Om samboende och äktenskap. Några reflexioner med anledning av en rapport

 

Jan Trost och Bo Lewin. Att sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar. Rapport utgiven av familjelagssakkunniga. (SOU 1978: 55.)

 

Svensk Juristtidning har ansett att den rubricerade sociologiska rapporten förtjänar en anmälan och kommentar, särskilt med sikte på dess betydelse för diskussionen om familjerättens reformering. Den utgör också en mycket givande och tankeväckande läsning.
    Det finns enligt anmälarens egen erfarenhet två slags misstag som är särskilt lätta att göra, när man debatterar reformproblem av denna typ. Ett är att man tror sig vara modern, när man i själva verket sitter fast i de synsätt som var befogade kanske för något årtionde sedan — i detta fall framförallt på 1960-talet, då en ny familjesyn och nya samlevnadsformer bröt igenom. Utvecklingen går fort på detta område, och många argument och slagord från den tiden, som nu börjar bli allmänt accepterade, kan befaras idag vara knappt mer än halvsanningar. — En annan risk är att man omvänt låter sig alltför mycket påverkas av pålitligt moderna debattinlägg, färgade av debattörens personliga bakgrund och erfarenheter — ofta från akademiska miljöer, ofta präglade av storstadsförhållanden.
    Våra eftertänksamma familjelagssakkunniga har väl inte så svårt att undvika sådana fallgropar. Men såvitt jag kan förstå borde det ändå bli till stor nytta för deras mödosamma arbete med att reformera den familjerättsliga förmögenhetsordningen, att de nu har tillgång till en färsk sociologisk undersökning på ett av de besvärligaste och mest kontroversiella områden som de har att utreda. Rapporten bygger på intervjuer, delvis upprepade, med 101 nygifta och 111 samboende ogifta par i en så pass genomsnittlig svensk kommun som Gävle. Resultaten har bearbetats och sammanställts med olika statistiska uppgifter och studier rörande dessa frågor från Sverige och utlandet.
    Rapportens vetenskapliga värde och tillförlitligheten av den bild den ger av allmänhetens vanor och åskådningar lämnar jag åt mera kompetenta bedömare att avgöra. Under alla förhållanden lär den få åtskilliga intresserade personer att i viss mån revidera sina föreställningar bl. a. om de juridiska problemen vid äktenskapsliknande samboende (i fortsättningen bara kallat samboende).
    Påfallande är att samboende numera synes i så ringa grad ha karaktären av ett avvikande beteende eller en protest mot äktenskapet som en traditionspräglad och borgerlig livsform. Enligt rapporten beräknas 15 % av alla

 

45—783360, Svensk Juristtidning

 

706 Bertil Bengtssonsamboende par vara ogifta (s. 46), och vad som har än större intresse: det är numera ovanligt att äktenskap inte föregås av samboende. Författarna räknar med att sannolikt mer än 99 % av dem som gifter sig har sambott under i stort sett äktenskapsliknande förhållanden längre eller kortare tid (s. 144). Samboende framstår, sägs det i rapporten, som en variant av äktenskapet — inte som ett alternativ, inte heller som något förspel (s. 125). De samboende anser i allmänhet sitt förhållande fullt jämförbart med äktenskap. Några skillnader märks inte i vardagslivet. Sammanflyttningen sker ofta successivt, men den kan också bero på ett gemensamt beslut, utlöst av ett sådant förhållande som att paret fått bostad. Att man senare gifter sig beror normalt på tradition, närmast att folk brukar vara gifta när de bor länge tillsammans. Giftermålet förefaller inte bli betraktat som något mera betydelsefullt och avgörande steg, snarare som en festlig ceremoni — ett avbrott i vardagen. Juridiska och ekonomiska olikheter mellande båda samlevnadsformerna tycks spela en ringa roll i sammanhanget. Under samboendet är parets ekonomi ofta i hög grad integrerad, på liknande sätt som under äktenskap. Dödsfall och separation medför speciella ekonomiska komplikationer vid samboende, men de emotionella, praktiska och sociala problemen är också här ungefär desamma som för makar. — Än så länge tycks samboendet i viss mån vara en generationsfråga: frekvensen avtar successivt upp till åldersgruppen 40—44 år och ligger sedan nere på 2—4 % (s. 46). Men i framtiden kan väl samboende väntas bli vanligare även bland äldre.
    Det verkar alltså som om samboendet skulle vara avdramatiserat också utanför storstadsmiljöer och studentkretsar. Det har blivit ett gängse beteende, som ett par följer ungefär på liknande stadium av sin förbindelse som då man förr i tiden hade stadigt sällskap eller förlovade sig. Tidigare kunde det antas, att beteendet ofta berodde på en önskan att slippa det tvång från rättsordningens sida som man föreställde sig att äktenskapet innebar (för övrigt ofta på grund av delvis felaktiga uppfattningar om vad gällande rättsregler innebar). Idag kan inte saken ses på det viset. I varjefall såvitt gäller de familjerättsliga reglerna tycks skillnaden i lagbestämmelser inte på något sätt besvärande — i den mån man nu alls uppfattar den.
    Om detta är riktigt, tycks utgångspunkten för en lagstiftning på området i viss mån förändrad. Argumentet, att man bör erbjuda en alternativ samlevnadsform som ger samboende full frihet i förhållande till varandra, minskar i tyngd. Viktigare blir den andra huvudsynpunkten i diskussionen om samlivsreglerna: man bör ge den svagare parten åtminstone ett minimiskydd, särskilt vid upplösningen av gemenskapen, samtidigt som man möjliggör en ekonomisk avveckling som ter sig rimlig och inte beror på slumpvisa förhållanden — t. ex. vem som råkat betala viss egendom som paret använder. En sådan lösning stämmer också bäst med den solidaritet med varandra som samboende normalt torde känna lika väl med gifta (jfr rapporten s. 123): att ena parten t. ex. på grund av arbetslöshet eller barntillsyn får stanna i hemmet skulle inte heller för ogiftas del ha avgörande betydelse för uppgörelsen.
    Nu får man förstås räkna med att ideologiska resonemang kan ytterligare krångla till den rättstekniskt svåra uppgiften att åstadkomma praktiska och skäliga regler på området. En sådan komplicerande faktor är den s. k. neu-

