GUSTAF LAGERBIELKE. Om mened. Akad. avh. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XCVII). Lund 1979. Norstedts. XII + 263 s. Kr. 175,00.
Föreliggande avhandling är den första svenska monografin på området sedan Bertil Wijk 1895 framlade sin avhandling med samma titel.
I inledningen anför förf. som skäl för valet av avhandlingsämne att hittillsvarande monografi på området är ålderstigen, att menedsregleringen 1948 genomgripande förändrats och att rättsutvecklingen sedan dess inte stått stilla. Det är förvisso ingen svår uppgift att motivera förf:s ämnesval. Till vad förf. själv anmärker kan läggas, att BrB :s utformning av de särskilda brotten understryker behovet av dogmatiska undersökningar av de särskilda straffbuden.
Huvudsyftet med boken anger förf. vara att analysera huvuddragen av innehållet i positiv rätt (s. 4). Boken är alltså avsedd att vara ett hjälpmedel för straffrättens praktiker, främst åklagare och domare. Förf:s analys skulle ha varit värdefullare för den målgrupp den sålunda främst vänder sig till för det fall analysen oftare höjde sig över den rena deskriptionens nivå. Det förefaller mig även som om analysen stundom inte förts med tillräcklig kraft. Åt läsaren, som serveras ett omfattande material ur såväl lagförarbeten som rättspraxis, lämnas ofta att själv dra slutsatser och göra bedömningar. Förf. ställer stora krav på läsaren.
Efter ett mycket kort inledande avsnitt behandlar förf. grunderna för kriminaliseringen av mened. Svensk rätt och rättsutveckling beskrivs och avsnittet har delvis karaktär av komparativrättslig framställning. Kapitel 3, betitlat "Undersökning av de objektiva huvudrekvisiten", beskriver de objektiva brottsrekvisiten i BrB 15: 1. De två återstående kapitlen behandlar under rubrikerna "Irrelevansproblematiken" och "Tvångsläge — intressekollision" bestämmelserna i BrB 15: 4.
Spörsmål rörande subjektiva rekvisit och medverkan ävensom reglerna i BrB 15: 14 och 15 behandlas ej i avhandlingen. Med tanke på avhandlingens huvudsyfte är det beklagligt att dessa delar lämnats utanför. Medverkansläran är ju i praktiken så intimt förbunden med menedsbrottet. Det är väl snarast regel att menedsbrott föregås av anstiftan. Med hänsyn till att förf. givit sig tid att göra en inventering av rättspraxis efter reformen 1948 är det bara att beklaga att medverkan i relation till mened inte tagits upp till behandling. Detsamma gäller de subjektiva rekvisiten.
Om vad jag nu påpekat mera bör uppfattas som ett starkt önskemål än som kritik, synes det mig i vart fall anmärkningsvärt att förf., som utförligt behandlar BrB 15: 4, undviker att gå in på den närbesläktade regeln i 15: 14. För praktikerns del hade ju även frågor rörande ringa och grova brott varit välkomna i avhandlingen. Någon motivering för sin avgränsning anger, såvitt jag har kunnat finna, förf. ej.
Med förf :s avgränsningar ger sig huvuddragen av dispositionen ganska lätt. Vad som däremot tycks ha berett förf. vissa bekymmer är dispositionen inom kapitlen. Måhända är det inte så mycket förf :s bekymmer som läsarens. Detta hänger samman med den metod förf. genomgående använder. Förf:s metod går ut på att med utgångspunkt någonstans i rättshistorien beskriva förloppet av menedsbrottets framväxt och utveckling i svensk rätt. Detta har genomförts konsekvent. Jag har all förståelse
för att förf. har gått tillväga på detta sätt för att sätta sig in i ämnet. Men frågan gäller ju om det också är lämpligt att framställa materian på nu angivna sätt. Förf:s metod kan kanske bäst beskrivas som ett slags exegetisk utläggning. Förf. klarlägger, huvudsakligen deskriptivt, vad rättsvetenskapliga författare genom sekler, främst under 18 :e och 19 :e århundradena, velat säga sin samtid. Som jag ser det finns uppenbara faror med en dylik metod. Utläggningen synes ibland snarare ha ett egenvärde än vara ägnad att föra framställningen framåt och ge fruktbara resultat.
