ULF BERNITZ, LARS GORTON, KURT GRÖNFORS. Sjöfart och konkurrensrätt. Klippan 1976. Sjörättsföreningen i Göteborg. Skrifter 56. Akademiförlaget. 153 s.
Den internationella handelssjöfarten har historiskt sett gått från protektionism med rötter i merkantilismen till en nästan total frihet från regleringar och statliga ingripanden som varade från liberalismens genombrott fram till 1960-talet. När de etablerade sjöfartsnationerna delat upp världsmarknaden mellan sig, fann man det opportunt att proklamera "havets frihet". Risken för att nya länder skulle kunna utnyttja denna frihet till att bygga upp en egen sjöfart var ju begränsad, när inbrytningen skulle ske i konkurrens med dem som redan lagt under sig världsmarknaden. Denna ordning kunde bestå så länge världssjöfarten huvudsakligen låg i händerna på deländer som också hade en dominerande politisk och ekonomisk maktställning. Med den tredje världens frammarsch förändrades situationen. Dessa länder ställde krav på att få utveckla sina handelsflottor för att inte längre vara beroende av de traditionella sjöfartsländerna för transporten av sin utrikeshandel. Förståelsen för dessa krav satt långt inne och u-länderna tog saken i egna händer genom olika åtgärder som syftar till att styra över laster till deras fartyg. En våg av protektionism och nationalism har därefter dragit fram inom världssjöfarten. Beklagligtvis har vissa industriländer funnit för gott att följa med i kölvattnet. Resultatet har för svensk del blivit mycket besvärande. Svensk sjöfart är inte i första hand inriktad på transport av vår egen utrikeshandel. I huvudsak går svenska fartyg i trafik mellan tredje länder och vår rederinäring är därför mycket sårbar för åtgärder som begränsar s. k. cross-traders' trafik.
Dessa problem har normalt diskuterats från rent sjöfartspolitiska utgångspunkter. I oktober 1975 anordnade emellertid Rättsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet ett nordiskt symposium om sjöfartspolitikoch juridik. Det torde ha varit första gången som den internationella sjöfartspolitiska utvecklingen diskuterades i relation till den marknadsrättsliga regleringen av sjöfarten. Initiativtagarna till symposiet har nu gett ut skriften "Sjöfart och konkurrensrätt" vars första avdelning i viss mån bygger på symposiet. En andra avdelning, som behandlar den svenska konkurrenslagstiftningens tillämpning på internationell sjöfart, är en överarbetning av en rättsutredning som Bernitz och Grönfors gjort åt Sveriges redareförening.
I den första avdelningen ges en sammanfattning av den internationella sjöfartens huvudproblem och utvecklingstendenser mot bakgrund av de särskilda konkurrensregler som gäller här. Författarna har på ett utomordentligt sätt penetrerat hela detta dynamiska och komplexa område. Avsnittet lämpar sig väl som en första introduktion för den som vill stifta bekantskap med det system som dagens världssjöfart följer och de konkur-
renssvårigheter som särskilt den svenska sjöfarten möter. Läsaren måste emellertid vara uppmärksam på att utvecklingen går snabbt och att en del faktiska uppgifter i boken redan är inaktuella. Den komprimerade framställningen kan också leda till felaktiga slutsatser hos den i ämnet obevandrade. Författarna koncentrerar sig t. ex. på linjesjöfarten, vilket är rimligt eftersom det framför allt är här som konkurrensregleringen gör sig gällande. Det får dock inte uppfattas så att konkurrensproblemen skulle vara obefintliga inom bulk- och trampfarten.
Författarna gör en jämförelse mellan den sjöfartspolitiska och den luftfartspolitiska utvecklingen, ett intressant grepp som ger rum för en del reflektioner. Den civila luftfarten har från början varit underkastad en hård reglering, både från staternas och från näringens sida. Den statliga regleringen bottnar i den folkrättsliga synen på luftrummet. Några vertikala territorialgränser har aldrig erkänts. Luftrummet tillhör det underliggande landets överhöghet, vilket naturligtvis inneburit ett incitament för varje stat att reglera och kontrollera trafiken i sitt luftrum. Det har också resulterat i det nätverk av bilaterala överenskommelser som utgör grunden för reguljärflygets verksamhet. Författarna menar att dessa avtal är ramavtal innanför vilka flygbolagen själva fastställer trafikens form och omfång. Så har det varit och är det i princip fortfarande tänkt i många bilaterala relationer. Den hårda konkurrensen och nationalitetstänkandet har dock alltmer lett till att stater och myndigheter griper in också i detaljregleringen av trafiken. Härtill kommer den kommersiella marknadsregleringen genom pool- och andra samarbetsavtal mellan flygbolagen samt inte minst genom IATA:s funktion som prisreglerare.
