HÅKAN HYDÉN. Rättens samhälleliga funktioner. Akad.avh. Lund 1978. Studentlitteratur. 408 s.
Man kan se rättsregler och rättsliga institutioner — domstolar och rättsvårdande myndigheter — som instrument för fördelning av samhälleliga värden. Med andra ord: rättsreglerna spelar en aktiv roll i samhället genom att de fördelar rättigheter och skyldigheter mellan medborgarna. Denna rättens roll framträder särskilt tydligt inom sociallagstiftningen och skattelagstiftningen. Men vi kan spåra den också i den arbetsrättsliga lagstiftningen, i lagarna om arbetsmiljö, arbetstid, semester, studieledighet osv. Rättsreglerna har också en legitimerande roll: de försvararden rådande fördelningen av rättigheter och skyldigheter. Denna rättens roll framträder särskilt inom förmögenhetsrätten med dess centrala bestämmelser om ägande och avtal. I arbetsrätten finner vi rättsreglernas legitimerande roll i bestämmelserna om strejkrätt, vetorätt osv. Men rättens legitimerande roll framträder naturligtvis också i straffrätten med dess indirekta angivande av vad man inte får göra. Denna beskrivning av rättsreglernas roll visar att de tydligen är ett resultat av en intressekamp i samhället samtidigt som de är ett instrument i denna kamp genom sin roll som fördelare och försvarare av rättigheter och skyldigheter. Man kan mot denna bakgrund fråga sig vems intressen som rätten tjänar. Vad bestämmer dess innehåll? Vilka maktgrupper är det som med rättens hjälp styr samhället och dess medlemmar?
Det gäller frågor som i alla tider har intresserat människorna. Emellertid har, skriver Stig Strömholm (Allmän rättslära, Sthlm 1976 s. 19), den rättsfilosofiska diskussionen i ämnet avtagit, man kan "måhända säga att dess ambitionsnivå ... har sjunkit med insikten om svårigheterna i att finna vetenskapligt godtagbara svar på de klassiska frågeställningarna om 'rättens natur', 'yttersta grund' o. d.". Samma konstaterande gör den ryske rättsvetenskapsmannen V. A. Turmanov (Contemporary Bourgeois Legal Thought, Moskva 1974 s. 308 f) som frågar efter anledningen till denna stagnation: "Should it be sought, as some of the legal experts suggest, in purely subjective factors, in the reluctance to adopt new methods, in the intrigues of positivism against natural law and vice versa?" Med ett växande intresse tar man därför del av det arbete som rättssociologerna utför på detta område.
Hittills har man emellertid i svensk rättsvetenskaplig litteratur saknat ett arbete som tar upp frågan om rättens samhälleliga funktioner i ett större perspektiv. Hydéns avhandling fyller därför en lucka som stått öppen. Helt kortfattat kan man i enlighet med texten på bokens omslag presentera dess innehåll så:
"Rätten bestämmer en stor del av människornas beteende. Det är dock inte människorna som bestämmer rättens innehåll. Ett genomgående tema i denna bok är att rätten är en produkt av de materiella villkor under vilka vi lever."
Avhandlingen har ett betydande värde för den som söker efter sambandet mellan rätten och samhällets övriga funktioner. Den vittnar om Hydéns omfattande kunskaper om rätten och samhället. Hans resonemang är övertygande i stort sett. Avhandlingen ger de svenska jurister som är intresserade av ämnet tillgång till viktiga linjer i den diskussion om rättens funktioner som i dag förs ute i Europa och inte minst i våra skandinaviska grannländer. Det är anmälarens förhoppning att boken får en stor läsekrets. En närmare presentation av avhandlingens innehåll är på sin plats. Huvuddragen är följande.
