Rättshistoria, en juridisk disciplin — trots allt

 

De små universitetsämnena har i den nya högskolan svårigheter att hävda sin ställning och integritet. De resurssvaga ämnena har av många ansetts kunna offras på massutbildningens altare. I en tid med knappa ekonomiska ramar blir det därför nödvändigt att bita i det sura äpplet och att söka utifrån de befintliga resurserna nå bästa möjliga resultat. Den nyligen reviderade juridiska utbildningen har inte följts upp med ett tillräckligt antal undervisningstjänster och den har endast medfört en omprioritering av befintliga forskarresurser. Juristerna har uppenbarligen i förhållande till andra fakulteter tidigare varit (alltför) blyga i sina äskanden och får nu sota för sin anspråkslöshet och lojalitet mot statens finanser.
    Historiedocenten Elsa Sjöholm har i SvJT 1979 s. 57 beretts tillfälle rikta ett frontalangrepp mot ett dylikt resurssvagt ämne, nämligen rättshistorien. Som en förevändning för att angripa ämnet som juridisk disciplin använder sig Elsa Sjöholm formellt av en anmälan av det band av

Kjell Å. Modéer 571Rättshistoriska studier, som utgjorde en festskrift till Gösta Hasselberg i anledning av dennes avgång från professorsämbetet 1976. Av festskriftens fjorton artiklar har hon valt att föra tre till giljotinen. De övriga nämns över huvud taget ej. Då artikeln således primärt har som mål att angripa rättshistorien och dess företrädare för stelbent konservatism och oskicklighet hade det måhända varit riktigare att låta artikeln införas under rubriken "Aktuella spörsmål" och inte under "Litteratur". Denna anmärkning är inte riktad till författaren utan till SvJT:s redaktion.
    Då Elsa Sjöholm torde vara obekant för en stor del av SvJT:s läsare finns anledning upplysa om att hennes senaste artikel måste ses mot bakgrund av hennes totala produktion, vilken något generaliserande kan sägas ha som övergripande mål att söka visa att ämnet rättshistoria som juridisk disciplin överlevt sig självt och därför bör utplånas. För några månader sedan har hon i Scandia, Tidskrift för historisk forskning (nr 2: 1978) i en större uppsats riktat sitt artilleri mot rättshistorikerna som forskare, deras metoder och teoribildning. Artikeln i SvJT kan sägas utgöra ett sammandrag av denna. Jag skall inte här bemöta Elsa Sjöholms angrepp i Scandia-artikeln mot rättshistorikernas forskningsresultat. Det finns anledning att i ett annat sammanhang återkomma till denna. Istället skall jag här ta upp en annan del av hennes kritik, artikulerad i båda artiklarna, nämligen hennes bild av ämnet rättshistoria, ämnets målsättning och dagens situation för denna forskarminoritet.
    För Elsa Sjöholm är rättshistoria blott "formellt" att betrakta som en juridisk disciplin. Hon anser, vilket i och för sig är riktigt, att de rättshistoriska frågeställningarna "borde vara underkastade en öppen historievetenskaplig debatt". Men hon stannar inte vid det. Mer frågande måste jag ställa mig till hennes åsikt att rättshistorikerna inte är ägnade att utföra rättshistoriska undersökningar av hennes modell. Hon menar, att en"fungerande forskning" i ämnet uppnås först sedan "historiker och samhällsvetare på en mycket bredare front än hittills" inmutat det enligt henne av rättshistorikerna försummade forskningsområdet och skapat ett alternativ till "serviceorganet" rättshistoria, som, enligt vad hon menar sig ha visat, har överlevt sig själv.
    Som ett exempel på ämnets krisartade ställning anför Elsa Sjöholm inledningsvis forskningsproduktionen inom ämnet och tar därvid antalet disputationer i ämnet som utgångspunkt. Det torde vara ett dåligt mätinstrument. Antalet juris doktorer inom ämnet rättshistoria skall rimligen jämföras med antalet doktorer i övriga juridiska discipliner — inte med antalet fil. doktorer i historia. En doktorsexamen i ett humanistiskt eller samhällsvetenskapligt ämne kan efter en avbruten forskarkarriär ge behörighet till exempelvis en lektorstjänst i landsorten. Något motsvarande meriteringsvärde har inte en doktorsexamen vid den juridiska fakulteten, vilket flera praktiker fått erfara. En ambitiös forskningsintresserad jur. kand. ställs således från början inför ett vägskäl. Antingen satsar man på en akademisk karriär och får därefter svårt att bryta sig in i de övriga traditionella juristkarriärerna. Eller så väljer man någon av de senare och slår tanken på en akademisk karriär ur hågen. Ytterst få gör dubbla karriärer. Att angripa avhandlingsproduktionen i rättshistoria är därför ett angrepp på forskningsproduktionen vid de juridiska fakulteterna totalt. Elsa Sjöholm får i stället försöka tala om en "rättsvetenskapens

