Några ord om kvarstad efter dom

 

Domstolarna har i tvistemål rörande fordran på betalning emellanåt att pröva behovet av kvarstad efter dom i målet. Frågan kan uppkomma på väsentligen två sätt. Dels kan tingsrätt före domen ha beviljat kvarstad till säkerhet för fordringen. Vid målets avgörande har domstolen då att pröva, om åtgärden fortfarande skall bestå (15 kap. 6 § 1 st. 2 p. RB). Dels kan läget vara det att borgenären yrkar kvarstad först när målet överlämnas till dom i tingsrätten eller sedan det överklagats till högre instans. I detta läge har domstolen vid bifall till borgenärens talan i huvudsaken att ta ställning till om någon säkerhetsåtgärd över huvud behövs för att tillgodose borgenärens intresse. I det följande skall främst det förra av de två huvudfallen uppmärksammas.

    Man brukar säga att kvarstad — liksom andra provisoriska säkerhetsåtgärder i tvistemål — har till uppgift att säkerställa förverkligandet av ett anspråk som ännu inte fastställts genom dom (se t. ex. NJA II 1943 s.181). I linje härmed ligger att förordnande om kvarstad normalt inte bör meddelas, när det redan finns en dom varigenom anspråket har bifallits (se bl. a. Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. 1960, s. 214 not 50 och s. 374, Allenmark, Utsökningsrätt, 1971, s. 206, och Vinge, Om kvarstad i civila mål, 1951, s. 9). Skälet härtill är att borgenären har möjlighet att begära omedelbar verkställighet av icke lagakraftvunnen dom på betalning (39 och 40 §§ utsökningslagen, UL). Sådan verkställighet fyller samma funktion som en säkerhetsåtgärd. Något egentligt behov för borgenären att dessutom kunna få kvarstad föreligger således inte. Det som har sagts nu gäller främst det fallet att kvarstad inte begärs förrän efter det att dom föreligger. Det har emellertid aktualitet också om borgenären yrkar kvarstad i samband med att målet överlämnas till dom i tingsrätten. I 15 kap. 6 § 1 st. 3 p. RB sägs visserligen att rätten i samband med domen äger förordna om kvarstad. Behovet av att på detta stadium av processen bos uta om säkerhetsåtgärd torde dock inte vara särskilt framträdande (set. ex. Ekelöf, Rättegång III, 3 uppl. 1970, s. 13).
    Hur skall då domstol förfara i det första av de två huvudfall som nämndes inledningsvis, d. v. s. när tingsrätt redan före domen har förordnat om kvarstad? Kvarstår vid domen alltjämt risk för att gäldenären skall sabotera en kommande verkställighet, torde domstolarna regelmässigt besluta om förlängning av kvarstaden viss tid efter domen. Det är emellertid osäkert vilken praxis som idag är den vanligaste när det gäller att precisera den tid varunder säkerhetsåtgärden skall gälla (jfr Beck-Friis i SvJT 1962 s. 58 beträffande tidigare praxis). Det kan också diskuteras huruvida någon bestämd slutpunkt för säkerhetsåtgärds giltighet skall anses gälla, t. ex. dagen för domens lagakraftvinnande. Det kan därför vara av intresse att gå något närmare in på frågan.
    Den berörda regeln i 15 kap. 6 § 1 st. 2 p. RB ger inte något svar på frågan hur länge kvarstad bör bestå. Processlagberedningen har emellertid i motiven till paragrafen gjort följande uttalande (NJA II 1943 s. 189):

 

Såsom allmän regel bör gälla, att åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, ej äger bestånd längre än till dess rätten meddelar dom i målet. Rätten bör därför i samband med målets avgörande pröva, huruvida åtgärden fortfarande skall bestå. I allmänhet torde åtgärden böra hävas, därest den talan, för vars säkerställande åtgärden meddelats, ogillas. I annat fall synes åtgärden med hänsyn till syftet därmed böra bestå till dess domen vunnit laga kraft eller eljest kan verkställas eller högre rätt förordnar annorledes. Har rätten ej tidigare meddelat beslut om åtgärd, varom nu är fråga, eller har en tidigare beslutad åtgärd hävts före målets avgörande, bör rätten kunna i samband med domen förordna om sådan åtgärd.

