Bostadsdomstolarnas verksamhet i Finland1
1. Bostadsdomstolarnas inrättande.
En ny form av rättegångsförfarande infördes i Finland den 1 januari 1974, då lagen om rättegången i hyresmål och lagen om inrättande av vissa bostadsdomstolar, bägge av den 10 aug. 1973 (646 o. 650/73), trädde i kraft. Lagstiftningen kompletteras av en förordning den 21 dec. 1973 om rättegången i hyresmål (940/73).
Huvudsyftet med lagstiftningen är att öka medborgarnas boendetrygghet med processuella medel särskilt på orter där hyresförhållanden förekommer i betydande omfattning. Reformen siktade även till att skapa en godservice för parterna och att påskynda handläggningen. Avsikten har även varit att göra rättegångsförfarandet så lätt som möjligt för parterna, t. o. m. till den grad att parterna om möjligt i huvudsak själva skulle kunna sköta sina rättegångar. Parternas kostnader i det nya rättegångsförfarandet avses även bli minskade. Framför allt har man genom att ändra domstolens sammansättning önskat till denna förvärva sakkunskap i fråga om hyresförhållanden samtidigt som ett system med förtroendemän inbyggts i fråga om bostadsdomstolarna.
Genom lagstiftningen har i tio städer inrättats en ny avdelning vid underrätten med uppgift att handlägga tvistemål som härflyter av hyresförhållande. Dessa städer är Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Kuopio, Lahtis, Jyväskylä, Uleåborg, Björneborg, Esbo och Vanda. I de två sistnämnda städerna fungerar bostadsdomstolen i samband med häradsrätten, i de övriga som en avdelning av rådstuvurätten. Utöver nämnda orter kan bostadsdomstolar inrättas genom förordning. En förutsättning härför är att på orten förekommer hyresförhållanden i betydande omfattning.
2. Bostadsdomstolarnas behörighet och sammansättning.
Bostadsdomstolen handlägger alla av hyresförhållande härflytande tvistemål inom domkretsen för den allmänna underrätt vid vilken bostadsdomstolen inrättats. Behörig är den bostadsdomstol inom vars domkrets hyreslägenheten finns. Om lägenheten finns inom domkretsen för en sådan underrätt vid vilken någon bostadsdomstol inte inrättats, handläggs tvistemålet alltjämt av allmän underrätt i normal sammansättning.
Hyresförhållandet kan gälla en bostads- eller affärslägenhet eller något annat hyresförhållande på vilket hyreslagen av år 1961 är tillämplig.
En bostadsdomstol består av en ordförande som är jurist och två ledamöter, av vilka den ena har valts på framställning av en förening som representerar hyresvärdskretsar och den andra av en förening som representerar hyresgästkretsar. Valet av ledamöter och suppleanter för dem har verk-
ställts av kommunfullmäktige, och deras mandattid är 4 år. De skall ha kompetens för nämndemannauppdrag i häradsrätt.
I fråga om utgångspunkten var förtroendemännens indragande i lagskipningen i hyresmål intressant med hänsyn till att de, trots sin ostridiga ställning av opartiska domare, valdes på grund av sina sympatier för respektive hyresvärds- och hyresgästorganisationer, likväl så, att det egentliga valet förrättades av kommunfullmäktige. En garanti för den demokratiska kontrollen i fråga om valet av ledamöter ansågs vara å ena sidan intresseorganisationernas rätt att göra framställningar, å andra sidan att avgörandet tillkom ett politiskt organ som företrädde den kommunala demokratin. Såväl i lagen som i justitieministeriets officiella ståndpunktstaganden har betonats ledamöternas ställning som domare. Det var kanske inte utan orsak som de valda ledamöterna varnades för att uppträda som "springpojkar" för sina organisationer.
Då bostadsdomstolarna inledde sin verksamhet kunde man konstatera att de valda förtroendeledamöterna förstod sin ställning rätt och mycket väl anpassade sig till sin uppgift. Det bör likväl sägas att största delen av ledamöterna fått skolning redan i sin tidigare verksamhet inom kommunerna och organisationerna. Några av dem hade dessutom avlagt juridisk slutexamen.
Ledamöterna har i alla bostadsdomstolar varit tydligt intresserade av sina uppgifter, och de har i sin verksamhet eftersträvat rätt och sanning. Mången ledamot och suppleant har önskat skolning och information såväl ifråga om rättegångsförfarandet som i fråga om den materiella hyreslagstiftningen. Justitie- och inrikesministerierna har även i någon mån kunnat anordna utbildning och visst slags information. Ordförandena i olika bostadsdomstolar har berättat att ledamöterna "insugit kunskap" från dem och att de såsom förnuftiga "lekmän" upptäckt flera missförhållanden såväl inom civil- som processrätten.
