Om integritet

 

Av f. d. justitiekanslern BENGT LÄNNERGREN
ordförande i Integritetsskyddskommittén

 

Svenska Akademiens ordlista upptar för integritet bland andra bytesorden oförkränkthet och oberoende. Ordet integritet används också i betydelsen av rätt att vara i fred. Den som lever i ett samhälle och därmed ingår i en gemenskap med andra människor kan självfallet inte göra gällande något absolut anspråk på att få leva i fred för andra eller ostörd av samhällets organ. Man kan t. ex. inte undandra sig skyldighet att betala skatt eller göra värnplikt. Det kan emellertid uppställas som en allmän rättslig princip att en enskild persons privata förhållanden inte skall komma till utomståendes kännedom utan hans vilja och vetskap och inte heller få av utomstående utnyttjas utan hans samtycke. Den av FN:s generalförsamling år 1948 antagna deklarationen om de mänskliga rättigheterna stadgar, att envar har rätt till rättsordningens skydd mot godtyckliga intrång i hans privat- och familjeliv. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, antagen år 1950, uttrycker i artikel 8 rätten till respekt för privat- och familjeliv, bostad och korrespondens.
    Sedan den lärda församlingen vid en domarkongress för några år sedan i Florens under en halv dag diskuterat definitionen på integritet framträdde en engelsk domare och yttrade: Jag kan inte ge någon definition på en elefant, men om jag får se en sådan är jag genast på det klara med att det är en elefant. — Måhända har en sådan uppfattning legat till grund för den svenska datalagen av 1973 och lagen om kreditupplysning samma år. I dessa lagar används nämligen uttrycket "personlig integritet" utan närmare utveckling av dess innebörd.
    Intresset att skydda den personliga integriteten är internationellt sett ingalunda någon nyhet skapad av vår tid. I en artikel i Harvard Law Review år 1890 pläderade två amerikanska jurister, Samuel Warren och Louis Brandeis, för erkännandet av en "right to privacy". Bakgrunden till artikeln var utvecklingen inom den amerikanska pressen. Man hade börjat använda en "keyhole journalism" som riktade sig mot framgångsrika människor och gärna avslöjade skandaler som de kunde vara inblandade i.
    Författarna vände sig mot att tidningarna gjorde skvaller till en ekonomiskt lönsam affär.

11—793353. Sv. Juristtidning

Utländsk allmän integritetsrätt
De anspråk på skydd för privatlivet som Warren och Brandeis framfört vann inte omedelbart gehör hos amerikanska domstolar såsom visas av ett rättsfall från 1902. En mjölfirma använde porträttet av en ung dam med fördelaktigt utseende som reklam för sina produkter. Affischer med hennes bild sattes upp i affärer, varuhus och på allmänna platser. Hon förde talan vid domstol med yrkande om skadestånd och förbud mot vidare användning av affischerna.
    Domstolen i delstaten New York där talan väcktes förklarade att någon juridisk rätt av det slag hon åberopade inte fanns och för övrigt kunde få allvarliga följder för pressfriheten. Domen blev starkt kritiserad och uppges ha varit orsaken till att redan följande år i staten New York infördes en lag med förbud att använda annans namn eller bild i kommersiellt syfte utan skriftligt samtycke. Lagen uppges ha haft stor betydelse för utvecklingen av rättsskyddet för privatlivet i amerikansk rätt.
    Några rättsfall, "leading cases", från amerikansk rätt belyser skyddet för det egna levnadsödet. År 1931 stämde en kvinna, Gabrielle Melvin, ett filmbolag för att bolaget i en film hade beskrivit hennes tidigare liv som prostituerad. Filmen hade premiär 1925.
    Den handlade om hur Gabrielle år 1918 hade åtalats för mord som hon emellertid frikänts för. I reklamen för filmen sades att handlingen byggde på den sanna historien om Gabrielles liv. I reklamen och filmen använde man hennes flicknamn. Hon hade efter rättegången flyttat till annan ort, gift sig och levt ett välanpassat liv. Hon identifierades genom filmen och den omgivning som hon hade kommit att leva i som gift tog avstånd från henne och familjen. I målet yrkade hon skadestånd på grund av intrång i "right of privacy". Domstolen biföll hennes talan.
    Filmbolaget ansågs i och för sig berättigat att framställa händelser ur hennes liv eftersom dessa återgivits i offentliga protokoll. Domstolen ansåg emellertid att gränserna för tillåten framställning hade överskridits främst genom att hennes flicknamn hade använts i filmen och i reklamen för den. Domstolen framhöll att bolaget hade använt berättelsen om hennes tidigare livsföring utan annan ursäkt än privat vinstsyfte och tillerkände henne skadestånd.
    I ett annat uppmärksammat amerikanskt rättsfall åtalade en man vid namn Sidis år 1940 veckotidningen The New Yorker. Sidis hade omkring 1910 varit ett berömt matematiskt underbarn.

Redan vid 12 års ålder höll han föreläsningar för professorer vid Harvard-universitetet.
    När han vid 16 års ålder tog sin examen där väckte det stor offentlig uppmärksamhet. Senare blev det tyst omkring honom. Han hade efter ett nervsammanbrott dragit sig tillbaka från vetenskapligt arbete.
    Lång tid efteråt, år 1937, uppspårades han av en reporter för The New Yorker som hade en serie biografiska artiklar under rubriken "Where are they now?". Där skildrades Sidis liv, hans framgångar och rykte i barnaåren. Det uppgavs att han hade blivit vanlig kontorist och strävade att undandra sig all offentlighet. Det omtalades att han hade som hobby att samla spårvagnsbiljetter.
    Berättelsen avslutades med en intervju med honom i hans bostad i ett slumkvarter. Man beskrev hans underliga skratt och egendomliga uppträdande. Sidis begärde skadestånd av tidningen. Hans yrkande avslogs emellertid. Det ansågs att han blivit en offentlig person och att allmänheten hade ett berättigat intresse att få veta vad det blivit av underbarnet och hur långt han uppfyllt de förväntningar som ställts på honom.
    Från amerikansk rätt må också omnämnas följande fall. En filmregissör som ägnade sig åt att framställa dokumentärfilmer inspelade i mitten av 1960-talet en film från ett psykiatriskt sjukhus för kriminalpatienter. Syftet med filmen angavs vara att väcka debatt om vårdens innehåll och mening.
    Regissören hade före inspelningen förklarat att filmen skulle handla endast om ett fåtal patienter som givit skriftligt samtycke till inspelningen.
    Det visade sig emellertid att filmen identifierade 62 patienter och att av dessa endast 12 lämnat skriftligt samtycke. Flertalet av de övriga saknade rättslig handlingsförmåga. De administrativa myndigheter som handlade frågan om rätt till visning av filmen förklarade att den innebar en kränkning av patienternas "right of privacy". Regissören begärde domstolsprövning av frågan om visningsrätten under hänvisning till yttrande- och pressfriheten. Högsta domstolen som prövade målet år 1970 avslog regissörens yrkande.
    Från tysk rätt må omnämnas ett tidigt fall som fick betydelse för den kommande rättsutvecklingen.
    Tysklands järnkansler Bismarck avled 1898. Natten efter hans död lyckades två fotografer skaffa sig tillträde till det rum där hans lik förvarades under bevakning genom att muta vakten. De fotograferade den döde i hans säng. En fransk korrespondent

