THOMAS WILHELMSSON. Om styrning av försäkringsvillkor. Akad. avh. Vammala 1977. Finlands Juristförbunds Förlags AB. 444 s.
I den liberala samhällsordning som började bryta igenom under 1800-talet ansågs avtalsfriheten vara en garanti för rättvisa avtalsförhållanden. Avtalet var en överenskommelse mellan två fria och jämlika parter. Så småningom fann man det svårt att upprätthålla denna idealbild, särskilt som avtalen i det mera utvecklade samhället kom att träffas mellan stora företag och enskilda personer. I sådana förhållanden förmådde företagen i kraft av sin dominerande ekonomiska makt och sin sakkunskap på avtalsområdet i hög grad diktera villkoren.
Den vidsträckta rättsliga avtalsfriheten kom därmed i praktiken att motsvaras av en situation där den faktiska avtalsfriheten för den svagare parten var starkt begränsad, medan den starkare parten i stor utsträckning
kunde tillvarata sina intressen i avtalet. Förhållandena ledde till ett ökat intresse från samhällets sida att i lämplig omfattning ingripa dirigerande i avtalsutformningen. Sådana ingrepp började bli vanliga under 1900-talets första decennier. I de nordiska länderna tillkom flera lagar som bidrog till en lämplig balans mellan rättigheter och förpliktelser i avtal på olika områden. Vår moderna konsumentskyddslagstiftning kan sägas fullfölja intentioner som kom till uttryck redan i köplagen, skuldebrevslagen och andra centrala lagar som tillkom under denna epok.
Ett område av speciellt intresse när det gäller maktrelationen mellan parterna i ett avtalsförhållande är försäkringsrätten. Den formella jämlikhet som utgör grunden för avtalsfriheten är här i särskilt hög grad fiktiv. Försäkringstagaren har små eller inga möjligheter att påverka utformningen av det försäkringsavtal han ingår. Detta är emellertid inte huvudsakligen ett uttryck för försäkringsgivarens ekonomiska och kunskapsmässiga dominans i avtalssituationen. Andra faktorer är mera avgörande. Försäkringsbolagen tillhandahåller som regel enbart standardavtal med villkor som är på förhand utformade och lika för alla som ingår i det kollektivavtalet gäller. Några förhandlingar i egentlig mening angående premie och villkor i övrigt förutsätts inte. Standardiseringen motiveras av administrativa skäl men framför allt av det viktiga förhållandet att försäkring förutsätter riskgemenskap, d. v. s. samverkan mellan flera subjekt som är utsatta församma risker. Försäkringsgivaren bygger inte sin verksamhet på enstaka avtal utan på en grupp likartade avtal. Riskgemenskapen och balansen mellan försäkringstagarnas intressen kräver samma eller åtminstone i huvudsak överensstämmande villkor i alla avtal som kollektivet omfattar. Man kan därför om avtalssitationen något tillspetsat säga att försäkringsgivaren inte uteslutande företräder sig själv utan också det kollektiv som försäkringssökanden vill ansluta sig till.
De speciella förhållandena på försäkringsområdet ledde tidigt till överväganden om lämplig styrning från samhällets sida av avtalens innehåll. Det viktigaste resultatet av dessa överväganden är försäkringsavtalslagen (FAL), som tillkom i nordiskt samarbete på 1920- och 1930-talen. Den kompletteras av näringsrättslig lagstiftning angående tillsyn över försäkringsbolagen, för svensk del 1948 års försäkringsrörelselag.
Man brukar anse att FAL främst syftar till att skydda den svagare parten i avtalsförhållandet, försäkringstagaren. Lagen innehåller såväl tvingande som dispositiva regler. De tvingande reglerna är många till antalet men rör anmärkningsvärt nog i stor utsträckning tämligen perifera frågor. Tvingande bestämmelser saknas däremot när det gäller parternas huvudförpliktelser, för försäkringsgivarens del ansvarets omfattning och för försäkringstagarens premiens storlek. Det har träffande sagts av Jan Hellner att FALlämnar frihet på de väsentliga punkterna, men hindrar bolagen att i detaljer visa godtycke eller överdriven stränghet.1
Hur en så beskaffad lag fungerar som styrinstrument till försäkringstagarens skydd vid skadeförsäkring har behandlats av den finske juristen Thomas Wilhelmsson i doktorsavhandlingen "Om styrning av försäkringsvillkor". Den tar främst sikte på den finska försäkringsavtalslagen. Genom att denna ligger så nära den svenska och vidare även svensk praxis uppmärk-
sammas har avhandlingen stort intresse också för svenska förhållanden, och för övrigt även för danska och norska.
