ANDERS AGELL. Underhåll till barn och make. Uppsala 1979. lustus förlag. 136 s.

 

Inför ikraftträdandet den 1 juli 1979 av den nya lagstiftningen om underhåll till barn och make har professorn i civilrätt vid Uppsala universitet Anders Agell kommit ut med en kombinerad läro- och handbok i ämnet. Boken innehåller en redogörelse för underhållsreformen och syftet bakom den. Redogörelsen kompletteras väl med referat av rättsfall som fortfarande har aktualitet. I framställningen belyses också olika tillämpningsproblem. Det rika innehållet presenteras i en volym som har ett behagligt format.
    Av särskilt intresse för den praktiskt verksamme torde vara avsnitten om underhållsskyldighetens omfattning och beräkningen av underhållsbidrag till barn. Med den nya lagstiftningen har bl. a. eftersträvats att mildra underhållsbördan för de underhållsskyldiga som har en svag ekonomi. Vidare har man sökt nå större enhetlighet vid prövningen av en förälders bidragsskyldighet. Ett led i dessa strävanden kommer direkt i lagtexten till uttryck i reglerna om förbehållsbelopp; en förälder kan över huvud taget inte åläggas någon bidragsskyldighet gentemot sitt barn om inte föräldern har medel för sin egen och — under särskilda förutsättningar — familjens försörjning (7 kap. 3 § föräldrabalken).
    Det har emellertid inte varit möjligt att i lagen ge mer detaljerade normer för hur underhållsbidragen skall bestämmas. Även i fortsättningen kommer därför rättspraxis att få stor betydelse. Till ledning vid rättstillämpningen finns i propositionen (1978/79: 12) förhållandevis utförliga uttalanden och rekommendationer, vilka delvis återges i Agells bok. Till nytta kan också bli de rådgivande riktlinjer som socialstyrelsen1

 

1 Socialstyrelsens riktlinjer, som ingår som bilaga till socialstyrelsens författningssamling SOSFS (S) 1979: 28, kan beställas bl. a. hos Liber distribution, förlagsorder, 162 89 Vällingby, telefon 08-89 01 20. Riktlinjerna kommer med beaktande av rättsutvecklingen att fortlöpande ser över.

Nina Pripp 715och riksförsäkringsverket har utarbetat för barnavårdsnämndernas resp. försäkringskassornas verksamhet. Arbetet med utformningen av dessa riktlinjer, som Agell själv deltagit i, var ännu inte slutfört när Agells bok gick i tryck. Med författarens eget uttryck kan sägas att boken slutar där socialstyrelsens riktlinjer börjar.
    I propositionen presenteras en modell för beräkningen av underhållsbidrag till barn. Denna modell behandlas ingående av Agell. Dessutom presenteras en förtjänstfull vidareutveckling av beräkningsmetoden när fråga är om mer omfattande underhållsrelationer.
    Ett mycket välkommet avsnitt i framställningen är redogörelsen för lagstiftningen om bidragsförskott. Trots att denna berör mer än vartannat bidragsberättigat barn har den hittills fått en undanskymd plats i den juridiska utbildningen. I redogörelsen pekar Agell också på svagheterna i det nuvarande systemet. Kritik mot delar av lagstiftningen återkommer i avsnittet om avdrag på underhållsbidrag för tid då den bidragsskyldige har barnet hos sig. Det kan inte förnekas att denna avdragsrätt, som introduceras den 1 januari 1980, blir administrativt betungande för försäkringskassorna. Agells kritik inriktas dock främst på det resultat som avdragsrätten medför för den bidragsberättigade. Det finns inte utrymme att här närmare presentera och kommentera synpunkterna. Jag vill dock hävda att den kritik som i huvudsak kan riktas mot den valda lösningen har sin orsak i sådana grundläggande brister i den gällande bidragsförskottslagstiftningen som det inte har varit möjligt att lägga tillrätta under departementsbehandlingen av underhållsreformen. Uppgiften att se över denna lagstiftning åvilar nu ensamförälderkommittén (S 1977: 16). Det bör också tilläggas att den reglering av avdragsrätten som finns i föräldrabalken kan frångås om parterna är överens eller domstolen finner särskilda skäl för det.
    Agells bok innehåller även i övrigt värdefulla avsnitt. Hit hör bl. a. den nya lagstiftningen om underhåll till make. Eftersom lagstiftningen i stora delar innebär endast en kodifiering av gällande praxis torde läsaren få särskilt stor behållning av de många rättsfall som refereras här. Agell kommer också in på de nya reglerna om underhållsbidrag vid omgifte. Med den nya lagstiftningen kommer ett fastställt underhållsbidrag inte att automatiskt upphöra att utgå om en make gifter om sig. Frågan om upphörande eller nedsättning av bidraget skall i stället prövas med ledning av de vanliga jämkningsreglerna, d. v. s. om det föreligger sådana ändrade förhållanden som påkallar jämkning. Påståendet i boken att förarbetena inte ger någon vägledning för tillämpning av jämkningsbestämmelserna i dessa fall bör dock inte stå oemotsagt. Problemet har berörts på s. 142 och 191 i propositionen. Det skall emellertid inte heller förnekas att det blir särskilt intressant att följa utvecklingen i rättspraxis i denna del.
    Med den nya lagstiftningen om underhåll har samspelet mellan den enskildes försörjningsinsatser och de bidrag och andra förmåner som samhället erbjuder fått ett särskilt intresse2. Agells bok, som är avsedd

 

2 Som bilaga till boken ingår en kort presentation av vissa resultat från det forskningsprojekt som Agell lett vid juridiska fakulteten i Uppsala under rubriken Underhåll och socialförmån.

716 Anm. av Anders Agell: Underhållinte endast för jurister utan även för blivande socionomer och andra praktiskt verksamma, är ett välkommet bidrag till det samarbete mellan olika yrkeskategorier som redan idag har påbörjats på familjerättsområdet och som för framtiden kan väntas få ökad betydelse. Agells bok får tillsammans med socialstyrelsens riktlinjer sägas ge en mycket god bas för varje tillämpare av familjerätt.


Nina Pripp