Syftet med avhandlingen är att kasta ljus över rättens samhälleliga funktioner. Detta är, framhåller Hydén, inte möjligt enbart genom en rättsvetenskaplig analys utan denna måste knytas till en analys av de villkor under vilka hela samhället existerar. Endast genom att avslöja produktionssättets och samhällsformationens uppbyggnad i övrigt blir rättens funktioner begripliga. Dessa kan inte identifieras om inte rätten relateras till samhällsformationen. Detta för Hydén till samhällsvetenskaperna, till vad som i vår disciplinindelning kallas rättssociologin. Det är ju den disciplin som särskilt sysslar med förhållandet mellan rätt och samhälle. Hydén tar som lämplig utgångspunkt några rättssociologiska arbeten, bland dem Karl Renners "Die Rechtsinstitute des Privatrechts und ihre soziale Funktion". Renner hävdar att en analys av rättens samhälleliga funktioner måste börja med en analys av det sociala system inom vilket rätten arbetar. En förståelse av rättens samhälleliga funktioner förutsätter alltså en teori om samhället och dess utveckling.
Den teori som Hydén bygger på är den historiska materialismen sådan den har utvecklats av den franske filosofen Louis Althusser. Den mest betydelsefulla punkten i denna teori är att man i en samhällsanalys måste skilja mellan beteenden som bestäms av individens subjektiva uppfattning av sin situation och beteenden bestämda av krafter som härstammar från de materiella villkoren. Althusserskolan talar om två olika nivåer av verkligheten. Den ena nivån är det upplevda, dvs. de framträdelseformer som produktionssättet tar sig i ett visst skede. Detta empiriska råmaterial vilar på individernas upplevelser och är alltså av ideologisk karaktär. Det upplevda måste därför förvandlas till verklighet utan ideologins missfärgning. Denna omvandling sker genom att relatera upplevelserna till den historiska materialismens grundläggande begrepp: produktionssätt, produktivkrafter och produktionsförhållanden.
Enligt den historiska materialismen är det de materiella villkoren som formar individens sociala existens. Samhällena är underkastade en lagbunden utveckling som är en följd av produktionssättet, dvs. det sätt på vilket de organiserar sin produktion. Denna är emellertid en frambringare inte endast av materiella ting utan också av samhälleliga relationer. Den idé som är fundamental för Althusserskolan är just att individens samhälleliga placering i samhället och hans handlande bestäms av produktionssättet.
I ett samhälle kan man urskilja vissa handlingssätt hos dess medlemmar. Man kan bl. a. se en ekonomisk, politisk, juridisk och ideologisk praxis. Denna praxis grundas av praktikerna, dvs. de metoder genom vilkade samhälleliga funktionerna bestäms och fullgörs. Praktikerna representerar det mönster som ett handlande måste anpassas efter, ett mönster
som ytterst bestäms av produktionssättet. De särskilda praktikernas betydelse för fullgörande av de samhälleliga funktionerna varierar. Praktikerna griper in i och påverkar varandra. I det kapitalistiska produktionssättet har exempelvis den ekonomiska praktiken väsentligt större tyngd än den politiska. Den ekonomiska praktiken utför sålunda helt självständigt basfunktionerna hos produktion, distribution och konsumtion. Den juridiska praktiken ingår i flera praktiker. Sålunda är t. ex. juridiken formen för politikens ingripande i ekonomin. Man kan därför tala om ett produktionssätts matris, en osynlig mall, inom vilken praktikerna varierar. Denna matris ger i sina effekter upphov till strukturer. Dessa visar sig reellt genom de begränsningar som de upprättar för praktikerna, dvs. för de möjliga handlingsalternativen. Utvecklingen av de samhälleliga relationerna är sålunda lagbunden och oberoende av individens subjektiva vilja. Strukturerna representerar de osynliga principer som drar upp gränserna för social praxis. De kan sägas utgöra förhållandet mellan den teoretiskt definierade verkligheten och de subjektiva aktiviteter som denna verklighet ger upphov till.
I kap. 4 undersöker Hydén förhållandet mellan marknaden och staten i vad rör samhällets grundläggande funktioner (produktion, distribution och konsumtion). Han gendriver de allmänt omfattade föreställningarna att konsumenterna genom den "fria" marknaden skulle bestämma över produktionens inriktning och att marknaden bestämmer distribution och konsumtion. Dessa föreställningar är enligt Hydén myter. Han avvisar också föreställningen att staten skulle styra produktionen och hävdar att statliga ingripanden är en följd av defekter av olika slag i det ekonomiska systemet. Sålunda har vi bl. a. fått lagar om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och om anställningsskydd (LAS). Vidare har monopolbeteenden drivit fram en lagstiftning om konkurrensbegränsning inom näringslivet. Hydén tillbakavisar slutligen också som en myt föreställningen att staten skulle styra distribution och konsumtion. Detta gör Hydén genom analyser av statens inkomstpolitik, socialpolitik och skattepolitik. Han konstaterar att statens agerande i inget fall kan ses som ett uttryck för självständiga politiska ställningstaganden. Det rör sig i stället om ett agerande som är avpassat efter det ekonomiska systemet, även om staten inom strukturernas gränser har ett visst handlingsutrymme. Den politiska viljan är med andra ord underordnad produktionssättets struktur. Vilka uppgifter tillkommer då rätten?