Intrycket av att avhandlingen inte till alla delar är tillräckligt uppstramad och genomarbetad understryks av de många upprepningarna. Härtill kommer det väldigt flitiga citerandet och hänförandet till doktrinen, någonting som också lätt kan ge ett intryck av osjälvständighet. Det är också ägnat att tynga framställningen. Jag föreställer mig att vissa avsnitt skulle kunnat förkortas en hel del om upprepningarna eliminerats och en framställningsmetod, mer frigjord från tidigare doktrin, använts.
Mycket kunde sägas om formalia. Jag skall emellertid inskränka mig till att påpeka ett märkligt inslag i rättsfallsförteckningen. Avslagna dispenser för tiden efter det dessa ej mera redovisas i NJA citeras med "HD" följt av årtal och bokstaven "B" efterföljd av beslutets nummer. Denna citeringsmetod är knappast rekommendabel. Detta inses lätt då denna citering förekommer samtidigt och tillsammans med angivande av notisfall ur NJA.
Förf. inleder sitt avsnitt om kriminaliseringsgrunden med att tala om menedsbrottet som angrepp på intresse. Framställningen utgöres här av ett starkt kondenserat referat av Agges analys i "Straffrättens allmänna del", andra häftet s. 206 ff.1 Agges framställning följs så nära, att de meningar som ej är direkta citat ofta nog ändå lätt kan igenkännas som Agges. Jag kan här väl förstå, att förf., då han insett svårigheten att formulera sig bättre än en språkets mästare som Agge, valt att ligga mycket nära Agges formuleringar. Men det har sina avigsidor att göra en starkt kondenserad framställning genom att plocka här och där ur en annan förf:s mer utförliga opus. För att rätt förstå sammanhangen tvingas läsaren ofta att själv gå till förebilden.
Med hänvisning till främst Agge framhåller förf., att publica fidesbegreppet liksom andra naturrättsligt färgade begrepp med anknytning till uppfattningar av straffrättens skyddsobjekt som individualiserade intressen har ett begränsat värde. Agge ställer sig visserligen kritisk mot begreppet. Kritiken sammanhänger emellertid med frågan huruvida läran om de särskilda straffbudens skyddsobjekt utgör en tillräckligt stark grund för uppbyggandet av brottssystematiken i en strafflag.2 Med avseende på förfalskningsbrotten uttalar Agge tvärtom, att begreppets värde som medel till en djupare förståelse av dessa brotts natur och vid utläggningen av de olika brottsrekvisiten alls icke är ringa.3 Detta bör gälla också menedsbrottet.
Det kan nämnas att läran om brottets skyddsintresse går som en röd
tråd genom en större svensk straffprocessuell avhandling från senare år. Jag tänker på Lars Heuman, Målsägande (1973), i vilket arbete även mened behandlas. Förf. förbigår emellertid detta arbete helt.
Förf. hävdar med emfas, att statens intresse av att ett materiellt riktigt resultat nås i samhällets rättsskipande verksamhet och att allmänhetens intresse av att tilltro kan sättas till edfästa utsagor ligger bakom kriminaliseringen av mened. Trots att såväl lagstiftningsförarbeten som doktrin4 klart framhåller även de berörda enskilda parternas rättssäkerhetsintresse, ges detta ingen plats i förf :s framställning. Tvärtom polemiserar förf. mot framställningen i departementspromemorian Ds Ju 1973: 8 där också den enskilda partens intresse framhålls (not 6 s. 26—27).
Som en inledning till en deskription av menedsrekvisiten uppehåller sig förf. vid begreppet handling. Han redogör kort för uppfattningar hos Agge, Andenæs och Jareborg. Jag undrar vad framställningen här (s. 29 ff.) tjänar för syfte. Den tycks nämligen inte vara nödvändig för den fortsatta framställningen.
På s. 38 f. gör förf. ett något förvånande uttalande.
