ULLA JACOBSSON. Ett barns rättigheter. Sthlm 1978. Askild & Kärnekull.159 s.
Till det 28: e Nordiska Juristmötet i Köpenhamn i augusti 1978 hade professor Ulla Jacobsson inbjudits att utarbeta ett diskussionsunderlag om barns rättssäkerhet. Resultatet av hennes arbete blev dels en förhållandevis omfattande konferensdokumentation, dels en bok, vari hon närmare utvecklar sina ståndpunkter.
Ulla Jacobsson granskar kritiskt främst FB 6 kap., d. v. s. vårdnadsbestämmelserna och anslutande rättstillämpning.
De olika avsnitten i boken avslutas med de lege ferenda-synpunkter. Vissa av dessa undgick icke vid juristmötet kritik från flera håll.
Rättsregler och tillämpning analyseras i boken genomgående utifrån barnets behov — inte blott barnets behov av omsorger m. m. utan även dess behov av effektiva rättsregler till skydd mot övergrepp. Här är det inte möjligt att beröra mer än ett fåtal av de aspekter förf. tar upp.
Enligt förf. lever barnet i en värld där andra bestämmer: föräldrar eller andra vårdnadshavare samt representanter för samhället. Boken handlar enligt förf. om de rättigheter som bör tillkomma barnet visavi dess makthavare. Boken håller sig i stort inom den familjerättsliga ramen.
Som bakgrund till granskningen av barnets familjerättsliga status tar förf. upp föräldrarätten enligt internationella konventioner samt utformningen av de medborgerliga fri- och rättigheterna i RF 2 kap. Förf. föreslår här en
förstärkning av barnets rättsliga ställning. Barnet skall självt företräda och göra gällande sina rättigheter, bl. a. när det gäller opinions- och religionsfrihet. Förf. menar emellertid att dessa förslag inte är förenliga med föräldrarätten såsom den är utformad idag.
Ett av de exempel som förf. anför härpå är religionsfriheten, som är grundlagsskyddad. Därav borde enligt förf. följa en rätt för barnet att kunna bli, åtminstone under vissa förutsättningar, befriat från skolans religionsundervisning. Skollagen fordrar emellertid en hemställan härom från föräldrarna utan att ange någon befogenhet för barnet självt att agera.
Av naturliga skäl uppehåller sig förf. mycket vid innebörden av vårdnaden. Hon föreslår bl. a. att barnet skall ha rätt till vårdnad av sina föräldrar i följande hänseenden:; 1. psykisk omsorg: Barnet har rätt till kärlek, förståelse och stimulans av sina föräldrar samt till att få råd och stöd vid viktiga val, såsom angående utbildning och yrke. 2. fysisk omsorg: Barnet har rätt till bostad, uppehälle och medel till sina särskilda behov. Vårdnadshavare har skyldighet att utöva tillsyn över mindre barn och att vägleda och informera större barn. Vid beslutsfattande bör samråd ske. Om beslutet gäller barnets person, skall det fattas i samråd mellan barnet och föräldrarna sedan barnet fyllt sju år. Om enighet därvid inte uppnås, har föräldrarna att fatta det avgörande beslutet. Beroende på beslutets art och barnets mognad skall föräldrarna låta barnet självt besluta och detta bör ske i allt större utsträckning ju äldre barnet blir.
Förf: s ovan återgivna teser inbjuder till diskussion i åtskilliga hänseenden. En fråga som tränger sig på är om det är möjligt att lagstifta om att en individ skall ha rätt till kärlek från en annan individ. Rättslig betydelse kan lagbuden måhända få vid domstols bedömning av en vårdnadsfråga.
Det kan inte hjälpas att framställningen genom sin avgränsning till detfamiljerättsliga lagkomplexet i vissa fall blir något missvisande. Så exempelvis påstår förf. att två samboende föräldrar kan avtala med tredje man om den faktiska vårdnaden om barnet. Här kommer emellertid barnavårdslagens regler om fosterhem in i bilden. Ett tilltänkt fosterhem skall granskas av barnavårdsnämnden och för att bli godkänt måste det ha en åtminstone lika god prognos som flertalet "biologiska" hem. Det är därför fel att påstå att två samboende föräldrar kan avtala med tredje man om den faktiska vårdnaden av barnet. Någon sådan avtalsfrihet råder inte med hänsyn till barnavårdslagstiftningens tvingande bestämmelser.
