ANDERS FOGELKLOU. Den orättfärdiga rätten. Sthlm 1978. Norstedts. 266 s.
Anders Fogelklou har valt ett stort och svårt ämne för sin doktorsavhandling Den orättfärdiga rätten, med underrubriken En studie över Hegels rättfärdigande och marxismens kritik av den moderna rättsordningen. Studien spänner över ett drygt århundrades rättsliga tänkande i två olika men sammanbundna kulturer, den tyska och den ryska. Under den tid som förflöt mellan professor Hegels föreläsningar i Jena och Berlin och biträdande justitiekommisarien Pasjukanis' ansträngningar att formulera en allmän marxistisk rättsteori konsoliderades juridiken till en systematisk vetenskap. Det är inte någon överdrift att påstå att den akademiska rättsfilosofin konstituerades under denna epok; vad som tidigare presterats hade knappast karaktären av sammanhållen doktrin. Men under 1800-talets senare del sköt den vetenskapliga utvecklingen fart och debatten i rättsliga frågor vitaliserades. Ur myllret av tyska professorer växte det fram grundsatser, principer och begrepp.
Fogelklou rör sig som många forskare baklänges genom idéhistorien. Hans ursprungliga studieobjekt var den sovjetiska rättsteorin, men under spaningen efter dess källflöden fängslas han alltmer av 1800-talets tankevärld. Denna färdriktning sätter också — och det är mindre vanligt — sina spår i avhandlingens disposition. Boken inleds nämligen med ett avsnitt om sovjetisk rättsteori under årtiondena efter revolutionen, varefter Lenin, Hegel och Marx i nu nämnd ordning tas upp till granskning. Vid resans sista station återkommer författaren till Pasjukanis, vars rättsteori jämförs med Marx'. Något försök att spåra direkta influenser mellan de olika huvudpersonerna görs inte, och det är säkert klokt. Impulsflödena mellan de fyra skeden som avhandlingens huvudpersoner representerar var så ymniga och mångskiftande att formella likheter sällan kan tas till intäkt för påståenden om direkt påverkan.
Den idéanalytiska ambitionen är snarare av innehållslig karaktär. Författaren vill fastställa substansen i olika rättsteorier. Här och var glider han över i betygsättning och giltighetsprövning av de granskade satserna, men i huvudsak håller han fast vid sin strävan att blottlägga en rättsteoretisk tradition. I inledningen anges "jämförelse av Pasjukanis' rättsteori med Marx'" och "tolkningen av enskilda texter" som bokens två genomgående huvudproblem. Parallellställningen av dessa syften förvånar något, eftersom den skulle kunna tyda på att tolkning uppfattas som något annat än ett medel för att nå förståelse. Symptom på en sådan "målförskjutning" kan spåras här och var i framställningen.
Avhandlingens centrala begrepp kan sägas vara "rättskritik". Författaren vill undersöka hur den marxistiska kritiken av rättsordningen är beskaffad. Han skiljer därvid mellan tre motsatspar: kunskapskritik och verklighetskri-
tik, total och partiell kritik samt intern och extern kritik. Marxismen förenar, menar han, ett ifrågasättande av olika teorier om rättsordningen med en kritik av konkreta strukturer inom rättsordningen som anses strida mot mänskliga behov. Detta ifrågasättande riktar sig inte enbart mot enskilda sidor av systemet utan mot hela komplexet; det är totalt snarare än partiellt. Det tredje motsatsparet utnyttjas till att belysa en skiljelinje i den marxistiska rättsteorin. Medan tyngdpunkten i Marx' egen rättskritik ligger i en exponering av rättens yttre funktioner för det kapitalistiska produktionssättet betonar Pasjukanis rättsystemets inre brister och motsägelser.
De inledande distinktionerna mellan olika typer av "kritik" kompletteras tyvärr inte med en motsvarande diskussion av den växlande innebörden av begreppet "rätt". Utan en uppspjälkning av denna mångtydiga abstraktion i dess talrika aspekter och komponenter är det emellertid svårt att analysera förhållningssätt och attityder hos skilda författare. Huruvida Lenin och Marx tänkte sig en rättsordning i det framtida, kommunistiska samhället eller en ordning utan rätt låter sig t. ex. knappast fastställas om man inte har en samling välslipade definitioner till hands. Vad den ene eller andre ansåg om "rätten" blir likaledes en närmast omöjlig fråga. Utan en utvecklad begreppsapparat riskerar de mest skarpsinniga tolkningar att bli hängande i luften.
Fogelklous noggranna läsning av texterna avkastar många intressanta och originella reflektioner. Även om några överraskande drag knappast framträder hos de tre nästintill sönderforskade giganterna Hegel, Marx och Lenin bjuds det på nya accenter och infallsvinklar. Vad man kan klaga över är att författaren i alltför hög grad låter sig fångas av dunkla texter och inte ägnar tillräcklig energi åt att utveckla sitt eget frågeformulär. Det försvagar möjligheten till jämförelser i den heterogena tankemassan.
Ett svårbemästrat problem vid undersökningen av marxistisk rättslära är det fragmentariska underlaget. I vilken utsträckning kan de fyra studerade gestalterna egentligen uppfattas som rättsteoretiker? Pasjukanis och Hegel klarar inträdesprovet utan svårigheter, men Lenin och Marx har inte samma självklara anspråk på detta epitet. Bådadera strödde omkring sig synpunkter i rättsliga frågor som med någon möda kan pusslas ihop till en"implicita" rättsteorier, men någon principiellt sammanhållen framställning i ämnet presterade ingen av dem. När man särskilt i östeuropeiska citatsamlingar och exegeser söker upphöja marxismens klassiker till ledande tänkare på alla möjliga områden nödgas man pressa innebörden i skäligen efemära utsagor. Dagspolitiska inlägg förlänas en teoretisk pregnans som knappast var avsedd.
Trots ett allmänt gott handlag med källmatierialet är inte heller Fogelklou immun mot denna tendens till övervärdering av intentionsnivån som kan sägas vara marxforskningens främsta yrkessjukdom. Texternas sammanhang och syftning ägnas otillräcklig uppmärksamhet eftersom författarens ambition i första hand är att avvinna dem teoretiska ståndpunkter. I vissa fall kan dock upphovsmannens omedelbara ärende vara av stor betydelse för en förståelse av det förhållningssätt till rättssystemet som skymtar. I Hegels "försvar av rätten" finns t. ex. mycket av den genetiska och funktionella härledning som juris studerande i alla tider mött i föreläsningar och läroböcker — ett rättfärdigande element glider in i varje normal pedago-
gisk framställning av rättsordningen. I Lenins "kritik av rätten" ingår å andra sidan praktiskt taget varje partikel i en dagspolitisk polemik, vanligen riktad mot partikamrater eller andra socialister med avvikande strategiska eller taktiska bedömningar.
Den orättfärdiga rätten förtjänar mer än många avhandlingar beteckningen lärdomsprov. Författarens orientering såväl i de svårtillgängliga källtexterna som i den omfattande sekundärlitteraturen är imponerande. Tyvärr tycks han ofta förutsätta jämbördiga kunskaper hos sina läsare —många mindre kända namn, tankar och begrepp kastas in utan beledsagande presentationer eller förklaringar. Därigenom blir det också ett lärdomsprov att ta sig igenom boken, om än i en något annan mening.
Daniel Tarschys