GÖSTA WALIN. Lagen om skuldebrev m. m. Norstedts. Stockholm 1977. 315 s. samt litteraturförteckning, rättsfallsregister och sakregister.
Förevarande arbete av f. d. justitierådet och ordföranden i lagberedningen Gösta Walin "ersätter", som det blygsamt heter i förordet, kommentaren till skuldebrevslagen (SkbrL) av Marks von Würtemberg & Sterzel, sist utkommen i en tredje upplaga 1953. Förutom SkbrL kommenteras vissa andra lagar, nämligen 1936 års gåvolag, 1975 års räntelag, 1976 års lagstiftning om generalklausul i 36 § avtalslagen (som ersätter 8 § SkbrL) samt i friare form 1927 års lagar om gälds betalning genom nedsättande av penningar i allmänt förvar och om dödande av förkommen handling. Bland ändringar i det kommenterade materialet efter 1953 märks — förutom räntelagen och den nya generalklausulen — vissa nyheter 1975 om konkursgäldenärs legitimation att företa rättshandling med bindande verkan för konkursboet, vilka inte endast påverkat konkurslagen (21 §) utan även SkrbrL.
Walins arbete utgör mycket mer än en traditionell lagkommentar. Utgångspunkten för framställningen är naturligtvis ifrågavarande lagar och deras förarbeten, men Walin uppmärksammar även doktrin och praxis till dags dato. Dessutom är boken fylld av Walins egna synpunkter. Förf. håller klart isär vad som är referat av t. ex. motiven och vad som är hans egna åsikter. I det följande skall jag ge vissa smakprov på intressanta partier i Walins kommentar och på några punkter även komma med smärre invändningar eller kompletterande synpunkter.1
Eftersom SkbrL i stor utsträckning tillämpas analogt och eftersom förekomsten av ett skuldebrev inte är ett exklusivt rekvisit för lagsökning, spelar, som Walin nämner, definitionen av skuldebrevsbegreppet nog inte så stor roll. Det bör ändå framhållas att Walin ifrågasätter den traditionella definitionen av skuldebrevsbegreppet (s. 12 ff). Bl. a. vill Walin efterge motivens krav på att skuldebrevet skall vara en till det yttre fristående handling samt till skuldebrev hänföra även förbindelser som ej är ensidiga utan som beror på villkor, t. ex. att borgenären lämnar landet eller dör, fastän skuldebrevets bevisverkan i sådana fall naturligtvis inte kommer att omfatta villkorets uppfyllelse. Walin hävdar också att villkor om motprestation inte hindrar att ett skuldebrev föreligger, sedan
motprestationen fullgjorts; motiveringen är att allehanda jäv angående det bakomliggande rättsförhållandet ju får anföras mot ett skuldebrev.
Till belysning av lagkommentarens bredd kan nämnas att Walin på åtskilliga ställen behandlar internationellt privaträttsliga problem (t. ex. s. 20 ff och 229 f) med såvitt jag kan bedöma självständiga bidrag avseende t. ex. frågan om tillämplig lag vid kvittning och problemet om bakomliggande avtalsstatut avseende det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande skall slå igenom beträffande invändningsrätten oavsett vilken lag som tillämpas på skuldebrevsförhållandet i övrigt.
I en not på s. 32 f tar Walin upp den betydelsefulla frågan om betalning över postgiro eller liknande skall anses ha ingått när borgenären får rådighet över beloppet eller när han får underättelse om betalningen. Walin rekommenderar — föga överraskande — det förstnämnda alternativet, eftersom posten är borgenärens ombud och ett ev. dröjsmål med bokföringen därför bör drabba borgenären. Därefter tillägger Walin att betalning med check skall anses ha skett den dag checkens belopp faktiskt blev tillgängligt för borgenären eller någon som är att betrakta som dennes uppdragsgivare, oavsett om borgenären ännu känner till betalningen. Walin fortsätter, att checkens belopp är tillgängligt för borgenären om han har möjlighet att få ut beloppet i bank samma dag; i allmänhet kan hänsyn inte tas till hans subjektiva omständigheter; en ganska stor liberalitet bör visas vid bedömningen, huruvida checken kommit borgenären till handa i tid. — Uttalandena förefaller onödigt tillkrånglade. Är det inte helt enkelt så att checken (som är ett presentationspapper) skall ha kommit borgenären till handa i detta ords vanliga bemärkelse i så god tid att borgenären kunnat (om han t. ex. varit på kontoret och öppnat sin post) få ut beloppet från bank samma dag (se NJA 1955 s. 399)? Walin har inte kommenterat att Olivecrona i festskrift till Ekeberg s. 406 f rekommenderar att dröjsmålspåföljder normalt är uteslutna, om gäldenären inom betalningstiden lämnar check för vilken täckning finns. Se även Agell, Växel, check och materiell fordran, s. 82 not 34.