Framställningen upptar breda historiska översikter och internationella paralleller. Analyserna är omsorgsfullt utförda och innehåller många intressanta, ibland överraskande infallsvinklar. Ur en tung och föga inspirerande materia utvinner Wilhelmsson många givande och övertygande slutsatser, presenterade i en klar och lättillgänglig språkdräkt. Han framlägger inte några egna synpunkter de lege ferenda utan begränsar sig till en bedömning av gällande lag och vissa reformförslag. Eftersom en översyn av FAL f. n. pågår i nordiskt samarbete förtjänar avhandlingen även med denna uppläggning uppmärksamhet av praktikerna.
Wilhelmsson undersöker vilka uttalade och faktiska målsättningar som ligger bakom FAL:s tvingande regler. Han fullföljer den undersökningen genom att också försöka klarlägga vilken genomslagskraft lagen har haft i praxis — om den avsedda styrningen av praxis har åstadkommits och vilken roll FAL har spelat som repressiv skyddsmekanism. Det saknas inte kritiska synpunkter, såväl när det gäller lagens tillkomst som dess tillämpning. FAL har länge ansetts som ett förnämligt lagverk. Efter Wilhelmssons genomträngande granskning flagnar den vackra polityren något i kanterna.
I inledande avsnitt diskuteras vissa principiella frågor av intresse även utanför försäkringsrätten, som t. ex. avtalsfrihetens närmare innebörd. Det finns beskrivningar av hur styrning av avtalsbeteende kan ske på offentligrättslig och privaträttslig väg. Avhandlingen är begränsad till sådana villkor som finns i själva avtalet och behandlar sålunda inte avtal om upplösning av försäkringsavtal. Inte heller berörs frågan om friheten att ingå avtal eller inte samt att välja avtalspart.
Målsättningarna bakom FAL:s regler befinns naturligt nog vara påverkade av de förhållanden som rådde när FAL tillkom. Innehållet i paragraferna kom i hög grad att färgas av de missförhållanden som existerade i dåtidens försäkringsavtalspraxis. Därmed styrdes bestämmelserna i viss utsträckning mot vissa frågor som bedömdes angelägna att reglera, medan andra lämnades utanför. Delvis har man här förklaringen till det något slumpbetonade urvalet av frågor som regleras i lagen och till att gränsdragningen mellan de tvingande och dispositiva reglerna inte bygger på någon konsekvent princip. De stipulerade begränsningarna i avtalsfriheten kan rentav sägas vara osystematiska och inkonsekventa, som också framgår av Jan Hellners ovan citerade uttalande.
Någon genomgripande styrning av avtalsområdet eftersträvades dock inte av de nordiska kommittéer som utformade FAL. Ambitionen var att ge försäkringstagarna en rättslig ställning som motsvarade "goda försäkringsgivares faktiska regleringspraxis", inte att åstadkomma en tvångströja som kunde förhindra försäkringsväsendets fortgående utveckling. Med hänsyn till att missbruk av avtalsfriheten förekom på försäkringsområdet vid tiden för lagstiftningen var lagen behövlig, och det var enligt Wilhelmsson således inte fråga om någon rent "ideologisk reform".
Det främsta målet för lagregleringen var, allmänt sett, att åstadkomma skydd mot oskäliga villkor. Om lagstiftningen i enlighet härmed bidrar till en förbättring av försäkringstagarens ställning innebär detta inte att lagen samtidigt måste stå i strid med försäkringsgivarens intressen. Lagen åstadkommer ett klarare rättsläge, vilket enligt Wilhelmsson kan motverka be-
svärande oförutsebara ingrepp från rättspraxis' sida. Vidare förbättras försäkringsbranschens image bland allmänheten om påfallande missförhållanden elimineras. De förändringar i försäkringsavtalen som styråtgärderna kräver kan i regel lätt kompenseras av försäkringsgivarna genom premiepåslag eller genom begränsningar av försäkringens täckningsområde. Lagstiftaren åstadkommer en förhöjning av försäkringsväsendets standard som i sista hand bekostas av försäkringstagarna. Wilhelmsson är klokt nog medveten om att det finns gränser för vad som är möjligt när det gäller prishöjningar på försäkringsprodukten för att nå högre skyddsstandard. Att bättre skydd kostar högre premier och därmed kan leda till minskad efterfrågan på försäkringarna är ett dilemma som har hög aktualitet i den pågående översynen av FAL.