som haft mindre framgång vid försök att muta vakten angav fotograferna för Bismarcks anhöriga. De drog saken inför domstol. Någon tillämplig tysk lagstiftning fanns inte. Domstolen tilllämpade emellertid analogivis regler från den romerska rätten och konstaterade att de anhörigas pietetskänsla hade sårats. Fotograferna dömdes och domstolen förklarade att fotografiplåten skulle förstöras. — I Tyskland infördes år 1907 en lag med förbud att sprida eller offentligt visa någons bild utan tillstånd av den avbildade. I lagen uppställdes emellertid åtskilliga undantag med hänsyn bl. a. till pressfriheten och rättsordningens intressen.
    I tysk rätt anses föreligga en allmän personlighetsrätt med utgångspunkt i den år 1949 antagna grundlagen. Denna allmänna personlighetsrätt har ansetts kunna grunda ideellt skadestånd vid kränkningar.
    Ett exempel härpå ger det s. k. "Herrenreiter"-fallet från år 1958. En dam sysslade med tillverkning av ett farmaceutiskt preparat som var känt som ett medel att stärka den sexuella potensen. För att få avsättning för preparatet lät hon sprida en reklamaffisch med bilden av en tävlingsryttare.
    Bilden var ett originalfoto av en affärsman som brukade delta som Herrenreiter (gentlemannaryttare) i ryttartävlingar. Han hade inte lämnat sitt tillstånd till användningen av bilden. I högsta instans tillerkändes han ett skadestånd på 10 000 mark.
    Ett tyskt rättsfall från 1964 gällde ex-gemålen till shahen av Persien, prinsessan Soraya. En veckotidning som hade en upplaga av mer än 900 000 exemplar innehöll en fingerad intervju med henne. Hon tillades där uttalanden om sitt förhållande till shahen och om andra privata angelägenheter. I målet mot veckotidningen förklarade domstolen att det förelåg en kränkning av hennes rätt att själv få bestämma form och omfattning av ett offentliggörande av privat information. Tidningens invändning att en fällande dom skulle inkräkta på pressfriheten vann ej beaktande och tidningen ålades ett skadestånd om 15 000 mark.
    I England finns inte någon erkänd allmän personlighetsrätt. Ett visst skydd för privatlivet erbjuder dock rättspraxis i fråga om ärekränkning. Som exempel må nämnas följande fall. Prinsessan Youssoupoff stämde filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer. Bolaget hade inspelat en film om Rasputin. I filmen förekom en prinsessa som blev förförd eller våldtagen av Rasputin. Enligt handlingen i filmen var hon gift med den man som senare mördade Rasputin.
    Käranden i målet var rysk storfurstinna och var i verkligheten gift med Rasputins mördare. Domstolen fann att publiken identi-

fierade käranden med filmens prinsessa. Hon tilldömdes ett skadestånd om 25 000 pund.
    Ett annat fall härrör från år 1931. En chokladfabrikant publicerade i en annons en karikatyr av en välkänd amatörgolfspelare. Detta skedde utan golfspelarens samtycke. I annonsen framställdes denne i färd med att göra ett slag, med ett paket choklad uppstickande ur fickan. En caddie på bilden jämförde chokladens förträfflighet med golfspelarens drive. House of Lords ansåg att annonsen var ärekränkande. Den antydde att golfspelaren hade prisgivit sin status som amatör genom att medverka i reklamen för att få ekonomisk vinning.
    I våra nordiska grannländer förekommer allmänna straffrättsliga regler till skydd för privatlivet. Sålunda infördes i Danmark sådana regler år 1972. En bestämmelse förbjuder personer i offentlig tjänst att utan skäl röja eller utnyttja sådana privatlivet tillhörande hemligheter som har kommit till deras kännedom under tjänsteutövningen. Vidare straffas den som utan att ha medverkat till gärning som nyss nämnts skaffar sig eller oberättigat utnyttjar upplysningar som erhållits vid överträdelse av bestämmelsen.
    Den finska strafflagens kapitel "Om ärekränkning" har fr. o. m. den 1 mars 1975 fått tillägget "och kränkning av privatliv". Tillägget till kapitelrubriken sammanhänger med att i kapitlet har införts ett stadgande om kränkning av privatliv. Härmed avses att man utan laga rätt med användande av massmedium eller på annat liknande sätt om annans privatliv offentligen sprider uppgift, antydan eller bild som är ägnad att orsaka denne skada eller lidande. Straffet utgör fängelse i högst två år eller böter. Undantag görs för offentliggörande som rör förfarande i offentlig tjänst eller därmed jämförbar verksamhet och som är av nöden för behandling av någon samhälleligt betydelsefull sak.
    Även deń norska strafflagen innehåller bestämmelser av betydelse för den personliga integriteten. Sedan gammalt är det straffbelagt att offentligen lämna upplysningar om annans "personliga eller husliga förhållanden".
    År 1955 tillkom en bestämmelse som behandlar s. k. fredskränkningar och mer allmänt riktar sig mot dem som genom hänsynslöst beteende kränker annans fred.
    Från norsk rätt må omnämnas följande fall. År 1926 inträffade i Norge en händelse som gick under benämningen "Lensmansmordet".
    Två unga tjuvar, en norrman och en svensk, jagades av polis.

