Brittiska JO-ämbetet under granskning
År 1967 fick Storbritannien en motsvarighet till det svenska JO-ämbetet i det att man tillsatte en Parliamentary Commissioner for Administration (PCA). Dennes ställning är dock i flera hänseenden olik JO:s. Han mottar sålunda inte klagomål direkt från allmänheten utan endast anmälningar som någon medlem av underhuset fört vidare till PCA. Han kan vidare inte ingripa på eget initiativ och hans tillsyn omfattar endast statliga myndigheter för vilkas åtgöranden vederbörande minister kan göras direkt ansvarig inför underhuset. Även inom denna krets gäller åtskilliga begränsningar i PCA:s tillsynskompetens.
    Numera är PCA inte längre den enda motsvarigheten till den svenske JO. Sedan 1973 finns ett särskilt ämbete som Health Service Commissioner. Ämbetet har hittills haft samma innehavare som PCA. År 1974 tillsattes vidare ombudsmän för lokal förvaltning (Local Ombudsmen), tre i England, en i Skottland och i Wales. Det bör även nämnas att Nordirland har en egen parlamentarisk ombudsman sedan 1969. Till dessa senare tillkomna ombudsmän kan allmänheten, under vissa förutsättningar, vända sig direkt.
    I oktober 1978 höll the Hansard Society for Parliamentary Government en konferens om ombudsmannasystemet och dess framtid. Konferensen var ursprungligen utsatt att äga rum hösten 1977, då PCA verkat i tio år. Ett sjukdomsfall medförde dock att konferensen måste uppskjutas. Uppskovet visade sig vara till fördel. Under mellantiden gjordes nämligen viss utredning vars resultat kom att i hög grad berika diskussionerna vid konferensen.
    Justice, den brittiska sektionen av internationella juristkommissionen, hade på sin tid väckt tanken på att införa ett ombudsmannaämbete i Storbritannien (genom den år 1961 publicerade rapporten The Citizen and the Administration, även kallad the Whyatt Report). Under år 1977 framlade Justice resultatet av en utvärdering av PCA-ämbetet, som Justice låtit göra. Det skedde genom rapporten Our Fettered Ombudsman. I denna föreslogs reformer i åtskilliga hänseenden. De viktigaste förslagen gällde rätt för medborgarna att vända sig direkt till PCA, borttagande av vissa inskränkningar i PCA:s tillsynskompetens och rätt för PCA att verka på eget initiativ.
    Det utskott inom underhuset som granskar PCA:s verksamhet (the Select Committee on the PCA) tog upp vissa av reformförslagen till prövning och besökte i samband därmed Sverige, Danmark och Israel. På hösten 1978 framlade utskottet sin rapport. Förslaget att PCA skulle få mottaga klagomål direkt från allmänheten vann inte utskottets gillande. Men i övrigt tillstyrkte utskottet på flera punkter reformer. Flera av inskränkningarna i PCA:s kompetens borde tas bort. Vidare borde PCA få göra inspektioner, dock endast med utskottets godkännande. I övrigt borde han dock inte få handla på eget initiativ. Även vissa andra reformer föreslogs, bl. a. åtgärder i syfte att skapa bättre kontakt mellan PCA och underhuset.
    Diskussionerna vid den av the Hansard Society anordnade konferensen kom att koncentreras på de nu berörda frågorna, särskilt frågan om allmänhetens möjlighet att vända sig direkt till PCA.
    Konferensen hölls den 20—22 oktober 1978 på Ditchley Park, ett lantligt herresäte nära Oxford, numera ägt av en stiftelse. Ett trettiotal personer deltog i konferensen, däribland representanter för the Hansard Society, Justice och vederbörande underhus utskott. Bland deltagarna i övrigt märktes ett antal professorer i statsvetenskap, nuvarande och närmast förutvarande PCA (Sir Idwal Pugh resp. Sir Alan Marre) och de tre ombudsmännen för lokal förvaltning i England jämte

