Hans B. Andersson 373Kan domsskrivningen förenklas?
Tord Widebeck ställer i SvJT 1978 s. 712 frågan hur en dom bör vara utformad för att uppfylla rimliga krav från olika intressenter. Trots att domsskrivningen har behandlats i olika sammanhang1, är ämnet långtifrån uttömt. Diskussionen har huvudsakligen avsett domsskrivningen i mera kvalificerade mål, och man har inte nämnvärt beaktat att den möda, som i domstolarna läggs ned på domskälen även i ganska enkla mål, inte alltid tjänar något förnuftigt ändamål. I tingsrätterna förhåller det sig troligen ofta så, att de domskäl, som präntas ned efter det domen avkunnats muntligen, inte läses av någon efter den sista kollningen i domstolens kansli. Det kan därför ifrågasättas om domskäl alltid skall behöva skrivas ut. Rättegångsutredningen torde komma att göra en översyn av fullföljdsreglerna och har då kanske anledning att undersöka om domskäl behöver skrivas i andra fall än då part inom viss tid ger till känna att han överväger att klaga.
    Även om en sådan reform skulle genomföras finns det anledning att diskutera hur domskäl lämpligen bör avfattas. Sveriges domareförbund undersöker för närvarande möjligheterna att — genom en diskussionspromemoria eller på annat sätt — bidra med synpunkter på domsskrivningen. Lagmannen Jan Johnsson och hovrättsassessorn Bengt Björklund har nyligen, på uppdrag av domareförbundet, gjort en preliminärutredning och på grundval av denna ansett sig kunna konstatera, att det är möjligt att genom en förenklad skrivning av brottmålsdomar väsentligt spara resurser utan att kraven på rättssäkerhet för den skull behöver åsidosättas. Förenklingen skulle bestå i att tingsrätterna i huvudsak avstår från att referera berättelser av tilltalade, målsägande och vittnen eller åtminstone inte refererar berättelserna utförligare än processnämnden på sin tid rekommenderade genom sina exempel på domsskrivning2. Johnsson och Björklund anser det vara möjligt att med stöd av RB 6: 7 upptaga den tilltalades berättelse på fonogram i förnekade mål.
    Vid en stickprovsundersökning av brottmålsdomar från en tingsrätt har Johnsson och Björklund funnit, att av domskälen i ansvarsfrågan i förnekade mål 44 % av antalet sidor utgjorts av referat av vad tilltalade uppgivit, 41 % av referat av vittnes- och målsägandeberättelser, 6 % av avskrift av skriftlig bevisning och 8 % av egentliga domskäl. En inskränkning av referaten skulle därför medföra uppenbara besparingar i fråga om kostnaderna för utskrift, kopiering och inbindning. Däremot anses några besparingar när det gäller domarens arbetsinsatser knappast vara att räkna med. Det framhålles att säkra beräkningar av besparingarna inte kan göras utan undersökning av ett större antal domar och att utredning också bör göras i fråga om tvistemålsdomar.
    Hur tingsrätternas domar skrivs är ju inte en angelägenhet endast för dessa domstolars befattningshavare och för de anslagsbeviljande myndigheterna utan också för parter och överinstanser samt i vissa mål möjligen

 

1 Se t. ex. Olivecrona, Domen i tvistemål och Rättegången i brottmål enligt RB, Ekelöf i SvJT 1947 s. 244 och Rättegång V, Anders Lindstedt i SvJT 1950 s. 663, Knut Elliot i SvJT 1958 s. 566 samt förhandlingarna vid nordiska juristmötet 1966 med Welamson som referent.

2 Se processnämndens handbok "Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken".

374 Kan domsskrivningen förenklas?även för andra, t. ex. myndigheter som har ansvar för kriminalvård eller prövar körkortsfrågor. Johnsson och Björklund framhåller därför att åklagarnas och advokaternas mening bör inhämtas samt att särskild utredning bör göras om överinstansernas behov. De invändningar som kan göras mot Johnssons och Björklunds förslag har givetvis samband med det sätt, på vilket avgivna berättelser bevaras. Före fonogramupptagningarnas tid tycks långa referat av målsägandes och vittnens berättelser ha varit mindre vanliga i underrätternas domar. Uppteckningarna av dessa berättelser var ju då lätt tillgängliga i akten. Fonogramupptagningarna har, samtidigt som de förenklat huvudförhandlingen, gjort berättelserna mera svårtillgängliga.
    Domareförbundet har för avsikt att fortsätta den inledda utredningen och hoppas kunna presentera ett fylligt material med synpunkter på domsskrivningen. Säkerligen är många inom domarkåren i likhet med Widebeck intresserade av dessa frågor, vilka emellertid också bör diskuteras inom en vidare krets.


Hans B. Andersson