Svensken tog själv sitt liv. Norrmannen sköt en länsman och dömdes för mord. En bok som handlade om mordet utkom 1933 medan norrmannen avtjänade sitt straff. Sedan denne benådats och återanpassats i samhället gjordes en film av boken år 1949. Norrmannen stämde filmbolaget med yrkande om förbud mot offentligt framförande av filmen. Norges högsta domstol biföll i dom år 1952 detta yrkande med motivering att det fanns en allmän rättsgrundsats om skydd för personligheten vilken i detta fall hade blivit kränkt.

 

Utländsk speciallagstiftning
Förutom de nu omnämnda allmänna reglerna om skydd för personlig integritet innehåller lagstiftningen i många länder särskilda regler om skydd för den enskilde mot integritetskränkningar på speciella områden t. ex. skydd mot avlyssning, mot olovlig fotografering och mot otillbörligt intrång i personlig integritet genom registerföring med hjälp av automatisk databehandling.
    Såvitt gäller nordisk lagstiftning föreskriver sålunda den förutom nämnda danska strafflagen straff för hemlig avlyssning eller upptagning med apparatur av uttalanden i enrum, vid telefonsamtal eller andra samtal eller förhandlingar vid slutet möte som man inte själv deltar i eller oberättigat skaffat sig tillträde till. Vidare bestraffas den som oberättigat fotograferar personer som befinner sig på ett icke fritt tillgängligt ställe, liksom den som medhjälp av kikare eller annan apparat oberättigat iakttar sådana personer.
    Enligt en år 1972 antagen finsk lag kriminaliseras olovlig avlyssning eller upptagning med teknisk apparatur av händelser som sker inom område, som skyddas av hemfriden, ävensom med teknisk apparat utförd observation eller fotografering av personer inom sådant område.
    Den norska strafflagen innehåller en bestämmelse om straffansvar för hemlig avlyssning som i huvudsak överensstämmer med den danska. I en lag från 1960 om rätt till fotografi är stadgat ett allmänt förbud mot att utan samtycke offentliggöra bild av en person, såvitt inte bilden har aktuellt och allmänt intresse eller den avbildade utgör en bisak i förhållande till bildens huvudmotiv.
    I fråga om registerföring med hjälp av automatisk databehandling (ADB) har under senare år skett en livlig utveckling på lagstiftningens område. Den första datalagen antogs 1970 i delstaten Hessen i Västtyskland. Samma år antogs i USA en lag om

kreditupplysning med hjälp av ADB. År 1972 började OECD och Europarådet ägna intresse åt integritetsfrågor i samband med ADB och rådet utarbetade under de närmast följande åren rekommendationer till medlemsstaterna angående lagstiftning på området. Vad angår de nordiska länderna har Danmark och Norge under 1978 fått datalagar. Den danska lagen har trätt i kraft vid årsskiftet och i Norge träder lagen troligen i kraft den 1 januari 1980. I Finland pågår lagstiftningsarbete på dataområdet.

 

Svensk allmän integritetsrätt
Svensk rätt innehåller inte någon allmän regel om skydd för privatlivet. I brottsbalken finns emellertid olika bestämmelser som har betydelse för den personliga integriteten. I 4 kap. "Om brott mot frihet och frid" stadgas straff för hemfridsbrott och olaga intrång. För ofredande dömes om man medelst hänsynslöst beteende ofredar annan på ett för denne uppfattbart sätt. Vidare stadgas straff för den som bryter mot post- eller telehemlighet. Den som i andra fall olovligen bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet dömes förintrång i förvar. De nu nämnda bestämmelserna jämte reglerna om ärekränkning kan anses vara gällande rätts huvudregler om personlig integritet.
    Av intresse för svensk rätts inställning till frågor om skydd för integritet är också bestämmelser som rör offentliggörande och annat begagnande av kunskap om en persons privata förhållanden. Här avses regler om sekretess och om förtal. I tryckfrihetsförordningen 2 kap. "Om allmänna handlingars offentlighet" fastställes den s. k. offentlighetsprincipen. Sekretessreglerna innebär en begränsning i denna princip. I nyssnämnda kapitel, 2 § punkt 6, uttalas att rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas om det är påkallat med hänsyn till skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretesslagen av 1937 som har sin grund i nyssnämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen inskränker sålunda rätten att få del av bl. a. polismyndighets handlingar om förekommande eller beivrande av brott, där det skäligen kan befaras att utlämnande skulle vara menligt för enskild person. Handlingar hos myndighet vid fångvårdsanstalt eller arbetsanstalt rörande intagen får ej utlämnas förrän efter viss längre tid. Så är också fallet med handlingar rörande kyrko- eller folkbokföringen i den mån de innehåller upplysning om enskilds personliga förhållanden. I fråga om vissa handlingar rörande hälso- och sjukvård, sjukdom och socialhjälp i vad de

angår enskilds personliga förhållanden råder en liknande begränsning. Till myndighet avlämnade uppgifter till ledning förtaxering får ej i andra fall än som stadgas i gällande författningar utlämnas utan den skattskyldiges samtycke förrän efter viss förfluten tid.
    Förtal är att man utpekar någon som brottslig eller klandervärd i hans levnadssätt eller att man om honom lämnar uppgift som är ägnad att utsätta honom för andras missaktning (brottsbalken 5 kap. 1 §). Offentliggörande av uppgifter om någons privata förhållanden uppfattas helt naturligt som kränkande just när uppgifterna avslöjar något som är nedsättande för hans anseende. Det är att märka att straff för förtal kan inträda även om den nedsättande uppgiften är sann. Någon allmän rätt att sprida sanningar om andra finns inte. Uppgiftens sanningshalt har emellertid visst intresse för straffbarheten. Om det var försvarligt att lämna en viss nedsättande uppgift om annan och uppgiftslämnaren bevisar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den skall han ej dömas till ansvar.
    Av särskild betydelse när det gäller skyddet för integriteten är att brottsbalkens förtalsbestämmelse har sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningens brottskatalog (7 kap. 4 § punkt 10). Den allvarligaste formen av förtal är nämligen den som sker genomtryckt skrift.
    Mellan förtal enligt brottsbalken och förtal enligt tryckfrihetsförordningen råder i processuellt hänseende en viktig skillnad. Det förra brottet prövas av domstol med den sammansättning som gäller för brottmål i allmänhet. Det senare brottet prövas, om inte parterna enas om annat, under medverkan av jury jämte tre juristdomare. Jurymedlemmarna, nio stycken, utses genom uteslutning och lottning bland 24 av landstinget utsedda lekmän. För att skrift skall bedömas brottslig krävs att minst sex i juryn är ense därom. Om juryn säger nej är målet därmed avgjort. Om juryn säger ja kan juristdomarna ändå ogilla åtalet. Om de är ense med juryn om ja bestämmer de påföljden. Sammansättningen med jury gäller även i mål där talan föres bara om enskilt anspråk. Juryns bedömning göres utan angiven motivering och kan inte överklagas. Detta medför att möjligheterna att få vägledande prejudikat i tryckfrihetsrättsliga förtalsfrågor är mycket begränsade eller snarare obefintliga. Behovet av prejudikat gör sig särskilt gällande i fråga om vad som skall anses nedsättande och väl i än högre grad beträffande vad som skall anses försvarligt.
    Ett svenskt rättsfall gällde filmen "Jag är nyfiken — gul" som

