Arbetsdomstolen femtio år

 

Av ordföranden i arbetsdomstolen HANS STARK

 

Arbetsfredslagstiftningen från år 1928 — de numera av medbestämmandelagen och arbetstvistlagen ersatta lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol — uppfattades otvivelaktigt vid sin tillkomst som ett mycket betydelsefullt steg i utvecklingen på det kollektivavtalsrättsliga området. Kollektivavtalet som ett medel att normera de anställdas arbetsvillkor och att reglera förhållandet mellan de avtalsslutande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna inbördes var visserligen sedan länge ett ganska väl utvecklat instrument i rättslivet. Ett centralt offentligt skiljedomsinstitut för kollektivavtalstvister hade också sedan ett tiotal år stått till parternas förfogande för slitande av uppkommande tvistefrågor genom opartisk medverkan. Det i grunden nya låg därför inte så mycket i att spelreglerna för organisationernas och deras medlemmars handlande fastställdes i lag. Det avgörande för opinionsbildningen vid lagstiftningens tillkomst var i stället att inrättandet av arbetsdomstolen kunde uppfattas som ett direkt och allvarligt intrång från samhällets sida i arbetsmarknadsparternas rätt till självbestämmande.
    Som bekant hade LO avstyrkt förslaget till arbetsfredslagstiftning. Detta skedde främst med hänvisning till att enligt LOs mening arbetsmarknaden gagnades bäst av att kollektivavtalsrätten fick utvecklas utan laglig reglering. Organisationernas principiella inställning att kollektivavtalen skulle hållas i helgd ansågs av LO utgöra en tillräcklig garanti för en sund utveckling på arbetsmarknaden. Man litade uppenbarligen inte på arbetsdomstolens förmåga till neutralitet i den ständigt pågående kampen på arbetsmarknaden för tillgodoseende av den egna gruppens intressen.
    Även på arbetsgivarsidan satte man säkert avgörande tilltro till organisationernas egen förmåga att utan statlig inblandning lösade huvudsakliga problem som kunde uppstå. Den närmaste framtiden skulle för övrigt visa att organisationerna hade en gemensam uppfattning att man hellre borde lita till avtalslösningar än lagstiftning. Jag syftar på det mellan SAF och LO år 1938 ingångna s. k. Saltsjöbads-avtalet. En väsentlig drivfjäder till detta avtals tillkomst var just att parterna ville undvika ingripande från lagstiftarens sida på områden där parterna fann det viktigt att själva bära ansvaret. När SAF ställde sig positiv till att kollektivavtalet

 

21—793355. Sv. Juristtidning

reglerades i lag och att arbetsdomstolen inrättades såg man ändock saken på ett annat sätt än LO. Man betraktade det som en naturlig följd av utvecklingen på arbetsmarknaden och den utbredning kollektivavtalen hade fått att samhället skulle tillhandahålla ett neutralt samhälleligt organ för slitande av tvister som inte kunde lösas förhandlingsvägen. Särskilt tillmätte SAF fredspliktsreglerna betydelse. Part skulle ha möjlighet att genom hänvändelse till domstol hindra motpart från att vidta stridsåtgärd i syfte att ändra gällande avtal eller för att genom egen kraft uppnå viss av den angripande parten önskad lösning av en rättstvist. Arbetsdomstolen uppfattades som ett mer eller mindre självklart led i ett grundläggande arbetsrättsligt rättssystem inom vilket organisationerna i övrigt hade att verka fritt. Domstolen betraktades tydligtvis inte av arbetsgivarsidan som något hot mot organisationernas suveränitet.
    Med hänsyn till den reaktion som lagförslaget väckt hade man kunnat vänta sig en reserverad hållning från fackföreningsrörelsens sida till arbetsdomstolens verksamhet. Så blev i stort sett inte fallet. Framträdande fackföreningsledare lät sig i december 1928 utses till ledamöter och ersättare i domstolen. Ett uttryck för den särskilda betydelse arbetsgivarsidan tillmätte domstolens verksamhet står att finna i att såväl verkställande direktören som vice verkställande direktören i SAF tog plats som ordinarie ledamöter i domstolen under dess första tid. Man kan iaktta att arbetstagarsidans ledamöter hämtades från fackförbunden och oftast hade ställningen som förbundsordförande, medan alltså arbetsgivarsidans ledamöter i första hand kom att tas från SAFs ledning. Det är först på de senaste åren som någon företrädare för LO har tjänstgjort som ledamot i arbetsdomstolen. Denna skillnad i representation är dock sannolikt inte något uttryck för att SAF och LO betraktat arbetsdomstolen på olika sätt. Förmodligen ansågs tidigare verksamheten i arbetsdomstolen helt ligga inom fackförbundens kompetensområde och inte inom LOs.
    Det är intressant att se att fackförbunden inte heller drog sig för att anlita domstolen genom att stämma in tvister. Målen i arbetsdomstolen nådde redan under de första åren av domstolens existens så höga tal att domstolen endast med mycket stor möda kunde lösa sina uppgifter med den organisation som stod till förfogande. Sannolikt visar detta att domstolen kom att anlitas i betydligt större utsträckning, blev "populärare", än vad lagstiftaren hade räknat med. Arbetstagarpart stod som kärande i inte mindre än omkring nio tiondelar av de instämda målen. Denna

