Varumärkesrätten i EG
Syftet med den europeiska ekonomiska gemenskapen är att skapa en gemensam marknad med fri rörlighet över gränserna för varor och tjänster. Detta syfte tillgodoses bl. a. genom regler som förbjuder tullar och andra restriktioner för handeln mellan medlemsstaterna och genom förbud mot konkurrensbegränsande åtgärder av skilda slag. Strävandena mot en integrerad marknad försvåras emellertid genom förekomsten av olika på nationell lagstiftning grundade immaterialrättsliga ensamrätter, däribland varumärkesrätten. Sådana rättigheter ger sin innehavare en sorts monopolställning inom det territorium där de gäller. Härigenom kan konkurrensen begränsas och hinder uppstå för fria varurörelser över gränserna.
I rättstillämpningen inom EG-staterna har man stött på en rad frågor om förhållandet mellan gemenskapsrätten och nationell varumärkesrätt, och i ett antal sådana fall har nationella domstolar vänt sig till EG-domstolen i Luxemburg med begäran om förhandsbeslut i frågor om tolkningen av Romfördraget. Domstolen har härvid liksom i andra sammanhang upprätthållit en starkt integrationsvänlig linje och hävdat gemenskapsrättens företräde framför medlemsländernas nationella rätt. I de första rättsfallen på området inriktades intresset främst på konkurrensreglerna i Romfördragets artikel 85. Tillämpligheten av dessa regler begränsas emellertid av att det måste föreligga någon form av bakomliggande överenskommelse. I de senaste årens avgöranden har i stället bestämmelserna om varornas fria rörlighet i artikel 30 och följande artiklar kommit i förgrunden.1
Artiklarna 30—34 i Romfördraget förbjuder bl. a. kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna och åtgärder med liknande verkan. I artikel 36 görs emellertid undantag från dessa regler för sådana restriktioner som motiveras av hänsyn till bl. a. skydd av industriell eller kommersiell äganderätt, däribland varumärkesrättigheter. Undantagsregeln kan dock inte legitimera restriktioner som utgör "ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning i handeln mellan medlemsstaterna". EG-domstolens prövning av frågor om konflikter mellan varumärkesrättigheter och gemenskapsrätten har i allmänhet gällt tillämpligheten av undantagsregeln i artikel 36. Domstolen har alltså haft att bedöma i vilken mån en varumärkeshavares på nationell lag grundade ensamrätt skall ges företräde framför den allmänna principen om fria varurörelser mellan medlemsländerna.
Eftersom artikel 36 är ett undantag från en av gemenskapsrättens grundläggande principer har domstolen menat att den skall ges ganska restriktiv tillämpning. Undantagsregeln får enligt domstolen åberopas endast så långt det påkallas för att skydda de befogenheter som utgör det
specifika innehållet i varumärkesrätten. Detta specifika innehåll är att varumärkeshavaren har ensamrätt att använda varumärket för en vara, när denna första gången förs ut på marknaden, och att han sålunda är skyddad mot att andra utnyttjar varumärkets goodwill genom att sprida varor som obehörigen har försetts med märket. När det gäller att bestämma räckvidden av varumärkeshavarens befogenheter har man att utgå från varumärkets centrala uppgift, som är att utgöra en garanti för varans ursprung. Den slutlige förvärvaren skall utan risk för sammanblandning kunna skilja varan från varor av annat ursprung.
Enligt domstolens sätt att se ligger det inte inom ramen för varumärkesrättens specifika innehåll att innehavaren skall ha befogenhet att bestämma över spridningen av de märkta varorna, sedan han har fört ut dem på marknaden. Domstolen har därför inte ansett det förenligt med Romfördragets regler om fria varurörelser att en varumärkeshavare utnyttjar sin ensamrätt inom ett land till att förhindra import av varor som har försetts med varumärket och förts ut på marknaden i ett annat EG-land av honom själv eller av annan med hans samtycke. Denna grundsats är i och för sig föga uppseendeväckande. Den stämmer i huvudsak överens med den s. k. konsumtionsprincip som gäller enligt nationell rätt i många länder och som för svensk del har accepterats av högsta domstolen i det s. k. POLYCOLOR-fallet (NJA 1967 s. 458). Ensamrätten anses "konsumerad" när den märkta varan har förts ut på marknaden av varumärkeshavaren.