Walin diskuterar relativt utförligt möjligheten att erhålla skadestånd utöver ränta på s. 52 ff. Lagberedningen föreslog en regel i SkbrL, att borgenär, som på grund av dröjsmål med betalningen haft särskild skada, vilken ej kunde anses ersatt genom ränta, skulle njuta ersättning därför såsom för annan skada. Förslaget utmönstrades ur lagen av riksdagsutskottet, därför att starka begränsningar i synnerhet i fråga om orsakssammanhangets beskaffenhet och skadans förutsebarhet härvid måste iakttas och därför att det mötte stora svårigheter att meddela en i dessa delar fullt tydlig bestämmelse, så länge motsvarande frågor inom den allmänna skadeståndsrätten ej blivit reglerade i lag. Frågan om skadestånd utöver ränta får därför de lege lata anses stå öppen.
Walin påpekar inledningsvis träffande, att det förhållandet, att en prestation avser pengar, inte kan utesluta skadeståndsskyldighet i t. ex. fallet att en bank inte alls betalar ut ett lån som lovats. Problemet gäller emellertid huvudsakligen gäldenärens dröjsmål med betalningen, sedan en försträckning lämnats. Här diskuterar Walin olika typfall.
Bl. a. vill han rekommendera skadeståndsskyldighet för alla förluster som hänför sig till det tekniska monetära systemet, inte bara sådana
förluster som anges i 7 § SkbrL, ehuru rena inflationsförluster dock bör kompenseras endast genom ränta. I övrigt bör skadeståndsfrågan bedömas efter arten av det rättsförhållande som i varje särskilt fall är i fråga. I vissa kommersiella förhållanden, där det för rörelsen är av stor vikt att betalning av leveranser m. m. sker i rätt tid, kan skadestånd utgå. Detsamma skulle gälla om betalning för en mycket stor leverans i förhållande till säljarens kapacitet. Vidare skulle en arbetsgivare kunna åläggas att betala särskild skada, om han utan skäl innehåller lön för arbetstagare. Vid kredit enskilda personer emellan skulle skadeståndsskyldighet förutsätta att borgenären starkt understrukit vikten av rättidig betalning. Walin gör dock reservationen att, frånsett tekniska monetära skador, skadestånd inte bör utgå när dröjsmålet beror på gäldenärens insolvens. Dessutom bör man enligt Walin beakta ursäkter anförda av gäldenären; huruvida ansvaret i princip bör bedömas som strikt med möjlighet till ursäkter eller förutsätta culpa eller rentav grov culpa blir inte riktigt klarlagt. Är borgenärens krav tvistigt, anser Walin att skadeståndsskyldigheten bör begränsas starkt, för att inte praktiskt reducera möjligheten till rättslig prövning, frånsett fall av rättegångsmissbruk och skador på grund av det monetära systemet.