 

Om samboende och äktenskap 707tralitetsideologin, som kom till uttryck bl. a. i motiven till 1973 års partiellafamiljerättsreform.1 Dess oklarhet har påvisats i litteraturen.2 När det gäller den familjerättsliga lagstiftningen lär den närmast innebära, att de ogifta samboende inte borde påtvingas liknande regler som gifta — något som, konsekvent genomfört, skulle utesluta att man inför sådana skyddsregler som nyss berördes. Frågan är emellertid om inte neutralitetsideologin blivit så pass illa medfaren i debatten att den borde ha spelat ut sin roll för lagstiftaren på detta område, helst som rapporten som sagt tyder på att de familjerättsliga reglerna inte i högre grad påverkar sedvanorna på det aktuella området.
    Å andra sidan finns det — bl. a. mot bakgrunden av rapporten — skäl att känna tvekan också inför det ibland förda resonemanget, att reglerna på området bör utformas med sikte på att familjestabiliteten skall främjas; detta, har man sagt, borde vara ett slutmål för lagstiftningen ("ultimärmål"). Samboende borde därför inte göras alltför attraktivt jämfört med äktenskap.3 Ett väsentligt argument synes här vara, i någon förenkling, att särskilt med tanke på lagens regler om betänketid vid äktenskapsskillnad det är önskvärt att samboende föräldrar är gifta. Många lär väl också av traditionsmässiga skäl finna det svårare att bryta upp ur ett äktenskap än ur ett samboendeförhållande.
    Självfallet är stabiliteten ett angeläget yttersta mål. Frågan är emellertid, vilken betydelse detta bör ha för de diskuterade reglerna. Det är tydligt att samboende föräldrar ofta faktiskt gifter sig; och man kan undra, i vad mån de som förblir ogifta hör till den kategori vars äktenskap skulle ha kunnat räddas genom betänketidsregler. Det är oklart, vilka faktiska verkningar dessa har — är de så mycket effektivare än den naturliga eftertanke som kan antas drabba varaktigt samboende i samband med separationen, särskilt när de har barn tillsammans? — I varje fall kan man nog anta att de äktenskap som föregåtts av ett inte alltför kortvarigt samboende blir stabilare än äktenskap av en äldre modell: en hel del förhastade förbindelser är redan utsorterade. Enligt rapporten har uppskattningsvis cirka 18 % av de samboende separerat efter i genomsnitt omkring 5 år, vilket skulle sammanställas med att 8 % skilt sig av dem som hade gift sig vid ungefär samma tid; jämförelsen sägs dock inte vara helt adekvat, eftersom också åldern vid starten har intresse och procenten äktenskapsskillnader låg betydligt högre bland de unga gifta — 16 % av dem som gifte sig före 20 år. (S. 127 f.) Det är svårt att förstå, varför man — om dessa siffror är någorlunda representativa — genom familjerättsliga regler skulle söka locka in samboende i äktenskapet i ett tidigare skede än de nu finner lämpligt. I alla händelser tycks de omedelbara fördelarna med skyddsregler mer än uppväga den eventuella nackdelen, att de ibland kan göra ett äktenskap mindre angeläget för parterna — eller åtminstone ena parten. Hur man i sammanhanget bör se på rättsreglerna utanför familjerätten, t. ex. social och skatterättsliga regler, skall jag inte diskutera här.