EG-domstolen har emellertid inte stannat vid detta. I det den 4 juli 1974 avgjorda s. k. HAG-målet har den gått ett steg längre. Bakgrunden till domstolens avgörande var i korthet följande. Varumärket HAG för koffeinfritt kaffe innehades sedan början av 1900-talet av ett tyskt företag. Detta hade överlåtit rätten till varumärket för Belgien och Luxemburg till ett belgiskt dotterbolag. Efter kriget konfiskerades detta bolags tillgångar, inklusive varumärket, som fientlig egendom, och varumärket kom efter försäljning att innehas av ett belgiskt bolag, Van Zuylen Fréres. När det tyska företaget sedermera började marknadsföra sitt kaffe under varumärket HAG i Luxemburg väckte den belgiska varumärkeshavaren talan om varumärkesintrång vid nationell domstol där. Denna talan aktualiserade frågan om gemenskapsrätten tillät det belgiske företaget att åberopa sin varumärkesrätt för att hindra försäljning i Luxemburg av kaffe, som i Tyskland lagligen hade försetts med varumärket. Sedan tolkningsfrågan hade hänskjutits till EG-domstolen förklarade denna, att innehavaren av en varumärkesrätt i ett EG-land inte kan motsätta sig import dit av varor som lagligen har försetts med varumärket i ett annat EG-land, när de båda varumärkesrättigheterna har ett gemensamt ursprung. Denna princip gäller även om det inte längre finns något rättsligt eller ekonomiskt samband mellan varumärkeshavarna.
Domstolens avgörande i HAG-målet väckte åtskillig kritik. Man menade att det stred mot principen att varumärkets uppgift är att garantera varans kommersiella ursprung. Tillåts sidoimport i situationer av detta slag har ju konsumenterna inte längre någon säkerhet för att samma företag eller grupp av företag svarar för alla varor som säljs under ett visst varumärke. Häremot har anförts att det i första hand är själva uppdelningen av varumärkesrättigheten som på detta sätt äventyrar varumärkets funktion som ursprungsgaranti.
Avgörandet i HAG-målet rörde en situation av ganska säreget slag, som inte förekommer så ofta. Farhågor yppades emellertid för att avgörandet skulle visa sig vara början till en utveckling mot ett ännu starkare gynnande av principen om fria varurörelser på varumärkesskyddets bekostnad. Man fruktade att domstolen skulle ge denna princip företräde även vid konflikt mellan varumärken utan gemensamt ursprung. Dessa farhågor har emellertid inte besannats. Den 22 juni 1976 yttrade sig domstolen i ett mål, där innehavaren av de tyska varumärkena TERRA, TERRA FABRIKATE och TERRANOVA för byggnadsmaterial hade väckt intrångstalan med anledning av import från England av liknande varor, som där hade försetts med det engelska varumärket TERRAPIN. De tyska och engelska varumärkena hade inte något samband med varandra. Domstolen förklarade att Romfördragets regler om fria varurörelser i och för sig tillåter en varumärkeshavare i ett EG-land att förhindra import från ett annat EG-land av varor, som där lagligen har försetts med ett varumärke vilket kan förväxlas med varumärket i importlandet. En motsatt ordning skulle enligt domstolen innebära ett angrepp mot varumärkesrättens specifika innehåll. Det förutsätts dock att det inte föreligger någon konkurrensbegränsande överenskommelse mellan företagen eller något beroendeförhållande av juridisk eller ekonomisk art mellan dem och vidare att varumärkesrättigheterna har tillkommit oberoende av varandra.