Walins rekommendationer förefaller tämligen splittrade, och frågan är om inte önskemålet om enkla regler bör beaktas mer. I så fall skulle skadestånd utgå endast när kravet kan inordnas under en gemensam formel. Med hänsyn till de vitt skilda, indirekta skador som kan inträffa genom betalningsdröjsmål samt riksdagens försiktighet vid utmönstringen av lagberedningens förslag, bör huvudregeln vara att skadestånd icke utgår utöver ränta. Bland de undantag härifrån som kan diskuteras och anses godtagna av riksdagen märks främst situationen, då borgenären redan vid lämnandet av krediten noga framhållit vikten av rättidig betalning på grund av borgenärens behov av pengarna för visst ändamål. Härmed torde kunna jämställas att gäldenären får vetskap om detta borgenärens behov, medan gäldenären fortfarande är eller var solvent. Då skulle t. ex. chikanösa dröjsmål med betalningen kunna beivras. Den tveksamhet som 1936 kanske kunde råda på grund av att skadan kunde bli mycket stor (aktier som ej kunnat köpas rusar i höjden) kan i dag bemästras av den allmänna jämkningsregeln i 6: 2 skadeståndslagen. Går man härutöver och för skadestånd nöjer sig med att gäldenären t. ex. har bort inse risken för den skada borgenären lidit, passeras nog den gränssom är förenlig med riksdagens ställningstagande 1936. Dessutom borde i så fall ingående prövas om inte med hänsyn till en enkel rättstillämpningdet vore lika så gott att inta motsatt utgångspunkt, nämligen uppställa huvudregeln att gäldenären, eftersom det är en generisk prestation, i princip svarar strikt för adekvata skador kompletterat med en regel om att ränta skall utges i de fall där särskild utredning inte förebringas om skadans storlek (jfr 25 § köplagen). Ungefär ett sådant förslag har också framlagts av köplagsutredningen (SOU 1976: 66).
På s. 108 f nämner Walin att, vid tillämpning av reglerna om godtrosförvärv i 14 § SkbrL, en underrättelse till tredje man, som innehar skuldebrev för överlåtarens räkning, jämställs med tradition av skuldebrevet till förvärvaren. Uttalandet har blivit för kortfattat. Sannolikt kan denuntiation jämställas med tradition i dessa sammanhang, men det får nog
krävas att även besittaren var i god tro om överlåtarens rätt (se Hessler, Allmän sakrätt s. 125 ff, och NJA 1931 s. 741).2
Om en gäldenär A utställt ett löpande skuldebrev till B efter det att A gått i konkurs, kan skuldebrevet enligt 20 och 21 §§ konkurslagen inte göras gällande av borgenären B i konkursen, såvida inte skuldebrevet utfärdades senast dagen efter kungörelsen i Post & Inrikes Tidningar om konkursen och det ej visas att B var i ond tro om konkursen. Har B sedermera överlåtit skuldebrevet på C, kan denne inte erhålla bättre rätt än B med stöd av 14 § SkbrL, eftersom denna § handlar om läget då konkursgäldenären överlåtit skuldebrevet. I det antagna exemplet har A emellertid utfärdat (inte överlåtit) skuldebrevet. Den avgörande frågan för Cs rätt i konkursen blir i stället, om konkursboets invändning om As inhabilitet är en bestående invändning enligt 17 § eller en exstingibel enligt 15 §. Lagtexten lämnar inget svar. Walin nämner inte detta fall, liksom märkligt nog inte heller förarbetena till ändringen av konkurslagen och SkbrL 1975. Inte heller i de ursprungliga förarbetena till SkbrL behandlas problemet. Vid SkbrL:s tillkomst 1936 var emellertid obehörighet på grund av konkurstillstånd i alla sammanhang där problemet reglerats jämställd med omyndighet, och under dessa förutsättningar kunde före 1975 någon tvekan ej ha rått om att invändningen om konkurs borde behandlas enligt 17 § (jfr NJA II 1936 s. 72 överst). Numera är dock saken inte alldeles given. Kan den som förvärvar ett löpande skuldebrev från en överlåtare som gått i konkurs utan avseende å tidsfristen i 21 § konkurslagen göra ett godtrosförvärv enligt 14 § SkbrL finns likaledes skäl för att en förvärvare av ett skuldebrev enligt 15 § SkbrL ges bevakningsrätt om han ej borde ha känt till att skuldebrevets utfärdare varit i konkurs. Häremot kan dock invändas att, eftersom en överlåtare inte utan åtagande ansvarar för ett skuldebrevs godhet (se 9 § SkbrL), förvärvaren således bär risken för gäldenärens insolvens, och det blir då inte någon drastiskt ny börda lagd på honom, om invändning om konkurs redan vid utfärdandet får bestå mot förvärvaren. De lege lata föreligger nog inte tillräckligt starka skäl för att utan ändring i SkbrL överge den historiska utgångspunkten att behandla invändning om konkurs som en bestående invändning enligt 17 §. — Skulle förste borgenären B i ond tro motta skuldebrevet senast dagen efter kungörelsen om konkursen och samma dag överlåta det vidare till godtroende C, så kanske 21 § 1 st. konkurslagen analogivis bör ge C en fordran i konkursen, fastän han inte varit medkontrahent till konkursgäldenären.
