Den etthundrade upplagan
Den massiva volym som sedan länge varje år i januari lämnar AB P.A. Norstedt & Söners officin med rubriken "Sveriges rikes lag" kan glädja sig åt ett mycket stort antal användare; om den också verkligen har läsare i samma mening som andra, "vanliga" böcker är kanske mindre säkert. Den uppmärksamme läsaren av årets lagbok finner emellertid på titelbladet till 1979 års utgåva en uppgift som enligt gängse svensk konvention ger anledning till jubilerande — där står: "hundrade upplagan".
    Som så ofta i jubileumssammanhang kan det diskuteras om den fasta utgångspunkt som ett historiskt försvarbart firande kräver verkligen är för handen. Något tvivel kan visserligen icke råda om att årets, av justitierådet Torkel Nordström redigerade lagbok ingår som det hundrade numret i en obruten succession, vilken påbörjades år 1861, då rådmannen i Stockholm Hugo Ivar Arwidsson hos Norstedts utgav en lagsamlinguttryckligen betecknad såsom "första upplagan". Men källkritiken får vatten på sin kvarn, när det kan konstateras att denna arwidssonska lagbok egentligen utgjorde den sjunde eller åttonde fortsättningen av en edition som Norstedts första gången utgav år 1841. Redaktör var den gången Johan Gabriel Carlén (måhända mest känd som make till Emilie Flygare-Carlén). Den carlénska editionen förnyades 1846 och 1888; för redaktionen svarade advokaten J. A. Thurgren. Även 1849, 1852, 1856 och 1858 utkom liknande lagböcker hos Norstedts.
    I Arwidssons förord till 1861 års upplaga motiveras den i förlags- och bokutgivningssammanhang ovanliga åtgärden att uttryckligen kalla editionen "första upplagan" — det är i regel först när en andra upplaga utkommer som man plägar börja använda en sådan numrering — med det förhållandet, att "en ny, förändrad stilsort" använts vid tryckningen. Den nya stilsorten är f. ö. alltjämt fraktur. Antikvastil, som tidigare begagnats endast i kungl. boktryckaren Henrik Fougts två editioner av år 1780, den berömda "dukatupplagan" i kvarto och en samma år utgiven duodesupplaga, infördes i Norstedts lagbok först 1867.
    De norstedtska lagböckerna blev en varaktig framgång. Från och med 1892 började de utkomma årligen. Under 1800-talet konkurrerade de med den s. k. lundequistska utgåvan (17 uppl. 1837—1887, grundad av v. häradshövdingen Nils Wilhelm Lundequist, som också grundade den berömda lundequistska bokhandeln i Uppsala) och — på ännu jämnare villkor — med den uppströmska, som började utkomma 1886 och som utgavs i ej mindre än 27 upplagor, den sista år 1910. Utgivare var en högt ansedd lantdomare, häradshövdingen i Södertörns domsaga Wilhelm Uppström. Under 1800-talets två sista och 1900-talets tre första årtionden utkom vidare ett ganska stort antal folk- och billighetsupplagor av rikets gällande författningar, i flera fall häftesvis och såsom bilagor eller "premier" knutna till tidningar och tidskrifter. Det är inte utan intresse att