Det är klart att ledamöterna självständigt i varje mål bör pröva både bevis- och rättsfrågan. En konstant enhällig rättspraxis kan öka kundernas förtroende till bostadsdomstolens verksamhet, och en konstant oenighet som inte är böjd för kompromisser kan omintetgöra detta förtroende. Det är likväl svårt att i detta hänseende ge några anvisningar åt ledamöterna. Det kan måhända sägas att en alltför stor enighet kan vara alarmerande medan en alltför stor kompromisslöshet stundom är främmande för rättsskipningens natur.
3. Huvuddragen av förfarandet i bostadsdomstol.
Man har försökt göra bostadsdomstolsprocessen så smidig, snabb och billig som möjligt. Förfarandet utgör civilprocess, som likväl i fråga om vissa viktiga skeden avviker från det vanliga förfarandet i tvistemål. Skiljaktigheterna beror i hög grad på att man försökt utveckla förfarandet så, att det eventuellt, sedan erfarenheter vunnits, duger som mönster för andra civila rättegångar. En överföring av bostadsdomstolsförfarandet till övriga rättegångar förutsätter likväl att domstolsorganisationen utvecklas samt att vissa andra reformer genomförs.
I bostadsdomstolsförfarandet fästes särskilt uppmärksamhet vid att parterna betjänas. En förpliktelse härtill ingår i 3 § förordningen om rättegången i hyresmål, men det är naturligt att serviceprincipen bör iakttas vid
den moderna myndighet det här rör sig om.
Ett hyresmål blir anhängigt genom att en stämningsansökan inlämnas till bostadsdomstolen. Ordföranden kan kräva att ansökningen kompletteras. Om en dylik uppmaning inte efterföljs eller om det är uppenbart att målet inte faller under bostadsdomstolens behörighet, kan ordföranden avvisa ärendet och återställa ansökningen. — Stämning i hyresmål delges i första hand genom att den med posten sänds till svaranden mot mottagningsbevis. Är det inte ändamålsenligt att förfara på detta sätt, delges stämningen på normalt sätt genom stämningsmans förmedling. Om dessa åtgärder drar ordföranden försorg. Om tiden för målets handläggning underrättas den som inlämnat ansökningen, käranden.
För att påskynda rättegångsförfarandet har även stämningstiderna förkortats. I ett bostadsdomstolsmål är stämningstiden för en svarande som är bosatt inom domkretsen blott en vecka, medan en svarande som är bosatt annorstädes i Finland får tillgodonjuta en stämningstid om minst två veckor. Rättegången i bostadsdomstol bygger i väsentliga delar på blanketter som uppgjorts enkom för denna. Av blanketterna är en del sådana som uppgjorts speciellt för parterna, såsom blanketterna för stämningsansökan och svaromål. Partsblanketterna är uppgjorda på självkopierande NCR-papper i serier på 4 blanketter. Dylika blanketter är det ändamålsenligt att använda i mål med två svarande (t. ex. makar). Härvid uppkommer de av lagen förutsatta duplettexemplaren automatiskt, och såväl domstolen som bägge svarandena får var sitt exemplar. Blanketterna tillhandahålls parterna utan avgift på domstolens kansli.
Användning av blanketter utgör likväl inte någon absolut förutsättning för skötseln av domstolsärenden. Fortfarande duger i domstolen egenhändigt fabricerade papper, om de eljest är i skick. På detta sätt tillkomna stämningsansökningar och svaromål är likväl inte att rekommendera emedan de blanketter, som genom myndighetens försorg utarbetats, då de används är ägnade att påminna parterna om att i handlingen intaga allt som kan vara av betydelse för rättegången.
Även domstolen själv använder i sin verksamhet talrika blanketter. Dylika har fastställts bl. a. för protokollet och domen samt för de vanligaste bilagorna till protokollet. I regel uppsätter bostadsdomstolen protokollet i slutlig form redan under sammanträdet. I mån av möjlighet bör även domen, som uppgörs såsom en från protokollet skild handling, omedelbart efter avkunnandet överlämnas till parterna.
