Är målsäganden fågelfri?

 

I flera tidigare artiklar har jag undersökt hur åtalseftergiftsinstitutet enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) fungerar i praktiken och närliggande frågor inom mitt verksamhetsområde, Blekinge län och Kronobergs län.1 I denna artikel har jag velat undersöka vilket intresse de sociala centralnämnderna (SCN) ägna åt målsägandena beträffande dessas skadeståndsanspråk i fall där SCN ha att göra utredningar och avgiva yttranden till åklagare jämlikt LUL. Det grundläggande lagstadgandet återfinnes i 26 § 1 st. 3 p. jämförd med 27 § 1 st. barnavårdslagen, där den senare stadgar: "Sådan föreskrift kan gälla . . . förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar". Av kommentaren framgår, i vilka fall sådan föreskrift bör meddelas.2 Jämför även Socialstyrelsens Råd och Anvisningar i Socialvårdsfrågor nr 170/1964 Utredningar i barnavårdsärenden. Undersökningen har liksom sina föregångare skett i liten skala men omfattar ett års material inom de båda länen. Jag har nämligen undersökt samtliga ärenden, som diarieförts på länsåklagarmyndigheten un-

 

11 AD s. 18.

1 Se Ett års åtalseftergifter, SvJT 1967 s. 539—54, Konfliktbetonade åtalseftergifter, Socialt Forum 1967 s. 342—51, Iakttas rättssäkerhetsgarantierna vid förhör med misstänkta barn och ungdomar?, ibidem 1968 s. 273—81, Måste varannan ung lagöverträdare få åtalseftergift?, ibidem 1969 s. 33—42, och Barnavårdsnämndernas befattning med åtalseftergiftsärenden — en stickprovsundersökning, FT 1969 s. 275—98.

2 Se Romander-Grönlund, Barnavårdslagen, 2 uppl., 1965, s. 133.

308 Klas Lithnerder 1976 och som avsett åtalseftergiftsprövningar jämlikt LUL, där nedanstående tre förutsättningar varit uppfyllda:
    1) målsägande yrkar skadestånd på grund av brott, där åtalsfrågan skall prövas,
    2) SCN ha avgivit yttrande efter gjord utredning,
    3) åtalsfrågan har avgjorts av mig personligen.
    Systemet föranleder alltså ett visst bortfall, som framgår av nedanstående uppställning:
Prövade ärenden under 1976 jämlikt LUL                                                                  378

Prövade ärenden under 1976 beträffande brott, där skadeståndsyrkande kan ifrågakomma på grund av brottets art                                                                         308

Prövningar av mig                                                                                                            192

Prövningar av mig, där skadestånd yrkats och SCN yttrat sig                                  75
    Bortfallet blir alltså ganska betydande, men det finns ingen anledning att räkna med att ärenden som avgjorts av vikarier på länsåklagartjänsten skilja sig från de övriga. Inte heller finns det anledning antaga att åtalseftergiftsärendena inom mitt verksamhetsområde skilja sig nämnvärt från motsvarande ärenden i andra län. Däremot är det troligen en viss skillnad i förhållande till storstäderna. Att döma av halvårsstatistiken från RÅ:s kansli över åtalseftergifterna enligt LUL i hela riket är det dock troligt att åklagarna inom dessa båda län begära yttranden från SCN i något mindre utsträckning än på vissa andra håll. Däremot förekomma icke i det nu undersökta materialet och praktiskt taget aldrig annars heller enligt min erfarenhet fall, där åklagaren endast begär yttrande, men icke utredning, vilket i och för sig är möjligt enligt LUL.
    I de 75 ovannämnda fallen ha skadeståndsyrkanden framställts beträffande 164 brott. I 31 fall riktas yrkandena mot två gärningsmän gemensamt. Endast i något enstaka fall har målsäganden under förundersökningen icke begärt att åklagaren skall föra hans skadeståndstalan, och detta beror antagligen på förbiseende hos anmälningsupptagaren eller utredaren. Högsta antalet skadeståndsyrkanden beträffande en och samma person är 20. Av de 164 brotten äro 158 förmögenhetsbrott, och 146 av dessa gälla 8 kap. BrB. Denna övervikt beror dock delvis på att våldsbrott regelbundet åtalas, varför SCN ej skola höras. I de 123 fall, där skadeståndsyrkandet är preciserat under förundersökningen, uppgår summan till 166 473 kronor. Genomsnittet per brott blir alltså 1 353 kronor. Om man antager, att genomsnittet är detsamma beträffande de 41 fall där yrkandets storlek icke framgår av protokollet, blir summan 221 946 kronor. Det största skadeståndsyrkandet var på 26 000 kronor, gällande en grov stöld genom inbrott. I detta fall fanns det ytterligare delaktiga över 18 år, både tjuvar och hälare. Trots skadeståndsyrkandets storlek berörde SCN:s utredning icke alls de ekonomiska frågorna, utan nämnde endast, att gärningsmannen hade arbete, men ej något om hans ekonomiska förhållanden. Genomsnittliga skadeståndsyrkandet per prövad person blir alltså 2 959 kronor.
    Att jag också undersökt tiden från brottets förövande till prövningen på länsåklagarmyndigheten beror på att längden av denna tidrymd uppenbarligen är av betydelse, när det gäller att bedöma, om det behövs särskilda föreskrifter om betalning av eller avbetalning på skadestånd för att förmå förövaren att göra rätt för sig. Tidrymden mellan de två ovannämnda tidpunkterna har avrundats till närmaste antal månader. Det hade givetvis