Bland andra mål för en lagreglering av försäkringsavtalen kan här nämnas villkor som är lämpliga som samhällspolitiska styrinstrument. Försäkringsgivarna får vid utformningen av sina villkor i viss utsträckning en ställning som kan jämföras med lagstiftarens, menar Wilhelmsson. Villkoren är ju uniforma och försäkringarna har en nästan total täckning bland medborgarna. Försäkringsgivarna fastställer alltså i själva verket generella normer som skall följas av allmänheten-försäkringstagarna. Om villkoren innebär att ersättning skall sättas ned eller helt falla bort vid försäkringsfall kan detta många gånger innebära en avgörande försämring av den försäkrades ekonomiska och sociala ställning. Med dessa konsekvenser av villkorens utformning kan en samhällsstyrning vara av stort intresse när det t. ex. gäller vilka följder skadebringande beteende skall ha. Wilhelmsson är här inne på en mycket viktig aspekt som bl. a. har uppmärksammats av densvenska försäkringsrättskommittén i dess första delbetänkande.2 Hur långt skall man beröva en person hans försäkringsskydd vid vårdslöshet eller oförsiktighet i olika avseenden, alkoholpåverkan etc.? Man gör gärna paralleller med frågan när skadestånd skall kunna sättas ned vid den skadelidandes egen medverkan till skadan. Det råder ingen tvekan om att den frågan skall lösas i lagstiftningen, och för försäkringsvillkorens del är det önskvärt att lagen ger åtminstone vissa ramar för innehållet.
Avhandlingens tyngdpunkt ligger i en omfattande analys av FAL:s sätt att fungera som styrinstrument för att de uppställda målen skall nås. De tvingande reglerna fångar här intresset i första hand. Wilhelmsson finner dock att också de dispositiva reglerna i lagen kan få inflytande på praxis, även om försäkringsbolagen i sina villkor ofta har avvikande regler, t. ex. beträffande framkallande av försäkringsfallet eller försäkringsgivarens regressrätt.
En för Wilhelmsson central tes är att försäkringsgivarna fått ett dominerande inflytande över utredningsarbetet och att detta har satt sin prägel på lagen. Han finner att försäkringsgivarna var väl representerade i kommittéerna. Vidare remitterades på ett tidigt stadium ett preliminärt lagutkast för att ge försäkringsvärlden tillfälle att uttala sig om de idéer som kommit fram i kommittéerna. I det fortsatta arbetet beaktades i vissa avseenden de synpunkter som olika försäkringsorganisationer framfört överutkastet. Wilhelmsson bedömer mot denna bakgrund att lagstiftningen ingalunda behärskades av försäkringstagarnas intressen i så hög grad som man
ibland antagit. Han tycker sig ha funnit stöd för hypotesen att man bara ville bringa försäkringsavtalens bestämmelser i överensstämmelse med den kulanspraxis som redan allmänt tillämpades vid tiden för lagstiftningen. Däremot har målsättningen att trygga försäkringstagarens ställning inte genomförts på något ingripande sätt. Ämnena för FAL:s tvingande regler har ju inte valts systematiskt. Ett annat indicium är att den skyddsnivå som följer av de tvingande reglerna ofta är orimligt låg.
Wilhelmsson påstår att man genom FAL avsåg att skydda försäkringstagaren endast så långt detta var förenligt med försäkringsväsendets intressen. Genom lagen har man bara sökt förebygga oskäliga resultat i enskilda fall, medan man upprätthållit avtalsfriheten beträffande de delar av avtalet som är centrala med hänsyn till försäkringsgivarnas politik i stort och det ekonomiska utfallet av försäkringsverksamheten: ansvarsbestämningen och premiens storlek.
De angivna slutsatserna underbyggs av omfattande analyser av FAL:s tvingande regler. Trots att urvalet av dessa regler inte skett efter någon konsekvent princip finner Wilhelmsson vissa gemensamma karaktäristiska drag i dem. De flesta regler som rör försäkringstagarens biförpliktelser (d. v. s. skyldigheter som åläggs honom vid sidan av huvudförpliktelsen att betala premien) begränsar avtalsfriheten vad beträffar förutsättningarna för inträde av påföljd om förpliktelsen åsidosätts. Försäkringsgivaren skall inte kunna tillgripa allt för stränga sanktioner, såsom att beröva försäkringstagaren rätten till ersättning vid mindre och ursäktliga förseelser. Även de skyddsregler som inte innefattar handlingsnormer för försäkringstagaren skall förhindra att denne överraskande förlorar sitt försäkringsskydd. Enligt Wilhelmsson ställs stränga krav på kvaliteten hos försäkringstagarens handlande för att denne skall ha rätt att åberopa skyddet av de tvingande reglerna. Han betraktar reglerna som stundom mycket förmånliga för försäkringsgivaren. Genom tvingandeförklaringen förhindras då bara en ytterligare försvagning av försäkringstagarens redan i lagen fastställda svaga ställning.
