Vem förstår domarna?
Under hösten 1977 redovisade jag i en uppsats vid Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet resultatet av en sociolingvistisk undersökning om förståelsen av svenska domar. Ett sammandrag av uppsatsen publicerades i häfte 1/1978 av tidskriften Språkvård och i nr 3/1978 av domstolsverkets informationsskrift. Uppsatsen refererades även i dagspressen och föranledde en del inlägg av jurister.
Svensk Juristtidning har bett mig att i en artikel sammanfatta mina synpunkter i belysning av den debatt som sålunda förekommit. Det gör jag gärna, i synnerhet som jag då får tillfälle att rätta en del missförstånd som har framskymtat i debatten.
Men först en kort redogörelse för undersökningen.
Syftet med undersökningen var att försöka få reda på om folk i allmänhet förstår svenska domstolars domar från senare tid och om förståelsen varierar med kön, ålder och utbildning. För undersökningen ställde jag samman ett intervjuformulär. I början av detta fick försökspersonen (fp) genom kryss ange sitt kön, sin åldersgrupp (I 18—25 år, II 26—45 år, III 46—67 år) och sin utbildning (I högst realskola-grundskola, II gymnasium eller motsvarande, III akademisk eller motsvarande). Sedan följer 10 meningar, som jag har hämtat från domar av högsta domstolen och regeringsrätten åren 1970—1972. Varje mening är viktig för förståelsen av domen. Domarna har meddelats i mål som i allmänhet rört människors personliga förhållanden. Alla meningarna innehåller något ord eller uttryck som är vanligt i juristspråket men som jag har trott vara främmande för människor i allmänhet. För varje mening har jag frågat om betydelsen av detta ord eller uttryck. Fp svarar genom kryssmarkering för ett av fyra alternativ. Av dessa alternativ är ett rätt medan åtminstone ett ligger långt från den rätta betydelsen, i vissa fall har det motsatt betydelse.
Testorden eller testuttrycken är följande: primärt, ådagalagts, gälda, klandrade beslut, förvunnen till ansvar för, påkallat, vederlag, solidariskt ansvar,obilligt, bestrida. Exempel på domsmeningar är följande två: "Lika med hovrätten finner Kungl. Maj:t D förvunnen till ansvar för dels dråp, dels otukt med barn, vilket brott är att anse som grovt." "Med den innebörd avtalet enligt Torstens påstående äger måste det med hänsyn till parternas förvärvsmöjligheter och ekonomiska förhållanden i övrigt samt till omständigheterna när det ingicks, anses uppenbart obilligt för Ulla."
Fp valde jag ut ur personregistret hos Kungsholms församling i Stockholm genom obundet, slumpmässigt urval bland personer födda tidigast 1908 och senast 1957. Sammanlagt 156 personer kom att ingå i det ursprungliga stickprovet. 124 av dessa besvarade intervjuformuläret. Församlingsbornas fördelning på ålder och kön stämmer tämligen väl överens med den för landet i övrigt. Andelen kvinnor är dock något större. När det gäller utbildning visade det sig att gruppen akademiker är något överrepresenterad jämfört med Stockholm i dess helhet, medan gruppen högst realskola-grundskola var underrepresenterad. Man kan alltså förmoda att resultatet av ordförståelseprovet har blivit bättre i undersökningen än om målpopulationen hade utgjorts t. ex. av hela Stockholm.
De valda testorden kan hänföras till två olika kategorier, nämligen ålderdomliga eller andra svåra ord (primärt, ådagalagts, gälda, påkallat, vederlag, obilligt, bestrida) samt fackuttryck (klandrade beslut, förvunnen till ansvar för, solidariskt ansvar). Fackuttrycken var svårast att förstå. Endast drygt 10 % av fp förstod att med "klandrade beslut" avsågs överklagade beslut. Mer alarmerande är dock att uttrycket "förvunnen till ansvar för", som används flitigt i brottmålsdomar, var obegripligt för nära halva antalet fp. I fråga om fp med högst realskola-grundskola var det 2/3 som inte förstod uttrycket. Även en del av de ålderdomliga orden beredde stora svårigheter. Knappt 1/3 av fp begrep innebörden av ordet "obilligt" — några trodde faktiskt att det betydde dyrt. Ord som "ådagalagts" och "påkallat" var det bara omkring hälften av fp som förstod såsom avsetts i domarna.