siffra kom att gälla under en lång följd av år. Skiljeklausuler var nästan obegränsat tillåtna även i det nya systemet men fick likväl ett i det stora hela mycket litet tillämpningsområde efter arbetsdomstolens inrättande. Såväl måltillströmningen till domstolen under de första åren som obenägenheten att gå vid sidan av arbetsdomstolen genom anlitande av skiljeförfarande synes ge belägg för att arbetsdomstolen när den väl hade inrättats förvånansvärt snabbt accepterades av parterna.
    Mot denna bakgrund kan vara anledning att ställa frågan om sättet för konfliktlösning på arbetsmarknaden ändrades på något mera påtagligt sätt genom inrättandet av arbetsdomstolen. Skedde en förskjutning från slitande av tvister genom förhandlingsupprörelse till avgörande genom rättslig prövning i arbetsdomstolen? Tabell 1 kan tjäna som utgångspunkt för diskussionen.

 

Tabell 1 Antal mål och domar¹ under tiden 1929—1978

Period	1929 -33	1934 -38	1939 -43	1944 -48	1949 -53	1954 -58	1959 -63	1964 -68	1969 -73	1974 -78
Antal inkomna mål i genomsnitt per år	174	187	166	112	97	74	58	52	77	283
Antal domar i genomsnitt per år	144	150	127	91	60	43	37	32	38	134

 

¹ Här och i det följande avses med dom varje avgörande som är redovisat under särskilt nummer i publikationen Arbetsdomstolens domar.

 

 

Nyss anfördes att måltillströmningen de första åren kanske blev större än vad lagstiftaren hade tänkt sig. Man skall dock ha klart för sig att tvisterna i arbetsdomstolen även på den tiden utgjorde endast toppen av ett isberg. Det finns inte siffror tillgängliga som visar hur många tvister som anmäldes till förhandling mellan parterna på den kollektivavtalsreglerade sektorn av arbetsmarknaden. Det råder emellertid inget tvivel om att tvisterna som behandlades på lokal nivå fick räknas i tiotusental årligen och att tvister som inte löstes lokalt utan blev behandlade centralt mellan kollektivavtalsslutande parter uppgick till många tusental per år. Även under domstolens första tid var det alltså endast en bråkdel av tvisterna som fördes till arbetsdomstolen. Man kunde tänka sig att i samma mån som domstolen blev allmänt accepterad som en institution på arbetsmarknaden antalet tvister vid domstolen skulle öka. Part som vid förhandling ansåg sig inte i rimlig utsträck-

ning få gehör för sitt krav borde inte dra sig för att stranda förhandlingen och väcka talan vid arbetsdomstolen. Som framgår av tabell 1 blev utvecklingen den rakt motsatta. Målantalet kulminerade redan tidigt under 1930-talet och dalade sedan successivt för att från början av 1950-talet nå en mycket låg och förvånande konstant siffra år från år. Utvecklingen av målantalet blir än mer anmärkningsvärd om man tar i betraktande att under denna tid nya mycket betydande sektorer av arbetsmarknaden kom att bli reglerade genom kollektivavtal. För de privatanställda tjänstemännen inträffade detta under 1940-talet och fr. o. m. år 1966 öppnades möjlighet att sluta kollektivavtal för de offentliganställda tjänstemännen.
    Som torde framgå av tabell 2 kan heller inte påstås att de jämförelsevis fåtaliga tvister som under årens lopp har dragits under arbetsdomstolens prövning generellt sett har varit av principiell betydelse eller annars särskilt viktiga. Snarare torde det vara så att målen vid arbetsdomstolen inte skiljer sig anmärkningsvärt från ett tvärsnitt av de tvister som förekommer vid tvisteförhandling inom ramen för kollektivavtalens förhandlingsordningar.

