JORGEN DALBERG-LARSEN. Retsvidenskaben som samfundsvidenskab. København 1977. Juristforbundets Forlag. 587 s. Ak. avh.
Huvudtemat för detta omfattande arbete är, med förf:s egna ord, att be-

 

³ SOU 1977: 84 s. 118 f.

 

lysa en problemställning, som i närmare ett par sekler diskuterats inom rättsvetenskapen, nämligen "den aktuella såväl som den önskvärda relationen mellan rättsvetenskapen och (de övriga) samhällsvetenskaperna" (s.21). Två omständigheter sägs utgöra huvudmotivet för ämnesvalet: å ena sidan ett behov av att förklara varför rättsvetenskapen under 1800-talet icke på ett avgörande sätt bröt med "sin filosofiska och rättsdogmatiska förankring" — vilket kunde ha varit naturligt med tanke på samhällsvetenskapernas framväxt under denna tid — och varför "den senare utvecklingen präglats av en ganska utpräglad isolering i förhållande till de övriga samhällsvetenskaperna", samt å andra sidan den utveckling som skett inom den allmänna vetenskapsteorin under senare år (s. 21). Resultatet har blivit ett arbete, som i huvudsak kan karakteriseras som en rättsvetenskapens idéhistoria (eller, om man så vill, de rättsvetenskapliga programförklaringarnas historia), med det nyss angivna huvudtemat som konsekvent fasthållet ledmotiv.
    Ett yttersta syfte med ämnesvalet antyder förf. på flera ställen (t. ex. s. 25 f.) — nämligen att dess resultat skall kunna tjäna dagens rättsvetenskap i dess strävan att fastställa vad som just nu är väsentligt för densamma att syssla med.
    Arbetet består av fyra delar. Första delen, "Problemställningarna i ett vetenskapsteoretiskt perspektiv", kan sägas utgöra en trestegsraket, vars första steg är en översikt över vetenskapsteori i allmänhet, det andra steget en utläggning om samhällsvetenskapernas vetenskapsteori och det tredje steget en framställning av rättsvetenskapens vetenskapsteori. Den andra delen, "Ansatser till nya former för rättsvetenskap omkring år 1800" behandlar Bentham, Savigny och dansken Ørsted. Den tredje delen,"Rättstillämpningsproblem i samhällen under hastig utveckling, perioden omkring år 1900", innehåller översikter över utvecklingen i Tyskland (Ihering och hans efterföljare), USA (Holmes och hans efterföljare), Danmark och Norge ("arvet efter Ørsted") samt över den marxistiska rättsvetenskapen i Sovjetunionen. I den fjärde delen, "Aktuella perspektiv", diskuteras slutligen vår tids rättsvetenskap i ljuset av en del moderna samhällsvetenskapliga teorier.
    Kap. 2 behandlar vetenskapsteorin i allmänhet. Framställningen är något svepande (efter några ord om Bacon, Descartes och Newton hoppar förf. rätt in i den logiska positivismen, s. 29 ff.). Den amerikanske vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns populära paradigm-teori återges. (Det pågår just nu åtskilligt löst prat om "paradigmskiften" i olika sammanhang, inte heller förf. är helt fri från detta.) Vidare behandlas bl. a. Max Weber och den marxistiska s. k. dialektiska materialismen.
    I kap. 3 ges en översikt över samhällsvetenskapernas vetenskapsteori. Utvecklingen av en samhällsvetenskap med naturvetenskapen som "paradigm" — initierad framför allt av Comte och i vår tid manifesterad t. ex. i Talcott Parsons' s. k. funktionalistiska sociologi — kontrasteras mot uppfattningar som hävdar samhällsvetenskapernas karaktär av vetenskaper sui generis, såsom hos nykantianerna, Weber och fenomenologerna. Habermas'— enligt min uppfattning vilt överdrivna — ideér om samhällsvetenskapernas undertryckande funktion och deras beroende av "maktstrukturer" återges också.
    I kap. 4 är turen kommen till rättsvetenskapens speciella veten-

