Billeasing1
Av jur. kand. JAN-ÅKE NYSTRÖM
Inledning
Enligt förordningen (1959: 575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar, här kallad bilkreditförordningen, är den som köper bil skyldig att betala minst 40 procent av vederlaget kontant och resten inom 18 månader. Syftet med införandet av dessa bestämmelser har varit att åstadkomma en konjunkturpolitisk reglering av bilhandeln. Andra tvingande regler om avbetalningsköp finner man f. ö. i konsumentkreditlagen och lagen om näringsidkares avbetalningsköp.
På senare tid har olika varianter av leasing börjat förekomma på bilmarknaden. För leasing finns inga lagregler motsvarande dem som gäller vid avbetalningsköp. I många fall sker leasing i former som synes ligga kredit- eller avbetalningsköpet mycket nära. Vid valet av juridisk ram för ett avtalsförhållande kan då leasing i jämförelse med avbetalningsköp te sig som ett attraktivt alternativ. Man kan också befara att leasingkonstruktionen i många fall används för att kringgå den tvingande regleringen av avbetalningsköp. Dessa förhållanden motiverar ett försök att utreda vad leasing närmare innebär samt att klarlägga vad som skiljer denna avtalstyp från avbetalningsköpet.
Allmänt om leasing
Bakgrund2
Det engelsk-amerikanska ordet leasing blev ett av 60-talets stora nyförvärv i en rad språk, bl. a. det svenska. I England och USA används ordet leasing liksom lease om upplåtelse av nyttjanderätt till snart sagt all slags egendom: fastigheter, byggnader, bostäder, lokaler, fartyg, flygplan, satelliter etc. I Sverige används termen
leasing endast i mera inskränkt betydelse. Den används framförallt i betydelsen upplåtande av nyttjanderätt till fordon samt till produktionsutrustning för industri och kontor.
Modern leasing av fordon, maskiner, apparater och annan utrustning uppstod och utvecklades i USA i mitten av 1800-talet.3 Pionjärerna trängde västerut i leasade, täckta "conesta"-vagnar. Bell Telephone Company, grundat 1877, beslöt redan vid starten att inte sälja sina apparater utan i stället leasa ut dem. Principen övertogs av American Telephone & Telegraph Company och många andra telefonbolag världen över. Ett annat tidigt exempel är United Shoe Machinery och dess världsomspännande uthyrning av maskiner för skotillverkning. Verksamheten var emellertid länge koncentrerad till några få företag och produkter.
För många företag stod denna möjlighet inte till buds. Ett litet antal uthyrningar innebar förhållandevis stora omkostnader och en rimlig riskfördelning kunde inte göras på enstaka kontrakt. Härtill kom ofta finansieringssvårigheter. Utvecklingen ledde därför fram till bildande av särskilda finansieringsföretag (leasingbolag), som påtog sig dessa problem och risker. År 1952 tillkom United States Leasing Corporation. Ytterligare bolag bildades och 1960 var antalet ca 800. Konkurrensen dem emellan var hård och i början av 1960-talet skedde en koncentration till färre men större enheter. Samtidigt tog många av de största företagen i USA upp leasing som ett kompletterande led i sin marknadsföring. Att leasing blivit en allmänt accepterad finansieringsmetod manifesterades ytterligare av att bankerna i USA 1963 tillerkändes rätt att uppträda som leasingbolag.
I Europa har utvecklingen i stort sett följt det amerikanska mönstret. Det första leasingbolaget tillkom i England 1960 och snart följde de övriga stora industriländerna efter. I Sverige bildades tre leasingbolag 1964 och f. n. finns det flera större leasingbolag, av vilka de flesta är bankerna närstående företag.4 Vid sidan av leasingbolagen bedriver bl. a. företag inom bilhandeln en omfattande leasingverksamhet.