De tendenser som i dag genomsyrar den internationella sjöfarten pekar mot ett regleringssystem liknande luftfartens. Den mångomtalade UNCTAD-koden är i detta sammanhang en skrift på väggen. Den marknadsreglering som där anvisas kan få allvarliga konsekvenser inte minst för svensk sjöfart. Det är svårt att förstå vad författarna menar med att "(kodens) marknadsreglering förefaller effektivare än erkännandet av myndigheternas roll i samband med sjötransporter". Det ena utesluter inte det andra. Myndigheternas roll kommer snarare att öka när kodens principer förs ut i praktiken.
Bokens andra avdelning begränsar sig till räckvidden av svensk domstolsjurisdiktion enligt konkurrenslagstiftningen och behandlar inte de folkrättsliga problemen i samband med jurisdiktionskonflikter. Det förtjänar emellertid påpekas att just dessa problem har hög aktualitet till följd av amerikanska ingripanden mot medlemmar av vissa linjekonferenser inom antitrustlagstiftningens ram. Ett visst samband får också anses föreligga mellande två problemområdena. Våra möjligheter att effektivt agera mot en långtgående exterritoriell rättsverkan av annat lands konkurrenslagstiftningkan påverkas av de gränser vi sätter för den svenska lagstiftningens motsvarande rättsverkan.
Författarna anvisar en som de själva medger komplicerad prövning för att avgöra om konkurrensbegränsningslagen (KBL) är tillämplig i konkreta fall som avser internationell sjöfart. Tre prövningssteg anges. För det första skall utrönas om den ifrågavarande åtgärden har direkt och påtaglig effekt på den svenska marknaden. Om så är fallet prövas i nästa steg om konkurrensbegränsningen får en ur allmän synpunkt skadlig verkan, vilket inte är
fallet om företaget följt en särregel som tar över den allmänna regleringen i KBL (5 §). En sådan särregel behöver inte ha formen av en författning. Författarna anger som exempel att statsmakterna genom internationella åtaganden godtagit linjekonferenssystemet som en regleringsmekanism för internationell sjöfart. Slutligen skall i det tredje steget, om skadlig verkan föreligger, ingripande ske med försiktighet, varvid t. ex. svenska redares konkurrensläge i förhållande till utländska kan beaktas.
Den argumentation som författarna anför till stöd för sin gränsdragning för ingripanden enligt svensk konkurrenslagstiftning mot utrikes sjöfart är väl grundad och torde inte ge anledning till erinran. Därför kan man också hålla med författarna när de förordar att sjöfartsnäringen undantas från KBL. Flera praktiska tolknings- och tillämpningsproblem skulle då undvikas utan att konsumenternas ställning skulle nämnvärt försvagas. Internationell sjöfart är på väg in i olika egna regelsystem som, antingen vi vill det eller ej, kommer att reducera möjligheterna att på ett meningsfullt sätt tilllämpa KBL på utrikes sjöfart. Rent sjöfartspolitiska överväganden tenderar också att dominera sjöfartens marknadsreglering. Vissa länder hävdar t. o. m. att de långtgående amerikanska jurisdiktionskraven bör attackeras på politiska i stället för legala grunder.
Det kan mot den bakgrunden kanske förvåna när författarna menar att sjöfartspolitiken med avseende på sin juridiska dimension lämpligen kan utvecklas till en integrerad del av sjörätten och marknadsrätten. De jurister som i sådan egenskap har deltagit i internationella förhandlingar i ämnen med sjöfartspolitiska övertoner har säkert upplevt en känsla av frustrering inför den lätthet med vilken aldrig så väl underbyggda juridiska argument för en viss lösning avfärdas på svårbegripliga politiska grunder. Trots detta spelar juristen redan nu en viktig roll i den rätt kaotiska utvecklingen inom den internationella sjöfartspolitiken. Anmälaren är för sin del övertygad om att "Sjöfart och konkurrensrätt" kommer att vidga engagementet för sjöfartsfrågorna och stimulera juristernas intresse för de intrikata marknadsregleringsproblem som de internationella transporterna, och särskilt då sjöfarten, brottas med.
Bertil Voss