Man kan utan vidare hålla med Wilhelmsson om att FAL:s regler vid brott mot biförpliktelser efter dagens måttstock inte ger det allra bästa skyddet för den försäkrade. I en del avseenden är reglerna obegripligt stränga. Lagens instrument är dock skickligt utformade juridiskt-tekniskt och på det hela taget användbara ännu i dagens försäkringsväsen. Detta gäller t. ex. prorataregeln vid förseelse mot upplysningsplikten, som i de flesta fall kan antas leda till rättvisa resultat om man beaktar försäkringskollektivets intressen. Strängheten i reglerna har på många sätt gjorts obsolet genom att försäkringsbolagen tillämpar en betydligt liberalare praxis i sina villkor. Exempelvis leder nu inte brott mot säkerhetsföreskrift till de stränga påföljder som i och för sig är möjliga enligt FAL, utan oftast till en mera modererad reaktion.
FAL:s hårda regler om påföljder vid försummad premiebetalning angrips också med all rätt av Wilhelmsson, bl. a. på den grunden att lagstiftningen här inte funnit motiv för några subjektiva rekvisit. Påföljderna kan göras gällande oberoende av orsaken till att försäkringstagaren har dröjt med betalningen. Vidare är tidsfristerna för korta. Redan en veckas dröjsmål med premien för förnyat avtal kan berättiga försäkringsgivaren att sätta försäkringsskyddet ur kraft. Det är inte svårt att förstå att inte heller
denna del av lagen tillämpas efter bokstaven. Här har åtminstone de svenska bolagen i dag villkor som innebär betydligt längre respittid, som regel en månad, och vidare en praxis där man beaktar orsaken till dröjsmålet, t. ex. sjukdom.
FAL har alltså i centrala delar inte kvar sin ursprungliga funktion som styrinstrument. Många av de frågor som Wilhelmsson tar upp har därför enbart historisk betydelse. Han är säkert medveten härom och har inte strävat efter mer än att ge bilden av lagen som sådan.
En ännu aktuell fråga som tas upp i avhandlingen är möjligheterna att kringgå de tvingande reglerna genom att försäkringsgivaren utnyttjar avtalsfriheten beträffande ansvarsbestämningen. Här kommer Wilhelmsson in på en betydande problematik som många har brottats med under årens lopp. Är en föreskrift om viss anordning på försäkringsobjektet (t. ex. låsanordning) att anse som en förutsättning för försäkringsgivarens ansvarighet— alltså som en precisering av hur långt denne tar på sig ersättningsansvar— eller som en säkerhetsföreskrift som försäkringstagaren har att iaktta och vars åsidosättande möjligen kan leda till nedsättning av ersättningen? Wilhelmssons inträngande analys ger här belägg för att det knappast finns någon entydig och för alla acceptabel lösning på gränsdragningsfrågan. Uppfattningarna i litteraturen pendlar mellan två ytterligheter. Den ena innebär att alla ansvarsbestämningar bör godtas om de är klart formulerade och sakligt motiverade. Den andra, mera "försäkringstagarvänliga", innebäratt de tvingande reglerna i FAL bör tillämpas på alla ansvarsbestämningar som ur en annan synpunkt skulle kunna betraktas som omformuleringar av handlingsklausuler.
Att denna tolkningsfråga har lämnats öppen i FAL försvagar onekligen lagens betydelse som skyddsmekanism. Försvagningen har dock troligen mest teoretiskt intresse. Det är svårt att påvisa några för försäkringstagarna väsentliga olägenheter av att FAL:s upphovsmän inte försökte åstadkomma någon formel i lagen för att lösa dilemmat. Det är möjligt att inte heller FAL i reviderat skick kommer att ge någon entydig lösning på frågan om förhållandet mellan tvingande regler om biförpliktelser och avtalsfriheten beträffande ansvarsområdet. I förslaget till konsumentförsäkringslag överlämnar den svenska försäkringsrättskommittén problemet att hanteras inom ramen för den utvidgade villkorskontroll som föreslås.3
Försäkringsrätten är ett gebit som sysselsätter ett ganska begränsat antal jurister i våra nordiska länder. Det är inte ofta som försäkringsrättsliga ämnen tas upp i vetenskapliga framställningar av den bredd som Wilhelmsson har presterat. När så sker leder vår i stort överensstämmande lagstiftning på försäkringsområdet till att framställningen kan få intresse och betydelse över hela Norden. Detta är ett starkt argument för att man även i fortsättningen bör sträva efter enhetliga lagregler när det gäller försäkringsavtalen.
Erland Strömbäck