 

Tabell 2 Domar i några slumpvis valda årgångar i Arbetsdomstolens domar

	1932	1942	1952	1962	1972
Tolkning av kollektivavtal och andra därmed jämförbara viktigare kollektiv- avtalsrättsliga frågor	104 (50 %)	56 (55 %)	24 (58 %)	21 (53 %)	13 (39 %)
Fredspliktsfrågor	21 (10 %)	4 (4 %)	1 (2 %)	4 (10 %)	8 (23 %)
Andra viktigare frågor	17 (9 %)	12 (11 %)	2 (5 %)	1 (2 %)	5 (15 %)
Övriga frågor	64 (31 %)	31 (30 %)	14 (34 %)	14 (35 %)	8 (23 %)
Hela antalet domar	206 (100 %)	103 (100 %)	41 (100 %)	40 (100 %)	34 (100 %)

 

 

Vad som hittills har anförts låter sig sammanfatta på följande sätt. Den häftiga kritiken från slutet av 1920-talet mot arbetsfredslagstiftningen och inrättandet av arbetsdomstolen tystnade förvånansvärt snabbt. Den fackliga rörelsen accepterade domstolen när den väl tillkommit och efter kort tid betraktade man domstolen som ett naturligt led i det arbetsrättsliga rättssystemet. Det kan nämnas att LO bereddes tillfälle att yttra sig över motioner vid 1939 års riksdag om upphävande av arbetsfredslagstiftningen. I sitt yttrande hemställde LO att utskottet skulle avstyrka bifall till motionsyrkandet. Redan kort tid efter domstolens inrättande kvarstod ingen egentlig skillnad i synen på arbetsdomstolen hos SAF och LO. Som naturligt är kritiserades domstolens domar mycket hårt i enskilda fall. Påtagligt är dock att parterna slog vakt om domstolen som institution. Samtidigt kan konstateras att i den mån farhågor hade funnits att arbetsdomstolens verksamhet skulle innebära ett intrång i organisationernas suveränitet så blev dessa inte infriade. Ser man endast till antalet mål som har prövats i arbetsdomstolen kan inte påstås att domstolen har spelat någon stor roll på tvistelösningsområdet. Effektiviteten i förhandlingsväsendet och parternas förmåga att lösa uppkommande tvister genom kompromisser försämrades inte genom tillkomsten av arbetsdomstolen.
    Självfallet finns det inte någon enkel förklaring till att utvecklingen blev den nu antydda. Många mera allmänna faktorer har säkert haft indirekt betydelse. Som exempel kan pekas på att gynnsamma förhållanden kom att råda på arbetsmarknaden under långa tider. Arbetslösheten kunde kraftigt begränsas. En betydande välståndsökning kom folkets breda lager till del. Med några få undantag kunde uppslitande, större arbetskonflikter undvikas. Samtidigt utvecklades relationerna mellan organisationerna på ett fördelaktigt sätt. Som yttre uttryck för detta kan pekas på tillkomsten av 1938 års Saltsjöbads-avtal och på företagsnämndsavtalen från år 1946.
    Om man begränsar synfältet till vad som har direkt med arbetsdomstolens verksamhet att göra, är det en faktor som mer än annat fick betydelse för uppfattningarna om domstolen. Domstolen kom från första början, säkerligen under starkt inflytande från de opartiska ledamöterna i domstolen, att tillämpa ett strängt rättsligt betraktelsesätt. Detta kom till uttryck inte bara i själva domarna utan även i de i varje fall till en början mycket talrika reservationerna. Mycken möda lades ned på att utmejsla och klargöra de rättsnormer som domstolen ansåg vara tillämpliga.