Är målsäganden fågelfri? 309också varit möjligt att som utgångspunkt använda det första förhöret med den misstänkte eller dagen då han underrättades om skadeståndsanspråket. Beträffande ungdomsmålen förflyter det dock erfarenhetsmässigt kort tid mellan brottets förövande och de båda senare nämnda tillfällena, dels därför att brotten äro så enkla och dels därför att de behandlas med förtur på grund av gärningsmannens ålder. Det finns heller ingen gärningsman, som kan ha varit ovetande om att han vållat skada genom sitt brott på grund av dettas art. Vidare förekommer det ett visst antal fall, där gärningsmannen betalar eller avbetalar på skadeståndet eller träffar uppgörelse med målsäganden efter det att förundersökningen avslutats, men enligt min erfarenhet äro dessa fall ganska få. Sammanlagda tiden blir 850 månader och genomsnittet per brott 5,2 månader, alltså en ganska lång tid. Med utgångspunkt härifrån är man berättigad att draga den slutsatsen att majoriteten av gärningsmännen icke kommer att frivilligt göra rätt för sig.
    Nästa avseende, som undersökts, gäller gärningsmännens yrke, arbetsförhållanden och ekonomi. I uttrycklig strid med uttalandet i socialstyrelsens ovannämnda publikation, s. 22, framgår detta icke alltid av SCN:s utredning. Uppgifterna ha sammanställts i nedanstående enkla tabell.

Arbetsförhållanden 

Inkomstförhållanden

  
 AntalHar inkomstHar ej komstUppgift saknas
Arbetar51355 (arbetslös)11
Studerar247107
Summa75421518

 

    För de studerande som ha inkomst härrör denna i allmänhet från deltids- eller feriearbete.
    Inkomstens storlek i de 20 fall där den är känd varierar mellan 440 och 2 700 kronor i månaden. Genomsnittet är 1 679 kronor. Detta kan förefalla lågt, men man måste taga hänsyn till att det gäller 16-, 17- och 18-åringar, av vilka många äro under utbildning i sitt yrke. Det finns också enstaka personer, som ej slutat grundskolan, men ha förlängd pryo av någon anledning, vilket ger en ganska låg inkomst, Många andra ha också okvalificerade arbeten. På detta tyder att den vanligaste yrkesbeteckningen är diversearbetare, 12 stycken. Till samma grupp hör de tre kyrkogårdsarbetarna, de båda mopedbuden, den ende bingovärden och den som är lokalvårdare.
    Vidare framgår av utredningarna, att nästan alla bo i föräldrahemmet. I de ganska få fall där utredningarna lämna uppgift om det ekonomiska förhållandet mellan föräldrarna och den unge verkar det vidare som om majoriteten av dem som ha inkomster lever gratis där. Frågan om tillgångar och skulder har behandlats ännu mera knapphändigt i utredningarna än inkomsterna. Endast i enstaka fall lämnas det någon uppgift om skulder, trots att man erfarenhetsmässigt har anledning att räkna med att i varje fall av de mera kvalificerade ungdomsbrottslingarna ha många både privat- och offentligrättsliga skulder. Beträffande eventuella tillgångar sakna 41 av 75 utredningar uppgift härom. Av de återstående 34 uppgiva 9 att tillgångar