inspelades 1967. Under en filmupptagning på Arlanda intervjuade en skådespelerska några hemvändande resenärer från en Spanien-resa, bland dem representanten N. Intervjun kunde ge intrycket att N var något alkoholpåverkad. Något år senare fick N veta att han medverkade i en film som många ansåg anstötlig genom förekommande samlagsscener. N instämde filmbolaget till Stockholms rådhusrätt. Han påstod att framställningen av honom i filmen innefattade förtal; något som rådhusrätten avvisade. Han gjorde också gällande att hans rätt till personlighetsskydd hade kränkts. Rådhusrätten uttalade att här i landet visserligen råder en allmän rättsuppfattning att den enskilde bör tillerkännas skydd för sin personlighet, men att något sanktionssystem icke fanns och att skadestånd på sådan grund ej kunde bifallas. Rådhusrätten yttrade att bolaget emellertid inte kunde åberopa någon rättsgrund för att utan samtycke från N begagna filmupptagningen av honom i kommersiellt sammanhang och att bolaget därför hade att gottgöra honom för den skada han kunde styrka sig ha lidit. Det ansågs styrkt att N till följd av filmens offentliggörande varit sjukskriven för psykisk ohälsa och han tillerkändes på denna grund ett skadestånd om 2 500 kronor. Ett yrkande av N om beskärning av filmen i den del som rörde honom ogillades under hänvisning till att ett bifall till yrkandet kunde få icke önskvärda följder för filmkonsten. — Svea hovrätt, dit målet fullföljdes, anförde i dom 1970 att det låg nära till hands att människor ej förmådde skilja N:s roll från filmens övriga, för dem anstötliga innehåll och att N därigenom utsatts för dessas missaktning. Domstolen hänvisade också till att N hade till yrke att saluhålla böcker om hur upplysning i sexuella frågor skulle bibringas barn. Bolagets åtgärd att visa intervjun med N utgjorde därigenom förtal.
    N tillerkändes ersättning för förlorad arbetsförtjänst med det av rådhusrätten bestämda beloppet. Därjämte fick han ersättning för ideell skada med 3 000 kronor. Den av N yrkade beskärningen av filmen fann hovrätten skälig. — Målet fullföljdes till Högsta domstolen men avskrevs på grund av förlikning sedan N avlidit.
    Aftonbladets söndagstidning Magasinet innehöll 29.1.1978 en artikel om dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin med tecknat porträtt. I artikeln beskrevs ett möte med Fälldin på en privatklinik där han undergick behandling för schizofreni. Han sades vara ett verk av centerpartiets sekreterare och en reklambyrå för att skapa en motpol till Olof Palme.
    För att neutralisera Palmes debatteknik måste Fälldin lära sig tala långsamt, omständligt, med knappt ordförråd men hederligt.

Han måste också ställa om sitt beteende i övrigt. Man lyckades på så sätt skapa den perfekte bondepolitikern. Det hade emellertid sedermera blivit svårt för honom att skilja sig från den under valkampanjen invanda rollen och denna peronlighetsklyvning var enligt artikeln anledningen till vårdsituationen. I artikeln förekom också följande mening. "Betänk att hans släkt härstammar från 100-talet, viskar läkaren, och att samtliga i släkten gift sig och levt inom 2 mils radie i Ramvik — inavel och degenerering ger mycket märkliga utslag på en människas psyke!" — I stämning till Stockholms tingsrätt yrkade Fälldin ansvar på Aftonbladets ansvarige utgivare för otillåten framställning i tryckt skrift, innefattande grovt förtal alternativt förtal. Han yrkade vidare skadestånd för ideell skada med en krona.
    Juryn besvarade nekande framställda frågor om artikelns brottslighet. — Enligt uppgifter i pressen skulle Fälldin med sin talan velat ha klarlagt hur långt man kan gå i publicitet kring privatlivet och vad en offentlig person skall behöva utstå. I avsaknad av motivering för juryns beslut måste man konstatera att hans önskemål blivit i mycket ringa mån tillgodosett.

 

Svensk speciallagstiftning
Datalag
Datalagen av 1973 tillkom på förslag av Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén i betänkandet Data och integritet (SOU 1972: 47). Föremålet för utredningen var upptagning förautomatisk databehandling (ADB). Kommittén framhöll att den vidgade användningen av ADB hade medfört farhågor för att den nya tekniken skulle leda till intrång i enskilds privatliv, den personliga integriteten. I den internationella debatten om ADB uttrycktes tanken att den enskilde bör tillförsäkras en sfär som skyddas mot otillbörligt intrång från myndigheter och andra som han uppfattar som utomstående. Genom ADB hade myndigheters och organisationers möjligheter att inhämta och utnyttja kunskaper om enskilda förhållanden väsentligt ökat och detta borde motverkas eller åtminstone kontrolleras genom särskilda åtgärder. I Sverige hade 1970 års folk- och bostadsräkning utlöst en allmän och livlig debatt om ADB och dess användning för personregistrering. Insamlingen av uppgifter om människor, deras attityder och levnadsförhållanden kritiserades såsom ägnad att alltför mycket öka myndigheternas makt och möjligheter att styra enskildas handlingar. — Ett förbud att över huvud taget föra personregister med ADB ansågs inte möjligt att införa.

    Datalagen innebär att registrering av personuppgifter skall få ske där det inte finns anledning anta att otillbörligt intrång i personlig integritet skall uppstå. Denna lösning genomförs så att det föreligger tillståndstvång för upprättande av personregister med ADB. Prövningen och tillsynen är anförtrodda en självständig myndighet, Datainspektionen. Dess sammansättning ger garantier för att den företräder en bred medborgaropinion.