Uppfattningarna bröt sig givetvis i fråga om vad "gällande rätt" skulle anses ha för innebörd, men domarna blev likväl accepterade därför att de präglades av objektivitet. Hos arbetstagarsidan påverkades självfallet synen på domstolen i hög grad av det förhållandet att arbetstagarparten i målen så förhållandevis ofta helt eller till huvudsaklig del gick segrande ur striden. Genomsnittligt sett brukade arbetstagarsidan vara helt eller till huvudsaklig del vinnande i två av tre mål som stämdes in från den sidan.
    I debatten framskymtade tidigare ibland den uppfattningen att arbetsdomstolen saknade nämnvärd betydelse som instans i förfarandet för att lösa kollektivavtalsrättsliga tvister. Den tanken framfördes till och med att domstolen inte hade något större existensberättigande på detta område. Det förhållandet att endast ett mycket begränsat antal tvister förs till arbetsdomstolen och att tvisteföremålet ofta har förhållandevis begränsad betydelse utgjorde sannolikt en viktig utgångspunkt för sådana tankegångar. Dessa bygger emellertid enligt min mening på en felsyn. Domstolens avgöranden har framför allt en indirekt betydelse. Säkerligen är det ofta irrationella, slumpbetonade skäl som blir avgörande för om en tvist kan lösas genom förhandlingsuppgörelse eller om den dras under arbetsdomstolens prövning. Överraskande ofta synes sakfrågan ha begränsad betydelse för inblandade parter. Likväl tilldrar sig avgörandet och domskälens innehåll stor uppmärksamhet. I domstolens domar blir de spelregler som gäller för parterna i deras agerande på det arbetsrättsliga området prövade och klargjorda. Några exempel kan åskådliggöra det anförda. I domstolens praxis har utvecklats skilda principer för tolkningen av kollektivavtal. I mångt och mycket har domstolen därvid tillämpat normer som torde vara gemensamma för all avtalstolkning. I vissa hänseenden har dock den avtalstyp som kollektivavtalet utgör och de särskilda förutsättningar som ofta föreligger givit upphov till speciella tolkningsregler för kollektivavtalet. Det är givet att dessa regler tillmäts stor vikt på arbetsmarknaden. Reglerna ligger till grund för parternas bedömningar i tolkningstvister. De har också indirekt avsevärd betydelse för själva förhandlingsförfarandet. Tolkningsreglerna är ofta ett uttryck för domstolens syn i frågan hur en förhandlare bör uppträda vid avtalsslutandet. Ett annat exempel gäller tillämpning av kollektivavtalens förhandlingsordningar. Det har varit och är även i dagens läge utomordentligt vanligt att målen innehåller tvistefrågor rörande förhandlingsskyldighetens innebörd och omfattning eller förhandlingsordningarnas ofta mycket utvecklade preskriptionsbe-

stämmelser. Avgöranden av sådana frågor får ej sällan direkt betydelse för förhandlingsförfarandet.
    De kollektivavtalsslutande organisationerna på arbetsmarknaden har otvivelaktigt en mycket stark gemensam vilja att lösa uppkommande tvistefrågor genom förhandlingsuppgörelser utan anlitande av arbetsdomstolen. Det finns många skäl till detta, såsom tidsskäl, ekonomiska faktorer eller önskan att kunna på förhand överblicka den lösning tvisten får. Dessutom är det givetvis så att en uppgörelse i godo av kompromisskaraktär i allmänhetär gynnsam för de fortsatta relationerna mellan parterna, medan en domstolsprocess nästan alltid verkar belastande särskilt för den eller de arbetsplatser tvisten rör. Samtidigt är det på det sättet att ett förhandlingssystem som tvistelösningsmetod fungerar bäst om balans råder mellan parterna.
    Denna balans understöds och upprätthålls om part vid tvisteförhandling alltid kan hänvisa till domstolsprövningen som en sista utväg för att uppnå en rimlig lösning av tvisten. Detta förutsätter i sin tur att domstolsförfarandet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Därvid har särskild betydelse att avgörandet kan förväntas inom rimlig tid och, framför allt, att rent rättsliga synpunkter blir vägledande vid domstolsprövningen, varigenom utgången blir i rimlig utsträckning förutsebar. Man skulle kunna säga att ju bättre arbetsdomstolen fungerar ur denna synvinkel desto effektivare blir förhandlingsväsendet och desto mindre antalet mål hos domstolen.
    Vad som nu har anförts får inte undanskymma att till arbetsdomstolen ibland hänskjuts tvistefrågor som har utomordentligt stor betydelse för parterna i målet.
    De synpunkter som i det föregående har lagts på arbetsdomstolens verksamhet har utan vidare tillämplighet långt in på 1970-talet. I själva verket är det anmärkningsvärt hur utomordentligt stabila förhållandena i arbetsdomstolen har varit från 1940-talet fram till mitten av 1970-talet. I det följande kommer att översiktligt redovisas vad som har inträffat under de senaste åren. Ett försök skall göras att besvara frågan i vad mån de förändringar som inträffat har påverkat förutsättningarna för dömandet i arbetsdomstolen.
    Redan här bör understrykas att det ännu är för tidigt att dra några säkra slutsatser i denna fråga. Alltför kort tid har förflutit för att man skall kunna se några tydliga linjer i utvecklingen. Det kan dock ha sitt intresse att redovisa hur läget är och vilka bedömningar som kan göras under själva brytningsskedet. De omdömen