Walin utgår beträffande godtrosförvärv genom fullmäktig, liksom alla andra hittills gjort i litteraturen, från att såväl fullmäktigen som hans huvudman måste ha varit i god tro (s. 121). Man får hoppas att denna grundsats upprätthålls trots HD:s överraskande dom i NJA 1968 s. 303, där mellanmannens svek (och ondo tro om medkontrahentens villfarelse) inte tillräknades huvudmannen i fråga om avtals ogiltighet.
Vid tillämpning av 13, 14 och 19 §§ om löpande skuldebrev har Hessler hävdat att godtroskravet rörande borgenärens behörighet kan ställas lägre på gäldenären, när denne krävs på betalning, än på den som är ifärd med att förvärva skuldebrevet från borgenären, eftersom gäldenären riskerar dröjsmålspåföljder om han underlåter att betala, medan den som förvärvar skuldebrevet inte på samma sätt är ställd mot väggen (Obehöriga förfaranden med värdepapper, s. 221 f och 168). I anslutning härtill framför Walin på s. 151 not 1 tanken att gäldenären kanske inte ovillkorligen skall åläggas dröjsmålspåföljd, om han är alltför försiktig vid legitimationsprövningen. 13 § SkbrL skulle inte behöva innebära att gäldenären på stunden skall respektera legitimationen och betala. Det kunde vara tillfyllest från lagstiftarens synpunkt att regeln iakttas efter omsorgsfull prövning, även om gäldenären inte är skyldig att vara så noggrann. Att betalning inte kommer i orätta händer är ett allmänt intresse, och även borgenärerna har nytta av att gäldenärer är noggranna i sin prövning.3 Förutsättningarna för aktiv legitimation (borgenärens rätt att kräva betalning) och passiv legitimation (gäldenärens möjlighet att betala med befriande verkan) skulle alltså inte alltid sammanfalla (vilket Rodhe antagit såsom en arbetshypotes, Obligationsrätt § 18 vid not 19 f), fastän det på grund av mellanhavandets natur enligt Walin kan vara nödvändigt att beslut fattas på stående fot, t. ex. vid växel och check. — Till detta tänkvärda resonemang kan sägas att det får nämnvärd praktisk betydelse först om gäldenären har rätt att företa en närmare undersökning även då borgenären säger sig behöva omedelbar betalning, vilket ju även det kan vara ett borgenärsintresse. Jag tvivlar på att det beträffande löpande skuldebrev kan uppställas en regel att borgenären alltid måste vara beredd att ge gäldenären en prövningsfrist. Frågan torde få lösas helt och hållet inom ramen för godtroskravet i 19 §: gäldenären är berättigad och skyldig att betala genast vid förfallna, löpande skuldebrev, om ingen särskild anledning till misstanke föreligger; finns sådan särskild anledning kan gäldenären ej betala med befriande verkan, ifall misstanken visar sig befogad, och följaktligen måste han då även ha rätt att före betalning undersöka förhållandet.
På s. 158 tas den viktiga frågan upp, huruvida betalning per postgiro som gäldenären i god tro gör av ränta eller amortering enligt amorteringsplan till den ursprungliga borgenären strax före förfallodagen blir befriande, även om borgenären överlåtit skuldebrevet. Frågan besvaras jakande emot ordalydelsen i 20 § SkbrL och emot ett uttalande i motiven till 16 § (a fortiori; uttalandet avser läget då betalningen föregått även överlåtelsen, NJA II 1936 s. 76). Walins motivering är att betalning i rätt tid med anlitande av postverket skall kunna ske, utan att gäldenären skall behöva riskera betala en gång till, därför att borgenären honom ovetande överlåtit skuldebrevet. Analogin från 20 § SkbrL förefaller önskvärd men tämligen djärv och är inte alldeles nödvändig för att skydda gäldenären.