 

    Processlagberedningens uttalande har utan något förklarande tillägg återgivits i Gärdes kommentar till RB (s. 161). Innebörden av uttalandet om hur länge kvarstad bör bestå efter bifallande dom är dock inte helt klar. Mest sannolikt är att lagstiftaren ansett kvarstad inte böra gälla längre än till dess rättsliga förutsättningar för verkställighet av domen föreligger, d. v. s. i vart fall inte längre än tills domen vunnit laga kraft. Detta bestyrks av vissa uttalanden i den utsökningsrättsliga litteraturen

beträffande förutsättningarna för säkerhetsåtgärd enligt 179 § UL. Sålunda uttalar Hassler följande (a. a. s. 374, jfr s. 371):

 

Då sökanden fått dom på sitt anspråk, har han i regel intet behov av att erhålla säkerhetsåtgärd. Genom verkställighet av domen kan han nämligen få sitt anspråk realiserat eller i erforderlig mån säkerställt. Detta torde gälla utan undantag, när domen äger laga kraft eller eljest kan till fullo verkställas. Har däremot domen ej vunnit laga kraft, kan någon gång behov av säkerhetsåtgärd föreligga.

 

Allenmark anför än mera kategoriskt (a. a. s. 206):

 

Något behov av kvarstad föreligger icke sedan dom fallit i målet. På grund härav brukar domen innehålla förordnande, att tidigare meddelat kvarstadsbeslut skall äga bestånd endast till dess lagakraftägande dom föreligger. Kvarstaden bör sålunda direkt avlösas av utmätning, innan domen vunnit laga kraft. En icke lagakraftvunnen dom med sådant förordnande måste för denskull behandlas som ett angeläget förtursärende (JO 1966 s. 289).

 

I det utlåtande av JO som Allenmark hänvisar till anför JO:

 

Det är allmänt förutsatt att intet behov av kvarstad kan föreligga sedan dom vunnit laga kraft (jfr Gärde, Nya RB s. 200, Ekelöf, Rättegång III s. 10, Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 214 not 50 och s. 374 not 36—37). Detta resonemang bygger på att borgenären omgående skall kunna få till stånd utmätning så att kvarstaden direkt avlöses av utmätning. Enär dröjsmål med utmätningen till tidpunkt efter fullföljdstidens utgång, då kvarstaden förfallit, skulle leda till att borgenärens anspråk icke bleve säkerställt, måste utmätning på grund av icke lagakraftvunnen dom, vari beslutats att kvarstad skulle bestå intill laga kraft, behandlas såsom ett angeläget förtursärende.

 

Uppfattningen att kvarstad i vart fall inte bör gälla längre än tills domen vunnit laga kraft tycks ligga bakom även vissa uttalanden av Stjernquist i dennes avhandling Om handräckningsutslag (1946, s. 189) och av Vinge (a. a. s. 9 och 10, jfr s. 44). Ekelöf gör i Rättegång III (3 uppl. 1970, s. 8) ett uttalande som ger uttryck åt samma inställning. Som strax skall beröras vill det emellertid synas som om Ekelöf inte är beredd att kategoriskt utesluta kvarstad efter domens lagakraftvinnande. Olivecrona tycks inte ha gått närmare in på frågan (jfr Utsökning, 9 uppl. 1978, s. 190 och 197).
    Den nu redovisade uppfattningen om kvarstads giltighet efter dom har kritiserats av Beck-Friis i SvJT 1962 s. 58 (jfr även den av riksskatteverket utgivna handboken Utsökning, 1977, s. 145). Beck-Friis påpekar att domstolarnas praxis är mycket skiftande i berörda hänseende. Bl. a. förekommer förordnanden att kvarstad skall bestå viss tid efter det att domen vunnit laga kraft liksom förordnanden att kvarstad skall bestå tills vidare. Han framhåller vidare att tidpunkten för domens lagakraftvinnande inte i och för sig har avgörande betydelse för frågan om kvarstadens varaktighet, eftersom möjlighet till utmätning enligt 39 och 40 §§ UL formellt sett finns redan beträffande icke lagakraftvunnen dom på betalning. Enligt hans mening måste behovet av kvarstad bedömas med hänsyn till UL:s regler om kommunikation med gäldenären och möjligheten tilltagande av vård om egendom i avbidan på utmätning (59 och 60 a §§). Vad särskilt gäller tagandet av vård om egendom framhåller han att borgenär som har kvarstad till säkerhet för sin fordran har större möjlig-