som fälls är givetvis färgade av den egna subjektivt präglade inställningen. Jag försöker dock att lämna fakta i så stor utsträckning som sådana finns något så när lätt åtkomliga.
    Upptakten till förändringen av arbetsdomstolens verksamhet var det intensiva lagstiftningsarbete på det arbetsrättsliga området som påbörjades med ingången av 1970-talet. Arbetet inleddes med att den s. k. åmanska utredningen tillsattes i slutet av år 1969 med uppgift att utreda frågorna om ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen. Ett par år senare inledde arbetsrättskommittén sitt arbete. Kommitténs uppdrag var att göra en allmän översyn av arbetsfredslagstiftningen. Utredningsarbetet avkastade efter hand lagförslag av genomgripande karaktär. Förslagen ledde ganska omgående till lagstiftning. För arbetsdomstolens del kom den 1 juli 1974 att få särskild betydelse genom den lagstiftning som trädde i kraft då. På det processuella området ersattes lagen om arbetsdomstol av lagen om rättegången i arbetstvister. I materiellt hänseende märks särskilt lagen om anställningsskydd, lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Något år senare, den 1 januari 1977, trädde lagen om medbestämmande i arbetslivet i kraft. Sistnämnda lagsiftningsärende innefattade också en genomgripande förändring av den offentliga sektorns arbetsrättsliga lagstiftning genom tillkomsten av lagen om offentlig anställning. I det sammanhanget finns också anledning att nämna den lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet som trädde i kraft den 1 januari 1976. Som bekant genomfördes vidare fr. o. m. den 1 januari 1978 en ny semesterlag.
    I tre huvudsakliga hänseenden påverkades arbetsdomstolen av den nya lagstiftningen. För det första vidgades domstolens behörighet från att tidigare ha gällt i huvudsak endast kollektivavtalsrättsliga tvister till att avse arbetsrättsliga tvister över huvud taget. I samband därmed blev arbetsdomstolen överinstans till tingsrätterna för en viss del av arbetstvisterna. För det andra kom målen att i avsevärt mycket större utsträckning än förut gälla tolkning och tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning. För det tredje växte antalet mål i arbetsdomstolen kraftigt, vilket krävde att domstolens organisation och verksamhetsformer ändrades.
    Tabellerna 3—6 ger en uppfattning av hur den nya lagstiftningen har påverkat verksamheten i arbetsdomstolen.

Tabell 3 Arbetsdomstolens vidgade behörighet

	1974	1975	1976	1977	1978
domar i mål om kollektiv- avtal, kollektiv- avtalsrätt, föreningsrätt	51 (86 %)	36 (42 %)	38 (28 %)	86 (39 %)	81 (48 %)
Domar i andra mål	8 (14 %)	50 (58 %)	97 (72 %)	137 (61 %)	88 (52 %)
Summa domar	59	86	135	223	169

 

 

Tabell 4 Instanssystemet

	1974	1975	1976	1977	1978
domar i mål som AD handlagt som första domstol	59 (100 %)	79 (92 %)	122 (90 %)	198 (89 %)	141 (83 %)
domar i mål som AD handlagt som fullföljds- instans	—	7 (8 %)	13 (10 %)	25 (11 %)	28 (17 %)
summa domar	59	86	135	223	169

 

 

Tabell 5 Domar angående den nya arbetsrättsliga lagstiftningen

	1974	1975	1976	1977	1978
anställnings- skyddslagen	3	24	65	75	43
Förtroende- mannalagen	—	2	4	9	4
Studieledig- hetslagen	—	—	—	1	1
Diciplin- ansvaret	—	—	—	4	1
Medbestäm- mandelagen (ej förenings- rätt och freds- plikt)	—	—	—	7	31
Summa	3	26	69	96	80

 

Tabell 6 Mål angående anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen (ej föreningsrätt och fredsplikt) i förhållande till hela målantalet

	1974	1975	1976	1977	1978
Anställnings- skyddslagen	27	122	134	87	60
antal procent	20 %	46 %	43 %	27 %	26 %
Medbestämman- delagen	—	—	—	34	50
antal procent	—	—	—	10 %	22 %
Summa LAS och mbl	20 %	46 %	43 %	37 %	48 %
Hela mål- antalet	132	264	311	328	230

 

 