 

skapsteori. Här återfinner vi en välskriven översikt över utvecklingen från romersk tid fram till våra dagar. Förf. anger sekelskiftet 1800 som en milstolpe i den teoretiska juridikens historia. Då överger man på allvar den naturrättsliga åskådningen och då börjar man använda beteckningen "rättsvetenskap" i stället för den tidigare vanliga "jurisprudens" (s. 81). Kapitlets poäng är, inte oväntat, att, i motsats till annat teoretiskt samhällsstudium, någon radikal brytning med äldre tankevanor, begreppsbildning och metodiska grepp dock aldrig skett inom rättsvetenskapen. Förf. redogör också för en del moderna uppfattningar om, hur rättsvetenskapen skall kunna"vetenskapliggöras" (s. 84 ff.).
    Återstoden av avhandlingen är, som nämnts, ägnad ett studium av tre perioder i rättsvetenskapens historia: tiden omkring år 1800, tiden omkring år 1900 samt "nutiden". Valet av dessa epoker som föremål för analys har att göra med nyssnämnda iakttagelse om rättsvetenskapens oföränderlighet. Enligt förf. försöker man under dessa tidsperioder just att bryta med äldre rättsdogmatik och vandra nya vägar i samhällsvetenskaplig riktning — vilka strävanden dock efter en tid i allt väsentligt misslyckas, varpå man i det stora hela återgår till det gamla. Förf. vill förklara orsakerna till dessa förlopp, för att därigenom kunna lämna bidrag till kunskapen om det rättsvetenskapliga arbetets villkor.
    Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida det verkligen förhåller sig så, att — i de länder som behandlas — tiden 1800—1850, 1900—1930 samt 1960- och 70-talen i skarp kontrast till föregående epoker utmärks av uppbrott och förnyelse medan tiden efter 1850 och 1930 markerar återgång och "restauration". Möjligen framhäver förf. kontrasterna med alltför skarpa konturer men i stort förefaller mig iakttagelsen ha fog för sig.
    Framställningen av de olika riktningar och teorier som behandlas i de andra och tredje delarna bygger, säger förf. själv (s. 110), på tidigare arbeten. Kapitlen 7 (om Bentham), 8 (om Savigny) och 9 (om Ørsted) finner jag utmärkta — innehållsrika, klara, intresseväckande och inriktade på det väsentliga. I linje med förf:s intentioner behandlas inte bara idéinnehållet som sådant utan också den samhälleliga och intellektuella miljö ur vilken idéerna spirar, liksom deras återverkningar inom rättstänkande och rättsvetenskap. Detsamma kan sägas om kapitlen i den tredje delen. Kap. 12 behandlar den tyska utvecklingen (den klassiska positivismen, Ihering, intressejurisprudensen, frirättsskolan m. m.), kap. 13 utvecklingen i USA (Holmes, Pound, Brandeis, Cardozo, realisterna m. m.), kap. 14 utvecklingen i Danmark och Norge (Bentzon, Stang m. fl.) och kap. 15 utvecklingen i Sovjetunionen (efter en inledning om Marx och Lenin: Rejsner, Gojchbarg, Stucka, Pashukanis m. fl.).
    I det konkluderande kap. 16 ges svaret på de tidigare ställda frågorna varför rättsvetenskapen omkring 1800 och 1900 orienterar sig i samhällsvetenskaplig riktning (s. 455 ff.) och varför en reaktion häremot sätter in omkring 1850 och 1930 (s. 458 ff.). Förklaringarna är inte särskilt uppseendeväckande. Svaret på den första frågan är de genomgripande förändringarna i samhället under perioderna före år 1800 och år 1900, vilka medfört att nya samhällsvetenskaper växt fram, nya politiska ideologier sett dagens ljusoch juristerna under trycket av dessa omständigheter känt ett behov avandra former för rättsvetenskap, bättre ägnade att lösa nya slag av problemoch över huvud taget göra verksamheten meningsfull. Också svaret på den

 

