ERIK SJÖHOLM. När och hur får polis ingripa? Andra uppl. Sthlm 1978. Liber Förlag. 376 s.

 

Detta redan klassiska arbete — med underrubriken "Polisrättens allmänna grunder" — föreligger nu i en andra upplaga. Det finns skäl att genom en anmälan rikta uppmärksamheten på den, då boken i viktiga delar undergått en omfattande omarbetning. Anledningen härtill är icke endast ny lagstiftning inom polisrätten utan också den nya regeringsformen. Polisrättens anpassning till denna är ett spörsmål av betydande allmänrättsligt intresse.
    Utgångspunkten är rättighetsreglerna i 2 kap. RF och bestämmelserna om lagar och andra föreskrifter i 8 kap. RF. Polisens s. k. generalfullmakt finns i 2 § polisinstruktionen (1972:511), vilken författning är utfärdad på dengamla regeringsformens tid. Om sådana äldre bestämmelser gäller enligt punkt 6 övergångsbestämmelserna till RF att de äger fortsatt tillämplighet utan hinder av att de icke tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av RF. Det är sålunda klart att 2 § polisinstruktionen i och för sig gäller. Svårigheter uppstår därför att detta författningsrum icke talar om vilka åtgärder som får användas vid generalfullmaktens tillämpning. För ett av polisens verksamhetsområden, nämligen upprätthållande av allmän ordning och säkerhet när denna kränkts på annat sätt än genom brott, finns en regel i 2 § polisinstruktionen som säger att polisen på detta fält får vidta de åtgärder som behövs. Stadgandet ger icke mycken vägledning i praktiken.
    Hur förhåller sig denna rätt för polisen att vidta åtgärder till regeln i 2 kap. 6 § RF om att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp? Får "behövlig åtgärd" innebära sådant kroppsligt ingrepp? Även om denna fråga skulle besvaras jakande är problemet därmed icke löst, då 2 § polisinstruktionen beträffande andra områden av polisverksamheten icke anger något som helst om de åtgärder som får brukas för de polisen ålagda uppgifternas genomförande.
    Hur man vänder på saken kommer man tillbaka till frågan om polisiär våldsanvändning är tillåtlig vid sidan av den rättsordning som den skrivna grundlagen etablerar. Annorlunda uttryckt, existerar det en med RF jämbördig sedvanerätt på detta område?
    Sjöholm besvarar denna fråga klart jakande (s. 81) och polemiserar i annat sammanhang på denna punkt mot JO Wigelius som i ärendet JO1977/78 s. 93 haft motsatt mening (se s. 339). Det är svårt att icke ge Sjöholm rätt. Vad det i själva verket gäller är vilket utrymme som finns för konstitutionell sedvanerätt vid sidan av grundlagen. I den nya RF har man velat undvika ett icke lagfäst system av konstitutionella regler att tillämpas i krig. För den skull har man i RF infört ett särskilt kapitel — 13 kap.—med regler om krig och krigsfara. De är så utformade att man även med hänsyn till denna lagreglerings innehåll innerligt måste hoppas att de aldrig skall behöva tillämpas. Genom dessa bestämmelser är emellertid icke hela behovet av konstitutionell nödrätt täckt. Terrorismen har gjort ytterli-

 

Anm. av Erik Sjöholm: När och hur får polis ingripa? 701gare nödrättsregler nödvändiga. I samband med kroaternas flygkapning, det s. k. Bulltoftadramat, begicks ett flertal grundlagsbrott — vissa enligt min mening helt onödiga — vilka i efterhand fick riksdagens välsignelse med hänvisning till den konstitutionella nödrätten. Grundlagsstridigt handlande vid terrorakter är sålunda tillåtligt enligt konstitutionell sedvanerätt. Till denna kategori av rättskällor hör som bekant också lagprövningsrätten, vilket klart angavs vid RF:s tillkomst. Det innebär sålunda icke något principiellt nytt om man konstaterar att den konstitutionella sedvanerätten även innehåller regler som i vissa utsatta lägen tillåter användning av polisiärt våld i strid med RF för bevarande av allmän säkerhet.
    Det har varit en av uppgifterna för Sjöholm att i den nya upplagan dra upp gränserna för denna sedvanerätt. Han går därvid fram med en för honom utmärkande försiktighet och med sin på lång erfarenhet grundade kringsynthet. Hans slutsatser ger inte anledning till motsägelse.
    Den nya upplagan följer upp lagstiftningen in på 1978. Vidare har framställningen tillförts nya rättsfall från tiden efter den första upplagan. Det finns i anslutning härtill plats för ett allmänt erkännande av JO-ämbetets betydelse på detta område. Huvuddelen av de rättsliga uttalanden som utgör grundvalen för polisrättens detaljutformning härrör från JO-ämbetet. Medborgare har i olika situationer klagat över polisingripanden. Verkligheten har därvidlag visat sig underbarare än dikten. Ett stort antal typfall har via dessa verkliga händelser tillhandahållits av JO-anmälare. Fallen har utretts och analyserats av olika innehavare av JO-ämbetet. Även om JO-uttalanden i och för sig icke är annat än uttryck för en enda persons uppfattning, är det dock möjligt att ur mångfalden av JO-omdömen få fram huvudlinjer, som kan väntas stå sig även vid en prövning av domstol.
    Såväl Erik Sjöholm som alla inom polisrätten verksamma är att gratulera till den nya upplagan. Det är en stor förmån för vårt land att på ett så svårtillgängligt rättsområde ha tillgång till ett gediget verk.
 

Gustaf Petrén