Förfarandet i bostadsdomstol avviker från vanlig civilprocess närmast däri att domstolens aktiva inats i sakens utredning har utökats i bostadsdomstolen. Juridiskt uttryckt innebär detta att officialprincipen är av stor betydelse för förfarandet. Detta framgår redan i det preliminära skede där stämningsansökningen prövas samt därav att delgivning av stämning har ålagts domstolen. I samband med reformen har även tagits i bruk ett nytt delgivningssätt, förfarandet med mottagningsbevis. Försändelsen delges härvid genom postens försorg.
4. Sökande av ändring i bostadsdomstols avgörande.
Rättsmedel i fråga om bostadsdomstols avgörande är besvär hos hovrätten. Överklagandet skall ske inom två veckor efter domens avkunnande. Besvärsskriften jämte eventuella bilagor och dupletter av varje handling in-
lämnas eller sänds till den bostadsdomstol som fattat avgörandet. Denna skall på tjänstens vägnar sända duplettexemplaren till den andra parten eller de andra parterna. Dessa har en vecka på sig att bemöta besvären, räknat från deras delfående. Bemötandet skall inlämnas eller insändas till bostadsdomstolen, vilken å sin sida på tjänstens vägnar sänder alla i besvärsmålet tillkomna handlingar till hovrätten.
Någon missnöjesanmälan behövs inte då ändring söks i bostadsdomstolsutslag. I fråga om framskjutande av flyttningsdag är bostadsdomstolens utslag likväl slutligt. I hovrätten deltar i handläggningen av tvistemål som härflyter av hyresförhållande, utöver det normala antalet tre ledamöter i en division, tvenne sakkunnigledamöter, vilka förordnas av republikens president för fyra år i sänder sedan de representativa hyresvärds- och hyresgästorganisationerna blivit hörda. Det är att märka att en dylik med sakkunnigledamöter förstärkt hovrättsdivision handlägger även sådana av hyrestvister föranledda fullföljdsansökningar beträffande vilka underrättsförfarandet ägt rum i allmän underrätt.
5. Rättegångskostnaderna.
Enligt huvudregeln svarar parterna själva för sina kostnader i hyresmål. Då tvingande skäl därtill finns, kan part likväl förpliktas att helt eller delvis erlägga motpartens skäliga rättegångskostnader. Vid tillämpningen av stadgandet bör ihågkommas att i hyresmål inte längre betalas stämpelskatt eller andra s. k. rättegångsavgifter. Rättegångskostnaderna består således närmast av s. k. partskostnader samt av t. ex. advokatarvode och arvoden till vittnen. Det bör observeras att delgivningsförfarandet numera är avgiftsfritt för parterna.
Emedan bägge parters skyldighet att själva svara för sina rättegångskostnader utgör huvudregeln, måste skyldigheten att ersätta rättegångskostnader och sålunda de tvingande skälen prövas noga. Såsom tvingande skäl kan t. ex. komma i fråga rättegång som väckts endast för att göra förtret, målets chikanösa förlängande eller den ena partens avsevärda skuld i det materiella rättsförhållande som gett upphov till rättegången, såsom hyresgästens osedliga leverne, hyreslägenhetens skadande eller egenmäktig ogrundad vräkning.
Även i de fall då ersättande av rättegångskostnaderna kommer i fråga, bör prövas huruvida de bör ersättas endast delvis, vartill lagen öppnar möjlighet för domstolen.
I fråga om rättegångsavgifter och -kostnader intar parterna samma ställning oberoende av om hyrestvisten anhängiggjorts i bostadsdomstol eller vid allmän underrätt.
6. Statistiska uppgifter.
I bostadsdomstolarna var under år 1976 anhängiga inalles 8 963 hyresmål. Av dem avgjorde bostadsdomstolarna sammanlagt 7 582 mål eller omkring 85 % av totalantalet anhängiggjorda mål. Av alla mål var antalet av dem som gällde hyrans belopp (s. k. hyresregleringsmål) ungefär 65 %. Av dem anhängiggjordes över 80 % av hyresvärdarna (s. k. hyresförhöjningsmål). Det stora antalet mål som väckts av hyresvärdarna beror delvis på att en hyresvärd på grund av det i Finland rådande regleringssystemet måste väcka talan i bostadsdomstol, om han önskar få en högre hyra än som bestämts i
statsrådets allmänna anvisning om hyresförhöjningar som publiceras varje år.
Av statistiskt intresse är även den uppgiften att fortfarande ungefär 1/4 av alla i Finland avgjorda tvistemål om hyresförhållanden handläggs vid allmän underrätt. Bostadsdomstolarnas avgöranden täcker sålunda ungefär 3/4 av alla hyresmål. Fullföljdsprocenten (från bostadsdomstol till hovrätt) är något under 10 %.
