Stig Nystrand 229Skiss till standard för hövlighetsterminologi
Svenska hövlighetsfraser är — liksom tydligen hövligheten generellt — en företeelse stadd i utdöende. Det må kännas som en befrielse åtminstone för en skrivande med mindre välutvecklat historiskt sinnelag att slippa fundera över om hans inlaga bör vara vördsam eller underdånig, liksom över den likaledes borttynande och fordom så besvärliga titulaturen vid framställningar till personer. Sistnämnda titulatur har eller hade dock åtminstone någon reell funktion genom att underlätta spårandet av rätt mottagare. Artighetsfraserna skulle det däremot vara fullt tänkbart att slopa helt och hållet, men i varje fall jag (och jag misstänker många med mig) hyser kvardröjande och svårutrotliga tendenser att finna sålunda avornamenterade inlagor ge ett bedrövligen rumphugget intryck. Exempelvis:
"Till Kammarrätten. Mot A-styrelsens i fotokopia bifogade beslut anför jag besvär med yrkande om bifall till min i A förda talan på de i mina inlagor till A redan anförda grunderna.
Svestad 1978-08-23 Svenne X-son"
För att nyttja en annars erbarmlig neologism så känner jag inte för det skrivsättet fast jag dock inte är direkt överårig (nyligen 50). Det verkar därför rimligt antaga att en mottagande rådsperson, möjligen, eller troligen, närmande sig pensionsåldern, i än högre grad skulle finna den nya ledigheten i inlagors formulerande ledsam eller rentav nonchalant. Eftersom det alla förvaltningsrättsliga fiktioner till trots ändå är människor medmänskliga reaktioner, som handlägger våra framställningar, är det från framställarens (eller hans huvudmans) synpunkt angeläget att icke åvägabringa det själsläget hos handläggande, som i stället bör fourneras med åtminstone ett iota personligt intresse av att göra insatser i syfte att få framställningen, om inte bifallen, så dock behandlad någorlunda expedit, vilket redan det är en halv seger för ingivaren. Det tänkta (gammaldags) Rådet bör därför bibringas uppfattningen: Se där för en gångs skull en hyfsad besvärsinlaga; det ska vi fira genom att ta itu med ärendet omgående.
Hur bör man då formulera sig inför domstolar och myndigheter? Före ändringen av RF var saken enkel: Man var underdånig hos KM:t och vördsam i hov- resp. kammarrätt. Sedan KM:t nu genomgående ersatts av regeringen, d. v. s. en grupp låt vara framskjutna politiker, kan underdånighet icke vara ett av adressaterna önskat sinnelag, och inte heller vördnad. Hos myndigheter, verk, länsstyrelser etc. kan den inledningsvis exemplifierade helt ornamentfria formen med fördel nyttjas men i inlagor till rättsliga överinstanser och rentav regeringen tar den på något sätt emot av den som med mig finner en passande respekt böra markeras för såväl appellationsdomstolar som Rikets högsta exekutiv. Skulle man därför inte kunna fortsätta med att skriva vördsamt till hov- och kammarrätt samt exempelvis domkapitel eller utövare av biskopsämbete? En sådan inställning framstår som klädsam och sannerligen ingalunda "odemokratisk". Enas vi emellertid om att fortsätta härmed, vad skall vi då skriva till regeringen? Här förefaller det gamla ordet "hörsamt" särdeles på sin plats, eftersom det ju åligger oss att lyda vad Sveriges styrelse oss behörigen bjuder. I kongruens härmed, och då Högsta domstolen och Regeringsrätten — låt vara icke längre exprès uttalande sig i Konungens namn och ställe — ju ävenledes är den