 

Kreditupplysningslag
Kreditupplysningslagen av 1973 grundar sig på ett betänkande av Kreditupplysningsutredningen, betecknat Kreditupplysning och integritet (SOU 1972: 79). I lagen stadgas att kreditupplysningsverksamhet får bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen. I den mån verksamheten bedrives genom offentliggörande av kreditupplysning i tryckt skrift erfordras dock ej tillstånd. Kreditupplysningsverksamhet skall bedrivas så att den ej leder till otillbörligt intrång i personlig integritet genom innehållet i de upplysningar som förmedlas eller på annat sätt. Uppgift om att någon dömts för brott eller varit föremål för åtgärd enligt vissa sociala lagar får ej utan medgivande av Datainspektionen insamlas eller befordras i kreditupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom, hälsotillstånd eller liknande. Den som bryter mot nämnda föreskrifter kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
    Den som bedriver kreditupplysningsverksamhet skall ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörligt intrång i hans personliga integritet, om inte tillbörlig omsorg och varsamhet iakttagits.

 

Inkassolag
På grundval av Kreditupplysningsutredningens betänkande (SOU 1973: 39) God inkassosed tillkom inkassolagen av 1974. Inkassoverksamhet för annans räkning får med vissa undantag bedrivas endast efter tillstånd av Datainspektionen. Lagen stadgar att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed. Kommittén framhöll att detta krav inte bara innebär att gäldenärer skall skyddas mot onödig skada eller olägenhet. Begreppet måste enligt kommittén framför allt innefatta ett direkt förbud mot sådana inkassoåtgärder som är särskilt integritetskränkande och därmed otillbörliga.
    Kommittén anförde som exempel vilseledande uppgifter om lagregler, hot om anmälan till myndighet, hot om kontakt med

arbetsgivare, krav under uppseendeväckande former och kränkande uttalanden i kravbrev. Den som bedriver inkassoverksamhet skall enligt lagen ersätta skada som till följd av verksamheten tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd.

 

Olovlig avlyssning
Integritetsskyddskommittén avgav år 1970 delbetänkandet Skydd mot avlyssning (SOU 1970: 47). I direktiven för utredningen hade anförts att gällande lagstiftning visserligen innehöll bestämmelser som kunde användas för att bekämpa åtskilliga former av kränkningar av privatlivet men att rättssystemet inte erbjöd ett effektivt skydd mot de ökade risker för integritetskränkningar som den moderna transistor- och fototekniken medför. De sakkunniga borde överse brottsbalkens bestämmelser om fridsbrotten. Dessa borde avse att skydda privatlivet i vidsträckt mening.
    Betänkandet upptog åtgärder mot att man med hjälp av akustisk apparatur skaffar kunskap om annans privata angelägenheter. Skyddsreglerna borde anknytas till gällande bestämmelser om hemfridsbrott och olaga intrång.
    I fråga om användning av avlyssningsapparater på arbetsplatser föreslog kommittén att ett generellt förbud häremot skulle gälla också för arbetsgivaren och att möjlighet skulle öppnas för parterna att avtalsvis reglera bruket av sådana apparater.
    Som särskilt brott borde straffbeläggas olovligt utplacerande av avlyssnings- eller inspelningsanordning i utrymmen som avses med reglerna om hemfridsbrott och olaga intrång. Kommittén fann inte skäl att föreslå särskilda näringsrättsliga åtgärder mot den tekniska apparaturen, främst med hänsyn till att sådana åtgärder kunde antas bli synnerligen svårkontrollerade. Radiolagens förbud mot att utan tillstånd inneha radiosändare borde dock utvidgas till byggsats för tillverkning av sådana sändare.
    Genom lag 1975 infördes i brottsbalken tilläggsbestämmelser i 4 kap. 9 a § och 9 b § om olovlig avlyssning och om förberedelse till sådant brott eller brytande av post- eller telehemlighet genom anbringande av tekniskt hjälpmedel med uppsåt att utföra sådana brott. Olovlig avlyssning innebär att man olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten inte äger tillträde och som han själv inte deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till. Straffet utgör böter eller fängel-

se i högst två år. Olovlig avlyssning som inte förövats på allmänplats eller förberedelse till sådant brott utgör målsägandebrott.

 

TV-övervåkning
I ett andra delbetänkande (SOU 1974: 85) Fotografering och integritet föreslog Integritetsskyddskommittén införandet av en lag om TV-övervakning. Under senare år har TV-apparatur kommit att användas för bevakning av butikslokaler eller lagerutrymmen och för kontroll av inpassering till industrier och andra anläggningar. TV används också för patientövervakning inom sjukvården och vid fullgörande av sådana bevakningsuppgifter som ofta utförs av särskilda bevakningsföretag. Även polisen använder TV för trafikövervakning.
    Om TV-apparatur får en sådan spridning att medborgarna mer allmänt blir föremål för någon form av övervakning ligger däri en särskild risk från integritetssynpunkt. Övervakning med TV kan å andra sidan många gånger medföra påtagliga fördelar. Så kan vara fallet inom arbetslivet där bruket av apparatur ibland kan skapa en gynnsammare arbetsmiljö.
    När en arbetare utför farligt arbete i ensamhet kan TV-övervakning vara av betydelse för hans säkerhet och möjlighet att få hjälp vid olycksfall. Övervakning med TV kan också underlätta för polisen att upprätthålla ordning och säkerhet t. ex. i tunnelbanan. Det är därför uteslutet att införa ett allmänt förbud mot TV-övervakning. En avvägning mellan olika intressen måste göras.
    Lagen som tillkom 1977 är tillämplig på övervakningskamera. Härmed förstås TV-kamera som är anbringad så att den utan att manövreras på platsen kan användas för personövervakning. Sådan kamera skall enligt lagen brukas med tillbörlig hänsyn till enskilds personliga integritet. Tillstånd fordras för att bruka övervakningskamera som är anbringad så att den kan riktas mot plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten. Fråga om tillstånd prövas av länsstyrelsen.
    Härvid skall hänsyn tagas dels till sökandens intresse av att få bruka kameran och dels till det intresse som enskilda kan ha av att övervakning ej förekommer. En förutsättning för tillstånd är att anledning saknas att antaga att otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet skall uppkomma. Yttrande skall inhämtas från den kommun där kameran skall brukas. Kan kameran riktas mot arbetsplats skall företrädare för de anställda få tillfälle att yttra sig.
    Upplysning om förekommande övervakning skall lämnas. Justi-