Det förtjänar i sammanhanget påpekas att det naturligtvis kan vara mycket svårt för vittnet att inse huruvida ett påstående om en omständighet faller inom bevistemats ram. Emellertid torde nog ofta svaret på en direkt fråga till vittnet om omständigheten falla inom bevistemats ram förutsatt att frågan tillåtes bli ställd, eftersom rätten enligt RB 36: 17 st. 3 skall avvisa frågor som ej hör till saken eller är förvirrande eller eljest otillbörliga.
RB :s lydelse är här otillfredsställande refererad. RB talar om frågor som "uppenbart" ej hör till saken. Således en grovsortering av rätten. Mer kan man ju inte rimligtvis begära. Skulle emellertid tillåtas (och oriktigt besvaras) frågor som ej hör till bevistemat är det väl högst diskutabelt om förf:s mening kan anses riktig. (Jag bortser här från korrektionsmöjligheter i BrB 15: 4.) Det skulle ju innebära, att bevistemats omfång var direkt avhängigt av domarens skicklighet och noggrannhet!
Vid sin behandling av osanningsrekvisitet framhåller förf. att dansk och norsk rätts subjektiva syn på osanningskravet synes kunna få betydelse vid prövning av om brott föreligger mot BrB 15: 4a med hänsyn till kravet på s. k. dubbel straffbarhet (s. 57). På vilket sätt dansk och norsk rättsuppfattning blir att beakta har jag inte riktigt förstått. Ser man enbart till bestämmelsen i 15 : 4a synes i stort sett rekvisiten i BrB 2: 2 vara uppfyllda. Dansk och norsk rätts menedsansvar är kopplat till ett s. k. fristående subjektivt moment, medan det i Sverige krävs "objektiv täckning". Bortser man ifrån att förmånligare straffrihetsgrunder kan förekomma i de andra länderna är ju svensk rätt såtillvida strängare.
Avsnittet om edsrekvisitet vittnar om förf :s stora beläsenhet och intresse särskilt för rättshistoria. I vissa delar har jag emellertid svårt att följa förf:s ambitiösa framställning. Att eden skulle kunna uppfattas som ett "performativt imperativ" har jag inte riktigt kunnat begripa. I allt fall synes den knappast kunna vara vad Olivecrona i Austins efterföljd kallar ett "performativ".5
Förf. talar i detta sammanhang om "medveten magisk förankring" och "erinringar av magisk karaktär". Att ed och magi haft beröringspunkter är säkert riktigt. Men att den svenske lagstiftaren på 1970-talet genom att behålla ordet ed medvetet skulle utnyttja magiska föreställningar, d. v. s. vidskepelse och trolldom, synes mig vara ett något djärvt påstående.
Avhandlingens största och mest betydelsefulla avsnitt rör straffrihetsgrunderna i BrB 15 : 4. Medan 15: 1 tillmätts ett 60-tal sidor, har mer än dubbelt så stort utrymme ägnats åt 15 : 4 och därav mer än två tredjedelar åt paragrafens andra stycke.
Bestämmelsen i 4 § första stycket behandlas under rubriken "Irrelevansproblematiken". I detta, liksom övriga avsnitt, berikas framställningen med upplysningar om menedens konstruktion i främmande rätt. Det är värdefullt och efterföljansvärt att förf. i de olika avsnitten gör utblickar mot främmande rättsordningar. Beträffande amerikansk rätt hänför sig förf. emellertid endast till Model Penal Code och Study Draft of a New Federal Criminal Code som källor för en beskrivning av gällande rätt. Med hänsyn till nämnda arbetens karaktär av lagförslag måste de för att användas i förf:s syfte nyttjas med största försiktighet och nödvändigtvis suppleras med andra källor.
Kapitel 5, betitlat "Tvångsläge — Intressekollision", behandlar andra stycket av bestämmelsen i BrB 15 : 4. Förf. inleder med några funderingar om lämplig terminologi. Termen "exkusationsrätt" som sammanfattning för innehållet i 15:4 andra stycket anser förf. mindre väl vald. Termen saknas i större straffrättsliga framställningar och även i Svenska akademiens ordlista. "Ursäktsrätt" är enligt förf. något bättre. Termen intressekollision behandlas också men förkastas. I stället lanseras uttrycket "tvångslägesproblematiken" som mest lämpligt trots att det, mig veterligen, inte återfinns i större straffrättsliga framställningar eller i Svenska akademiens ordlista. Även om uttrycket intressekollision förkastas på både formella och materiella grunder, finns det med i kapitelrubriken.