Rättsförhållandet vid leasing5
Reglerna om leasing är oklara. Avsaknaden av särskild lagstiftning gör att man är hänvisad till att använda rättsregler, som är skrivna för andra avtalstyper. När det gäller hyra av lös egendom är lagstiftningen emellertid knapphändig och rättspraxis obetydlig. Rättsläget har därför till stor del påverkats av köplagen, som anses ge uttryck åt allmänna obligationsrättsliga principer, och reglerna om hyra i 12 kap. jordabalken. Jämförelser med lagar om andra avtalstyper kan emellertid endast undantagsvis ge klara besked om rättsreglerna. Då det i princip råder avtalsfrihet vid leasing regleras rättsförhållandet mellan parterna ofta ganska utförligt genom s. k. allmänna kontraktsvillkor. Bestämmelserna i sådana standardvillkor brukar författas av uthyraren eller dennes organisation och innehåller vanligen klausuler som i flera avseenden ger uthyraren en gynnsammare ställning än enligt annars gällande rätt. De flesta formulären skärper hyresmannens ersättningsskyldighet för skada på hyresobjektet. I den mån risken täcks av försäkring — t. ex. en uthyrd bils vagnskadeförsäkring — är en sådan klausul dock inte särskilt betungande. Leasetagaren behöver då endast betala eventuell självrisk. Det är vanligt att leasetagaren i kontraktet åläggs att på egen bekostnad hålla fordonet helförsäkrat med lägsta gällande självrisker. Vanligt är också att uthyrning i andra hand förbjuds. Ofta friskriver sig uthyraren helt eller delvis från ansvar för fel i godset och för dröjsmål med dess avlämnande. En annan ofta förekommande klausul ger uthyraren omedelbar hävningsrätt vid dröjsmål med hyran. Det förekommer också klausuler som ger uthyraren rätt att häva kontraktet så snart leasetagaren åsidosätter någon bestämmelse i leasingkontraktet. Det förekommer också praktiskt taget alltid bestämmelser om att uthyraren friskriver sig från det trafikrättsliga ägaransvaret för fordonet. Sålunda föreskrivs det i de flesta kontraktsformulär att eventuella avgifter och böter som härvidlag kan komma att åläggas ägaren skall ersättas denne av hyresmannen.
När det gäller uthyrarens säkerhet och återtagningsrätt är rättsreglerna klarare. Äganderätten skyddar alltid uthyraren mot hyresmannens borgenärer vid utmätning och konkurs. Skulle uthyraren gå i konkurs är hyresmannen skyldig att utge saken till konkursboet fastän hyrestiden inte gått till ända. Hyresmannen får här nöja sig med att i konkursen bevaka eventuell fordran på
förskottshyra samt eventuell fordran för annan skada han kan ha lidit. Hyresrätten är en "svagare" rätt än äganderätt och panträtt. Hyresmannen är inte skyddad mot de anspråk uthyrarens borgenärer kan göra på varan, inte heller har han något skydd mot en ny ägare till vilken uthyraren överlåtit varan. Denne kan alltså kräva att få varan utgiven till sig. Det anses att hyresmannen i så fall måste avstå från besittningen till varan och nöja sig med att begära ersättning för kontraktsbrott av den som hyrde ut varan till honom. Vid hyresmannens kontraktsbrott kan uthyraren också normalt häva avtalet och i kraft av sin äganderätt återkräva hyresobjektet.
Skulle hyresmannen inte frivilligt återlämna hyresobjektet kan uthyraren hos överexekutor begära handräckning enligt 191 § utsökningslagen, varvid dom inte erfordras. Lagrummet har enligt praxis kommit att omfatta även hyresfall, trots att det enligt ordalydelsen endast avser den situationen då lös sak olovligen kommit i annans besittning.
Den ovan redovisade uppfattningen om hyresmannens rättsliga ställning gentemot uthyrarens borgenärer och mot ny ägare av hyresobjektet kan sägas vara väl etablerad och bygger på en gammal rättstradition. Detsamma är förhållandet med den praxis främst avgörandena NJA 1905 s. 329 och NJA 1917 A 429 — som åberopats till stöd för den angivna uppfattningen av rättsläget. Att man kunnat ta så lätt på nyttjanderättshavarens behov av sakrättsligt skydd sammanhänger med att förr i tiden uthyrning i regel skedde på mycket kort tid och hyresmannen därför inte kunde lida någon större ekonomisk förlust om hyresavtalet upphörde att gälla. Nu är förhållandena emellertid helt annorlunda.