Resultatet av undersökningen kan sammanfattas i följande tabell.
| Rätt | man | kvinna | 18-25 | 26-45 | 46-67 | grund- skola | gymna- sium | akade- miker | totalt antal fp |
|---|
| 0 | 3 | 1 | 1 | | 3 | 4 | | | 4 |
|---|
| 1 | 1 | 3 | | | 4 | 4 | | | 4 |
|---|
| 2 | 7 | 1 | | 4 | 4 | 7 | 1 | | 8 |
|---|
| 3 | 6 | 4 | 3 | 2 | 5 | 8 | 2 | | 10 |
|---|
| 4 | 8 | 8 | 5 | 5 | 6 | 8 | 6 | 2 | 16 |
|---|
| 5 | 10 | 9 | 5 | 6 | 8 | 11 | 7 | 1 | 19 |
|---|
| 6 | 10 | 7 | 3 | 5 | 9 | 4 | 7 | 6 | 17 |
|---|
| 7 | 13 | 11 | 2 | 10 | 12 | 7 | 8 | 9 | 24 |
|---|
| 8 | 7 | 4 | 2 | 5 | 4 | | 1 | 5 | 11 |
|---|
| 9 | 8 | 1 | 1 | 5 | 3 | | 1 | 1 | 9 |
|---|
| 10 | 2 | | | 1 | 1 | | | 1 | 2 |
|---|
Undersökningen visade allmänt att det är svårt att förstå språket i domarna. Nästan hälften av de svar som lämnades var felaktiga. Med tanke på möjligheterna att gissa rätt var förmodligen andelen fp som inte förstod domsmeningarna ännu större.
Något säkert svar på frågan om förståelsen av domarna varierar med fps kön eller ålder gav inte undersökningen. Däremot visade den på ett slående sätt, att utbildningen är avgörande för möjligheten att förstå domarspråket. I högkunskapsgruppen, d. v. s. de som hade 8 rätt av 10, hamnade 4 % av fp med högst realskola-grundskola, 18 % av fp med gymnasium eller motsvarande och 42 % av fp med akademisk eller motsvarande utbildning.
Man frågar sig kanske varför jag valde testdomarna från de högsta domstolsinstanserna. Ojämförligt flera människor kommer ju i kontakt med de lägre instanserna. Två skäl var avgörande för mitt val. Det ena var av praktisk art. Domarna från högsta domstolen och regeringsrätten
är lätt åtkomliga i rättsfallssamlingarna Nytt Juridskt Arkiv resp. Regeringsrättens Årsbok. Men det andra skälet var viktigare. De båda högsta domstolarnas domar kan antas vara mera representativa för domarspråket än domar från enstaka underinstanser. Samtidigt föreställer jag mig att prejudikatinstansernas domar är mönsterbildande för de lägre instanserna, inte bara för lösningen av de juridiska problemen utan också förformuleringen av lösningarna.
Eftersom undersökningen visade att vanligt folk i hög grad missförstod testorden, ansåg jag mig i uppsatsen kunna konstatera att domarna skrivs så att de enskilda parterna i regel inte förstår dem. Jag framhöll att detta inte är acceptabelt, särskilt inte när det gäller sådana mål som rör partens personliga och inte endast ekonomiska förhållanden, såsom brottmål och familjemål. Efter att ha betonat, att jag inte menade att man skulle avstå från precisionen i språket i de fall när en precisering behövs, avslutade jag uppsatsen med följande ord. När man som i de valda domsmeningarna skriver ådagalagts, gälda, förvunnen till ansvar för, påkallat, vederlag, obillig och bestrida kostnaden i stället för visats, betala, skyldig till, behövligt, ersättning, orättvis resp. svara för kostnaden, så lägger man enligt min mening inte ett uns till precisionen i meningen. Däremot skapar man hos vanligt folk känslan att juristspråket är otillgängligt för dem. Det kan sägas att man genom att rensa ut de ålderdomliga orden gör språket mindre variationsrikt och därmed mindre njutbart. För min del tycker jag det är viktigare att språket förstås av dem som bör kunna förstå det.