En variant av HAG-fallet kom upp i tre mål, som avgjordes av EG-domstolen den 15 juni 1976. Skillnaden var att det här gällde import från stat utanför EG. Målen rörde varumärket COLUMBIA för grammofonskivor. Detta varumärke hade ursprungligen innehafts av ett amerikanskt bolag, som hade överlåtit rätten till varumärket för Europa till ett engelskt dotterbolag. Efter ett antal ytterligare överlåtelser hade varumärket för USA och vissa andra länder kommit att innehas av ett amerikanskt bolag, CBS, medan varumärkesrätten i samtliga EG-länder tillkom ett engelskt bolag, EMI. Något samband fanns inte mellan de båda bolagen. Då CBS började sälja grammofonskivor under varumärket COLUMBIA i flera EG-länder öppnade EMI intrångsprocesser. De nationella domstolarna inhämtade EG-domstolens yttrande rörande tolkningen av Romfördraget. Domstolen konstaterade att den i artikel 30 fastslagna principen om fria varurörelser gäller endast mellan medlemsländerna. Denna princip kan sålunda inte hindra den som innehar rätten till ett varumärke i alla EG-länder från att med stöd därav motsätta sig import från tredje land av liknande varor under samma varumärke. Frågan om varumärkena har gemensamt ursprung eller ej saknar härvidlag betydelse. Inte heller fördragets regler om den gemensamma handelspolitiken innebär enligt domstolen något förbud för medlemsstaterna mot att upprätthålla importhinder av nämnda slag. Däremot skulle ett åberopande av varumärkesrätten för att hindra sidoimport under vissa förutsättningar kunna innebära överträdelse av konkurrensreglerna i Romfördraget.
Det föreligger inte något avgörande där sidoimporten har skett från Sverige eller något annat land med liknande frihandelsavtal med EG. Det är dock knappast troligt att utgången i ett sådant fall skulle bli en annan. Syftet med dessa avtal är ju inte att skapa en gemensam marknad.
EG-domstolens sätt att resonera belyses ytterligare av två avgöranden från år 1978. I båda fallen var det fråga om parallellimport av läkemedel, utförd av det holländska företaget Centrafarm.
Det ena fallet, avgjort den 23 maj 1978, gällde varumärket VALIUM ROCHE, som i en rad länder innehas av det schweiziska Hoffman La Roche eller anslutna företag. Centrafarm inköpte varor under detta varumärke i England och sålde dem vidare i Tyskland. En sådan parallellimport är i princip tillåten enligt gemenskapsrätten. Varorna såldes emellertid inte i originalförpackning, utan Centrafarm hade packat om dem och sålde dem i egna förpackningar, försedda med varumärket och Centrafarms firma. Domstolen fann att en varumärkeshavare i princip har rätt att hindra sådant förfarande. Som skäl härför hänvisades till varumärkets uppgift att tjäna som en garanti för varans ursprung. I denna garanti ligger att den slutlige förvärvaren skall kunna vara säker på att varan inte har utsatts för något ingripande från annat håll utan varumärkeshavarens medgivande, och varumärkeshavaren bör kunna hindra varje utnyttjande av varumärket som kan äventyra denna garanti. Domstolen pekade emellertid också på risken för att en varumärkeshavare skulle kunna åstadkomma en förtäckt begränsning i handeln mellan medlemsstaterna genom att använda olika förpackningar i olika stater och med stöd av sin varumärkesrätt förhindra spridning av varor som har ompackats av annan. Med hänsyn härtill förklarade domstolen attensamrätten inte får åberopas, om 1. det står klart att innehavarens utnyttjande av sin varumärkesrätt, med hänsyn till hans system för marknadsföringen, skulle bidra till en konstlad marknadsuppdelning, 2. det är visat att ompackningen inte kan negativt inverka på varans beskaffenhet, 3. varumärkeshavaren på förhand underrättas om marknadsföringen av den ompackade varan samt 4. det på den nya förpackningen anges vem som har utfört ompackningen.
I det andra fallet, avgjort den 10 oktober 1978, var bakgrunden följande. Ett amerikanskt företag, American Home Products, säljer i Benelux en viss typ av läkemedel under varumärket SERESTA och i England samma vara under varumärket SERENID D. Centrafarm köpte med varumärket SERENID D märkta varor i England och sålde dem vidare i Holland i förpackningar försedda med varumärket SERESTA. Ett sådant förfarande kunde enligt domstolen förhindras av den holländske varumärkeshavaren. Varumärkets ursprungsangivande funktion kan nämligen äventyras om inte varumärkeshavaren förbehålls ensamrätten att förse varan med sitt varumärke. Domstolen framhöll emellertid också att en företagares användning av skilda varumärken för samma vara kan utgöra led i ett marknadsföringssystem som syftar till att åstadkomma en konstlad marknadsuppdelning. Om så är fallet är företagaren inte berättigad att hävda sin ensamrätt, eftersom detta skulle innebära en förtäckt begränsning i handeln mellan medlemsstaterna.