tiekanslern får föra talan för att tillvarataga allmänna intressen.
    I betänkandet föreslog kommittén också regler om personskydd mot fotografering. Kommittén framhöll att något allmänt sådant skydd uppenbarligen inte är tänkbart. I lagstiftning som under senare år införts eller föreslagits i flera länder har man fäst avseende vid den plats på vilken en person befinner sig när optisk apparatur brukas mot honom. Även kommittén fann anledning att fästa avseende vid denna omständighet. Av grundläggande betydelse ansåg kommittén sålunda vara om en person befinner sig i en publik miljö eller i avskildhet. Endast för den som befinner sig i avskildhet synes det enligt kommittén möjligt att åstadkomma rättsskydd. Till en början fann kommittén väsentligt att rättsordningen skyddar den som är i sin bostad mot utspionering av hans privatliv med optisk apparatur. Vad som händer den enskilde på sjukhus eller när han är omhändertagen för nykterhetsvård eller kriminalvård eller eljest bereds någon form av institutionell vård ansåg kommittén vara av sådan privat natur att den enskilde själv borde få avgöra om det skall få komma till utomståendes kännedom. Detta synsätt står i överensstämmelse med den uppfattning som ligger till grund för gällande rättsregler om sekretess och tystnadsplikt i vårdsammanhang. För nu berörda fall föreslog kommittén ett tilläggsstadgande i brottsbalken om straff för olovlig fotografering i form av böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare framhöll kommittén att avskildhet i andra sammanhang än hemmet och vårdanstalten kan motivera ett rättsskydd för den personliga integriteten under särskilda betingelser. Kommittén föreslog ett stadgande som bereder den enskilde skydd mot att optisk apparatur utnyttjas mot honom när han befinner sig på en plats där han är skyddad för allmän insyn och det av omständigheterna uppenbart framgår att ett angrepp är kränkande för honom.
    För sådana fall föreslog kommittén ett straffstadgande i brottsbalken om otillbörlig fotografering. Straffet föreslogs utgöraböter.
    I propositionen om TV-övervakning där kommitténs förslag om fotograferingsförbud omnämndes uttalade departementschefen att det var svårt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver vidtas mot olovlig och otillbörlig fotografering som sådan, när det inte går att överblicka om och i vad mån det är möjligt att ingripamot spridning av fotografer och annan information om enskildas privata förhållanden. Departementschefen fann därför att övervägande skäl talade för att de bestämmelser i brottsbalken om

förbud mot fotografering som föreslagits av kommittén borde prövas först när kommittén har slutfört sitt arbete.
    Det må vara tillåtet att uttala en förmodan att andra och starkare skäl än de anförda föranledde att de av kommittén föreslagna fotograferingsförbuden inte upptogs i propositionen.

 

Lag om namn och bild i reklam
I ett tredje delbetänkande (SOU 1976: 48) Reklam och integritet föreslog Integritetsskyddskommittén en ny bestämmelse i 6 kap. brottsbalken om olovlig reklam. I proposition till riksdagen 1978 anförde chefen för justitiedepartementet att den tekniska utvecklingen under efterkrigstiden på många håll i världen och även hos oss väckt farhågor från integritetsskyddssynpunkt. Men inte bara den tekniska utvecklingen av olika apparater hotar den personliga integriteten. Också utvecklingen på marknadsföringens område inger betänkligheter. Det är i dag rätt vanligt att enskilda utnyttjas i reklamsammanhang. Oftast sker det med den enskildes samtycke och mot ersättning. Fältet ligger emellertid fritt för mindre nogräknade marknadsförare att utnyttja enskilds bild eller namn i reklamsammanhang utan lov. Det är av central betydelse för den enskilde att kunna förhindra att hans bild eller namn förknippas med produkter eller tjänster som han inte gillar.
    Vid bedömning av olika möjligheter till lagstiftning fann departementschefen att övervägande skäl talar för att en straffbestämmelse införs som förbjuder användningen av annans namn eller bild i reklam. Från systematisk synpunkt borde emellertid bestämmelserna införas inte i brottsbalken utan i en särskild lag. Departementschefen framhöll att den föreslagna lagen kunde medföra gränsdragningssvårigheter med tryckfrihetsförordningen och att man i fall av tvekan bör utgå från att TF är tillämplig och ienlighet härmed inte utkräver något straffrättsligt ansvar. Lagen, som riktar sig mot en avgränsad krets av personer, innebär att näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet inte får använda framställning där annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Med namn jämställs annan beteckning som klart utpekar viss person.
    Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot bestämmelserna dömes till böter. Skäligt vederlag skall utgå till den vars namn eller bild har utnyttjats. I fall av uppsåt eller oaktsamhet skall ersättning också utgå för annan skada. Hänsyn skall tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Lagen antogs av riksdagen den 29 november 1978 och gäller från och med den 1 januari 1979.

Självsanering inom pressen
Det allvarligaste hotet mot den personliga integriteten i form av förtal eller lämnande av uppgifter som utan att vara missaktande rör privatlivet föreligger inom massmedierna på grund av deras genomslagskraft. — En omständighet som gör förtal enligt brottsbalken grovt utgör den omfattning i vilken den kränkande uppgiften blivit spridd. — I syfte att undvika att kränka eller skada samt att skydda den enskilde mot oförskyllt lidande genom publicitet har massmedierna tillskapat egna etiska regler. Särskilda organ har inrättats för reglernas upprätthållande. Ett bidragande syfte med dessa åtgärder har varit att undvika en skärpt lagstiftning. De etiska reglerna har utfärdats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareföreningen. Sveriges Radio har anslutit sig till reglerna i den utsträckning de kan tillämpas med hänsyn till radiolagen och företagets avtal medstaten.
    Huvudregeln om respekt för den personliga integriteten lyder: "Avstå från publicitet, som kan kränka privatlivets helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning. Överväg särskilt noga publicering av familjetvister och vårdnadsärenden med hänsyn till den skada som kan förorsakas de berörda." I reglerna manas till stor försiktighet vid publicering av självmord. Största möjliga hänsyn bör enligt reglerna visas offren för brott och olyckor. Berörda personers ras, börd, nationalitet eller kön bör inte i nyhetsförmedling framhävas, om det är ovidkommande eller kan vara misskrediterande. Detsamma gäller yrkesbeteckningar, politisk tillhörighet eller religiös åskådning. Reglerna gäller också bildmaterialet.
    Efterlevnaden av de etiska reglerna handhas beträffande pressen i första hand av Pressens opinionsnämnd. Den är enligt stadgarna en hedersdomstol i ärenden som gäller tillämpningen av god publicistisk sed. Opinionsnämnden som inrättades 1916 består av ordförande och fem ledamöter jämte suppleanter för dem. De tre pressorganisationerna utser var för sig en ledamot. Två ledamöter utses gemensamt av en av riksdagens justitieombudsmän och ordföranden i Sveriges advokatsamfund. De sålunda utsedda ledamöterna och suppleanterna för dem utser ordförande och vice ordförande. De bör väljas bland jurister som innehar eller innehaft domarämbete. — Allmänhetens pressombudsman som tillkom 1969 utses av ett kollegium bestående av en av riksdagens justitieombudsmän, ordföranden i Sveriges advokatsamfund och ordföranden i Pressens samarbetsnämnd. Hans verksamhet