Referaten av min uppsats i dagspressen uppkallade bl. a. kronofogden Sten Sjöholm i Helsingborg till ett inlägg i Sydsvenska Dagbladet. Han ansåg att det måste vara något fel i skolundervisningen, om den inte kan lära eleverna att fatta vanliga och ofta använda ords betydelse. Om anspråken ställs för lågt hotas hela vårt kulturella arv och vår standard som kulturnation, framhöll han. Och han fortsatte: "Institutionen för lingvistik borde väl om något vårda sig om språkets rykt och ans och hälsa varje yttring av stringens och formfasthet, sinne för satsmelodi och uttrycksvariation med glädje. En välformulerad dom — och det är nog alltjämt i flertal — är en rätt högtstående litteraturform och kan vara en ren njutning att ta del av. Det är en svår konst att skriva domar av denna goda kvalitet och det är dessbättre ogörligt att avfatta dem på något slags barnkammarspråk."
I en elegant och roande artikel i nr 4/1978 av domstolsverkets informationsskrift gav häradshövdingen Nils Källoff uttryck för liknande tankegångar. Han menar att vi snart är tillbaka vid stadiet innan språket uppstod och förmodar att tankar och önskningar då uttrycktes genom grymtningar och tecken. Och han säger avslutningsvis: "Det kan aldrig vara likgiltigt att vi till följd av självvald språkutarmning håller på att ställa generationer utan möjlighet att tillgodogöra sig världslitteraturen och — för den delen — hela den vetenskapliga litteraturen. Och detta istället för att sträva efter fortsatt förmåga till internationell samverkan och konkurrens, till fortsatt utveckling av språkinstrumentet. Ty grymtningar bidrar föga till framåtskridandet. Tankar måste alltfort kunna utbytas, internt och externt. Och — visst går det att vrida klockan tillbaka. Försök bara."
I samtal och diskussioner med andra jurister har jag också mött invänd-
ningen att man inte kan anpassa språket till de allra ordfattigastes ordförråd. Låt mig på en gång säga, att en sådan tanke är mig helt främmande. Allmänt sett delar jag den mening Artur Lundkvist uttryckt på följande sätt: "Att (som ibland sker) kräva förenkling och standardisering av språket till om möjligt en enda nivå är att missförstå saken. Som demokratisering skulle det medföra förödande nivellering i stället för eftersträvansvärd utveckling. Det skulle innebära en katastrofal utarmning för alla, eftersom det skulle beröva språket (och därmed människan) dess funktion som mångsidigt effektivt instrument, som specialiserat, nyanserat, förfinat utforsknings- och meddelelsemedel."1
Men det är att märka att Artur Lundkvist säger detta i ett försvar för författarens rätt att själv bestämma hur svårtillgängligt han vill skriva. Och med författaren avser han främst den som skriver skönlitteratur: dikter, noveller, romaner och liknande.
Författare av domar och andra officiella handlingar kan inte gärna tillerkännas samma frihet. De har i motsats till författare av skönlitteratur bestämda mottagare och de måste i varje fall ha ambitionen att skriva så att mottagaren förstår innehållet.