Den här gjorda genomgången visar att nuvarande ordning på varumärkesområdet inom EG är förenad med åtskilliga olägenheter. Gemenskapsrätten ingriper begränsande i de befogenheter som tillkommer en varumärkeshavare enligt nationell lagstiftning, samtidigt som förekomsten av ensamrätter grundade på sådan lagstiftning kan hindra de fria
varurörelser som det är ett av gemenskapens huvudsyften att slå vakt om. Integrationen skulle otvivelaktigt främjas genom ett enhetligt varumärkessystem för hela EG-området. Ett sådant system skulle också befria företagare som driver verksamhet i flera länder från att behöva arbeta med en rad skilda nationella rättigheter av växlande innehåll.
Det är mot denna bakgrund naturligt att man redan kort tid efter det att den europeiska ekonomiska gemenskapen hade bildats tog upp frågan om att tillskapa en enhetlig varumärkesrätt för hela gemenskapen. Arbetet inleddes i början av 1960-talet, och år 1964 förelåg ett första utkast till konvention om ett europeiskt varumärke. Härefter kom emellertid arbetet att avbrytas, och det togs inte upp förrän närmare tio årsenare, då motsvarande arbete på patentområdet började närma sig sin fullbordan. Sedermera har utvecklingen gått snabbare. EG-kommissionen har utarbetat ett nytt utkast till reglering, över vilket olika organisationer och institutioner har beretts tillfälle att yttra sig. Detta utkast har granskats av en expertgrupp med representanter för medlemsstaterna, och som resultat av denna genomgång framlades hösten 1978 ett andra utkast. Detta skall följas av en tredje version. Man räknar med att den skall överlämnas till ministerrådet som EG-kommissions förslag år 1980.
Sedan förslaget behandlats av Europaparlamentet skulle rådet, om inga speciella svårigheter tillstöter, kunna fatta ett slutligt beslut år 1983 och de nya reglerna träda i kraft något år senare. Tidsplanen är emellertid av naturliga skäl mycket osäker. En fråga som kan skapa problem rör regleringens rättsliga form. Kommissionen förordar att reglerna utfärdas i form av en förordning, som blir omedelbart bindande för staterna, men det finns på flera håll inom EG starka sympatier för att man här liksom på patentområdet väljer en konventionslösning. En sådan ordning tar längre tid att genomföra, eftersom den kräver både sammankallande av en diplomatisk konferens och en efterföljande ratifikationsprocedur.
Det förslag till förordning, som f. n. föreligger och som i sina huvuddelar kan väntas bli bestående innefattar en självständig och uttömmande reglering. Rätt till ett varumärke vinns genom registrering. Registrering kan ske bara för hela EG-området, och rätten kan överlåtas och upphöra bara för hela detta område. Rättsverkningarna av registreringen regleras uteslutande av EG-förordningen och inte till någon del av nationell rätt.
Registreringsförfarandet bygger på en kombination av officialprövning och invändningsförfarande. Registreringsmyndigheten kontrollerar ex officio att vissa allmänna registrerbarhetsvillkor är uppfyllda, men hinder som grundas på enskild rätt beaktas bara efter invändning. Det är inte alla sådana rättigheter som får göras gällande invändningsvis. I fråga om vissa rättigheter står bara hävningsmöjligheten till buds. Sedan märket efter registreringen har använts viss tid blir det emellertid "oangripbart", vilket innebär att hävning inte längre kan ifrågakomma av hänsyn till enskild rätt.