Av tabell 3 framgår att de måltyper som tidigare var helt dominerande i arbetsdomstolen och som utgjorde domstolens enda uppgift när den inrättades (främst tolkning och tillämpning av kollektivavtal samt tillämpning av kollektivavtalslagen) numera svarar för mindre än hälften av det totala antalet domar. Tabellerna 4 och 5 visar att det är mål om tillämpning av den nya arbetsrättsliga lagstiftningen som svarar för nästan hela nytillskottet av mål. Det bör dock uppmärksammas att domarna rörande kollektivavtal m. m. ökade väsentligt åren 1977 och 1978. Härtill har bidragit dels en mindre ökning av stridsåtgärdsmålen, dels verkan av reglerna om arbetstagarsidans tolkningsföreträde enligt 35 § medbestämmandelagen i lönetvister.
    Målen som arbetsdomstolen har att handlägga som fullföljdsinstans har hittills betytt klart mindre än väntat för domstolens arbetsbörda. Som framgår av tabell 4 (jfr även tabell 9) är dock denna kategori i växande. Rent arbetsmässigt ger dock ett överklagat mål genomsnittligt sett betydligt mindre arbete än ett mål som domstolen handlägger som första domstol. De procenttal som anges i tabell 4 är därför på intet sätt representativa för hur de båda målkategorierna förhåller sig till varandra arbetsbördemässigt.
    Vad närmare gäller målen angående den nya arbetsrättsliga lagstiftningen framgår att målen angående tillämpning av anställningsskyddslagen på kort tid blev en mycket stor målgrupp i arbetsdomstolen. Målantalet kulminerade dock under år 1976 och därefter har skett en kraftig tillbakagång. Denna beror till en

del på de ändrade behörighetsregler som genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1977 men är mycket märkbar även bland målen som domstolen handlägger som första domstol. Tabell 7 belyser det nu sagda.

 

Tabell 7 Domar angående ny arbetsrättslig lagstiftning i och utom kollektivavtalsförhållande

	1974	1975	1976	1977	1978
domar i kol- lektivavtals- förhållande	7 (12 %)	20 (23 %)	47 (35 %)	64 (28 %)	47 (28 %)
domar utom kollektivavtals- förhållande	—	12 (14 %)	27 (20 %)	35 (25 %)	18 (11 %)
Samtliga domar	59	86	135	223	169

 

Det är anmärkningsvärt att se hur nedgången av antalet mål angående anställningsskyddslagen har motsvarats av en nästan lika stor uppgång av antalet mål rörande medbestämmandelagen. Härvidlag är emellertid att observera att det inte föreligger någon tendens till fortsatt ökning av antalet medbestämmandemål. Detta framgår av tabell 8.

 

Tabell 8 Mål angående medbestämmandelagen (ej föreningsrätt och fredsplikt)

1977                                                                   1978

	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.	1 kv.	2 kv.	3 kv.	4 kv.
Antal mål under kvartalet	7	4	12	11	14	15	12	9

Någon fortsatt betydande ökning av antalet mål rörande den nya arbetsrättsliga lagstiftningen synes inte vara att vänta. Snarare kan man tro på en utplaning av målantalet eller till och med en viss nedgång.
    Arbetsdomstolens vidgade behörighet och det kraftigt ökade inslaget av mål om tolkning och tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning medförde som redan påvisats att antalet mål ökade högst väsentligt. Ökningen var påtaglig redan tidigt på hösten 1974. Måltillströmningen påverkades även av en ökad benägenhet överhuvud taget att underkasta arbetsrättsliga tvister rättslig prövning. Som redan påpekats inträffade dock fr. o. m. senare delen

av år 1977 en avmattning i måltillflödet. Det är givetvis svårt attsäga om detta förhållande är uttryck för någon bestående utvecklingslinje. För egen del lutar jag dock åt att så är fallet. Några sammanfattande siffror om mål och domar i arbetsdomstolen redovisas i tabell 9.

 

Tabell 9 Mål och domar i arbetsdomstolen

	1960-1973	1974	1975	1976	1977	1978
Mål i ad som första domstol fullföljdsinstans	62   —	132   3	264   19	311   39	328   39	230   51
summa	62	135	283	350	367	281
domar	35	59	86	135	223	169
avgjorda mål	60	118	207	278	429	315

 