Jukka Laaksonen
Våldtäktsbrott i fransk rättspraxis
Ett typiskt exempel på hur rättspraxis kan på relativt kort tid påverka lagtillämpningen utgör våldtäktsbrotten i fransk rätt.
Gällande rättsregler återfinns i 1810 års Code pénal, art. 330—335, vari straffsatsen stipuleras vara "reclusion criminelle" (straffarbete) i tio till tjugo år. Om den våldtagna ej uppnått 15 års ålder, utdömes högsta straffet, och om särskilt försvårande omständigheter föreligger i samband med våldtäktsbrottet, kan livstids frihetsstraff utdömas jämlikt art. 333.
Våldtäkt betraktas i fransk rätt som grovt brott och handlägges följaktligen av den särskilda brottmålsdomstolen Cour d'Assises med folkvald jury.
Tvenne faktorer har påverkat rättsutvecklingen, dels en tendens hos juryn att av lokalpatriotiska skäl hellre fria än fälla om offret varit en utlänning, och dels den höga straffsatsen (10 till 20 år) som icke längre motsvarar den sociala utvecklingen. För att mildra den hårda straffsatsen har allmänna åklagaren i åtskilliga fall väckt åtal för misshandel i stället för våldtäkt, och på så sätt har ett lindrigare straff kunnat utdömas, och detta även om målsäganden yrkat på ansvar för våldtäkt.
Mot denna tendens har de senaste åren en reaktion gjort sig gällande och i maj 1978 väcktes såväl i Nationalförsamlingen som i Senaten motioner om modernisering av lagstiftningen för att skapa mot den aktuella rättsutvecklingen svarande lagbestämmelser.
Under senaste året har jämväl rättspraxis utvisat en tendens att i allt större utsträckning tillämpa för våldtäkt gällande straffbestämmelser trots de därmed förenade långvariga frihetsberövande straffen. Här skall citeras några för denna tendens typiska rättsfall:
Den 22 februari 1978 dömdes en 35-årig algerier till straffarbete i 20 år;
den 10 mars 1978 dömdes Walter Bauer till straffarbete i 25 år;
den 20 maj 1978 dömdes Christian Hanet till fängelse i 18 år, ett straff som översteg av allmänna åklagaren begärt straff.
Det av motionärerna framlagda förslaget till nya lagbestämmelser för våldtäktsbrott är baserat på likställdheten könen emellan. Sålunda stipuleras i lagförslagets paragraf 1 att varje sexuell förbindelse som en kvinna eller man mot sin vilja påtvingas genom våld eller hot straffas som våldtäkt med straffarbete från 5 till 10 år. Har brottet begåtts mot minderårig är straffsatsen höjd till 20 år. Samma höga straffsats gäller om den brottslige är släkt i uppstigande led med offret eller om offret är i beroende ställning till förövaren samt även om denne haft en eller flera medhjälpare vid brottets begående.
Rättegången kan föras inför stängda dörrar endast om offret medger det.
Åtgärder skall vidtagas för att våldtäktsmål skall handläggas av kvinnlig domare.
Undervisningsministern ålägges att inom sex månader från lagens ikraftträdande komplettera undervisningen i sexualfrågor med upplysningar om de möjligheter en kvinna har att försvara sig mot sexuella övergrepp.
Lagförslaget remitterades den 25 maj 1978 till Nationalförsamlingens konstitutions- och lagutskott för handläggning.
Den 30 juni godkände Senaten enhälligt lagförslaget sedan däri införts några smärre av regeringen föreslagna ändringar. Nationalförsamlingen väntas godkänna lagförslaget under höstsessionen i oktober—november 1978.
Den osedvanligt snabba handläggningen i Senaten utgör belägg för att det är ett allmänt önskemål att genom en mot rättsutvecklingen svarande modernisering av lagstiftningen effektivt bekämpa våldtäktsbrotten som de senaste åren avsevärt ökat.
För nära två år sedan tillsatte justitieministern en kommitté för att utarbeta förslag till modernisering av gällande strafflag och straffprocesslag. Man räknar med att propositionen om lagändringarna kommer att inges till Nationalförsamlingen tidigast vårsessionen 1979. Det ansågs emellertid angeläget att redan nu i strafflagen införa de nya bestämmelserna för våldtäktsbrott.
Det anses sannolikt att den sedan något år skärpta tillämpningen av gällande rätt för våldtäktsbrott kommer att fullföljas i avvaktan på att den föreslagna nya lagstiftningen ser dagens ljus.
Gustaf Forssius