Ett centralt inslag i det föreslagna systemet är att varumärkesrättens bestånd och varumärkeshavarens befogenheter görs beroende av att märket används inom åtminstone någon del av EG-området. Underlåten användning medför att märket inte får åberopas som hinder mot registrering av förväxlingsbart märke eller som grund för hävning av registrering av sådant märke. Förnyelse av en registrering förutsätter att märket
har använts, och vidare kan underlåten användning utgöra grund för hävning av registreringen. Märkeshavaren kan dock i viss utsträckning åberopa att han har haft giltig orsak att inte använda märket. Som sådan orsak godtas emellertid bara sådant som beror på omständigheter utom varumärkeshavarens kontroll.
Förordningen arbetar med ett mera vidsträckt varumärkesbegrepp än den svenska lagen. Som varumärke kan sålunda registreras inte bara figurer, ord, bokstäver och siffror utan också släktnamn, färgkombinationer, varors och förpackningars form samt över huvud taget varje kännetecken som är ägnat att särskilja en näringsidkares varor eller tjänster från andras.
Förordningen medger också registrering av garantimärken och kollektivmärken. Med garantimärke avses ett märke som har till ändamål att garantera en varas ursprung, egenskaper, tillverkningssätt eller liknande och som får användas av olika näringsidkare under märkeshavarens kontroll. Till kollektivmärken räknas märken som innehas av sammanslutningar av näringsidkare och används av medlemmarna för att särskilja deras varor och tjänster. Vid registrering av garantimärke eller kollektivmärke skall också anges de bestämmelser som skall gälla för användningen av märket.
Registrering av EG-varumärken skall ske hos en särskild europeisk varumärkesmyndighet. Beslut i registreringsärende kan överklagas till en inom myndigheten upprättad besvärsavdelning, vars beslut i vissa fall kan överklagas till EG-domstolen. Registrering får sökas, förutom av medborgare och företag i EG-staterna, också av dem som tillhör andra medlemsstater i Parisunionen, däribland Sverige.
Som ett första led i registreringsprövningen kontrolleras om det förekommer något s. k. absolut registreringshinder. Hit hör att märket saknar distinktivitet, att det strider mot allmän ordning eller goda seder, att det kan förväxlas med statsvapen eller annat sådant skyddat kännetecken samt att det är ägnat att vilseleda allmänheten angående exempelvis varornas eller tjänsternas beskaffenhet, egenskaper eller geografiska ursprung. För att registrering skall vägras räcker det att hinder föreligger i något av medlemsländerna.
Om något absolut registreringshinder inte konstateras kungörs ansökningen, varefter tillfälle ges till invändningar. Invändningsfristen är fyra månader. Invändning kan gå ut på att det föreligger ett absolut registreringshinder eller ett s. k. relativt sådant hinder. Som relativt registreringshinder får åberopas äldre rätt till ett likartat varumärke. De rättigheter som beaktas i detta sammanhang är EG-märken, varumärken som är registrerade i någon medlemsstat eller föremål för internationell registrering med verkan i någon sådan stat, ansökningar om registrering av nämnda slag samt varumärken som är i Pariskonventionens mening notoriskt kända i någon medlemsstat. Registreringshinder föreligger om de båda märkena är likartade och avser likartade varor eller tjänster samt allmänheten till följd därav kan bli vilseledd rörande varornas eller tjänsternas ursprung. Andra rättigheter än de nu nämnda, t. ex. rätt till inarbetat varumärke, som inte är "notoriskt känt", rätt till firma eller mönster, namnrätt eller upphovsrätt, får däremot inte åberopas som registreringshinder.
Relativa registreringshinder beaktas inte ex officio av registreringsmyndigheten utan bara efter invändning. Myndigheten skall emellertid inför kungörandet av en registreringsansökan göra upp en förteckning över förväxlingsbara märken som förekommer i registret över EG-varumärken eller i något nationellt varumärkesregister eller i internationellt sådant register med verkan i något EG-land samt underrätta sökanden och resp. märkeshavare. Den som invändningsvis vill åberopa en äldre varumärkesrätt är, om märket har varit registrerat mer än fem år, skyldig att visa att det har varit i bruk under den senaste femårstiden. Om märket har använts endast för vissa varor eller tjänster anses det som registrerat bara för dem. Kravet på användning tillämpas i fråga om såväl EG-varumärken som nationella varumärken.
