Dom i dag
Under denna rubrik ställer Tord Widebeck i SvJT 1978 s. 712 några frågor. För att få i gång diskussionen skall jag utan försök till djupsinne ge några svar. Jag upprepar för tydlighetens skull frågorna.
1. Skall principen om "den oinitierade läsarens krav" upprätthållas?
Svar: Inte i tvistemål. Underrätten är ett tvistlösande organ, som dömer och skriver för parterna. Om den oinitierade läsaren vill förstå en dom kan han fråga domaren, som då är skyldig att förklara saken. I brottmål beror det på målets art. Det kan finnas fall där man i den allmänna debattens intresse bör skriva för att undvika missförstånd hos den oinitierade läsaren. I fall där massmedia är särskilt intresserade bör en modernt inriktad domstol t.o.m. kunna ge ut ett pressmeddelande med förklaring av domen. Arbetsdomstolens i och för sig förnämliga domskrivningsteknik, med synnerligen utförlig redovisning av bl. a. parternas utveckling av sin talan och mera resonerande domskäl, passar i regel inte i vanliga mål och skulle för övrigt göra arbetet mycket tungrott.
2. Skall domstolen genom fyllig redovisning serva överrätterna?
Svar: Domstolen skall göra det begripligt hur den kommit till sitt slut, ej mera. Domstolen skall också noga precisera yrkanden och grunder, även om alla dessa ej prövas, så att det i högre instans ej uppkommer oklarhet t. ex. om ändring av talan.
3. Finns skäl att upprätthålla kravet på fyllighet såsom en domstolens kontroll av sin egen bedömning?
Svar: Nej, den bör domstolen ändå kunna klara. En annan sak är att logiken och konsekvensen ofta framträder först när domaren fattar pennan. Men för den sakens skull behöver domen inte vara fylligare än att ge en klar motivering till slutet.
4. Är det för parterna väsentligt att domen innehåller en mer eller mindre fullständig redovisning av fakta?
Svar: Domen skall innehålla de fakta, som jämte grunder och domskäl är nödvändiga för att slutet skall framstå som begripligt.
5. Är det sant att domskrivning än i dag bär drag av konst för konstens egen skull?
Svar: Sällan. Men det är klart att det inger en skön känsla om man som domare någon gång finner att nu är man något av en litterär skapare. Och varför kan inte domaren få vara det, om kraven på domen i andra avseenden tillgodoses? — Jag minns en gång då jag föredrog ett jorddelningsmål I HD. Jag var mycket nöjd med betänkandet. När jag läste upp det kände jag riktigt hur de omsorgsfullt valda orden — inte ett för mycket eller för litet — obönhörligt ledde mot slutet, varigenom ägodelningsrättens, hovrättens och lantmäteristyrelsens uppfattningar framstod i allt sitt elände. Tyvärr såg ledamöterna inte särskilt entusiastiska ut. Efter någon sekunds tystnad i församlingen sade ordföranden: Ja, det där kan vi väl ta, men du får ta bort semikolonet i andra stycket.
6. Vågar man sprida tankarna om strävan mot korthet såsom allmänt vedertagna när man orienterar t. ex. notarier i domskrivandets svåra konst?
Svar: Nej, kortheten är tyvärr ingen vedertagen dygd i domskrivandet. Det syndas mycket i detta hänssende, bl. a. sida upp och sida ner med referat av osållat material. Det förekommer tyvärr också alltför ofta att hovrätten skriver om underrättens tankegångar med egna ord, sällan bättre. Men däremot bör man försöka lära notarierna att se det långrandiga domskrivandet som ett avskräckande exempel. Tyvärr är detta ganska svårt, ty notarierna är rädda för att inte vara fullständiga. Här kan det för resten tilläggas att den tilltagande benägenheten att diktera domar befordrar längden på bekostnad av klarheten. Det är få domare som kandiktera.
Sist i sin artikel frågar sig Widebeck om det finns någon risk att ett enkelt och begripligt domskrivande skulle innebära att domaren uppoffrade noggrannhet, samvetsgrann prövning och rättssäkerhet. Nej, det tror jag inte. Om man anstränger sig lite kan man nog odla de klassiska domardygderna samtidigt som man är enkel, begriplig och kortfattad. Och förresten — är det inte en konst i sig även att skriva enkelt och kort? — En del domare, som handlägger s. k. förenklade tvistemål, vinnlägger sig att skriva enkelt i sådana mål där parterna inte har ombud. Det är berömvärt, men det är inte alltid så lätt, ty även många av dessa mål innehåller kvalificerad juridik, där man är van vid det mera "professionella" språket.
Michael von Koch