I kap. 4 framlägger Hydén också sin teori om rättens samhälleliga funktioner. Formellt finns det inte några begränsningar i statens möjligheter att underkasta olika samhälleliga aktiviteter den politiska praktiken. I det ekonomiska systemet finns emellertid såsom framgått av det föregående på grund av dess struktur vissa hinder inbyggda för politikens handlingsmöjligheter. I realiteten är dessa begränsade till åtgärder som skyddar och reproducerar produktionssättet.
Statens aktioner är relaterade till basfunktionerna produktion, distribution och konsumtion. Dessa aktioner förmedlas genom rätten. Genom en analys av de uppgifter som sålunda åvilar staten klargör Hydén att den ekonomiska praktiken bestämmer dessa i så hög grad att det knappast är möjligt att se staten som verkställare av politisk praktik. Statens aktivitet blir däremot förståelig om den relateras till dess reproduktions-
funktion, dvs. dess uppgift att vidmakthålla det ekonomiska systemets produktionsbetingelser: produktionsmedlen och arbetskraften. Det ekonomiska systemet måste kontinuerligt tillse att produktionsmedlen reproduceras och tillväxer och att produktionsprocessen förses med potentiell arbetskraft. Arbetaren går hela tiden ur produktionsprocessen på samma strukturella villkor som han gick in i den, nämligen utan egendom och utan andra medel att försörja sig än sin egen arbetskraft. Statens och rättens uppgift blir här att genom politisk-juridisk och ideologisk praxis förse arbetskraften med en adekvat ideologi och en adekvat teknisk kvalifikation och därigenom förhindra att den i systemet inbyggda motsättningen mellan kapital och arbete medför att samhällsformationen upplöses.
Det är mot denna bakgrund som Hydén behandlar den legala praktiken. I kap. 6 visar Hydén hur rätten, trots att den formellt är skild från ekonomisk praktik, inte desto mindre medverkar till reproduktionen av de ekonomiska förhållandena. Rätten framstår som en oavhängig ideologi. Detta gör den till ett lämpligt instrument att stödja det ekonomiska systemet. I kap. 7 frågar Hydén vad det är som alstrar lagstiftning och svarar: motsättningarna i samhället.
Det är för det första motsättningen mellan kapital och arbete. Denna motsättning visar sig emellertid främst i avsaknaden av rättsregler. Den juridiska ideologin erkänner bl. a. inte arbetet som värdeskapande faktor. De ekonomiska relationerna döljs bakom civilrättens konstituerande reglerom äganderätt och kontraktsrätt, vilka bildar basen för det ekonomiska förhållandets legala former. Äganderätten till de produkter som skapas i arbetsprocessen konstitueras sålunda av äganderätten till det föremål som bearbetas i arbetsprocessen, av äganderätten till råmaterialet. För ägaren är i händelse av kränkning av äganderätten eller avtalet statens makt tillgänglig. Detta belyser väl rättens reproduktiva funktion: ur produktionen utgår kapitalägaren som ägare inte bara av de produktionsmedel och det råmaterial varmed han gick in i processen utan som ägare av ett värdefullare kapital, medan arbetaren förblir egendomslös och alltjämt måste söka sig till någon kapitalägare för sin existens. Arbetsavtalet anses visserligen vara ett fritt avtal, ingånget på grund av individernas fria val, en ideologi som slås fast i vår avtalslag. I realiteten har arbetstagaren inget val. Hans relation till kapitalägaren motsvarar närmast en egendomsrelation. Både det äganderättsförvärv som ligger i själva varuproduktionen och ofriheten i arbetsavtalet är i den juridiska ideologin höljda i dunkel. Den legala praktiken har således en dubbel funktion: samtidigt som den reglerar de ekonomiska förhållandena, döljer den dem.