Registrering beviljas för tio år och kan förnyas för ytterligare tioårsperioder. Ett villkor för förnyelse är att innehavaren avger en försäkran att varumärket har använts under den senaste femårsperioden. Om det har använts bara för vissa varor eller tjänster förnyas registreringen endast för dem.
Registreringen ger märkeshavaren rätt att motsätta sig att annan använder samma eller liknande varumärke för samma eller liknande varor eller tjänster så att allmänheten kan bli vilseledd angående varornas eller tjänsternas ursprung. Ensamrätten omfattar emellertid inte sådana element i märket som i och för sig saknar distinktivitet. Varumärkesmyndigheten kan vid registreringen uttryckligen undanta sådana element från skyddet. Ensamrätten ger vidare inte märkeshavaren befogenhet att förbjuda annan att i näringsverksamhet använda sitt namn och sin adress eller uppgifter om tillhandahållna varors eller tjänsters art, användning, geografiska ursprung m. m.
Förordningen innehåller särskilda regler om konsumtion av varumärkesrätten. Innehavaren får sålunda inte förbjuda att märket används för varor som han själv eller annan med hans samtycke har fört ut på marknaden under varumärket inom eller utom EG-området. Undantag från denna regel gäller dels när marknadsföringen har skett utanför EG-området utan att märkeshavaren har haft möjlighet att i förväg kontrollera varans egenskaper, dels när varan har förändrats sedan den fördes ut på marknaden.
Rätt till EG-varumärke kan överlåtas med eller utan samband med den rörelse till vilken det hör. Överlåtelsen kan avse alla eller vissa av de varor eller tjänster som registreringen omfattar men den måste gälla hela EG-området. Varumärkesmyndigheten kan vägra att registrera en överlåtelse, om det är tydligt att allmänheten som följd av överlåtelsen kan bli vilseledd angående varornas eller tjänsternas beskaffenhet, egenskaper eller geografiska ursprung.
Förordningen innehåller också vissa regler om varumärkeslicenser. En kontroversiell fråga har varit om licens skall få begränsas till viss del av EG-området. Som skäl mot sådana territoriella licenser har åberopats att de kan användas för att åstadkomma en konstlad marknadsuppdelning. Det nu föreliggande utkastet tillåter territoriella licenser. Licens kan alltså upplåtas för alla eller vissa varor eller tjänster och för hela EG-området eller del därav. En licenshavare som går utanför gränserna fördet område licensen omfattar kan emellertid inte drabbas av sanktioner
på varumärkesrättslig grund (däremot kan t. ex. skadestånd för brott mot upplåtelseavtalet komma i fråga). Varumärkeshavaren får nämligen åberopa sin ensamrätt mot licenshavaren bara när denne har överskridit den tid upplåtelsen avser eller använt märket för andra varor eller tjänster än licensen omfattar. Liksom vid överlåtelse kan anteckning i registret om licens vägras när det föreligger risk för att allmänheten vilseleds. Genom en särskild föreskrift har vidare upplåtaren av en varumärkeslicens i konsumenternas intresse ålagts att svara för att varornas eller tjänsternas sammansättning och egenskaper bibehålls efter licensupplåtelsen.
Rätt till EG-varumärke kan bringas att upphöra på olika grunder. En sådan grund är att märket — utan att det finns någon giltig ursäkt därför — inte har använts under en sammanhängande period av fem år. Registreringen skall då hävas såvida inte användningen har hunnit återupptas och pågå sex månader innan ansökan om hävning görs. Andra grunder för varumärkesrättens upphörande är att märket har degenererat, dvs. övergått till att bli en deskriptiv term, samt att det har blivit vilseledande. Hävning kan begränsas att gälla endast vissa varor eller tjänster, om grund för hävning föreligger endast beträffande dem. Registrering av garantimärke eller kollektivmärke kan hävas om innehavaren tillåter att märket används i strid mot registrerade bestämmelser för användningen.