bekostas av pressorganisationerna.
    Nämnden kan uppta ärenden på anmälan av pressombudsmannen eller på anmälan som ingivits till honom och som han hänskjuter till nämnden. Anmälan som ingivits till ombudsmannen men av honom lämnats utan åtgärd kan hänskjutas till nämnden av anmälaren under förutsättning att saken rör honom själv. Nämndens domsmedel består i opinionsuttalande. Dess sanktionsmedel består i åläggande av en expeditionsavgift. Klandrad tidning skall erlägga en sådan avgift som årligen fastställes av Pressens samarbetsnämnd. Avgiften står i relation till den klandrade tidningens upplaga och utgjorde 1978 för tidning med en upplaga av minst 10 000 exemplar 5 500 kronor. — I ärenden av mindre betydelse kan pressombudsmannen själv göra klanderuttalande.
    Under år 1977 mottog pressombudsmannen 420 anmälningar från allmänheten och tog på eget initiativ upp 36 ärenden. 333 anmälningar avskrevs, 88 ärenden hänsköts till opinionsnämnden och i 27 fall gjorde ombudsmannen egna klanderuttalanden. Under året avgjorde nämnden 101 ärenden och i 56 av dessa gjorde nämnden klandrande uttalanden.

 

Behöver vi ett bättre integritetsskydd?
I integritetsdebatten, som ägnades uppmärksamhet vid 1978 års nordiska juristmöte i Köpenhamn, kan urskiljas två meningsriktningar. Den ena finner att den nuvarande lagstiftningen och massmediernas självsanering erbjuder ett tillfredsställande eller åtminstone nöjaktigt skydd för den enskildes privatliv. Den andra menar att lagstiftning krävs för att skapa ett bättre skydd för privatlivet. Här skall till en början beröras argument som anförs till stöd för den förstnämnda meningsriktningen.
    I främmande länders lagstiftning finns i stor utsträckning allmänna bestämmelser om skydd för den personliga integriteten eller en utvecklad rättspraxis av sådant innehåll. Så är inte fallet i vårt land. Man frestas härigenom till den ibland även i den juridiska litteraturen uttalade uppfattningen att Sverige är ett u-land på integritetsskyddsområdet. Härvid förbiser man emellertid den väsentliga skillnad som råder mellan det svenska rättssystemet och lagstiftningen i de flesta andra länder. Den internationellt sett egenartade svenska tryckfrihetslagstiftningen och den däri grundade offentlighetsprincipen gör det svårt att anställa direkta jämförelser angående integritetsskyddet i vårt land och i andra länder. Vid en jämförelse med andra rättssystem bör man också hålla i minnet att en stor del av de situationer, som utomlands

 

12—793353. Sv. Juristtidning

faller inom ett särskilt stadgande eller en särskild rättsgrundsats om skydd för den personliga integriteten, i vårt land täcks av förtalsstadgandet. Nytillkomna lagar ger skydd för integriteten inom speciella områden. Svensk press tål på integritetsområdet väl en jämförelse med exempelvis den anglosaxiska och också med våra grannländers.
    Kränkning av den enskildes integritet kan ske muntligen från man till man, i böcker, tidningar, film, radio och TV. När sådana kränkningar genom sitt innehåll är av allvarlig natur omfattas de av förtalsreglerna i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen. Är muntliga kränkningar av mindre allvarlig art föreligger knappast något behov av att tillgripa lagstiftning mot dem.
    När kränkningar som i och för sig är av lindrigare natur sker genom press, radio eller TV är de på grund av dessa mediersspridning ägnade att hårdare drabba den enskilde. De pressetiska reglerna är avsedda att hindra sådana kränkningar.
    Vad det gäller är därför att granska massmediernas självsanerande verksamhet.
    Det materiella innehållet i de pressetiska reglernas bestämmelser om skydd för den personliga integriteten är i huvudsak tillfredsställande från den enskildes synpunkt. Den praxis som har utbildats av Pressens opinionsnämnd och pressombudsmannen tillvaratar på ett föredömligt sätt den enskildes intressen inom den för dessa organ bestämda ramen.
    Mot den tolkning av begreppet god publicistisk sed som görs av pressens kontrollorgan kan inte riktas någon kritik.
    Statistiska uppgifter från opinionsnämndens och pressombudsmannens verksamhet under åren 1974—1977 visar å ena sidan inte någon påtaglig nedgång i frekvensen av privatlivskränkningar i tidningspressen. Å andra sidan kan ur det tillgängliga materialet inte heller utläsas att privatlivskränkningarna i pressen ökat under dessa år. Man kan inte bortse från att stark kritik har kommit att riktas mot vissa tidningars sätt att behandla enskildas privatliv. Pressens egna organisationer har emellertid visat sig vara lyhörda för denna kritik.
    De etiska reglerna har efterhand kompletterats i väsentliga avseenden. Allmänhetens pressombudsman har tillkommit. Pressens opinionsnämnd har som sanktionsmedel fått expeditionsavgiften som efter hand ökat till betydande belopp.
    Det skulle givetvis vara önskvärt att den kränkte kunde tillförsäkras skadestånd utom rätta när kränkningen skett genom publicering. I verkligheten förekommer det emellertid i betydande

utsträckning att tidningarna betalar skadestånd till personer som uppger sig ha blivit kränkta genom publicering. I ett betänkande 1968 av en inom pressen tillsatt kommitté redovisas resultat av en enkät om skadeståndsanspråk efter den 1 januari 1965 mot tidningar för ärekränkningar. Där uppges, utan angivande av tid, att av 40 tidningar, som krävts på skadestånd utan stämning, 21 avvisat kraven medan 19 betalat. Det sägs vidare att tidningarna under den redovisade perioden utbetalat skadestånd om sammanlagt flera hundratusen kronor.
    För pressens del kan det ligga ett egenvärde i att dess egna organisationer får fullfölja och övervaka det regelsystem som desjälva byggt upp och vidareutvecklat. Det kan därför av psykologiska skäl vara av betydelse att inte ändra nuvarande förhållanden. En vidgad lagstiftning på integritetsområdet skulle inskränka tryckfriheten, en av grundvalarna för vårt fria demokratiska samhälle.
    Så långt den meningsriktning som är i stort sett till freds med den nuvarande lagstiftningen och massmediernas självsanering.