572 Kjell Å. Modéerkris" om hon det vill. Hon får dock därvid ha i åtanke att forskningsproduktionen räknat i antalet avhandlingar naturligtvis ytterst styres avantalet befintliga lärar- och forskartjänster. Det är ett professorsdilemma att samtidigt som man vill understödja ett forskarintresse ansvarsmedvetet behöva upplysa unga begåvade doktorander om den akademiska karriärens törnebeströdda om än ej helt utsiktslösa väg.
    Dessutom är det rimligare att se på den totala forskningsproduktionen inom ämnet rättshistoria. Jag hänvisar i denna del till min översikt över de senaste tio årens rättshistoriska forskningsproduktion i Rättshistoriska studier Bd 6 (1979).
    Elsa Sjöholm angriper i sina båda artiklar på ett som jag menar närmast övermaga sätt den generation rättshistoriker, som ligger före min, d. v. s. den som de senaste 20 åren utifrån ytterst snäva såväl ekonomiska som personella institutionella resurser företrätt ämnet. I 1960- och 70-talens utbildningsexplosion har ämnesföreståndarna ensamma, utan hjälp av någon fast undervisningskraft, svarat för undervisning och examination av 400—500 studenter årligen. Utöver egna forskarinsatser har de också färdigställt om än ej fullgångna så dock nya läromedel för ämnet. Allt för att söka anpassa litteraturen till den dimension på ämnet som eftersträvas i dagens juristutbildning. (Jfr min installationsföreläsning i SvJT 1979 s. 1 ff.) Om de hade misslyckats med sin uppgift, och om ämnet — som ElsaSjöholm hävdar — anses sakna mening och innehåll borde det rimligen ha avförts från juristutbildningen vid den senaste revisionen för ett par år sedan.
    Elsa Sjöholm har enligt min mening en fundamentalt felaktig approach i sin kritik av ämnet. Rättshistoria är nämligen inte blott formellt ett juridiskt ämne. Juristerna behöver rättshistorien som en juridisk metoddisciplin. Rättshistorien skall vara ett "serviceorgan" för de övriga juridiska disciplinerna, och rättshistorikerna skall primärt ägna sig åt rättsreglernas och rättssystemens historia. Man kommer inte förbi de juridiska "teknikaliteterna" för att använda Elsa Sjöholms egen terminologi. En helt annan sak är att rättshistorikerna i sitt forskningsarbete måste samarbeta med historiker och andra samhällsvetare. Jag skall återkomma härtill.
    Elsa Sjöholm tror sig ha funnit en lösning på hur ämnet i undervisningsavseende skall kunna fungera i det tidigare framförda förslaget om att ersätta detta med historiska inledningar i varje positivrättsligt ämne. Detta förslag, som förekom i diskussionen rörande ämnets ställning i den nya juristutbildningen, avfördes på ett tidigt stadium från debatten, eftersom det både var orealistiskt och innebar ett utmärkt sätt att gräva ämnets egen grav. Att Elsa Sjöholm nappat på detta förslag visar, att hon inte inser att juridikstudierna under det första året består av en grundkurs, som skall ge studenterna kringsyn för de fortsatta studierna i de positivrättsliga ämnena, och att det föreligger praktiska svårigheter bl. a. att inom ramen för de redan i tidsavseende hårt ansträngda kurserna i de positivrättsliga ämnena ge rättshistoriska inledningar.
    Alltsedan sekelskiftet har antalet forskartjänster i rättshistoria varit konstant, dvs. tre professurer, en i vardera Lund, Uppsala och Stockholm. Det förslag om indragande av professuren i rättshistoria i Stockholm som aktualiserades i samband med den nya juristutbildningens