Det förhållandet att det inte finns någon särskild lagstiftningom leasing betyder emellertid inte att leasingavtalet är helt undantaget från rättslig reglering. Således är t. ex. avtalslagens regler tillämpliga på leasing. Därvid bör särskilt observeras generalklausulen i 36 §, som är tillämplig inte bara på förhållandet näringsidkare-konsument utan även t. ex. i de fall då en näringsidkare är leasetagare. Generalklausulen kan användas till att jämka eller helt lämna utan avseende klausuler som med hänsyn till omständigheterna är oskäligt betungande för endera parten.
Härutöver bör man också observera att marknadsföringslagen och lagen om oskäliga avtalsvillkor är tillämpliga även vad gäller leasing.
Generalklausulen i 2 § marknadsföringslagen ger möjlighet att ingripa mot näringsidkare, som vid marknadsföring av vara,
tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd eller annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Enligt 3 § samma lag är näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet skyldig att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt.
Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen med stöd av 1 § avtalsvillkorslagen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor.
Olika former av leasing
Leasing förekommer i olika varianter.6 Man brukar framför allt skilja mellan direkt och indirekt leasing samt mellan finansiell och operationell leasing. En mängd andra indelningsgrunder förekommer också, och utbudet av olika leasingformer förnyas ständigt.
Med direkt leasing förstås sådana transaktioner där tillverkare och andra leverantörer marknadsför sina produkter genom hyresavtal som tecknas direkt med kunderna. Det är alltså frågan om i stort sett vanliga hyresavtal. Ofta diskonteras avtalen hos en bank eller ett finansieringsföretag.
Vid indirekt leasing överlåter leverantören äganderätten till produkten, mot kontant betalning, till ett leasingbolag med vilket kunden tecknar hyresavtal. Efter att tidigare ha kommit till användning huvudsakligen i fråga om lastbilar har den indirekta leasingen på senare år kommit att bli allt vanligare även i fråga om personbilar. Avtalsbindningar och prestationsvägar framgår av följande schema, som hämtas ur billeasingutredningens betänkande Billeasing (Ds K 1975: 11).
Antalet parter är således tre. Själva hyresavtalet och andra i leasingaffären förekommande avtalsrelationer är dock konstruerade som tvåpartsförhållanden. Hyresavtalet skapar sålunda inte någon självständig rätt för hyresmannen att vända sig mot leverantören på grund av dennes köpeavtal med leasingbolaget eller eljest. Ofta presenterar leasingbolaget ett komplett förslag till köpeavtal med leverantören. Av säkerhetsskäl förvärvar dock leasingbolaget produkten först sedan hyresavtal tecknats med hyresmannen.
I dessa sammanhang förekommer också benämningar som kundorienterad och leverantörsorienterad leasing, kundorienterad när leasingkontakten går direkt mellan hyresmannen och leasingbolaget — varvid hyresmannen gentemot leverantören av varan uppträder som vilken annan kontantköpare som helst men kopplar in ett leasingbolag när det gäller finansieringen — och leverantörsorienterad när leverantören är den aktive och använder leasing som ett marknadsföringsalternativ. I detta fall svarar leverantören eller ett med denne samarbetande leasingbolag för finansieringen.
Beroende på leasingavtalets utformning skiljer man också mellan finansiell och operationell leasing.