heter att hävda sina säkerhetsintressen än den borgenär, för vilken endast vårdhållning kan komma i fråga i avvaktan på utmätning.
    Avgörande för kvarstads giltighet bör enligt Beck-Friis ytterst vara hur snart utmätningsmannen har faktisk möjlighet att skrida till åtgärd. Det är verklighetsfrämmande att anta att exekutiv åtgärd skulle kunna vidtas omedelbart, om kvarstad hävs samtidigt med domens meddelande. Hänsyn måste tas till att utmätningsmannen även har andra åligganden och till att det inte är givet att just det förevarande målet skall ha förtur.
    Beck-Friis förordar att kvarstad i regel förklaras skola äga bestånd under en från dagen för domens meddelande räknad, någorlunda väl tilltagen tidsfrist, förslagsvis en månad. Enligt hans mening anges tidsfristen kanske klarast genom att det föreskrivs att säkerhetsåtgärden skall bestå t. o. m. visst datum.
    I Rättegång III (3 uppl. 1970, s. 13) ansluter sig Ekelöf till den slutsats Beck-Friis dragit av sitt resonemang. Enligt Ekelöfs mening bör rätten vid bifall till käromålet alltid förordna att kvarstad skall bestå "ytterligare någon tid — t. ex. en månad — så att borgenären hinner utverka utmätning innan tidsfristen utgått". Det ligger nära till hands att tolka uttalandet så, att Ekelöf är beredd att godta vidmakthållandet av kvarstad också viss tid efter domens lagakraftvinnande (jfr även Ekelöf, a.a., 1 uppl.1961, s. 16).
    I lagberedningens betänkande (SOU 1973: 22) Utsökningsrätt XII med förslag till utsökningsbalk berörs i motiven till de föreslagna nya reglerna om handräckning också frågan om säkerhetsåtgärd bör bestå sedan sökandens anspråk har prövats av domstol. Beredningen påpekar i anslutning till en ny regel om kvarstads hävande i 17 kap. 14 § förslaget till utsökningsbalk att om sökandens talan bifalls sammanhänger frågan om säkerhetsåtgärdens bestånd med sökandens möjlighet att erhålla verkställighet av domen. Beredningen fortsätter (SOU 1973: 22 s. 483):

 

När sökanden kan få verkställighet för sitt anspråk, har han som regel inte längre behov av säkerhetsåtgärden. Hänsyn måste emellertid tas till att verkställighet ofta i praktiken inte kan erhållas förrän någon tid efter att verkställbart avgörande föreligger. Verkställighet skall bl. a. som regel föregås av underrättelse till gäldenären— — — Det kan också nämnas att part inte alltid kan få utskrift av dom eller beslut samma dag som domen eller beslutet meddelas. Säkerhetsåtgärd synes därför inte böra hävas förrän någon tid förflutit från att verkställbart avgörande föreligger.