Förf: s förtrogenhet i processrätten medför synnerligen nyttiga analyser av de kapitel som handlar om valet av vårdnadshavare i olika typer av mål eller ärenden. Förf. tar här särskilt till granskning upp de olika presumtioner som ligger bakom avgörandena i vårdnadsmål enligt lag eller praxis.
De fyra presumtionerna är: föräldrar-vet-bäst-presumtionen eller avtalspresumtionen (FB 6: 7), föräldrar-är-bäst-presumtionen (FB 6: 7 första st. sista punkten), moderspresumtionen och status-quo-presumtionen.
Sistnämnda två presumtioner är inte lagstadgade utan har enligt förf. utvecklats i rättspraxis och fungerar som bevisbörderegler enligt följande:
Modern är bäst för barnen, i synnerhet för små barn och döttrar. Därför ska fadern visa att han är mera lämpad som vårdnadshavare. Status-quo-presumtionen säger att barnet mår bäst där det redan befinner sig. Därför skall den som vill ändra den faktiska vårdnaden visa att han/hon är mera lämpad som vårdnadshavare.
Förf. vill i stället tillämpa ett system vid beslutsfattandet som i varje läge låter barnets intressen komma först. Vid bevisvärderingen bör som första punkt förhållanden som angår barnets personlighet behandlas. Vid prognosställandet bör man endast utgå från hur barnet kan tänkas få det hos den ena eller den andra vårdnadshavaren. Vid vägning av prognoser skall den s. k. överviktsprincipen tillämpas; man skall ge parterna samma utgångsläge. Förf:s synpunkter är i och för sig invändningsfria men får svåröverblickbara konsekvenser för domstolar och barnavårdsmyndigheter. Ett stort antal icke-tvistiga vårdnadsfrågor, som nu inte föranleder utredning, måste uppenbarligen utredas åtminstone summariskt. Kvalificerade resurser härför torde f. n. saknas inom socialvården.
I den allmänna debatten kring Ulla Jacobssons bok har barnets rätt till skilsmässa från sina föräldrar tilldragit sig det största intresset. Hennes förslag i denna del har följande lydelse: På grund av djupgående olikheter i personlighet eller åsikter mellan barnet och dess vårdnadshavare kan domstol på barnets begäran entlediga vårdnadshavare från uppdraget och, om så är påkallat, överlåta vårdnadsansvaret på särskilt förordnad förmyndare.
Förf. menar att förslaget hör hemma i föräldrabalken och att det inte kan ersätta regler angående omhändertagande av barnet för samhällsvård. Det borde tvärtom följas upp med regler angående samhällets kompletterande insatser för att hjälpa barnet tillrätta. Förf. utvecklar emellertid inte närmare hur de socialrättsliga reglerna skall påverkas av en sådan ändring i familjerätten. Anmälaren hävdar att det inte är möjligt att göra en helt meningsfylld beskrivning av barns rättigheter utan att gå utanför familjerättens område. Borde det t. ex. inte vara enklare lagtekniskt att ge barn med viss ålder rätt att under angivna förutsättningar självt begära samhällsvård?
När det gäller analysen av barnets talerätt är förf. grundlig. Slutsatsen av hennes analyser är följande:
Man kan i 6 kap. FB ge en generell regel att barnet skall ha talerätt i vårdnadsmål. Man överlämnar i så fall till domstolarna i varje särskilt fall att avgöra vilka processhandlingar barnet kan vidtaga. En annan utväg som förf. pekar på är att talerätten specificeras direkt i lagtexten.
Det har här inte varit möjligt att ge annat än få inblickar i Ulla Jacobsson idérika bok.
Det är lätt att utifrån konventionella familjerättsliga synpunkter vara kritisk mot några av de teser som presenteras. Såvitt anmälaren förstår skall boken emellertid uppfattas som en debattbok. Det rör sig emellertid här om en seriös debattbok som utgår från en grundlig analys av familjerättsliga och processrättsliga förhållanden. Ulla Jacobsson har utan tvekan visat att det går att åstadkomma rättsliga normer, som utgår, inte från föräldrarnas rätt utan från barns behov. Det är att hoppas att boken följs av en livlig diskussion bland jurister, socialvårdare och andra om möjligheterna att utveckla familjerätten och angränsande rättsområden. Det är väl knap-
past tänkbart att familjerätten skall kunna vara oförändrad i en värld som fått en ökad kunskap om barns beteende och behov.
Sten Losman