konstatera, att dessa försök att ställa det aktuella författningsmaterialet till menige mans förfogande nu tycks ha upphört. Iakttagelsen kan i sin mån bidraga till belysningen av de problem som ofta diskuteras under rubriken "lagens väg till folket". Erbjöd det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet — de autentiska, hoppfulla, militanta men också mot sina medlemmar krävande folkrörelsernas liksom den frivilliga folkbildningens genombrottstid — en gynnsammare jordmån för spridning av lagkunskap direkt ur källan än senare tid?
    Numera står den norstedtska årliga lagutgåvan utan konkurrens.¹ Dess redaktörer har varit: rådmannen Hugo Ivar Arwidsson (1—8 uppl. 1861—82), justitierådet Reinhold Skarin (9—29 uppl. 1885—1908), hovrättspresidenten, tidigare justitierådet Hjalmar Westring (30—47 uppl. 1909—26), justitierådet Sigfrid Skarstedt (48—69 uppl. 1927—48), justitierådet Axel Afzelius (70—76 uppl. 1949—1955), justitierådet Carl Gustaf Hellquist (77—94 uppl. 1956—73) samt justitierådet Torkel Nordström (fr. o. m. 95 uppl. 1974). I förordet till årets edition, där denna series editorum finnes intagen, uplyses också att 1861 års upplaga omfattade alltsomallt 623 sidor — cirka en femtedel av den etthundrade upplagans volym; textmassan på varje sida är dessutom väsentligt större i de moderna upplagorna.
    Den svenska årliga lagboken — där man nu, liksom i 1736 års första tryckta uplaga av 1734 års lag, återfinner Olaus Petris domarregler, "som tillförne alltid vanligt varit" (enligt upgift rikshistoriografen Jacob Wildes motivering år 1736) — är från åtskilliga synpunkter en märklig produkt. Den enorma arbetsinsats som det innebär att få årseditionen färdig i januari månad beskrevs ingående av justitierådet Sigfrid Skarstedt i minnesskriften till 1734 års lag (se not 1). Enligt uppgift från den nuvarande redaktören har Skarstedts beskrivning, mutatis mutandis — tekniken har gjort sina framsteg sedan 1934, men i gengäld har författningsmassan växt — i allt väsentligt behållit sin giltighet. Det maktpåliggande värvet åvilar även idag en redaktör med en fast medarbetare (f. n. förlagsredaktören vid Norstedts förlag fru Britta Karlsson), låt vara att man i den brådaste tiden och vid korrekturläsning kan repliera på viss assistans från förlagets sida.
    Såvitt bekant är den svenska lagboken internationellt sett unik. I våra grannländer har man — först på senare tid — nått en utgivningstakt för motsvarande samlingar av vartannat år, och på de flesta håll i världen är juristens väg till lagen betydligt mödosammare, trots lösbladssystem och andra tekniska finesser.
    Redan i justitierådet Skarstedts personligt hållna beskrivning av redak-

 

¹ Om denna utgåva, se bl. a. den dåvarande utgivaren, justitierådet S. Skarstedt i Minnesskrrft till 1734 års lag (Sthlm 1934), band I, s. 494 ff; E. Colliander, a. a., s. 513 ff (fullständig bibliografi över svenska lageditioner 1734—1934); B. Lassen i Några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efter rätta, gåvobok från Norstedts förlag, Sthlm 1960 (i anledning av lagbokens hundraårsjubileum 1961); kommentarerna till skifte av redaktör för lagboken i SvJT 1927, s. 74 f, 1949, s. 127 f, 1955, s. 589 f; J. Hellner i Juridikens källmaterial, 6 uppl. Sthlm 1972, s. 46 ff. En debatt om bl. a. författningsurval och systematik i lagboken inleddes av U. Bernitz i SvJT 1976, s. 81 ff och fortsattes i samma och följ. årg. av SvJT av flera författare.

törskapets mödor år 1934 — ungefär halvvägs i jubileumssekvensen: 1934 utkom den femtiofemte upplagen — talas om mer eller mindre välment och välkommen kritik mot redaktörens urval av författningar, som intogs i volymen. Diskussion i dessa frågor, liksom beträffande bokens systematiska uppställning, har förts med särskild intensitet under de senaste åren (särskilt med utgångspunkt i professor Ulf Bernitz' i not 1 nämnda artikel i SvJT). Radikala omstöpningsförslag har dock, försåvitt jag kunnat finna, inte framförts i debatten. Det finns all anledning tro, att de svensk juristerna ser på jubilaren med ovanligt enhällig upskattning och tacksamhet.

Stig Strömholm