Att den ekonomiska praktiken konstitueras genom civilrättsliga regler är ett uttryck för de ekonomiska förhållandenas ursprungligen rent privata karaktär. Egendomsrätten kompletterad med kontraktsrätten bildar basen för det ekonomiska förhållandets legala former. Den privata äganderätten, utökad med sådana institut som aktiebolaget, avtalet etc., är tillräcklig grund för att etablera de kapitalistiska produktionsförhållandena. Den ekonomiska verksamheten sker oberoende av politisk aktivitet. Rätten kan därigenom hållas utanför. I princip är det enda stöd som det ekonomiska systemet kräver av samhället sådana spelregler att varubytet
kan upprätthållas, d.v.s. regler som garanterar näringsfrihet, avtalsfrihet och konkurrensfrihet. Näringsfriheten anses numera så självklar att den inte längre slås fast i lag. Avtalet är formen och den mekanism som reglerar såväl produktion som distribution och konsumtion. Denna ordning är sanktionerad genom att avtalsprestationen kan genomdrivas tvångsvis med statsmaktens hjälp. Angreppen på konkurrensfriheten söker man dämpa genom lagstiftning mot vissa tendenser till monopolism.
Den andra primära motsättningen som Hydén behandlar är den mellan produktionens privata karaktär och produktivkrafternas samhälleliga karaktär. (Med produktivkrafterna avses förhållandet mellan själva arbetet, produktionsmedlen och råmaterialet-naturen.) Denna motsättning skapar vissa negativa effekter som inte är avsedda och inte kan lösas genom ekonomisk praktik utan skapar ett behov av statlig intervention. Detta sker genom vad Hydén kallar intervenerande normer. Det måste understrykas att denna motsättning hittills försummats i den marxistiska teoriutvecklingen. Det är därför av utomordentligt värde att Hydén arbetar med detta motsättningsbegrepp, då detta öppnar vida aspekter på såväl den nutida som den fortsatta samhälls- och rättsutvecklingen och ökar förståelsen av denna. Som framgår av slutavsnittet av denna recension kan man ha delade meningar om Hydéns slutsatser i detta avseende men inte om värdet av den framställning och analys av ämnet som Hydén lämnar.
I kap. 8 och 9 tar Hydén som exempel på intervenerande normer upp miljöskyddslagstiftningen. Han visar där hur den primära motsättningen transformeras till en andrahandsmotsättning inom den sociala praxisen. Miljöproblemen beaktas av den legala praktiken först när problemen blivit evidenta. Staten intervenerar motsträvigt och först när problemet har blivit akut. Skälet härtill är att de intervenerande normerna innesluter ett hot mot den ekonomiska praktiken. Målet för den politiska praktiken är här att skapa restriktioner men inte så att företagen hindras i sitt syfte att skapa vinst. Avsikten är endast att dämpa den förstörelse som kan orsakas av verksamheten. Den politiska praktiken kan inte ses som ett uttryck för en ambition att kontrollera miljöproblemen. Miljölagstiftningen är i praktiken en lagstiftning om farlig aktivitet men inte ett hinder mot en sådan. Om ett företag har erhållit tillåtelse att bedriva en viss typ av verksamhet, kan det inte berövas tillåtelsen annat än om det inte följer föreskrivna villkor.
Den översikt över miljöskyddslagstiftningen som Hydén lämnar i kap. 9 klargör hur de intervenerande normerna anpassar sig efter produktionssättets krav. Genom en rad mekanismer — bevisregler, teknisk och ekonomisk möjlighet, ekonomisk rimlighet — skapas en garanti för att de legala restriktionerna inte allvarligt hindrar företagens verksamhet. Lagstiftaren godtar ekonomins överhöghet.