Utmärkande för finansiell leasing — eller releasing som det även kallas — är att vederlaget för uthyrningen i själva verket skall täcka hyresobjektets successivt minskade marknadsvärde. Releasingavtalet har m. a. o. en finansiell funktion. Detta kan åstadkom-
mas genom att hyresavtalet är ouppsägbart under så lång tid att de samlade hyresbetalningarna överstiger hyresobjektets anskaffningskostnad. Hyresbetalningarna fördelas jämnt under denna tid, vars längd bestäms efter hyresobjektets beräknade ekonomiska livslängd (vanligen 2 eller 3 år). På senare tid har det emellertid blivit allt vanligare att releasingkontrakten utsträcks i tiden till 5 år samt innehåller klausul om rätt för hyresmannen att säga upp avtalet. Kontrakten brukar dock i så fall även uppta bestämmelser om avräkning vid avtalets upphörande, innebärande bl. a. att den leasade bilens verkliga värde, d. v. s. i regel det pris för vilket bilen kan säljas på den öppna marknaden, vid återlämnandet skall jämföras med dess bokförda värde enligt en särskild av uthyraren upprättad kalkyl, vilken ligger till grund för fastställande av hyresavgiften. Om bilens verkliga värde överstiger det bokförda värdet skall en större del, vanligen 75 procent, av mellanskillnaden gottgöras hyresmannen. Skulle bilens verkliga värde understiga det bokförda värdet får hyresmannen stå för förlusten. Efter hyrestidens utgång äger hyresmannen i allmänhet rätt att mot en starkt reducerad hyra, vanligen 1/12 av den tidigare hyran, förlänga avtalet. Det förekommer även att hyresmannen vid hyresavtalets upphörande äger rätt att förvärva fordonet för en köpeskilling som motsvarar fordonets verkliga värde vid denna tidpunkt ellerför en på förhand bestämd, vanligen mycket låg, köpeskilling. Avtalets utpräglat finansiella karaktär framgår också av den omständigheten att det oftast är hyresmannen som skall ansvara för reparationer, underhåll och försäkringar m. m.
Till operationell leasing hänförs de avtal som inte kan inordnas under finansiell leasing. Det är alltså fråga om mera traditionella hyresavtal. Avtalstiden är ofta betydligt kortare än hyresobjektets ekonomiska livslängd. Till skillnad mot vad som är fallet vid finansiell leasing svarar uthyraren praktiskt taget alltid för underhåll och reparationer. Sådan leasing kallas därför ofta, särskilt inom bilhandeln, även för "full-service leasing".
Även i fråga om operationell leasing är det finansiella momentet ofta starkt markerat, särskilt när ett operationellt avtal kommit till användning för att tillgodose ett mera permanent nyttjande av hyresobjektet, såsom exempelvis då ett företag långtidsförhyr sin bilpark.
Förhållandet mellan leasing och avbetalningsköp
Lagregler
Bilkreditförordningen är enligt 1 § 1 st. tillämplig vid yrkesmässig försäljning av bilar. I förordningens 1 § 2 st. förklaras, att med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola utgå, helt eller delvis, i penningar. Genom hänvisning till bestämmelserna i 1 § 2 st. lagen (1915: 219) om avbetalningsköp7anges att överlåtelse anses föreligga även då säljaren gjort äganderättsförbehåll eller s. k. enkelt hävningsförbehåll samt även i fall då avtalet betecknats som hyresavtal trots att det rätteligen skall anses vara ett köp. Det blir i så fall närmare fråga om ett avbetalningsköp, då betalning (hyra) sker i särskilda poster av vilka minst en skall erläggas sedan varan (bilen) lämnats ut till köparen (hyresmannen) samt då säljaren (uthyraren) alltid har möjlighet att återtaga varan (bilen) om köparen (hyresmannen) ej fullgör sin del av avtalet.8
Vilka som hyresavtal betecknade transaktioner som rätteligen skall anses vara avbetalningsköp framgår av 1 § 2 st. avbetalningsköplagen:
"Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna."
Motsvarande bestämmelse återfinns i 3 § 2 st. konsumentkreditlagen.