 

Vid remissbehandlingen av betänkandet har inte riktats någon erinran mot vad beredningen uttalat i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län har dock påpekat att uttalandet att vid bifall till sökandens talan vid domstol säkerhetsåtgärden inte synes böra hävas förrän någon tid har förflutit från det att verkställbart avgörande föreligger är alltför obestämt för kronofogdemyndigheternas handläggning.
    Den nu företagna genomgången visar att det råder viss oenighet om hur länge kvarstad bör gälla efter det att dom på betalning meddelats. Nästan alla som uttalat sig tycks ha den uppfattningen att säkerhetsåtgärden inte bör upphöra direkt vid domens meddelande enbart därför att verkställighet av domen kan ske enligt 39 § UL. Borgenären bör ha ett skäligt rådrum för att hinna ersätta kvarstaden med exekutiv åtgärd på

grund av domen. Oenigheten gäller längden av detta rådrum och särskilt frågan om kvarstad kan bestå även efter domens lagakraftvinnande.
    Det kan i och för sig synas tilltalande att — såsom förordats av Beck-Friis — låta de praktiska möjligheterna till verkställighet fälla utslaget vid prövningen av hur länge kvarstad bör bestå efter dom. Härigenom tillgodoses borgenärens intresse och tas också hänsyn till de verkställande myndigheternas arbetsförhållanden. Man kan dock inte bortse från att en rättstillämpning av detta slag står i strid med vad som förutsatts vid RB: s tillkomst och med vad som — åtminstone tidigare — ansetts vara en allmänt vedertagen uppfattning om kvarstads giltighet efter dom. Ytterligare kan pekas på att den av Beck-Friis rekommenderade ordningen öppnar vägen för visst godtycke vid bestämningen av kvarstads varaktighet, eftersom rekommendationen bygger på en så pass svårbedömbar omständighet som utmätningsmannens faktiska möjlighet att villfara en begäran om utmätning. Principiellt kan det också sägas vara mindre lämpligt att domstol meddelar förordnande om en processuell åtgärd för tid efter det att domstolens befattning med målet definitivt upphört, d. v. s. efter domens lagakraftvinnande.
    Det finns mot denna bakgrund knappast anledning att slentrianmässigt bestämma tiden för kvarstads giltighet efter dom på ett sådant sätt att säkerhetsåtgärden gäller även efter domens lagakraftvinnande. Har frågan inte förts på tal under rättegången, synes i stället ligga närmast till hands att följa processlagberedningens uttalande. Gör borgenären sannolikt att det föreligger ett akut behov av kvarstad också en kortare tid efter domens lagakraftvinnande, t. ex. därför att det finns en överhängande risk för att gäldenären annars genast undanskaffar egendom som varit belagd med kvarstad och därigenom omöjliggör verkställighet av domen, kan undantagsvis möjligen finnas skäl att inte motsätta sig en sådan begäran. Något formellt hinder mot ett sådant beslut torde inte föreligga, eftersom frågan lämnats öppen i RB.
    Frågan om kvarstads giltighet efter dom lär inte komma i något nytt läge genom tillkomsten av en ny utsökningsbalk. I lagrådsremissen den 16 mars 1978 av förslag till utsökningsbalk har inte tagits upp några regler som verkar i sådan riktning. I lagberedningens förslag till följdändringar till utsökningsbalken i betänkandet (SOU 1974: 55) Utsökningsrätt XIII har nu gällande regel i 15 kap. 6 § 1 st. 2 p. RB behållits oförändrad (SOU 1974: 55 s. 23 och 136). Förhoppningsvis kommer frågan att beaktas vid utarbetandet av nya regler om handräckning (jfr promemorian Ds Ju 1977: 5 s. 95).
    Det som har sagts hittills har tagit sikte på kvarstad i tvistemål. Motsvarande fråga uppkommer emellertid också i brottmål. Den rör här tillämpningen av 26 kap. 6 § 2 st. 1 p. RB, vilken regel är identisk med nyssnämnda bestämmelse i 15 kap. Det resonemang som har förts i det föregående beträffande giltighet av kvarstad efter dom i tvistemål har i princip tillämpning också beträffande motsvarande åtgärd i brottmål. Det finns dock anledning att tillägga följande beträffande kvarstad i straffprocessen.
    Har kvarstad beviljats till säkerhet för enskilt anspråk, saknas skäl att inta annan ståndpunkt än den som har redovisats beträffande kvarstads varaktighet i tvistemål. I fråga om verkställighet av dom i brottmål såvitt