deras kollega i Wales. Några utländska ombudsmän eller förutvarande ombudsmän hade hörsammat inbjudan att deltaga. Från Nya Zealand kom f. chefsombudsmannen Sir Guy Powles, från Frankrike le Médiateur Aimé Paquet, från Sverige JO Ulf Lundvik, från Fidji-öarna ombudsmannen Moti Tikaram och från Mauritius ombudsmannen Ramawad Sewgobind.
    Första dagen förekom anföranden av Sir Idwal Pugh (PCA) och Baroness Serota (chefsombudsman för lokal förvaltning i England) vari dessa redogjorde för sina ämbetens tillkomst och senare utveckling. Lång diskussion följde.
    Överläggningsämnet för andra dagens förmiddag var "Alternative Approaches". Sir Guy Powles inledde med en redogörelse för vilka länder eller delar av länder som i dag har ombudsmän. Han räknade upp inte mindre än 64 ombudsmän på olika nivåer. Vidare nämnde han det i vissa länder (bl. a. Förbundsrepubliken Tyskland) förekommande systemet att ett riksdagsutskott mottar och prövar klagomål mot myndigheterna. Andra system som nämndes är kommissioner för mänskliga rättigheter (se härom JO:s ämbetsberättelse 1978/79 s. 22—27). JO Lundvik presenterade härefter det svenska JO-ämbetet, dess historia och nuvarande funktioner. JO nämnde också besvärsrätten, förvaltningsdomstolarna och JK m. m. Le Médiateur Aimé Paquet redogjorde för det franska systemet. En representant för Förbundsrepubliken Tyskland var inbjuden men hade fått förhinder, varför Baroness Serota i korthet redogjorde för det tyska systemet. Härefter berättade ombudsmännen på Fidji-öarna och Mauritius om sina ämbeten. En frågestund följde.
    Eftermiddagen och kvällen av andra dagen ägnades åt "a critique of the system". Diskussionen inleddes av Mr David Widdicombe, Q. C., som lett den utredning som presenterades i rapporten Our Fettered Ombudsman. Diskussionen blev, såsom man kunnat vänta sig, särskilt livlig.
    Tredje dagen inleddes med anföranden av professorerna Kathleen Bell och A.W. Bradley om ombudsmannens roll som försvarare av de mänskliga rättigheterna. Efter en kortare diskussion lämnades ordet till professorn Bryan Keith Lucas som hade den otacksamma uppgiften att söka sammanfatta vad som anförts under hela konferensen. Såsom han kunde konstatera och som också belystes av ytterligare några inlägg var meningarna starkt delade i den fråga som tagits upp mer än andra, nämligen frågan om rätten för allmänheten att vända sig direkt till PCA. Representanterna för Justice och även många andra talade varmt för en sådan rätt, medan representanterna för underhusutskottet ställde sig avvisande under betonande av de svårigheter som skulle uppkomma om 55 miljoner invånare i Storbritannien skulle få rätt att vända sig direkt till PCA. Denne hade för övrigt, med utskottets goda minne, modifierat sin praxis så att klagomål som kom in direkt från allmänheten inte längre automatiskt avvisades. Om PCA fann att saken borde utredas, erbjöd han numera klaganden att lämna över klagoskriften till vederbörande medlem av underhuset med det beskedet att PCA var beredd att inleda undersökning om medlemmen så önskade. Redan denna, skäligen blygsamma, reform hade medfört en stark ansvällning av klagomål direkt från allmänheten (sådana har alltid förekommit men tidigare automatiskt avvisats). I Frankrike tillämpas ett system som liknar det tidigare systemet i Storbritannien och från fransk sida varnades för konsekvenserna av en direkt klagorätt för allmänheten. JO Ulf Lundvik framhöll att man inte fick ta alltför lätt på de problem som en stark ökning av klagofrekvensen medför. Visserligen räknade man med att en ganska hög procent av klagomålen inte skulle leda till åtgärd i form av utredning. De måste inte desto mindre diarieföras och besvaras och redan detta medförde en

administrativ belastning på organisationen. Dessutom var det inte alltid så lätt att avgöra om ett klagomål borde föranleda utredning eller inte. — Frågan om vidgning av PCA:s tillsynskompetens vållade inga egentliga meningsskiljaktigheter. Tanken på en initiativrätt i egentlig mening för PCA — JO Ulf Lundvik drog en lans härför — väckte ingen större entusiasm.
    Det har ställts i utsikt att diskussionerna, som bandinspelades, om möjligt skall utges av trycket. I vart fall kommer de framlagda skriftliga inledningspromemoriorna att tryckas.

Ulf Lundvik