Det kraftigt ökade antalet mål har medfört att arbetsdomstolens organisation och verksamhetsformer har ändrats väsentligt. Genom arbetstvistlagen gavs stöd i lagstiftningen för förändringarna. Dessa genomfördes successivt under en två årsperiod räknat från lagens ikraftträdande den 1 juli 1974. Den mest påtagliga yttre förändringen är att ledamotskretsen har vidgats väsentligt. Sålunda finns numera tre heltidsanställda ordförande mot tidigare endast en. I ungefärligen samma mån har ledamotsantalet i övrigt utökats.
    Målen fördelas mellan de tre ordförandena helt slumpmässigt på det sättet att vart tredje inkommande mål tilldelas viss ordförande. Mål flyttas över från en ordförande till en annan i huvudsak endast när mål har sådant samband med annat mål att gemensam handläggning sker. Sjukdom eller annat förhinder kan givetvis också föranleda att en ordförande tar över annan ordförandes göromål.
    Domstolen sammanträder till huvudförhandling tre dagar i veckan, tisdag, torsdag och fredag, i den mån måltillströmningen kräver det. Tidigare sammanträdde domstolen endast en dag i veckan. Ledamöterna är för ett år i taget indelade för tjänstgöring viss fast veckodag. För ordförande gäller dock inte någon sådan fast indelning. Ledamot kallas till tjänstgöring i den mån mål är utsatt till huvudförhandling och målet är av sådan karaktär att ledamoten är behörig att tjänstgöra med hänsyn till de sammansättningsregler som gäller. Vid sidan av den traditionella sjuman-

nasammansättningen förekommer numera även vid huvudförhandling en tremannasammansättning (ordföranden samt en arbetsgivar- och en arbetstagarledamot) i mål av enklare beskaffenhet. Det bör tilläggas att arbetsdomstolen också har möjlighet att avgöra mål på handlingarna. Denna ordning infördes den 1 juli 1977 och tillämpas i enstaka fall. Arbetsdomstolen kan numera också sammanträda i plenum. Detta har ännu inte tillämpats.
    Arbetsdomstolens kansli har byggts ut relativt kraftigt. Vid kansliet tjänstgör för tillfället (den 1 april 1979) vid sidan av ordförandena följande personal: en avdelningsdirektör med administrativa och vissa dömande uppgifter, sex sekreterare med hovrättsfiskalskompetens eller likvärdiga meriter, en notarie, tre assistenter, två kansliskrivare, en kontorist och en expeditionsvakt. Vid mitt tillträde som ordförande i arbetsdomstolen hösten 1973 bestod personalen av en ordförande, två sekreterare, en assistent, två kontorister och en expeditionsvakt. Domstolen har erhållit utvidgade kontors- och förhandlingslokaler i byggnaden Stora Nygatan 2 A och B i Gamla Stan i Stockholm. Domstolen disponerar numera två sammanträdeslokaler för huvudförhandling, varav den ena rymmer närmare hundra åskådarplatser, samt tre rum för förberedelser.
    Hur har då de nu i stora drag redovisade förändringarna påverkat dömandet i arbetsdomstolen? Tar man först i betraktande det förhållandet att arbetsdomstolens behörighet har vidgats till att avse nya målkategorier har redan påpekats att målen rörande den nya arbetsrättsliga lagstiftningen har betytt mest. Betydelsen av att arbetsdomstolens behörighet har vidgats till att avse arbetstvister i allmänhet bör också framhållas. Det skulle ha kunnat ligga något negativt i att målen med rent kollektivavtalsrättslig prägel inte har en lika dominerande roll som tidigare. Så har enligt min mening inte blivit fallet. Det råder inget tvivel om att det har varit fruktbärande för arbetsdomstolen att numera få verka som prejudikatinstans över hela det arbetsrättsliga fältet.
    Det mycket kraftiga tillflödet av mål angående tillämpning av anställningsskyddslagen hotade för en tid att på ett negativt sätt dominera dömandet i arbetsdomstolen och överskugga andra minst lika viktiga uppgifter. Som framgår av de förut redovisade siffrorna är bilden i det avseendet nu radikalt förändrad och i dagens läge råder god balans mellan skilda målkategorier. Allmänt sett kan sägas att det har varit och är en utomordentligt stimulerande uppgift att ta del i dömandet angående den nya arbetsrättsliga lagstiftningen. Jag återkommer till den sidan av verksamheten i det följande.

    Även erfarenheterna av det nya instanssystemet är positiva. Det bör nämnas att arbetsdomstolen genom den reformen har fått en helt unik ställning i svenskt domstolsväsende. Domstolen utgör på en gång dels första domstol som i nästan alla hänseenden verkar på samma sätt som en tingsrätt vid handläggning av dispositiva tvistemål, dels fullföljdsinstans som handlägger överklagade mål med tillämpning av rättegångsbalkens regler för hovrättsprocessen och dels prejudikatinstans med uppgift att vägleda rättsutvecklingen på ett betydelsefullt och dynamiskt område av rättslivet. Som utbildningsställe på det arbetsrättsliga och civilprocessuella området är arbetsdomstolen svår att överträffa. I tabell 10 ges vissa uppgifter om utgången i de från tingsrätterna överklagade målen.