Rättshistoria 573genomförande var inte att betrakta som ett underbetyg åt ämnet och dess företrädare, även om Elsa Sjöholm synes insinuera det. Det var en konsekvens av att statsmakterna inte tillät någon expansion av forskarresurserna för reformens genomförande utan i stället hänvisade till en omprioritering av befintliga forskarresurser. Att en sådan var nödvändig mot bakgrund av den förändrade struktur de juridiska disciplinerna uppvisade i anledning av nya expansiva lagstiftningsområden, är inte ägnat att förvåna. För Lunds vidkommande innebar denna omprioritering en kraftig reducering av forskarresurserna i civilrätt och offentligrätt genom att en professur i civilrätt omvandlades till en professur i arbetsrätt och en biträdande professur i offentlig rätt omvandlades till en motsvarande tjänst i socialrätt. Att för den skull ifrågasätta en misskött forskning i civilrätt och offentlig rätt synes väl magstarkt. Hotet om indragning av rättshistorieprofessuren i Stockholm synes numera, som professor Anners närmare utvecklar i sitt ovanstående inlägg, överspelat, bl. a. beroende på att jurister och samhällsvetare med kraft understrukit behovet av "serviceorganet" rättshistoria.
    Detta inlägg i debatten är emellertid inte en plaidoyer för en förment sjuk mor. Det är helt uppenbart och ostridigt att vi rättshistoriker för närvarande står mitt uppe i en omvandlingsperiod för vårt ämne. Vi är alla medvetna om de svårigheter som är förknippade med en utveckling av ämnet som både forsknings- och undervisningsdisciplin. Detta är inte något isolerat svenskt fenomen. Liksom runt om i Europa rättshistorikernas forskningsresultat under efterkrigstiden varit föremål för revision och kontroll har så också varit fallet i vårt land. Elsa Sjöholm har själv i sin forskning i första hand koncentrerat sig på att undersöka medeltida rättsfenomen. Det är tacksamma forskningsområden för den som vill ompröva tidigare generationer rättshistorikers forskningsresultat.
    Men som både professor Anners och jag tidigare anfört är det synnerligen angeläget för oss att täcka in några av de stora vita fläckar som föreligger rörande 1800- och 1900-talens rättsutveckling. Det är forskningsprojekt som rättshistorikerna måste prioritera för att meningsfullt kunna arbeta för lagstiftare, rättsvetenskapsmän och praktiskt verksamma jurister, dvs. för vår målgrupp. Men visst har Elsa Sjöholm och den av henne omhuldade Eduard Gans rätt: detta forskningsarbete kan rättshistorikerna inte utföra ensamma. Problemet löses dock inte med Elsa Sjöholms modell att man kastar ut barnet med badvattnet och förvandlar ämnet till en samhällsvetenskaplig historiedisciplin.
    Däremot krävs det att det etableras ett samarbete, bl. a. med historiker i andra fakulteter, utrustade med specialkompetens i ekonomisk historia, idéhistoria, kyrkohistoria och socialhistoria för att nu ta några exempel. Ett sådant samarbete kräver dock en insikt, vilken jag dock icke ett ögonblick vill antyda att historikerna saknar, nämligen att rättshistorikerna, mot bakgrund av juridisk begreppsbildning och metod, måste bearbeta sitt källmaterial med juristens verktyg, samt att historikernas forskningsresultat nivelleras om de å sin sida avstår från denna specialisthjälp. Jag hade kunnat ge flera exempel härpå från det senaste årtiondets avhandlingsflora från landets historiska institutioner.
    Vad jag mot denna bakgrund därför uppfattar som det mest olyckliga i Elsa Sjöholms artiklar är hennes onyanserat negativa, arroganta och

574 Rättshistorianärmast beskäftiga attityd till ämnet och dess företrädare. Hon måtte väl ändå ha noterat den svängning mot samhällsvetenskaperna som framförallt under det senaste decenniet ägt rum såväl i den nya juristutbildningen som i den rättsvetenskapliga forskningen. Det är ingen tillfällighet att till ämnet rättshistoria förts en introduktion i rättssociologiska metoder och problem. Sambandet mellan samhällsutveckling och rättsutveckling är starkt markerat i dagens undervisning i rättshistoria. Det är därför inte heller någon tillfällighet att professorer i rättshistoria engagerat sig för och tagit på sig ämnesföreståndarskapet för den nya projektorienterade kursen "Rätt och samhälle" i den nya juristutbildningen.
    Vi rättshistoriker är således beredda att skriva under på Eduard Gans' uttalande om att rättshistorien är alltför viktig för att överlämnas åt juristerna ensamma. Uttalandet gjorde Gans som jurist. Vi, dagens rättshistoriker, skriver under uttalandet som jurister. Vi gör det för att vi är medvetna om att vi behöver hjälp och stöd från forskarkolleger bland samhällsvetare och humanister för att vi skall kunna uppfylla vår målsättning och våra ambitioner. Men för detta samarbete krävs en ömsesidig respekt och ett i positiv mening kritiskt utbyte av resultat och erfarenheter — till gagn för alla berörda parter. Inte Elsa Sjöholms modell: bitter fiendskap. Elsa Sjöholms attityd visar beklagligtvis att hon själv föredrar ett isolerat destruktivt härnadståg framför ett konkret och fruktbart samarbete.


Kjell Å. Modéer