Förf :s säregna disposition av detta kapitel är värd att uppmärksammas. Kapitlet börjar med inledande anmärkningar. Här behandlas ovannämnda terminologiska spörsmål ävensom reglerna angående vittne och vittnesplikt enligt ÄRB. Under rubriken "Tillbakablick" redogörs för äldre doktrin, huvudsakligen Carlén, Broomé och Wijk, samt rättspraxis från förra seklet. I följande avsnitt som betitlas "Utgångspunkter för analys av positiv rätt" redogörs för Agges utläggningar om s. k. atypiska situationer och framställs, något överraskande, Thyrén som målsman för den nordiska rättsstridighetsläran samt anges, att undersökningen till en början avser i vad mån praxis stadfäst fall vid vilka undantag skett från tillämpningsområdet för huvudstadgandena om menedsbrotten.6 Förf:s utläggning om de generella straffrihetsgrunderna med eller utan stöd i lag visar sig som analysen förs knappast få någon omedelbar betydelse för framställningen. Äldre och nyare rättsfall behandlas sedan var för sig under flera skilda rubriker. Efter ett instick med redogörelse för vissa utländska rättssystem följer avhandlingens sista huvudavsnitt, betitlat "Positiv svensk rätt". Förf. redogör i detta avsnitt ingående för förarbetena till 1948 års lagstiftning och använder sedan exakt samma disposi-
tion som tidigare beträffande rättstillståndet före strafflagsreformen.
För det fall ämnet varit "Straffrihetsgrunderna före och efter 1948 — en jämförelse" hade dispositionen haft goda skäl för sig. När nu ämnet för avhandlingen är koncentrerat till en analys av gällande rätt, ställer jag mig tveksam inför uppläggningen av detta avsnitt. Det har varit mödosamt att få något grepp om framställningen. Och jag har anledning misstänka att det till stor del är dispositionens fel. Förf. tycks också vara medveten om vanskligheterna med sin disposition.7 Den fördel förf. anger är att läsaren lättare kan jämföra rättstillstånden före och efter 1948. Jag undrar hur många läsare som just av den anledningen tar del av boken. Nackdelarna är i första hand, som jag ser det, att framställningen blir onödigt tillkrånglad, att dispositionen lockar till onödiga och tyngande upprepningar och att därmed den erforderliga överblicken och klarheten lätt går förlorad.
Framställningen om gällande rätt inleds med en redogörelse för förarbetena till 1948 års revision av strafflagen. Den information som här förmedlas rör av straffrättskommittén angivna fall där det skulle "vara alltför hårt att låta den förhörde vara underkastad samma ansvar som eljest" eller fall som enligt kommittén bör behandlas lindrigare.8
Förf. går sedan över till att behandla kretsen av skyddade uppgiftslämnare. Vittnen och parter som hörs under sanningsförsäkran bereder härvidlag intet problem. Desto svårare är det enligt förf. att avgöra om sakkunniga kan anses höra till kretsen enligt RB 36: 6.9 Men är inte lösningen på spörsmålet i så gott som alla fall ganska närliggande?
För sakkunnig gäller ju jävsbestämmelsen i RB 40: 2 ävensom bestämmelsen i RB 40: 4 om att privat sakkunnig ej är skyldig åtaga sig sakkunniguppdraget. Teoretiskt vill jag emellertid ge förf. rätt. Lagstiftningen får väl dock anses tillfredsställande om den reglerar de i praktiken förekommande fallen. Den bristande överensstämmelsen mellan RB 36: 6 och 40: 11 kan väl därför inte betecknas som otillfredsställande.
Det längsta avsnittet handlar om "farans" beskaffenhet. Förf. talar om "faromomenten röjande av brottslig och röjande av vanärande handling" samt "fara som grundar tvångsläge" (s. 176) ävensom "konkret, objektiv och subjektiv fara" (s. 142). Jag har inte riktigt kommit underfund med vad förf. menar med fara i detta avsnitt. Lagtexten talar ju inte om fara. Menar måhända förf. att fara skulle föreligga för att vittnet ådömdes straff? Men så är ju regeln i 15: 4 inte uppbyggd.