Avbetalningsköpet har utvecklats som en mellanform av hyra och köp — till en början som ett hyresavtal där det var förutsatt att äganderätten till avtalsobjektet skulle övergå till hyresmannen efter erläggande av visst antal hyresbetalningar. Bruket av hyresterminologi föranleddes av tvivel om att ett uttryckligt ägarförbehåll skulle kunna erkännas, samtidigt som den ökande handeln skapade behov av kreditköp med betryggande säkerhet för säljaren. Då ägarförbehåll sedan länge godkänns kvarstår som motiv för att felaktigt begagna sig av hyresterminologi en önskan att undvika de tvingande regler som gäller vid avbetalningsköp.
Vid en prövning, huruvida ett avtal har karaktären av ett avbe-
talningsköp eller inte, är man således inte bunden av avtalets ordalydelse utan man får framför allt beakta det ekonomiska syfte parterna har med avtalet. Enligt motiven till avbetalningsköplagens föregångare, lagen om avbetalningsköp, skall vid bestämmandet av syftet särskild betydelse tillmätas hyrestidens längd, hyresbetalningarnas storlek samt i köpoptioner angivet pris.9 De avtalade hyresbeloppen kan t. ex. vara så höga, att de inte kan anses utgöra gottgörelse endast för sakens begagnande. En annan omständighet, som tyder på att köp föreligger, är att någon bestämd hyrestid inte avtalats utan att överenskommelse träffats endast om beloppens storlek, förfallotid och antal.
Kommerskollegium, som i 5 § bilkreditförordningen bemyndigats att utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning, har närmare preciserat gränsdragningen mellan avbetalningsköp och hyra (leasing). 1 § 2 st. Kommerskollegiets bilkreditkungörelse (KFS 1977: 17, ändrad genom KFS 1978: 11) har följande lydelse:
"Om ett avtal betecknats som hyresavtal (leasingavtal) eller liknande betraktas transaktionen som försäljning på kredit om det finnes åsyftat att den som fått bilen utlämnad till sig skall bli ägare till denna. Härmed avses bl. a. avtal där hyresbeloppets storlek, hyrestidens längd, förekomsten av optionsklausul, frånvaron av serviceåtaganden eller andra liknande omständigheter tyder på att den som mottagit bilen, eller någon som har intressegemenskap med denne, senare skall kunna bli ägare till bilen mot en köpeskilling som understiger bilens verkliga värde när hyresavtalet upphör."
Anledningen till att Kommerskollegium i bilkreditkungörelsen så utförligt behandlat frågan om gränsdragningen mellan avbetalningsköp och hyra — och uttryckligen nämnt termen leasing — är att man velat förhindra, att finansiell leasing såsom förtäckt avbetalningsköp används som ett medel att kringgå bilkreditförordningens tvingande regler om kontantinsats och kredittid.
Tolkningsfråga
Problemet vid tillämpningen av ovan angivna bestämmelser blir således att avgöra om olika varianter av leasing kan inordnas under avtalstypen avbetalningsköp.10 Utgångspunkten för detta
avgörande är den enhetliga definition på avbetalningsköp som återfinns i olika författningar, bl. a. avbetalningsköplagen. Enligt denna definition föreligger avbetalningsköp, även om avtalet betecknats såsom t. ex. leasing, om det är avsett att den till vilken varan lämnas ut skall bli ägare av denna. Hur långt reglerna om avbetalningsköp sträcker sig får sedan avgöras genom en tolkning av denna definition, och parterna kan således inte kringgå lagens tvingande bestämmelser genom att förkläda avbetalningsköpet i t. ex. hyresavtalets (leasingavtalets) form. 1 § 2 st. bilkreditkungörelsen är en tolkningsregel, av vilken framgår att kommerskollegium förespråkar en vidsträckt tolkning av definitionen på avbetalningsköp.
Att framställa problemet kringgående av lagbud såsom en fråga om tolkning av hur långt detta lagbud rätteligen når stämmer väl överens med uppfattningen av denna frågeställning i nordisk doktrin.