 

Till stöd för meningen att lagstiftning krävs för att skapa ett bättre skydd för privatlivet anför man i huvudsak följande.
    Sverige har anslutit sig till 1950 års europeiska konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Den ger uttryck åt rätten till respekt för privat- och familjeliv. Ett bevis för statsmakternas vilja att garantera den enskilde ett sådant skydd är stadgandet i 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen att det allmänna skall värna den enskildes privatliv. Detta värn kan inte vara beroende av välviljan hos enskilda organisationer. Stadgandet är innehållslöst om inte däri ligger att staten genom lagstiftning slår vakt om den enskildes privatliv.
    De intressen man här vill skydda ligger på gränsområdet till förtal. Straffstadgandet härför hänför sig till uppgift som är ägnad att utsätta annan för missaktning. Det ligger nära till hands att påstå att uppgifter om annan, vilka inte är ägnade att utsätta honom för missaktning, är harmlösa och inte vållar skada. Påståendet är emellertid förhastat. Få makar eller samboende uppskattar att förtroenden om deras samlagsfrekvens eller bruk av preventivmedel ges spridning, ehuru sådana uppgifter på intet sätt kan vara nedsättande. De flesta homosexuella torde vara obenägna att låta upgifter om denna deras egenskap komma till andras kännedom, oavsett risken för missaktning. Många människor anser att deras sjukdomar tillhör privatlivet utan att för den

skull vara källor till missaktning. Det kan förmodas att drottning Silvia blev måttligt förtjust över att en tidning publicerade hennes förlossningsjournal, som smygfotograferades under en presskonferens med hennes läkare, och detta inte därför att tilltaget innebar något förklenande för henne. När det gäller uppgifter om härkomst behöver man inte erinra om rasförföljelserna under kriget. En känd svensk professor gav för någon tid sedan offentlighet åt att han tillbringat en del av sin barndom på barnhem, något som han inte tidigare velat yppa ens för sina närmaste men som uppenbarligen inte varit ägnat att utsätta honom för missaktning. Debatten kring 1970 års folk- och bostadsräkning ger ett oförtydbart bevis för att människorna i vårt land inte vill lämna ut uppgifter om sig själva, sina attityder och levnadsförhållanden. — Det är i själva verket en brist i den nuvarande strafflagstiftningen att gränsen är svår att draga mellan straffbart förtal och lämnande av uppgifter som utan att vara missaktande likväl medför skada eller lidande. Ett kompletterande stadgande som upptar straff och skadestånd är därför påkallat.
    Det är i och för sig naturligt att en straffbestämmelse i brottsbalken om skydd för den enskildes privatliv skall ges en motsvarighet i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Inte minst är detta fallet med hänsyn till anknytningen till förtalsbrottet. Sakligt sett ligger faran för privatlivets fred främst i massmediernas verksamhet. Härvid åsyftas givetvis inte en medveten inriktning. Faran består i dessa mediers genomslagskraft och spridning. Med insikt härom har massmediernas organisationer skapat egna etiska regler och organ för deras upprätthållande. Har man härigenom lyckats undanröja eller minska faran för privatlivets fred?
    De etiska reglerna om skydd för den personliga integriteten och deras tolkning och övervakning genom de därför avsedda organen måste anses tillfredsställande inom den för dem givna ramen. Vad man har anledning att rikta sig mot är bristen på egentliga sanktioner vid förekommande överträdelser. Varken böter eller skadestånd kan ifrågakomma. Statistiken över anmälda privatlivskränkningar visar tämligen oförändrade siffror för senare år. Antalet gjorda anmälningar är en vansklig bedömningsgrund. Man har anledning räkna med ett ganska stort mörktal. Säkerligen är det många som känner sig kränkta genom bilder och uppgifter i pressen men som av olika anledningar inte gör någon anmälan. Tillgängliga uppgifter om utbetalningar från tidningarnas sida av betydande skadeståndsbelopp ger grund för ett sådant antagande.

    Det förhållandet att tidningarna utbetalar skadestånd till påstått kränkta ger ringa anledning till tillfredsställelse. Det ligger nära till hands att en tidning för att slippa riskera att även för en lindrig kränkning utge drygt 5 000 kronor i expeditionsavgift betalar ett skadestånd på några tusen kronor mot att målsäganden återtar sin anmälan till Opinionsnämnden. Skadeståndsanspråk bör emellertid rimligen ha en laglig eller eljest rättsenlig grund.
    Frågan om självsaneringen inom pressen undanröjt faran för privatlivets fred måste besvaras nekande. Det kan inte heller förväntas att vare sig pressetiska regler eller strafflagstiftning skall helt utesluta kränkningar av privatlivets fred. Mera betänkligt är att det inte heller kan påvisas att faran minskat under senare år. Snarare ger en del uppseendeväckande fall anledning till en motsatt slutsats. På sitt sätt är förhållandet inte oväntat. Man har inte rätt att räkna med att regler som det av olika anledningar kan vara frestande att bryta mot skall kunna upprätthållas utan egentliga sanktioner.
    En lagstiftning till skydd för privatlivet måste uppenbarligen bygga på de principer som ligger till grund för de pressetiska reglerna. En sanktionering av dessa regler genom lagstiftning skulle självfallet inte vara avsedd att begränsa pressens självsanerande verksamhet till förebyggande av publicitetsskador. Inte heller skulle lagstiftningen drabba den seriösa och ansvarsfulla delen av massmedierna. Tryckfrihetens ändamål är att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, inte att öppna väg för kränkning av den enskildes privatliv och familjeliv.
    De här återgivna argumenten för olika meningar, och flera därtill, finns nu på Integritetsskyddskommitténs bord och debatten går vidare.