310 Klas Lithnersaknas och 25 att gärningsmannen har tillgångar. Dessa bestå i fyra fall av bilar, i fyra av motorcyklar och i 11 fall av mopeder. Den ene bilägaren, som saknade körkort, ägde två bilar. Man har dock anledning att räkna med att betydligt flera av dem som fyllt eller närma sig 18 år äga bilar. Vidare har man skäl att räkna med att nästan alla 15- och 16-åringarna, där pojkarna som vanligt äro i stor majoritet över flickorna, ha mopeder. Numera är det nämligen både ett manbarhetsbevis och praktiskt taget en rättighet att få eller köpa en moped på 15-årsdagen. I de utredningar från SCN som beröra fritidssysselsättningar är också den vanligaste uppgiften förde yngre pojkarna "mekar med moppen". I de sex andra fallen äro tillgångarna icke specificerade. Två av fallen äro särskilt anmärkningsvärda beträffande de ekonomiska frågorna. Det ena gällde en person, som hade en månadslön av 2 500 kronor jämte traktamente, på vilket det, enligt vad som framgick, blev vissa överskott, och som uppgavs ha "mycket god ekonomi". Fem målsägande hade yrkanden mot honom på sammanlagt 10 749 kronor, och vidare fanns det en sjätte målsägande, vars anspråk ej hade preciserats. Fyra månader hade förflutit från förövandet av brotten, som i samtliga fall voro stölder med och utan inbrott. Det andra fallet gällde en person, som hade en månadsinkomst av 1 500 kronor och 6 000 kronor i tillgångar, däribland en bil. Skadeståndsyrkandet från en målsägande beträffande ett grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning uppgick till 9 895 kronor. Här hade det endast förflutit två månader från brottet till beslutet i åtalsfrågan, men SCN och gärningsmannen hade varit lika passiva som i det förra fallet.
    När det vidare gäller SCN:s utredningar och yttranden, härrörde dessa från 15 olika nämnder. 33 kommo från Blekinge län, 39 från Kronobergs och tre från andra län. Det största antalet från en och samma nämnd är 18. Endast i fyra utredningar av 75 har den utredande tjänstemannen eller praktikanten överhuvudtaget tagit upp skadeståndsfrågan till diskussion. I tre fall har diskuterats hur skadeståndet skall kunna betalas, och i det fjärde fallet har endast uppgivits att föräldrarna äro villiga att betala det.
    I intet av de 75 yttrandena till åklagaren i åtalsfrågan har skadeståndsfrågan överhuvudtaget berörts av SCN. I intet av de 75 besluten ha några föreskrifter jämlikt 27 § 1 st. BVL heller meddelats. En mindre del av besluten innebär dock att nämnden icke finner lagen tillämplig, och följaktligen kunna då ej heller några föreskrifter meddelas.
    Nämndernas förslag i åtalsfrågan innebära åtal i fyra fall och åtalseftergift i 71 fall. Mitt beslut har blivit åtal i 29 fall, däribland de nyssnämnda fyra, och åtalseftergift i 46 fall.
    Det är följaktligen med gott samvete som jag med stöd av denna lilla undersökning anser mig kunna konstatera att målsäganden är fågelfri i de sociala centralnämndernas ögon.
    Man kan då undra, vilka reaktionsmedel en målsägande med skadeståndsyrkanden, som ej lyckas åstadkomma en frivillig betalning, har mot denna praxis. Man kan då först konstatera, att begäran från målsäganden om överprövning av beslut om åtalseftergift jämlikt LUL enligt min erfarenhet aldrig förekommer i praktiken.3

 

3 Se Lithner, Överprövningsinstitutet och dess berättigande, SvJT 1973 s. 719—30, särskilt s. 720.

Är målsäganden fågelfri? 311    Nästa alternativ är enskilt åtal, som likaledes — såvitt jag kunnat iakttaga — aldrig förekommer i denna situation. Enligt åtalsrättskommitténs färska betänkande SOU 1976: 47 Färre brottmål finns det ingen statistik på denna punkt, men fallen torde vara mycket sällsynta.4
    Nästa alternativ är att yrka skadestånd i tvistemåls ordning. Detta torde också vara mycket sällsynt, både från enskild målsägande och från försäkringsbolag, som utbetalar ersättning.
    Om man slutligen ser på hur denna kommitté vill lösa problemet, finner man att dess förslag innebär, att målsägandens subsidiära åtalsrätt avskaffas. Skälet är att den s. k. upprättelsefunktionen förlorat sin betydelse i den moderna kriminalpolitiken och att den s. k. kontrollfunktionen bättre fullgöres genom begäran om överprövning hos överordnad åklagare. Eftersom förslaget också innebär att åtal skall väckas i ett betydligt mindre antal fall än förut, innebär detta, att målsägandens möjlighet att få sin skadeståndstalan utförd av åklagaren på tjänstens vägnar skulle gå förlorad i en stor del av fallen. Om förslaget genomföres, skulle sålunda målsägandens ställning försämras ytterligare.


Klas Lithner

 

4 Betänkandet s. 323.