nyskriven systematisk läro- och handbok över förfarandet främst i tvistemål enligt dansk rätt. Förf. har därvid beaktat lagar och praxis fram till omkring maj 1977; jämväl har vissa delar av den nya Konkursloven 1977 uppmärksammats. Bakom arbetet ligger närmast ett annat opus av samme auktoritet, nämligen hans 1964 utgivna omarbetning av Stephan Hurwitz' klassiska verk från 1941, Tvistemål. Formellt är den nu föreliggande, omfattande bearbetningen uppdelad i nio stora avsnitt med tillhopa 56 kapitel; det rör sig således om en synnerligen grundlig inventering av de aktuella förfarandereglerna.
    Den borgerlige retspleje (i motsats till strafferetsplejen) är alltså föremålet för författarskapet och därmed loven af 1916 om rettens pleje den bakomliggande grundläggande författningen.
    Bokens uppbyggnad svarar i stort mot den gängse modellen vid framställningar av ämnet. Efter en översiktlig redogörelse för civilprocessen som juridisk disciplin och dess grundprinciper jämte synpunkter på domstolarnas statsrättsliga position följer en vidlyftig framställning av förfarandet i första instans, inklusive parter och partsombud. Domen, rättsmedlen och fullföljdsprocessen ansluter sig härtill. Först härefter behandlas — ingående — domstolarnas organisation, arter och behörighet samt reglerna om domare och advokater. I de två sista avsnitten ges redogörelser för specialprocessen och för skiljeförfarandet (voldgift). Specialprocessen utövas dels vid specialdomstolar och dels enligt särskilda regler i nämnda retsplejelov vid de allmänna domstolarna. Härunder hör bl. a. växelprocessen, äktenskapsmål, faderskapsmål och mål om omyndigförklaring men även forbrugersager, konsumenttvister, vilka behandlas vid en särskild nämnd, forbrugerklagenævnet, som ett slags valfri första instans. Rättsfalls- och sakregister ger Gomards verk den avslutande kompletteringen.
    Som allmänt omdöme tillåter jag mig värderingen, att fråga är om en juridisk framställning av högsta klass. För en icke-dansk bedömare synes det klart, att Gomards redogörelse är så noggrann och fullständig som överhu-

 

vud är möjligt, utan att den fördenskull tyngs av överflödigt gods, ägnat att leda läsaren in på stickspår. Gränsen mellan en välmatad produkt och en övermogen sådan iakttas inte alltid vid skriftställen. Och alla och envar måste imponeras av den eleganta och lättlästa form vari förf. ger sin information. Dansk juridisk litteratur kännetecknas enligt min mening av en serie utomordentligt förnämliga standardverk inom skilda discipliner, vartill motsvarigheter är svåra att finna; den har nu utökats med ytterligare ett.
    Nyligen har, som bekant, de judiciella domstolarnas sammansättning varit på den svenska tapeten. Och, några år tidigare, fullföljden till högsta instans. Gomard framhåller som ett organisatoriskt huvudproblem, hur balansen bör avvägas mellan specialisters särskilda insikter och den brett orienterade men inte särdeles sakkunnige domarens allmänna erfarenhet och omdöme.
    Danmarks underrätter fungerar i tvisternål som enmansdomstol, och i de flesta underrättsdomkretsar (totalt ca 80) finns f. ö. blott en domare. De två landsretterne och Højesteret är däremot kollegiala fora. Domsmænd och nævninger, såsom i straffprocessen, förekommer ej. I civilmål tjänstgör fackdomare. Endast i begränsad omfattning deltar lekmän, främst i specialdomstolarna, och då som särskilt sakkunniga meddomare. Motiveringen är, att i normalfall erforderlig medverkan av sakkunnig i mål, där speciella insikter krävs, bäst sker genom att den sakkunnige avger förklaring till domstolen, därvid både parter och domare får möjlighet att ta ställning till den sakkunniges värderingar och bedöma dessa efter allmän erfarenhet och rättsliga synpunkter.
    Landsret är första instans i större civilmål, vilket emellertid inte hindrar att förberedelsen i målet sker vid underrätt, där inte parterna är eniga om förberedelse inför landsret. (Rättegången är som hos oss uppdelad på två moment, förberedelse och huvudförhandling, domsförhandling.) Dessa landsrättsmål kommer — utan särskilt fullföljdstillstånd — till Hojesteret som andra instans. Underrätten handlägger mål, som räknas upp i 225 § retsplejeloven. Överklagande sker här till landsret. Vanligast av nämnda mål är kravmål, som ej gäller högre belopp än 30.000 kronor (avsevärd höjning av siffran är föreslagen, nämner Gomard) och härflyter ur privaträttsliga rättigheter eller (med visst undantag) gäller skatter och liknande prestationer av offentligrättslig natur; de utgör mer än 90 % av underrättsmålen. Skälet för denna ordning är, att mål, som ej når upp till nämnda värde, näppeligen förmår bära de processkostnader som förenas med en rättegång i landsret. Vidare handläggs i underrätt äktenskapsmål, faderskapsmål, servitutsmål, växel- och checkmål, oavsett värdet ("den hurtige retsforfølgning"), m. m. Motiveringen beträffande familjemålen är den, att dessa sällan är av juridisk-teknisk natur och att ensamdomare ofta har lättare nå personlig kontakt med parterna och därför minst lika god möjlighet som den kollegiala landsretten att finna en förnuftig lösning. Det har visserligen ofta diskuterats, om inte alla civilmål borde anhängiggöras i underrätt. Därvid har dock för den motsatta ordningen åberopats, att invecklade rättsliga problem lättast löses av en flerbemannad domstol, där ledamöterna kan inbördes dryfta problemens lösning, och att större mål bör kunna fullföljas till Hojesteret utan en föregående prövning i två instanser. Även denna argumentering är uppenbarligen inte invändningsfri.
    Överklagande kan alltid ske till en överinstans, men blott med särskilt

 

tillstånd till ytterligare en. Landsrets dom i fullföljt mål kan föras vidare till Højesteret endast om justitieministeriet (politisk-administrativ myndighet, alltså!) gett tillåtelse därtill (tredieinstansbevilling). Överklagande förekommer i två former, anke och kære. Gomard finner systemet ha fördelen att förena den i tre led uppbyggda domstolsapparaten med tvåinstansprincipen.
    En anmärkning till avslutning: Vid angivande inte minst av utländsk litteratur är det självfallet viktigt, att författarnamn och boktitlar återges korrekt; ansvaret härför faller i sista hand på författaren. Särskilt väntar man detta i opera från just juristers hand. Åtskilliga fel vanpryder Gomards litteraturförteckning. Ulla Jacobsson kallas Ulla Jacobsen, arbeten av Bolding och Hassler rubriceras ömsom skiljeforfarande, ömsom skiljeförfarende, Lihnés gradualavhandling får heta Lagsögning; andra exempel att förtiga.
 

Carl M. Elwing