LARS DELIN. Gruvlagstiftningen. Sthlm 1977. Norstedts. 477 s.
Justitierådet Hugo Digmans arbete Svensk Gruvrätt, som utkom 1953, har för dem som haft anledning sysselsätta sig med gruvrättsliga frågor kommit att utgöra ett juridiskt märkesarbete av sällsynt dignitet.
År 1974 utfärdades en ny gruvlag. Även om den nya gruvlagen — i likhet med 1938 års gruvlag — bygger på inmutningssystemet och också i övrigt till sin utformning till stora delar anknyter till nämnda lag, innebär den emellertid så omfattande materiella och formella ändringar, att Digmans kommentar till betydande del nu blivit inaktuell. Det är därför ytterligt tacknämligt att regeringsrådet Lars Delin har haft möjlighet att utarbeta en kommentar till den nya gruvlagen. Få torde vara bättre skickade därtill än Delin vilken tjänstgjorde som sekreterare i gruvrättsutredningen. Delins stora kunnande beträffande frågor på rättsområden som ligger utanför gruvrätten men vilka har betydelse för möjligheterna till gruvrättens utövande har ävenledes kommit väl till pass i kommentaren.
Förf. har valt att kort och gott ge kommentaren namnet "Gruvlagstiftningen". Namnet synes egentligen väl anspråkslöst då förf. behandlar icke endast gruvlagen utan jämväl bl. a. lagen om vissa mineralfyndigheter (minerallagen), lagen om kontinentalsockeln och åtskilliga i anslutning till gruv- och minerallagstiftningen utfärdade författningar, kungörelser och andra föreskrifter. Förtjänstfullt är vidare att förf. medtagit en tabell över bestämmelserna i gruvlagen samt motsvarande bestämmelser i det till lagrådet remitterade förslaget och i 1938 års gruvlag.
Kommentaren grundar sig väsentligen på de officiella förarbetena. Vid behandlingen av den i 2 kap. 5 § gruvlagen införda s. k. reservregeln av innehåll att regeringen — under iakttagande av i 2 kap. 5 § angivna omständigheter — kan förordna att inmutningsrätt icke får beviljas inom visst område utan medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har förf. en intressant och "matnyttig" framställning benämnd
"Tillägg angående konkurrens mellan gruvdrift och annan markanvändning". Som bekant innebär gruvlagens system med inmutningshinder att vissa intressen som anses särskilt skyddsvärda ges företräde framför gruvintresset på så sätt att inmutning eller utmålsläggning icke utan särskilt tillstånd får ske på vissa områden. Förhållandet till motstående intressen regleras emellertid i stor utsträckning i annan lagstiftning än gruvlagen. När det gäller att utnyttja en gruvrättighet för undersökningsarbeten eller gruvbrytning är innehavaren därför underkastad den lagstiftning som i allmänhet gäller i fråga om användning av mark och vatten. Förf. behandlar härvid de från gruvnäringens synpunkt viktigaste bestämmelserna i t. ex. byggnadslagstiftningen, miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen. Med hänsyn till Delins erfarenheter särskilt med avseende på arbetet av naturvårdslagen är framställningen på s. 75 ff värd att ägnas all uppmärksamhet. Förf. redogör där för och kommenterar ersättningsmöjligheterna när av naturvårdshänsyn motiverade restriktioner medför att gruvbrytning måste inskränkas eller avbrytas. Av naturvårdslagen framstår otvetydigt att rätt till ersättning alltid föreligger när pågående gruvbrytning måste inskränkas eller avbrytas. Beträffande restriktioner som innebär att framtida utnyttjande av inmutningar eller utmål försvåras eller omöjliggörs kan — såsom förf.framhåller — med hänvisning till lagens ordalydelse i och för sig hävdas att undersökningsarbeten eller gruvdrift icke pågår och att ersättning därför icke bör ifrågakomma. Som förf. anmärker kan emellertid med fog ifrågasättas om inte gruvrättigheternas speciella natur i vissa fall kan leda till en annan bedömning.
Åtminstone synes man ha anledning instämma i Delins konstaterande att rättsläget på ifrågavarande område är oklart och att bestämt besked för vissa situationer blott kan erhållas genom avgörande av domstol (s. 76).
Även om Digmans Svensk Gruvrätt — såsom även Delin understryker —fortfarande torde vara oumbärlig när det gäller att lösa vissa särskilda frågor, speciellt hänförliga till äldre förhållanden, utgör Delins kommentaren värdig fortsättning på Digmans klassiska arbete. Alla som sysselsätter sig med gruvrättsliga och därtill anknytande frågor har därför anledning att vara tacksamma gentemot Delin för hans fullödiga och uttömmande kommentar avseende den svenska gruv- och minerallagstiftningen.
Gunnar Telerud