Utgångspunkten är ju här liksom beträffande BrB 15: 1—3 att ratio bakom reglerna främst är faran för publica fides. Av just denna anledning måste förhindras att någon höres i egen sak. Har nu ändå så skett, vilket ju är en förutsättning för att regeln skall tillämpas, finns i princip ingen anledning att inskrida med straff. Där rätt till vägran föreligger, något som domstolen skall beakta ex officio, och vittnet avgivit oriktig utsaga, har ju det inträffat som lagstiftaren velat undvika, nämligen att den hörde vittnat i egen sak.
Det är väl här snarare fråga om effektens beskaffenhet än om en faras
beskaffenhet. Är effekten av visst slag föreligger en rätt till vägran. Om man nu nödvändigtvis vill använda ordet fara i detta sammanhang är väl frågeställningen inte om fara förelegat för domfällande utan snarare om risk förelegat att utsagan skulle bli oriktig.
Förf. redogör ingående för och hänför sig ofta till rättsfallet NJA 1972 s. 532. Trots detta och trots att Elwin10 och Welamson11 tämligen utförligt tagit upp de frågeställningar som rättsfallet aktualiserar, har förf. i stort sett förbigått dessa. Jag tänker främst på spörsmålet om exkusationsrätt föreligger även beträffande vittne som genom lagakraftägande dom blivit fälld till ansvar.
Vad gäller begreppet vanärande handling i RB 36 : 6 förklarar förf. att det knappast finns fog för en annan tolkning än att det omfattar inte straffbelagd otukt.12 Enligt vad som framgick vid disputationen menade förf. härmed "icke kriminaliserade sexuella handlingar". Jag är väl medveten om att vi rör oss på ett svårfångat område. Men kanske just därför vore det värdefullt att ägna materian litet mer uppmärksamhet. Det departementschefsuttalande förf. bygger sin uppfattning på är ju ändå över 30 år gammalt! Jag föreställer mig att man förutom i BrB 6 kap. skulle kunna finna uppslag t. ex. i ärekränkningsmaterian. Skulle t. ex. inte en beskyllning av en nykterist för fylleri kunna tänkas gå in under vanärandebegreppet?
Vad som är att anse som skälig ursäkt beror ju i hög grad på omständigheterna. I detta hänseende har förf. genomgått och systematiserat tillgängligt rättsfallsmaterial och vaskat fram olika fall där skälig ursäkt-rekvisitet ej ansetts föreligga. De omständigheter som brottsbalkskommentaren anger passerar revy och rättsfallen inordnas under de olika typfallen. Avsnittet synes mig intressant och värdefullt.
En intressant fråga som ej tas upp i avhandlingen är relationen mellan de särskilda reglerna i BrB 15: 4 och de allmänna objektiva straffrihetsgrunderna. Den regel som återfinnes i lagtexten får väl ses som ett specialfall såvitt gäller straffrihetsgrunder i vid bemärkelse. Detta specialfall bör sättas i relation till de allmänna grunderna för straffrihet. Den hörde kan ju vara utsatt för hot, övergrepp i rättssak etc. Kan vid dessa situationer reglerna om tvång eller kanske om nöd vara tillämpliga?
Lagerbielkes avhandling är en aktningsvärd prestation. Förf:s erfarenheter som åklagare lyser igenom på flera ställen. Bokens omfångsrika sammanfattning på tyska språket gör förf:s rön tillgängliga för en bredare krets. Avhandlingen vittnar om förf:s stora beläsenhet. Genomgången av opublicerat material, som t. ex. Straffrättskommitténs otryckta handlingar, visar att förf. inte skytt någon möda. I sammanställandet av förarbeten, doktrin och praxis på området ligger också avhandlingens obestridliga värde. Slutligen måste det för förf. te sig i hög grad tillfredsställande att få se sitt förstlingsverk publicerat i Institutet för rättsvetenskaplig forsknings förnämliga serie.
Gillis Erenius