Vem skrivs då domarna för? Är det tillräckligt, att parternas juridiska medhjälpare och domare i andra domstolar förstår domen? I så fall är min undersökning meningslös. Men jag har utgått från att, åtminstone i mål som rör människors personliga förhållanden, domstolen måste ha ambitionen att domen skall kunna begripas av den enskilda parten. Och jag tycker mig ha fått gott stöd av domare som har skrivit om språkbruket hos domstolarna. Louis De Geer säger år 1853 i sin berömda skrift Om den juridiska stilen2: "Den förtjensten har dock Svenska domstolsstilen alltid haft, att icke utgöra en uteslutande tillhörighet för rättslärde och advokater, såsom i England, utan den har städse hos oss varit begriplig eller åtminstone ämnad att kunna begripas av det sunda förståndet äfven utan alla juridiska kunskaper." Enligt hovrättspresidenten Björn Kjellin har domstolarna genom rättegångsreformen 1948 ställts inför nya krav på att i sina domar ge ett riktigt, nyanserat och för allmänheten begripligt uttryck (min kurs.) för skäl och domslut.3
Professorn i allmän språkvetenskap i Lund Bengt Sigurd är mycket bestämd på den här punkten. Han säger: "Vi skall inte behöva nöja oss med att det finns texter så formulerade att man måste ha rättshjälp för att förstå dem. Vi skall inte, om saken gäller oss, behöva nöja oss med s. k. delgivningar som bara kolleger till delgivaren begriper. Detta innebär inte att fackspråk motarbetas, bara att fackspråk förbjudes när man talar till dem som inte är inne i det. Myndigheter måste sluta att skriva för varandra. Vissa myndigheter borde vara skyldiga att se till att deras budskap har gått fram till dem det angår. Det skulle då vara fråga om ett förståelsebevis motsvarande de nuvarande mottagningsbevisen."4
Enligt min mening kan man inte ställa så långt gående krav på domar. Språket i domen kan inte gärna anpassas till den språkliga nivå som den
enskilda parten i det individuella fallet befinner sig på. Däremot anser jag att domarna i möjligaste mån bör skrivas så att folk i allmänhet kan förstå dem. Jag inser att det kan vara svårt att åstadkomma detta och samtidigt uttrycka sig så att en jurist exakt förstår vad som avses. I uppsatsen har jag också betonat, att domsskribenterna måste få använda fackord och fackuttryck, när det är nödvändigt för att uppnå tillfredsställande precision. Men en genomgång av rättsfallssamlingarna från senare tid har gett mig intrycket, att man inte har bemödat sig tillräckligt att avstå från ord och uttryck som inte är gångbara i annat språk än juristspråket. Sådana ord som därutinnan, enär, förelupit, förmäles, förskylla (böter), förty, förvunnen, lända (till efterrättelse) och omförmäld är främmande även för högutbildade icke-jurister. Såvitt jag förstår hade dessa ord kunnat ersättas med vanliga ord.
En annan reflektion man gör vid läsning av rättsfallsreferaten är hur ofta man framför substantiv sätter sådana bestämningsord som ifrågavarande, förevarande eller omförmälda, när man hade kunnat vinna tillräcklig precisering genom att skriva substantivet i bestämd form. Redan Louis De Geer kritiserade detta missbruk av vad han kallade juridiska pronomina.
Med hänsyn till de begränsade resurser som stod mig till buds fick min undersökning formen av en ordförståelseundersökning. Jag är emellertid övertygad om att konstruktionen av meningarna har väl så stor betydelse som ordvalet för möjligheterna att förstå domarna. Ännu på 1950-talet kunde tre bagare få följande besked av regeringsrätten.
Vidkommande lokalerna för tillverkning av bageri- och konditorivaror, så hava klagandena väl icke bestritt att dessa lokaler äro behäftade med sådan brist att de böra utbytas mot nya,
men enär — vid det förhållande att hälsovårdsnämnden icke lagligen kan som villkor vid lokalers godkännande föreskriva att de innehavas av viss person — giltighet ej kan tillerkännas matvarustadgans bestämmelse om skyldighet att vid rörelses övergång till ny innehavare söka nämndens tillstånd till godkända lokalers fortsatta begagnande,
samt förty och med hänsyn till omständigheterna i målet förbudet att använda lokalerna för ifrågavarande ändamål icke bör träda i kraft förrän den 1 april 1951, då enligt klagandenas uppgift nya lokaler komma att vara färdigställda,
finner Reg.R:n skäligt att, med ändring av myndigheternas beslut jämväl i denna del av målet, förklara klagandena oförhindrade att intill sistnämnda dag bruka ifrågavarande lokaler för nuvarande ändamål. (RÅ 1951 ref. 7)
I rättsfallet RÅ 1955 ref. 49 har regeringsrättens dom samma konstruktion.