Lassen anför följande i UfR 1890 s. 617:
"Begrebet Lovens omgaaelse ved Formueretshandeler bestemmes altsaa som Parternas Forsøg paa at vinde Domstolene for en Bogstavfortolkning ved istedetfor det af Forbudslovens Ord omfattede Retsforhold at vælgeet andet ikke af Lovens Ord men af dens Mening omfattet Forhold i det Haab derved at gaa fri for Forbudslovens Forskrifter. At dette Forsøgikke bør lykkes, er klart."
Enligt Ussing är frågan om kringgående av lag ett lagtolkningsproblem, som framför allt uppstår där ett visst ekonomiskt resultat kan nås på flera vägar och där lagen spärrat en eller några av dessa.11
Arnholm uppfattar kringgående av lag som en fråga om tolkning av lag för att avgöra hur långt lagens förbud sträcker sig. Arnholm anför följande:
"Man kan ikke engang si generelt at et forhold rammes hvor det tar sikte på å nå det samme økonomiske resultat som en forbudt transaksjon. Oftest vil det nok være slik; men det kan hende att forbudet er rettet mot formen og fremgangsmåten, ikke mot den økonomiske realitet."12
I svensk doktrin har problemet berörts av bl. a. Helmers, Kringgående av skattelag, Vahlén, Avtal och tolkning, och Hjerner, Främmande valutalag och internationell privaträtt.
Gemensamt för både avbetalningsköp och leasing är att betalning sker i särskilda poster, av vilka minst en skall erläggas sedan varan lämnats ut till köparen/leasetagaren samt att säljaren/leasegivaren har återtaganderätt om köparen/leasetagaren inte fullgör sina förpliktelser. Tolkningsproblemen uppkommer då man skall avgöra om det vid ett leasingavtals ingående varit åsyftat, att den som fått varan till sig utlämnad skall bli ägare till denna. Man får också komma ihåg att, för att transaktionen skall anses utgöra ett avbetalningsköp, leasingavgifterna i realiteten måste tillgodoräknas leasetagaren vid förvärv av äganderätten.
Avbetalning — leasingavgift
Av den tolkningsregel som ges i 1 § 2 st. bilkreditkungörelsen framgår att man skall fästa avgörande vikt vid möjligheten för leasetagaren att bli ägare till bilen mot en köpeskilling som understiger bilens verkliga värde. I så fall skall hela transaktionen anses utgöra ett avbetalningsköp. Detta får väl anses vara fallet i vart fall om leasetagaren efter grundperiodens utgång blir ägare automatiskt. Detsamma blir fallet om leasetagaren efter grundperiodens utgång kan förvärva äganderätten mot ett symboliskt belopp — förutsatt att äganderättens övergång är åsyftad vid "leasing-avtalets" ingående. I dessa båda fall utgör ju "hyresbetalningarna" de facto avbetalningar eftersom de utgör vederlag för förvärv av äganderätt. Om "hyresmannen" efter grundperiodens utgång kan förvärva äganderätten mot ett belopp som motsvarar sakens (bilens) marknadsvärde (vid denna tidpunkt) kan däremot inte hela transaktionen anses utgöra ett avbetalningsköp. I och för sig kan äganderättens övergång ha varit åsyftad då leasingavtalet ingicks, men eftersom hyresbetalningarna här inte räknas hyresmannen till godo såsom vederlag för förvärv av äganderätt, får transaktionen anses bestå i dels ett leasingavtal och dels ett köpeavtal (vid vilket köparen f. ö. måste betala minst 40 procent av vederlaget kontant etc.).
Leasingkontrakten innehåller ofta bestämmelser om att vid avtalets upphörande, t. ex. på grund av kontraktsbrott, leasetagaren inte skall gottskrivas de hyresbetalningar han gjort. Detta förhållande synes tala emot att det då skulle vara frågan om avbetalningsköp. Vid tolkningen bör man emellertid inte fästa alltför stor vikt vid sådana klausuler, eftersom parterna i så fall alltför lätt skulle kunna kringgå lagen.