Den politiska aktionen är således defensiv. Staten inträder med lagstiftning eller på annat sätt endast då den ekonomiska praktiken inte själv kan lösa problemen. Den politiska och legala praktikens underordnande kan spåras inte bara i miljöskyddslagstiftningen utan av allt att döma på de flesta andra områden. Så pekar Hydén på lagstiftningen på arbetslivets område. Denna är ett exempel på hur motsättningen mellan kapitaläga-
re — arbetsgivare och arbetstagare delvis kanaliseras i former som skyddar arbetskraften mot de negativa verkningar som är inbyggda i det kapitalistiska systemet med dess vinstincitament. Här kan nämnas lagarna om arbetstid och semester, om arbetarskydd och anställningsskydd. Men den politiskt-juridiska praktiken är underkastad den ekonomiska praktiken. Sålunda skyddar LAS inte vid arbetsbrist, nedläggning eller flyttning avföretag etc. Det strukturella tvång som arbetstagarna är underkastade på grund av produktionssättet kvarstår trots denna lagstiftning. Detta gäller också MBL som inte torde kunna ge arbetstagarna annat än ett marginellt inflytande. Utrymmet att förhandla bestäms av förhållanden som ligger utanför parternas bestämmande. Lagen torde endast ideologiskt kunna påverka kapitalägarna. Den kan bara ge lösningar som inte är oförenliga med produktionssättets inre logik. Arbetstagarnas tvångssituation är inte rättslig utan ekonomisk.
Inte heller lagstiftningen om konkurrensbegränsning ingriper mot det ekonomiska systemets grundläggande ekonomiska lagar. 1953 års lag om konkurrensbegränsning ger visserligen myndigheterna rätt att ingripa mot vissa former av konkurrensbegränsning. I lagen finns sålunda bl. a. en generalklausul som berättigar myndigheterna att förhandla med berörda parter i syfte att undanröja konkurrensbegränsningar. En förhandling får dock inte avse att upplösa monopol eller oligopol. Förhandlingen skall enbart undanröja de skadliga verkningarna av en därifrån härrörande konkurrensbegränsning.
Den politiska praktikens underordnande under den ekonomiska praktiken kan spåras också inom sjukvård och utbildning. Man godtar att det ekonomiska systemet skapar problem. Sålunda inriktar man sig på att vårda offren för exempelvis brister i arbetslivet eller i trafiken i stället för att söka förebygga skadorna. Utbildningen anpassas till näringslivets och den offentliga sektorns behov. Allmänbildningen som "oekonomisk" sätts i efterhand. Staten söker alltså dämpa de negativa verkningarna av det ekonomiska systemet men avser inte att — eller rättare: kan inte — bryta det ekonomiska systemets drivkraft, dess strävan efter mervärde eller vinst, för att komma till rätta med de negativa effekterna. Ingreppen avpassas efter de ekonomiska lagar som bär upp systemet. De statliga åtgärderna, däribland lagstiftningen, medverkar till att reproducera det ekonomiska systemet.
I avhandlingens slutavsnitt tar Hydén upp frågan om motsättningarnas effekter på den juridiska praktiken i framtiden. Han tror inte att motsättningen mellan kapital och arbete kan leda till den kapitalistiska samhällsformationens upplösning. Denna i och för sig högst diskutablates stöder Hydén på uppfattningen att både kapitalägaren och arbetstagaren är underordnade yttre omständigheter som de själva inte kan påverka på grund av det ekonomiska systemets struktur. Då båda parter inser detta upphör antagonismen dem emellan. Man kan enligt anmälarens mening tvärtom fråga sig varför inte detta medvetande hos parterna skulle leda till en skärpt antagonism. Efter det arbetstagarparten nått insikt om systemets innebörd måste ju detta synas dem helt orimligt att acceptera. Men däremot hävdar Hydén att en tendens till upplösning skulle ligga i diskrepansen mellan produktivkrafternas alltmer samhälleliga karaktär och produktionsförhållandenas privata karaktär. De negativa
effekter som denna motsättning skapar skulle med tiden bli så stora att kostnaderna för att komma till rätta med dem skulle framstå som irrationella. Och därmed skulle systemet ha överlevt sig självt. Även denna tes är diskutabel. Så är också slutsatsen att politiken-juridiken i det samhälle där dessa motsättningar övervunnits — det socialistiska eller kommunistiska — kommer att överordnas ekonomin. Det socialistiska eller kommunistiska systemet möjliggör visserligen i sig hänsynstagande till andra värden än dem som är direkt förknippade med varuproduktionen men det är tveksamt om man därav vågar dra slutsatsen att juridiken kommer att överordnas ekonomin.
Per Eklund