 

Tabell 10 Ändringsfrekvensen i överklagade mål

	1975	1976	1977	1978
Tingsrättens avgörande fastställt helt eller till huvudsaklig del	6	11	16	21
Tingsrättens avgörande ändrat helt eller till huvudsaklig del	1	2	6	5
övroga avgöranden	—	—	2	2
hela antalet avgöranden	7	13	24	28

 

Arbetsdomstolen av i dag är en omstridd rättsinstans på ett helt annat sätt än som var fallet exempelvis på 1950- och 1960-talen. En bidragande orsak till detta är att domstolen numera som en väsentlig uppgift har att uttolka arbetsrättslig lagstiftning varom meningarna bryter sig starkt på arbetsmarknaden. Härvidlag är anställningsskyddslagen av särskild betydelse. Genom denna lag gav sig lagstiftaren för första gången på allvar in på det område där av hävd och enligt en konsekvent upprätthållen domstolspraxis arbetsgivaren har haft bestämmanderätten, dvs. vad som i kollektivavtal har angivits som arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet samt fritt anställa och avskeda arbetstagare. Mot bakgrund härav ligger i och för sig inget överraskande i att delade meningar råder såväl om lagstiftningen som om den efterföljande rättstillämpningen. Onekligen är det ett försvårande moment i arbetsdomstolens verksamhet att dess rättstillämpning sätts i fråga i den utsträckning som har varit fallet under senare tid.

    Det bör dock i sammanhanget framhållas att de meningsbrytningar som förekommer i den allmänna debatten rörande anställningsskyddslagens tillämpning inte i någon större utsträckning avspeglar sig i arbetsdomstolens domar. Undersökningar har visat att skiljaktiga meningar inte är talrikare i domar angående anställningsskyddslagen än beträffande andra måltyper. Dessutom är det påtagligt att ett betydande antal av de vägledande avgörandena på anställningsskyddslagens område är enhälliga. Detta talar för att den kritik som riktas mot domstolens rättstillämpning egentligen har lagstiftaren som adressat.
    Under en tid för något år sedan fanns anledning att befara att måltillströmningen till arbetsdomstolen skulle utvecklas på ett sätt som kunde leda till att domstolen inte skulle kunna fullgöra sina uppgifter ens med den nuvarande kraftigt utbyggda organisationen. Sådana bedömningar låg bakom den ändring av de processuella reglerna som infördes fr. o. m. den 1 juli 1977 och som var ägnad att bringa ned antalet mål i arbetsdomstolen som första domstol. Denna reform och utvecklingen i övrigt under de senaste åren har emellertid medfört att det i dagens läge inte finns några aktuella farhågor för att ramen för domstolens kapacitet skulle komma att sprängas. Inom domstolen upplevs detta som mycket gynnsamt. Samtidigt måste man vara medveten om att situationen kan ändras på kort tid. Det är därför domstolens strävan att hålla en hög beredskap. Det förhållandet att domstolen kunde klara den kraftiga måltillströmningen åren 1976 och 1977 utan att någon eftersläpning i dömandet uppstod ger emellertid tillförsikt inför framtiden. Under hela den aktuella tiden har inte under någon period förekommit att ett mål blivit liggande på grund av arbetsanhopning hos domstolen. Detta är en nödvändighet med hänsyn till målens karaktär.
    Utvecklingen på senaste tid ger visst stöd för antagandet att verksamheten i arbetsdomstolen nu utvecklas efter en ny linje. Antalet mål rörande den nya arbetsrättsliga lagstiftningen stagnerar eller minskar. Reformerna "sätter sig". Måltillströmningen i stort är också i sjunkande. Det är lockande att dra en parallell med den inledningsvis beskrivna utvecklingen under domstolens första tid. Arbetsmarknadsparternas benägenhet att företrädesvis söka lösa uppkommande tvister genom egna åtgöranden får måhända verkan även utifrån de ändrade förutsättningar som den nya arbetsrättsliga lagstiftningen har givit. Visar sig denna uttolkning av utvecklingen under senaste tid vara befogad, kommer arbetsdomstolen att åter inta en mera undanskymd men därför inte mindre viktig roll på arbetsmarknaden.