Hävning kan vidare ske om märket har registrerats i strid mot ett absolut registreringshinder eller om det gör intrång i annan tillkommande äldre känneteckensrätt. Här tas hänsyn inte bara till sådana rättigheter som får åberopas i invändningsförfarandet utan också exempelvis till varumärkesrätt som grundas på inarbetning och till firmarätt. I princip krävs dock att det äldre kännetecknet var i bruk vid tiden för ansökningen om EG-registrering och att det alltjämt används. Som grund för hävning får vidare åberopas att märket gör intrång i upphovsrätt eller mönsterrätt eller att det innehåller annans namn eller porträtt och omständigheterna är sådana att detta kan skada dennes anseende. Nu berörda enskilda intressen får emellertid åberopas bara under en begränsad tid. Sedan EG-märket har varit i bruk under en sammanhängande tid av tre år efter registreringen är det nämligen i princip oangripbart från sådana synpunkter. En annan inskränkning i skyddet för äldre känneteckensrättigheter är att sådana rättigheter av rent lokal eller regional betydelse inte kan grunda hävning. Däremot kan rättighetshavaren motsätta sig att EG-varumärket används inom det område där hans rätt består. Förekomsten av en sådan rättighet kan med andra ord leda till att EG-varumärket inte får användas inom hela gemenskapens område.
Frågor om hävning av registrering av EG-varumärke prövas av varumärkesmyndigheten. Yrkande om hävning på grund av intrång i enskild rätt får väckas av den berörde enskilde. Yrkande om hävning på annan grund får väckas av envar enskild och dessutom av sammanslutningar som företräder näringsidkare eller konsumenter.
Mål om intrång i rätt till EG-varumärke handläggs av nationell domstol. Om svaranden i ett sådant mål framställer yrkande om hävning av EG-registreringen kan domstolen pröva detta yrkande och besluta om hävning. Domstolen kan emellertid också vilandeförklara intrångsmålet och bereda svaranden tillfälle att inom viss tid ta upp hävningsfrågan hos varumärkesmyndigheten.
En fråga som har väckt åtskillig diskussion är förhållandet mellan EG-reglerna och medlemsstaternas nationella varumärkeslagstiftning. Så länge denna lagstiftning består finns också risk för att nationella varumärkesrättigheter kan lägga hinder i vägen för fria varurörelser inom gemenskapen. Från integrationssynpunkt kan det därför framstå som önskvärt att helt avskaffa den nationella varumärkesrätten. Å andra sidan finns — alldeles bortsett från de stora politiska och juridiska svårigheter som skulle vara förenade med en så radikal förändring — flera skäl som talar för ett bibehållande av nationella varumärkesrättigheter vid sidan av EG-varumärkena. Ett mycket stort antal varumärken används bara inom en eller ett par medlemsstater och har inte något behov av skydd därutöver. Det skulle innebära en stark belastning på EG-registret och sannolikt också betydande kostnader för den enskilde om alla sådana märken skulle överföras dit. Vidare skulle många märken troligen få vägras registrering som EG-varumärken på grund av hinder, vilka beror på förhållanden i något annat medlemsland än det där märket nu är registrerat och används.
I det nu föreliggande utkastet till förordning sägs att denna inte inskränker medlemsstaternas rätt att vidmakthålla sin nationella varumärkeslagstiftning. Tidigare utkast innehöll regler som innebar en viss diskriminering av nationella rättigheter. Dessa inslag är nu i stort sett borta. Däremot förbjuds dubbelregistrering. Enligt en särskild föreskrift kan en person sålunda inte ha samma eller liknande märken skyddade både som EG-märken och som nationellt registrerade varumärken för samma eller liknande varor eller tjänster. Uppkommer en sådan situation förlorar den nationella registreringen sin verkan. Såvitt avser nationella registreringar som har tillkommit efter förordningens ikraftträdande består denna effekt även om EG-registreringen sedermera upphör.
Även om den föreslagna EG-förordningen inte direkt påverkar medlemsstaternas nationella varumärkeslagstiftning ligger det i sakens natur att den kommer att utgöra ett starkt incitament till staterna att försöka samordna denna lagstiftning och anpassa den till EG-rätten. På vissa punkter, exempelvis när det gäller användningstvånget, synes en sådan anpassning nästan ofrånkomlig. Även i fråga om vissa centrala begrepp torde en harmonisering vara i hög grad påkallad. Inom EG-kommissionen pågår, vid sidan av arbetet på EG-varumärkessystemet, arbete på ett direktiv till medlemsstaterna om harmonisering av deras nationella varumärkesrätt. Något utkast till sådant direktiv har ännu inte publicerats.