 

1 Se direktiven till familjelagssakkunniga (SOU 1972: 41 s. 58) och diskussionen i SOU 1972: 41 s. 91 ff.

2 En träffande kritik har framställts av Agell, senast i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 1978 s. 6 f, 14 ff.

3 Bl. a. synes Agell (a. a. s. 23 ff) fästa väsentlig vikt vid denna allmänna synpunkt. Jfr även Agell, Giftermål, äktenskapsskillnad och fri samlevnad (kompendium 1973) s. 30 f. 

708 Bertil Bengtsson    Om vi antar, att de långsiktiga målsättningarna på detta sätt inte kommer att vålla några särskilda bekymmer för familjelagstiftningens del, kan man fråga hur samboendereglerna närmare bör se ut. Såvitt jag förstår ger rapporten ett gott stöd för att man i åtskilliga avseenden bör likställa samboende med gifta, åtminstone i fråga om egendomsordningen. De faktiska förhållandena gestaltar sig väsentligen på samma sätt; om paret gifter sig eller ej synes ofta bero på tillfälligheter. Man kan tycka att giftermålet inte borde medföra några mera genomgripande förändringar heller från juridisk synpunkt.
    Det får här naturligtvis väsentlig betydelse, vad det är för regler som familjelagssakkunniga tänker föreslå för äktenskapets del. I fråga om underhållsskyldighet efter skilsmässa går ju utvecklingen mot att den får allt mindre betydelse. Det ansvar som en samboende enligt rapporten känner för sin partner lär knappast sträcka sig till tiden efter separation. Det kan också verka naturligt om en sådan förpliktelse som att betala underhåll vid särlevnad uppkommer först genom ett konkret handlande av typen vigsel, inte redan genom att paret låter tiden gå och fortsätter en påbörjad samlevnad tillräckligt länge. Allt detta kan tala för att underhållsskyldighet inte skulle åläggas någon av parterna enbart på grund av samboendet.— Vad åter angår de särskilda rådighetsinskränkningar som giftorätten innebär under gemenskapens bestånd kan man möjligen tänka sig att ensamboende inte skulle få självrådigt förfoga över det gemensamma hemmet — fastighet, bostadsrätts- eller hyreslägenhet — och lös egendom i detta. Eftersom inskränkningarna inte gärna kan åberopas mot tredje man i god tro torde dock deras praktiska betydelse inte bli så stor.
    Det viktigaste inslaget i eventuella skyddsregler bör väl rimligen bli en rätt att vid gemenskapens upplösning få viss del i parets egendom, åtminstone i den mån den skaffats för gemensamt bruk, men kanske också annars om den förvärvats under samboendet; det borde här vara naturligt att samordna bestämmelserna med de äktenskapsregler som man skall föreslå.3a Denna rätt skulle eventuellt kompletteras med en arvsrätt motsvarande makes, eller i vart fall med en liknande delningsregel som i 13 kap. 12 § GB.
    En sådan delningsregel som nu har antytts ger dock inte alltid den svagare parten någon andel i det gemensamma hemmet. Rapporten visar att sammanflyttningen ofta sker genom att ena parten successivt flyttar in hos den andre. Man kan då vänta sig att den senare ensam äger (eller har rätt att förfoga över) lägenheten och det mesta av lösöret i hemmet. Skall man anse solidaritetssynpunkten motivera, att vid en separation också sådan egendom, ofta förvärvad långt före samboendet, skall delas upp? —Ett annat problem är att en andelsrätt vid separation kan behöva kompletteras med någon sorts vederlagsregel för det fall att ägaren förfogat över sin egendom utan hänsyn till den andre. Hör en sådan regel hemma vid samboende? Man kan knappast längre slå bort bekymmer av detta slag med att de samboende vanligen är unga människor, ofta studerande, utan nämnvärd förmögenhet; samboendet kan som sagt väntas bli normalt bland alla kategorier av människor, också rätt högt upp i åldrarna.

 

3a Jfr Agell i angivna tidskriftsartikel s. 28, där han rekommenderar regler av undantagskaraktär med sådant innehåll, utbildade inte genom lagstiftning utan genom rättspraxis. 