avser det enskilda anspråket gäller enligt 22 § 2 mom. UL: s promulgationslag vad som för motsvarande fall är föreskrivet i UL beträffande verkställighet i tvistemål. I förarbetena till 26 kap. 6 § RB har gjorts ett uttalande som i sak överensstämmer med det som har redovisats beträffande 15 kap. 6 § (NJA II 1943 s. 357; se även Gärdes kommentar till RB s. 360). I den processrättsliga litteraturen har inte gjorts gällande någon annan mening än den processlagberedningen uttalat, se Ekelöf, Rättegång III, 3 uppl. 1970, s. 31 och 43, samt Olivecrona, Rättegång i brottmål enligt RB, 3 uppl. 1968, s. 247. Jfr även JO 1962 s. 46 och SvJT 1959 rf s. 33 (kvarstad till säkerhet för målsägandes anspråk i brottmål har ansetts upphöra att gälla i och med att domen i skadeståndsdelen vunnit laga kraft). Frågan om kvarstads varaktighet i brottmål bör givetvis bedömas på samma sätt oberoende av om det enskilda anspråket framställts av privatperson eller av offentligt organ, såsom försäkringskassa. Den omständigheten att åklagaren utfört målsägandens talan föranleder inte heller någon särbedömning i nu aktuellt hänseende.
    Det har i praxis hävdats att kvarstad till säkerhet för betalning av böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna intar en speciell ställning i fråga om hur länge säkerhetsåtgärden skall bestå efter målets avgörande. I ett av hovrätten över Skåne och Blekinge den 15 juni 1973 avgjort mål (B 134/73) var läget följande. Samtidigt som tingsrätt dömde en utländsk medborgare P för skattebrott förordnade tingsrätten att en tidigare beslutad kvarstad till säkerhet för statsverkets fordran på böter och straffskatt skulle bestå tills domen vunnit laga kraft. På yrkande av åklagaren ändrade hovrätten tingsrättens förordnande på det sättet att kvarstaden skulle bestå tills sex månader förflutit efter det att tingsrättens dom vunnit laga kraft, dock längst tills domen i vad avsåg P ådömda böter verkställts. I sin motivering anförde hovrätten:

 

Enligt 22 § utsökningslagens promulgationslag jämfört med 52 § utsökningslagen kan tingsrättens dom i vad avser P ådömda böter ej verkställas förrän den vunnit laga kraft. Föreskrifter om tillvägagångssättet då böter skall indrivas återfinns bl. a.i KK 29.6.1970 om rättsväsendets informationssystem. Enligt 16 § nämnda kungörelse skall rikspolisstyrelsen för varje månad upprätta saköreslängd i tre exemplar samt indrivningshandlingar, vari bl. a. skall upptagas böter som tingsrätt genom lagakraftägande dom ålagt tilltalad att utgiva. Nämnda handlingar sändes till länsstyrelsen i det län där domstolen är belägen, varefter länsstyrelsen lämnar ett exemplar av saköreslängden jämte indrivningshandlingar till kronofogdemyndigheten för verkställighet. Härvid utgör saköreslängden exekutionsurkund. Det förfarande som sålunda och i övrigt skall iakttagas vid indrivning av böter innebär att efter det dom å böter vunnit laga kraft ganska lång tid hinner förflyta innan kronofogdemyndigheten kan vidtaga åtgärder för indrivning av böterna. På grund härav finner hovrätten erforderligt att kvarstaden i förevarande mål består viss tid efter det tingsrättens dom vunnit laga kraft. Denna tid kan lämpligen bestämmas till sex månader, dock ej längre än till dess domen i vad avser ådömda böter verkställts.