Om gäldenären betalar på förfallodagen (eller närmast följande söckendag), har betalningen gjorts i rätt tid även om den sker per postgiro, eftersom borgenärens ombud fått beloppet i rätt tid (se ovan och Walin s. 32 f noten). Eftersom så många gäldenärer ändå betalar före förfallodagen, kanske i tro att detta är nödvändigt vid anlitande av postverket, bör 20 § måhända ändras, så att betalning av ränta etc inom t. ex. en vecka före förfallodagen i god tro till den ursprungliga borgenären blir befriande. — Har räntan eller amorteringen betalats till rätte borgenären strax före förfallodagen utan att anteckning härom skett på skuldebrevet och har borgenären därefter men fortfarande före förfallodagen överlåtit skuldebrevet, kan gäldenären enligt 15 och 16 §§ ej göra betalningsinvändning mot godtroende förvärvare. I dyliga fall vare det emellertid p. g. a. rådande betalningsvanor kanske möjligt att tillämpa godtroskravet i 15 § strängt mot förvärvaren och ofta anse att han haft skälig anledning misstänka att betalning skett före överlåtelsen. Ändras 20 §, får motsvarande ändring göras i 16 §.
På ett flertal ställen behandlar Walin presentationsklausuler i enkla skuldebrev vid sidan av dem som godtagits i 32 § SkbrL. Bl. a. hävdar Walin, i polemik mot tidigare framförda uppfattningar i litteraturen men möjligen med visst stöd i NJA 1961 s. 192, att en klausul om att skuldebrevet skall återställas vid betalning generellt borde vara giltig, om klausulen intagits för att gälla även till förmån för varje ny borgenär. Detta skulle innebära att skuldebrevet kunde förvärvas eller belånas av godtroende tredje män utan risk för invändning om redan verkställd betalning. Till grund härför åberopas framför allt att förvärvaren bör kunna lita på skuldebrevets formulering (s. 186 ff). Walin uppehåller sig emellertid inte närmare vid svårigheten för förvärvaren (och domstolarna) att skilja mellan nu nämnda kvalificerade presentationsklausuler ("som är allvarligt menade", s. 188) och s. k. rena sådana, som uppställts endast för att gäldenären i eget intresse skall kunna kräva att handlingen företes och återställs vid betalning. På s. 205 ff utvecklar Walin närmare rättsverkningarna av dylika kvalificerade presentationsklausuler när det gäller negotiabilitet, legitimation, borgenärsskydd, dubbelöverlåtelse och godtrosförvärv i inskränkt mening.
Walin behandlar på s. 199 f problemet hur tydlig en denuntiationmåste vara för att uppfylla kravet i 31 § SkbrL. Han hävdar att ett ovillkorligt krav på formell denuntiation skjuter över målet. I vissa situationer kan det för fordringens gäldenär och avtalsparterna vara självklart att överlåtelse skall beaktas (se även Walin, Separationsrätt, s. 18 f). Problemet har tidigare varit aktuellt i NJA 1943 s. 399 och 1962 s. 49. Efter lagkommentarens utgivning har ytterligare två rättsfall publicerats i NJA, nämligen 1977 s. 20 och 1977 s. 530. I det första dög inte en underrättelse till gäldenären att betalning skulle ske till en bank som denuntiation (om factoring). I det andra ansågs leverans av spannmål i en annans, Bs, namn utgöra stöd för antagande att säljaren i samband med leveransen överlät sin fordran på betalning till B; beskedet till köparen om att B var leverantör dög som denuntiation enligt 31 § SkbrL. Följdriktigheten i dessa två rättsfall, som avgjorts av delvis samma justitieråd, är inte alldeles klar. Var anledningen till den mer formalistiska bedömningen i NJA 1977 s. 20 att förvärvaren där var en bank, på vilken strängare
krav kunde ställas än på förvärvaren i det senare målet som var en privatperson, eller var anledningen att banker ibland men privatpersoner sällan har begränsade uppdrag att för andras räkning inkassera fordringar?