Om samboende och äktenskap 709    Inte heller reglerna om förhållandet till tredje man lär vara så lätta att komma till rätta med. Rapporten ger här inte så mycket av intresse; det står i varje fall klart att ju vanligare samboendet blir, desto större intresse får samboendereglerna också bl. a. från kreditsynpunkt. Vare sig de sakkunniga tänker hålla fast vid GB:s nuvarande reglering av dessa frågor för äktenskapets del eller ej, kan man emellertid undra om det finns skäl att komplicera lagstiftningen genom att göra (delvis) samma bestämmelser tillämpliga på samboende. Åtminstone såvitt angår de särskilda möjligheterna att överföra egendom till andra maken (genom äktenskapsförord och besparingsöverföring) saknas det nog anledning att konstruera någon motsvarighet för samboendets vidkommande: vill ett par företa sådana transaktioner, är det kanske inte för mycket begärt att det gifter sig. Också i övrigt synes det motiverat att likställa den samboende med andra som har egendom i gemensam besittning med sin gäldenär — bl. a. med hänsyn till svårigheterna för utomstående att urskilja, om det är fråga om äktenskapsliknande samlevnad eller mera tillfälligt samboende. Man bör nog knappast gå längre än att — som i den föreslagna utsökningsbalken — arbeta med en presumtion om samäganderätt mellan parterna vid exekution, vare sig de är gifta eller samboende (jfr 4 kap. 17 § i det till lagrådet remitterade förslaget). — Om särregler ges angående boets uppdelning vid separation bör dock borgenärerna skyddas på motsvarande sätt som vid bodelning mellan gifta mot transaktioner till deras nackdel (jfr bl. a. 13 kap. 14 § GB).
    Vad nu än de sakkunniga har för planer rörande egendomsordningen i äktenskapet och makes rätt vid andra makens död, synes frågan om reglerna skall utsträckas till samboendefallen hänga nära samman med frågan, hur äktenskapsliknande samboende skall definieras i sammanhanget.Trots att samboende alltmer påminner om äktenskap, är — som framhålles i rapporten (s. 132) — begreppet alltjämt en heterogen företeelse; stabilitet och varaktighet växlar i högre grad än vid äktenskap.4 Samboende etableras ofta på grund av tillfälligheter utan att vara särskilt övertänkt. Man kan dock knappast ge skilda specialregler för skilda typer av samboendefall— är samboendet inte tillräckligt likt äktenskap, får allmänna förmögenhetsrättsliga principer gälla. Annars blir regleringen nog alltför krånglig.5 Hur pass äktenskapsliknande skall nu förhållandet vara för att skyddsregler skall vara motiverade?
    Vad först angår de förut berörda fallen, där paret medvetet tagit avstånd från den rättsliga reglering som äktenskapet medför, kan man fråga om det inte räcker att ge paren i denna grupp möjlighet att genom särskilt skriftligt avtal undgå att i något avseende jämställas med makar i förhållande till varandra. I brist på överenskommelse skulle de få finna sig i att samboenderegler tillämpas, om deras förhållande i övrigt är tillräckligt likt ett äktenskap. Denna kategori kan vanligen väntas handla så pass medvetet, att det verkar ganska rimligt att kräva upprättande av ett enkelt avtal av denna typ: man behöver ju bara skriva att den särskilda regleringen för samboende inte skall gälla. För övrigt kan man inte alltid vara säker på att båda parter på ett genomtänkt sätt tagit avstånd från allt vad skyddsreg-

 

4 Jfr Inger Margrete Pedersen, Papirløse samlivsforhold (1976) s. 14, 29 ff, där denna synpunkt framhävs.

5 Jfr Bengtsson i Jussens venner 1971 s. 17.

 

