726 Gustaf PetrénLagförklaring

 

Pontus Modigh har i en artikel i SvJT 1979 s. 225 ff. tagit upp frågan om införande av ett institut lagförklaring i svensk rätt. Han menar att den traditionella vägen för prejudikatbildning — att föra upp en tvist till slutinstansen — ofta tar för lång tid och därtill verkar alltför slumpmässigt. Han ser saken särskilt ur civilrättslig synpunkt. Hans utgångspunkt är givetvis det förhållandet att HD:s prejudikatbildning inom den centrala civilrätten efterhand tunnats ut. Enskilda parter har i betydande utsträckning varken tid eller råd att driva tvister till slutinstansen i syfte att få ett prejudikat.
    Läget är delvis annorlunda inom den offentliga rätten som i mindre mån fångat Modighs intresse. Han ser ju saken framför allt ur banksynpunkt. Inom den offentliga rätten står i regel ett enskilt intresse, företrätt av en fysisk eller juridisk person, mot ett offentligt, stundom men långtifrån alltid företrätt av en representant för staten. Den administativa processen är i allmänhet kostnadsfri och man tar den tid på sig som krävs för att föra saken upp till slutinstansen. Åtskilliga mål drivs dit just i syfte att få fram prejudikat. Förhandsbeskedsinstitutet öppnar också en relativt snabb väg att få ett avgörande i regeringsrätten på skatterättens område. Det används också då och då av organisationer som konstruerar fall för att få svar på ett aktuellt lagtolkningsspörsmål.
    På ett sätt synes det vara enklare att få till stånd en ordning av det slag som Modigh åsyftar inom den offentliga sektorn än inom den privaträttsliga. I förvaltningsmålen finns nämligen vanligen icke andra motstående enskilda intressen, vilkas talan måste på ett eller annat sätt beaktas i ett lagtolkningsförfarande, såsom fallet är i civilrättsliga mål. Jag utgår då från att det i de offentligrättsliga ärendena är den enskilde och icke statens företrädare som begär lagförklaringen. I och för sig torde det knappast möta större svårigheter att ordna ett lagförklaringsförfarande inför regeringsrätten.
    Man måste emellertid observera att regeringsrätten är slutinstans blott i ett begränsat antal administrativa mål. I en stor del, numerärt säkerligen huvuddelen, är regeringen och icke regeringsrätten sista instans. Det kan knappast komma i fråga att regeringsrätten skulle utlåta sig om tolkningen av sådana lagregler som icke kan komma under domstolens bedömande den ordinarie besvärsvägen. Att lagtolkningsfrågan kan komma till regeringsrätten genom extraordinära rättsmedel, främst resning, kan icke vara tillräcklig grund för att regeringsrätten skulle tolka lagrum som tillhör exempelvis regeringens normala kompetensområde.
    Vidare är uppenbart att institutet knappast kan vara tillgängligt för envar när som helst. Hur urvalet av berättigade sökande skulle gå till är icke så alldeles lätt att säga. I vårt korporativistiska samhälle ligger nära till hands att låta organiserade intressen få ensamrätt till institutets användning. Inom arbetsrätten är ju sådana konstruktioner inte okända. Man kan också tänka sig att de enskilda fick vända sig till en sållningsinstans, t. ex. JK eller JO. Endast dessa ämbeten skulle då få rätt att gå direkt till slutinstanserna med tolkningsspörsmål.
    Modighs uppslag kan på denna punkt komma att beröra en annan utvecklingslinje. Det står numera fullt klart att, om JO-ämbetets ställning

Lagförklaring 727i Sverige skall återupprättas, JO måste ges någon möjlighet att föra fråga om hans eller en motspänstig ämbetsmans tolkning av en bestämmelse är den riktiga under något auktoritativt forums bedömning. Det kan här icke bli fråga om annan instans än rikets båda högsta domstolar. Denna fråga kan väntas inom kort bli föremål för utredning. Det är icke osannolikt att Modighs propå skulle kunna häktas på i detta sammanhang.
    Kvar står den lika viktiga som svåra frågan vilken rättsverkan ett beslut av HD eller av regeringsrätten i en tolkningsfråga skall ha. Ett förhandsbesked är som bekant bindande för staten vid de taxeringar som anges i beskedet. Ett beslut i en tolkningsfråga synes också på ett eller annat sätt böra knytas till ett konkret fall, där tolkningen kan få direkt betydelse. Tolkningsuttalanden in abstracto, gjorda av HD eller regeringsrätten, ter sig främmande för svensk rättstradition. Innan man går vidare med saken, synes därför frågan om tolkningsspörsmålets anknytning till en konkret sak böra lösas.
    Jag vill till slut instämma i Pontus Modighs allmänna mening att det är konstigt att ha två höga slutinstanser avsedda för prejudikatbildning utan att utnyttja dem fullt ut för denna uppgift. En gallring via prövningstillståndsinstitutet är bra. Men även andra vägar bör prövas. Med litet fantasi bör man kunna finna metoder för att tillgodose det praktiska behovet av snabba tolkningsbesked från de båda högsta instanserna.


Gustaf Petrén