Utformningen av ett framtida EG-varumärkessystem är av betydelse också för utanförstående stater, särskilt sådana som har starka ekonomiska band med gemenskapen. Dit hör Sverige. Det är från svensk synpunkt angeläget att reglerna inte utformas så att de reser nya hinder för handelsutbytet mellan gemenskapen och utanförstående stater. För många svenska företag som driver verksamhet inom EG-området eller exporterar dit är det givetvis av stort intresse att varumärkesreglerna får en lämplig utformning. Med hänsyn särskilt till att många varumärkeshavare använder sina märken i flera länder är det vidare rent allmänt önskvärt att varmärkeslagstiftningen i olika länder är likartad. Om EG antar särskilda regler om varumärken och medlemsstaternas interna
varumärkeslagstiftning harmoniseras, kommer detta att utgöra ett starkt motiv för andra europeiska stater att anpassa sin lagstiftning till de regler som sålunda kommer att gälla. Med hänsyn till Danmarks medlemskap i EG är en sådan anpassning nödvändig för de nordiska lädernas del, om vi vill bibehålla den nordiska rättslikheten på området.
Mot bakgrund av överväganden av detta slag har EG:s arbete på varumärkesområdet tagits upp till behandling inom EFTA. Diskussionerna där har lett till kontakter med EG i syfte att utröna intresset för ett samarbete på varumärkesområdet. Detta skulle kunna ta sikte på en harmonisering av lagstiftningen och på någon form av institutionellt samarbete, närmast i fråga om registreringen av varumärken. Dessutom skulle det kunna ge EFTA-länderna tillfälle att framföra synpunkter på det föreslagna EG-systemet. EFTA:s initiativ torde i viss mån vara inspirerat av den framgång man hade med ett liknande initiativ på patentområdet. Den lösning det europeiska samarbetet har lett fram till där, meddels en "yttre" konvention, som står öppen för ett större antal stater och innehåller bl. a. regler om beviljande av patent, dels en "inre" konvention för EG:s medlemmar, innefattande en mer fullständig reglering, bygger på ett förslag som lades fram från EFTA:s sida.
Det är ännu för tidigt att säga vad EFTA:s initiativ kan leda till. Förutsättningarna för framgång är dock utan tvivel sämre än de var på patentområdet. Dels kommer initiativet i ett skede då EG-arbetet har fortskridit ganska långt, dels är de fördelar som står att vinna med en gemensam lösning betydligt mer ovissa. Frågor om vad som är en patenterbar uppfinning kan prövas enhetligt för flera länder, medan ett varumärkes registrerbarhet är beroende av språkliga och kulturella faktorer av skilda slag. Vad som är ett fullt godtagbart varumärke i ett land kan vara deskriptivt eller vilseledande eller stridande mot goda seder i ett annat. Dessutom måste allehanda nationella rättigheter beaktas vid prövningen av en ansökan om registrering av varumärke. Det förefaller föga troligt att man inom EG skall vara intresserad av att ytterligare komplicera registreringsförfarandet genom att öppna möjlighet att pröva också registreringshinder som kan föreligga i stater utanför gemenskapen. Redan nödvändigheten att beakta sådana hinder i alla medlemsstater skapar mycket stora problem. Om ett samordnat registreringsförfarande inte anses kunna innefatta någon hindersprövning kommer det inte att sträcka sig längre än redan existerande internationella konventioner, nämligen 1891 års s. k. Madridöverenskommelse om internationell registrering av varumärken och den år 1973 i Wien avslutade konventionen om registrering av varumärken (Trademark Registration Treaty, TRT), vilken dock ännu inte har trätt i kraft.
Medan sålunda förutsättningarna för en samordning mellan EG och andra europeiska stater i fråga om registrering av varumärken inte förefaller särskilt goda borde det finnas bättre utsikter för ett gynnsamt mottagande från EG:s sida av tanken på samarbete i syfte att harmonisera vissa delar av varumärkeslagstiftningen. En sådan harmonisering borde ligga i alla berörda parters intresse.
Anders Knutsson