710 Bertil Bengtssonler heter: den svagare parten bör inte presumeras ha gjort detta redan genom blotta samlevnaden med en partner med bestämda åsikter.
    Större besvär torde gränsdragningen vålla mellan verkligt äktenskapsliknande och mera tillfällig samlevnad. I rapporten dras med tveksamhet den slutsatsen av materialet, att många av de samboendeförhållanden som upphör genom separation inte är att jämföra med det traditionella äktenskapet utan snarare med stadigt sällskap-perioden eller den traditionella förlovningsperioden (s. 129). Det kan dock tänkas att i åtskilliga av dessa fall en viss ekonomisk gemenskap har uppkommit. Att tillämpa samma regler som mellan gifta på sådana förhållanden kan lätt leda till stötande resultat, i varje fall om man inte strikt begränsar reglerna till att omfatta enbart egendom som paret i samråd förvärvat för gemensam användning. Har lagstiftaren större ambitioner, får man söka ett användbart kriterium för avgränsning av de samboendeförhållanden som helt motsvarar ett ordinärt äktenskap.
    Man kommer naturligtvis då i första hand att tänka på den vanliga avgränsningen utanför familjerättens område: parterna skall ha varit gifta eller ha (eller ha haft) gemensamma barn. Gränsdragningen fyller alla krav på klarhet, och rapporten motsäger inte att de fall man då får med är i hög grad äktenskapsliknande — samboendet är mera stabilt, ekonomin i allmänhet integrerad. Här borde det inte vara svårt att åtminstone i förhållandet mellan de samboende tillämpa liknande regler som mellan gifta och ge en efterlevande part vissa rättigheter när den andra avlider.
    Emellertid kan man invända, att det också finns andra fall där reglerna lämpligen bör tillämpas, t. ex. när ena parten haft med sig barn i gemenskapen och eventuellt stannat hemma för att sköta dem, eller när parterna annars under avsevärd tid inrättat sitt förhållande helt som äkta makar. Det kan verka önskvärt att få med också dessa samboendefall under skyddsreglerna. Men hur skall de preciseras? Att kräva någon viss tids samboende kan leda till olämpliga resultat, särskilt när ena parten avlider i ett stabilt förhållande, som inte varat så länge; det är också mindre lämpligt från rättsteknisk synpunkt, bl. a. eftersom det att döma av rapporten ofta är oklart och kontroversiellt när sammanflyttningen egentligen kan anses ha skett. Kanske får man ta de gemensamma barnen som huvudkriterium på de äktenskapsliknande fallen och vid sidan härav tillämpa samboenderegler, när den som vill åberopa dem gör antagligt att förhållandet av annan anledning — med hänsyn till samboendets långvarighet och omständigheterna i övrigt — är att jämställa med äktenskap.6 Man kan dock inte bortse från de svårigheter en sådan vagt utformad definition kan ställa till med. De kan uppkomma redan under samboendet: får den ena parten förfoga över sin egendom utan att den andre samtyckt? Vid separation torde tvister bli vanliga. Ofta kan det vidare bli oklart, om en efterlevande part är dödsbodelägare, fast paret inte haft barn tillsammans. I den mån reglerna skall ha betydelse för tredje mans rättsställning, är den vaga avgränsningen avgjort olämplig. Sannolikt fungerar den hjälpligt bara om eventuella skyddsregler avser enbart egendom i hemmet.
    Det förefaller alltså, som man vid reglernas utformning allmänt sett

 

6 Jfr regleringen i 1 § 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad (tillämplig vid "synnerliga skäl" även om gemensamma barn saknas), där lagstiftaren haft liknande bekymmer (se Prop. 1973: 32 s. 132 ff). 

Om samboende och äktenskap 711skulle behöva välja mellan två inte helt tillfredsställande alternativ: antingen en lösning med mera effektiva skyddsregler, som täcker en klart men snävt avgränsad krets, t. ex. samboende med gemensamma barn; eller ett minimiskydd (t. ex. uppdelning av egendom i hemmet eller egendom som förvärvats för gemensamt bruk), vilket kan utsträckas till en större, mera vagt angiven krets.
    Här har inte berörts samboende mellan syskon, förälder och barn eller homosexuella par — alltså fall där samboendet inte med tiden kan resultera i äktenskap och utåt inte framstår som äktenskapsliknande. Möjligen kan samboenderegler bli aktuella också för deras del, under förutsättning att förhållandet tyder på en stabilitet och ekonomisk integration som är väl jämförlig med vad som förekommit i äktenskap. Det är väl då framför allt det senare av de båda nämnda alternativen som kommer i fråga — alltså ett minimiskydd för en mera vagt angiven krets. Särregler i förhållande till tredje man lär väl knappast vara motiverade i dessa fall.
    Som synes är det åtskilliga tänkbara vägar som familjelagssakkunniga kan slå in på. I brist på närmare kännedom om deras planer vill anmälaren i varje fall hoppas, att man inte bygger upp regelsystemet med utgångspunkt i abstrakta, övergripande principer utan i de lösningar som för de berörda parterna kan väntas framstå som vettiga och praktiska. Det kan tyckas vara en småskuren, alltför tekniskt betonad lagstiftarambition. Men i dessa fall, där reglerna så nära berör enskilda människors privatliv, borde man avhålla sig från visionära och ideologiskt färgade resonemang, som ger avkall på de inblandade personernas trygghet och bekvämlighet för de långsiktiga perspektivens skull.
 

Bertil Bengtsson