Även om detta sätt att skriva fyller högt ställda anspråk på stringens och formfasthet är det helt otillgängligt för vanligt folk. Man ger upp innan man har kommit halvvägs.
Sedan 1950-talet har otvivelaktigt en betydande utveckling skett mot ett enklare språk i domarna. Inte bara på det sättet att man har övergivit plural- och konjunktivformerna av verben utan också genom att meningarna har blivit kortare och substantiveringen minskat. Fortfarande använder man dock passiv form i onödigt stor utsträckning och långa attributiva bestämningar före substantivet är vanliga.
Emellanåt påträffar man också nu långa invecklade meningar. Följande är hämtad från en dom av regeringsrätten i januari 1978: "I målet
är fråga huruvida reservanställd, som vid ingången av kalenderåret efter det han fyllt 55 år fullgjort honom åliggande tjänstgöring för erhållande av den till 47-årsperioden hänförliga pensionen och som kan antagas komma att senare, genom fullgörande av ytterligare tjänstgöring, kvalificera sig för den högre pension, som hänför sig till 55-årsperioden, är berättigad att från och med ingången av nämnda kalenderår utfå den lägre pensionen intill dess han kan ha uppfyllt förutsättningarna för att erhålla den högre pensionen." Det skall dock sägas, att den enskilda parten i detta fall hade de bästa förutsättningar att följa det mest invecklade resonemang.
När jag hävdar att domarna bör skrivas så att vanligt folk kan förstå dem, så är det enligt min mening inte fråga om att anpassa sig till någon låg språklig nivå. Undervisning i svenska meddelas numera i gymnasiet inte bara på de linjer som motsvarar det tidigare gymnasiet utan även på de linjer som har avlöst yrkesskolan. Det betyder att efterhand en betydande del av allmänheten kommer att ha fått gymnasieundervisning i svenska. Och jag delar helt uppfattningen, att man bör kräva att den undervisningen bibringar eleverna ett någorlunda korrekt och nyansrikt språk. Om domarna skrivs så att folk som har tillägnat sig denna undervisning kan förstå dem, så tycker jag att domstolarna har gjort vad som ankommer på dem för att deras budskap skall gå fram.
Frågan är då om det i allmänhet är möjligt att skriva domar på denna språkliga nivå. Svaret har givits av justitierådet Gösta Walin i en intervju år 1970. Han framhöll, att han sedan länge i officiella skrivelser hade sökt använda ett enkelt och förståeligt språk och helt accepterar god tidningssvenska.5
Att använda ett sådant språk utan att förlora skärpan innebär otvivelaktigt ökade krav på juristerna. Jag tror att de därför måste få en särskild språkundervisning under studietiden på universitetet. En kurs i domsskrivning kan också lämpligen ingå i den utbildning av domare som sker i hovrätterna och kammarrätterna.
När Källoff uppmanar oss att försöka vrida klockan tillbaka, så tror jag att han menar att vi skall hålla på tills vi kommer 20—30—40 år tillbaka i tiden. Jag antar att han vill att vi skall sträva efter att återfå den svenskundervisning och den träning i att tillgodogöra sig texter av olika slag som gavs på den tiden.
Mycket kan säkert göras för att förbättra undervisningen i svenska, både i fråga om ordförrådet och beträffande grammatiken. Men man måste ha klart för sig att förutsättningarna för denna undervisning är helt andra nu än för 30 år sedan.
Tänk bara på vad det betyder att TV-tittande, radiolyssnande och läsande av serietidningar i stor utsträckning har trätt i stället för läsandet av god skönlitteratur. Det är nog inte så lätt som Källoff tycks föreställa sig att vrida klockan tillbaka.
Enligt min mening är det mera fruktbärande om man utifrån dagens situation vidtar åtgärder både på sändarsidan och på mottagarsidan så att kommunikationen fungerar. Och det är viktigt att någonting görs. Vill man upprätthålla tron på allas likhet inför lagen, kan man inte nöja sig med att bara de i juristspråket invigda förstår domarna.
Gunvor Nordlund