 

Hovrättens ståndpunkt i målet innefattar ett av praktiska indrivningsskäl betingat avsteg från vad som ansetts böra gälla vid RB: s tillkomst. Detta avsteg låter sig främst förklaras av det förhållandet att en bötesdom som sådan inte används som exekutionsurkund utan att verkställighet sker med stöd av särskilt upprättad saköreslängd jämte indrivningshandlingar. Eftersom saköreslängden och övriga handlingar färdigställs först när avsevärd tid förflutit från domens lagakraftvinnande, innebär kvarstads

upphörande vid denna tidpunkt risk för att syftet med säkerhetsåtgärden förfelas. Det nu sagda utgör onekligen ett stöd för att göra viss skillnad mellan säkerställande av enskilt anspråk och anspråk från det allmännas sida.
    Man kan emellertid fråga sig om en sådan rättstillämpning är förenlig med lagstiftarens avsikt. Bortsett från att ordningen strider mot processlagberedningens uttalande kan invändas att det knappast är lämpligt att varaktigheten av en säkerhetsåtgärd växlar beroende på vilket av de i 26 kap. 1 § RB angivna syftena som föranlett åtgärden. Ett inte ovanligt fall är att kvarstad beviljats till säkerhet för både enskilt anspråk och exempelvis betalning av värdet av förverkad egendom samt att med anledning härav lagts kvarstad på samma gäldenären tillhöriga egendom. I ett sådant fall skulle — med den nu diskuterade ordningen — kvarstaden i det förra hänseendet upphöra vid domens lagakraftvinnande, medan den bestod viss tid därefter i det senare hänseendet. Exemplet pekar på att man svårligen i ett och samma mål kan tillämpa en lagbestämmelse olika alltefter syftet med kvarstaden.
    Det vill också synas som om förhärskande mening alltjämt är att kvarstad till säkerhet för böter o. d. upphör att gälla vid domens lagakraftvinnande. Stöd härför ger vissa uttalanden av förvandlingsstraffutredningen i betänkandet (SOU 1975: 55) Bötesverkställighet. Utredningen framhåller att nuvarande bestämmelser om säkerhetsåtgärder för betalningssäkerställande i brottmål i det väsentliga torde få anses ha en tillfredsställande utformning och anför ytterligare (SOU 1975: 55 s. 172 och 176):
I förevarande sammanhang vill utredningen nämna ett problem som är värt viss uppmärksamhet. Det gäller det förhållandet att en bötfälld, efter det att bötesdom (eller dom beträffande vite eller rättsverkansbelopp) meddelats och vunnit lagakraft, har tillfälle att avhända sig egendom, som varit belagd med kvarstad eller skingringsförbud, innan domen kunnat verkställas genom utmätning (jfr Beck-Friis i SvJT 1962 s. 58). Detta sammanhänger med att tvångsmedelsbeslutet äger giltighet endast intill dess lagakraftvunnen dom föreligger.
    Det nu berörda problemet är dock inte speciellt för bötesverkställigheten. Motsvarande olägenhet föreligger när kvarstad eller skingringsförbud beviljats till säkerställande av civilrättsliga fordringar. Frågan torde därför böra lösas i ett mera allmänt sammanhang än inom ramen för nu aktuellt lagstiftningsärende.

 

Vad förvandlingsstraffutredningen anfört pekar på att det är diskutabelt huruvida domstolarna utan lagstöd bör utsträcka giltigheten av processuell säkerhetsåtgärd även efter domens lagakraftvinnande (jfr även 8 kap. 3 § regeringsformen). Det är att hoppas att frågan beaktas vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på utsökningsrättens område.

Trygve Hellners