andra frågan ligger i samhällsutvecklingen. Under perioder då det inte anses finnas behov av omfattande ändringar av rätten utan snarare av "en ideologisk legitimation av det bestående rättssystemet" tenderar rättsvetenskapen att bli renodlat dogmatisk (systematiserande och tolkande). Vidare nämns svårigheterna för rättsvetenskapsmännen att klargöra sin hållning till samhällsvetenskaperna å ena sidan och till rättsdogmatiken å den andra samt de förväntningar på "en nyttig insats" som de praktiserande juristerna ställer på rättsvetenskapen.
    Inom rättsvetenskapen råder ett spänningsförhållande mellan å ena sidan den praktikerna vägledande jurisprudensen (med förf:s uttryck:"handlingsperspektivet") och den, i mer egentlig mening, rättsvetenskapliga strävan att förklara de rättsliga fenomenen ("förklaringsperspektivet"). Förf. formulerar, en aning svävande, "följande forskningsstrategi som relevant för vår tids situation: Att finna ett nytt rättsteoretiskt paradigm (!), som möjliggör en kombination av rättsvetenskapens praktiska handlingsperspektiv och de nya samhällsvetenskapernas förklaringsperspektiv" (s.467). Talet om "en kombination" förefaller mig lite dunkelt men till uppfattningen att det inom rättsvetenskapens ram måste finnas plats för båda verksamheterna ansluter jag mig helhjärtat.
    Här skulle jag emellertid vilja peka på en oklarhet i förf:s framställning. Jämför citatet i föregående stycke om behovet av ett paradigm, som möjliggör en kombination av rättsvetenskapens handlingsperspektiv och dess förklaringsperspektiv (s. 467) med följande uttalande på s. 540: "(man bör fasthålla) att rättsdogmatiken och den handlingsorienterade rättsvetenskapen har var sitt arbetsfält, och att dessa arbetsfält icke bör reduceras till ett enda. — I stället för ett paradigm för rättsvetenskapen bör man därför operera med två huvudparadigm. Det ena är det rättsdogmatiska och det andra det samhällsvetenskapligt orienterade"!
    Är dessa båda uppfattningar förenliga med varandra? Uttalanden på s. 465 f. och 466 f. ("rättsvetenskapen har bevarat sin karaktär av praktisk handlingslära", s. 467) tyder på att med "handlingsperspektiv" på s. 467 avses just den vanliga rättsdogmatiken. Men på s. 540 framgår lika klart, att rättsdogmatik och handlingsorienterad rättsvetenskap är skilda saker. Att här föreligger en tankeglidning i vad avser uttrycken "handlingsperspektiv"och "handlingsorienterad" är uppenbart. Tanken i kap. 19 tycks dock vara, att det finns tre olika slag av rättsvetenskap: (1) rättsdogmatiken, (2) den handlingsorienterade och (3) den förklaringsinriktade rättsvetenskapen, av vilka de båda sistnämnda är "samhällsvetenskapligt orienterade".
    Därmed är vi framme vid vår egen tid. I kap. 18 behandlas några av nutidens begivenheter, nämligen den uppmärksammade tyske rättssociologen Niklas Luhmann samt den s. k. kapitallogiken (en marxistisk riktning, vars lära inte har ett dugg med logik att göra) och den franska strukturalismen.
    Det avslutande kap. 19, "Vår tids rättsvetenskap", där förf. anger de krav som, enligt hans mening, bör ställas på sagda aktivitet, är avhandlingens svagaste. Förnumstigheter och plattityder staplas på varandra: rätten måste studeras ur såväl en historisk, en sociologisk som "en värdemässig" synvinkel (s. 536); man bör fortsätta att pyssla med vetenskapsteoretiska problem (s. 543); det finns behov av såväl "teoriutveckling" som "konkreta studier"och det är värdefullt med kontakter både med andra former för rättsvetenskap än den man själv bedriver och med andra vetenskaper över huvud-

 

taget (s. 543); samarbete i större eller mindre grupper rekommenderas och sådant samarbete kan ske utifrån många olika bevekelsegrunder liksom problemställningarna kan vara olikartade (s. 544); både vid mer generella och mer konkreta uppgifter kan rättsliga och icke-rättsliga synvinklar kombineras (s. 544); juristen skall icke primärt utbildas till samhällsvetare men han skall ha kunskap om samhällsförhållanden (s. 547); det är betydelsefullt att man "i diskussionen om, hur samhället bör inrättas, diskuterar rättens form och innehåll och helst på en så väl underbyggd grundval av kunskap och teoretiska överväganden, som det är möjligt att etablera, bl. a. genom rättsvetenskaplig forskning" (s. 549) m. m. i samma stil. Förf:s ståndpunkt blir till intet förpliktande, genom hans välvilliga hållning till i stortsett allt. Kap. 19 hade med fördel högst betydligt kunnat nedskäras.
    Sammanfattningsvis skall sägas, att Dalberg-Larsens avhandling är en mycket bra och lärorik bok, som varmt rekommenderas för läsning (den är inte minst lämpad som lärobok i doktorandkurser). Dess främsta svaghet är bristen på egna, originella tankar och mer ingående problembehandling. Dess styrka ligger i den grundliga, omfattande och välskrivna exposén över rättsvetenskapens idéhistoria.
 

Åke Frändberg