I not 11 på s. 200 argumenterar Walin för att denuntiation skall anses ha skett redan när underrättelsen avsänts, oavsett om underättelsen kommit gäldenären till handa; syftet att motverka fiktiva överlåtelser och antedateringar tillgodoses ändå lika väl och dessutom kan grunderna för 40 § avtalslagen åberopas. Walin synes dock mena att kravet på att denuntiationen skall ha kommit gäldenären till handa är så fast rotat att det får betraktas som gällande rätt. Walins omtanke om förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer rimmar här illa med den svenska rättens oreserverade krav på tradition och denuntiation, även om risk för simulation ej föreligger i det konkreta fallet (jfr NJA 1909 s. 264 och 1956 s. 770). Ett syfte som ligger bakom denuntiationskravet, nämligen att en utomstående, gäldenären, skall kunna ge besked till presumtiva kreditgivare åt överlåtaren om att överlåtelse skett, är här inte heller uppfyllt. Det förefaller inte finnas anledning att mildra denuntiationskravet på detta sätt.
Vid sidan av SkbrL kommenterar Walin, som inledningsvis nämnts, även vissa andra lagar. Vid diskussionen av vad som skall förstås med bestämd förfallodag enligt räntelagen nämner Walin att en fordran som inte grundar sig på medgiven kredit (t. ex en fordran på grund av skadegörelse?) ibland kan vara förfallen i och med att den uppkommer (s. 255). Vid tillämpning av räntelagen vållar detta inget bekymmer, eftersom förfallodagen i så fall ändå inte är bestämd i förväg, varför 4 § räntelagen uppenbart skall tillämpas. Förfallodagen spelar emellertid en roll även i andra sammanhang, t. ex. vid tillämpning av 28 § SkbrL om kvittning. Jag vill ifrågasätta om det t. ex. beträffande skadeståndsfordringar, som uppkommit utan att något avtal träffats om bestämd förfallodag, finns anledning att avvika från huvudregeln i 5 § SkbrL, att fordringen är förfallen vid anfordran (jfr Walin s. 271).
Nedsättning av pengar i allmänt förvar kan ske dels om borgenären vägrar ta emot betalning eller är oanträffbar e. d., dels om det är oklart vem av flera som är rätt borgenär. Härvid torde gäldenären kunna uppställa även andra villkor än villkor om återtagande av de deponerade medlen (se 4 § depositionslagen), t. ex. villkor om att motprestation fullgörs, gods är leveransgillt e. d. (NJA II 1927 s. 209). Walin anför beträffande dessa fall att överexekutor "knappast" kan belastas med att pröva, om t. ex. gods är leveransgillt (s. 290), utan att överexekutor torde kunna ställa sig avvaktande, om det ej är klart att leveransen är godkänd, och låta borgenär och gäldenär tvista härom vid domstol (s. 292). Men skall överexekutor ens behöva avvakta utgången av en sådan process? Sedan borgenärens mora upphört och han gör anspråk på beloppet (1 § 1 st.) eller överexekutor konstaterat att en viss av flera pretendenter är förklarad som rätt borgenär (1 § 2 st. och 6§), bortfaller grunden för depositionen. Tvist huruvida borgenärens leverans är avtalsenlig ger inte gäldenären rätt att deponera beloppet, för att därmed undgå dröjsmålspåföljder ifall hans ståndpunkt skulle visa sig obefogad. Överexekutor bör därför, när villkor om leveransgillt gods e. d. uppställts, helt enkelt före-
lägga gäldenären att ge besked om deponerat belopp omedelbart skall betalas ut till borgenären — varvid betalningen får anses ha skett när depositionen gjordes — eller om pengarna skall återgå. För att inte depositionen skall bli bestående till följd av gäldenärens underlåtenhet att svara, bör överexekutors fråga kunna ges formen att utbetalning sker till borgenären om gäldenären inte protesterar inom viss tid, varvid beloppet i stället utbetalas till gäldenären. Även med denna tolkning bereder förbehållet gäldenären en möjlighet att skjuta fram sitt ställningstagande i tvisten om leveransdugligheten, men det är inte så konstigt, eftersom han kunnat göra detta också om han i stället för deposition valt att innehålla beloppet tills borgenärens mora accipiendi upphört.
Boken avslutas med att Walin ifrågasätter och diskuterar hållbarheten i motivuttalandet till mortifikationslagen om att rättsverkningarna av förenklad dödning av bankbok enligt 12 § skulle vara desamma som vid ordinärt dödningsförfarande. Utrymmet medger inte att jag här närmare redogör för Walins analys i denna och en mängd andra frågor. Emellertid hoppas jag med min anmälan ha stimulerat läsaren till att själv ta del av Walins mycket intresseväckande och lärorika kommentar.
Torgny Håstad