Avsikt — köpoption
En bl. a. i förarbetena till konsumentkreditlagen omdiskuterad fråga är, vilken betydelse som skall tillmätas en uttrycklig eller tyst överenskommelse om rätt för hyresmannen att under hyrestiden eller efter dess utgång, vanligen mot ersättning utöver hyresbeloppen, förvärva äganderätten till den hyrda varan (köpoptionsrätt). Skall en köpoptionsklausul tolkas på det sättet att parternas avsikt är att äganderätten skall övergå till leasetagaren?
Om ett hyresavtal (leasingavtal) med köpoptionsklausul har till syfte att dölja parternas avsikt — vid avtalets ingående — att varan skall förvärvas med äganderätt skall frågan om tillämpligheten av reglerna för avbetalningsköp givetvis bedömas efter den verkliga avsikten med avtalet i den mån denna kan utrönas. Enligt Kreditköpkommittén kan man dock inte uppställa någon allmän regel om att en köpoptionsklausul i och för sig skall medföra att ett leasingavtal blir att betrakta som ett köp på avbetalning. Det kan förhålla sig på det sättet att parterna önskar lämna frågan om köp öppen till ett senare tillfälle; detta kan vara fallet t. ex. om leasetagaren vid avtalstillfället är osäker om sitt framtida behov av föremålet. Enligt Kreditköpkommittén torde avtalet då få betraktas som förhyrning till dess leasetagaren gör bruk av sin rätt att köpa varan.
Möjligen skulle man dock här kunna anföra, att ståndpunkten ter sig mindre befogad när det gäller bilar än när det gäller t. ex. mera komplicerad industriell utrustning, där leasetagaren kanske med hänsyn till den tekniska utvecklingen har ett större behov av att hålla möjligheten till alternativa lösningar i framtiden öppen.
Oavsett om avtalet innehåller köpoptionsklausul eller ej finns det åtminstone beträffande bilar starka skäl att — om det i praktiken är vanligt att leasetagaren efter grundperiodens utgång förvärvar äganderätten mot en symbolisk summa — bedöma transaktionen såsom avbetalningsköp om det ej i det enskilda fallet visas att avsikt (vid leasingavtalets ingående) till äganderättens övergång ej förelegat. Ett stöd för detta är att ett praktiskt tillämpat affärsmönster ofta kan anses skapa en sedvänja.
Förlängt avtal mot reducerad hyra
De som bedriver finansiell leasing har ett dilemma. Låter de äganderätten övergå mot en symbolisk summa riskerar de alltså att avtalet anses vara ett avbetalningsköp. Å andra sidan kan det anses otillbörligt mot leasetagaren att kräva att denne för att erhålla äganderätt betalar egendomens fulla marknadsvärde —
utan att få tillgodoräkna sig hyresbetalningarna (som tillsammans motsvarar bilens marknadsvärde). Vad som då återstår är att leasetagaren efter grundperiodens utgång mot en starkt reducerad "hyra" får fortsätta att bruka bilen, utan att äganderätten formellt övergår till honom. Frågan blir då om den rätt leasetagaren förvärvar i ett sådant fall är att betrakta som en äganderätt.
Vad som avses med äganderätt är inte en gång för alla givet. Äganderätt kan sägas innebära en i princip fri förfoganderätt med de inskränkningar som ges i lag eller författning.13 Ägaren kan således (i regel) försälja eller pantsätta saken, han kan förbruka den och hans äganderätt skyddas av rättsordningen gentemot tredje man.
Den rätt leasetagaren här förvärvar ligger ekonomiskt närmare avbetalningsköpet än det traditionella hyresavtalet. På samma sätt som avbetalningsköparen betalar leasetagaren genom sina "hyresbetalningar" fullt vederlag för egendomens värde. Leasetagaren bär således den ekonomiska risken för transaktionen. Leasetagaren är också tillförsäkrad en rätt att bruka egendomen under hela dess "livstid". De ägarbefogenheter leasegivaren har är ytterst begränsade och syftar enbart till att säkra hyresbetalningarna. Så länge leasetagaren sköter sina betalningar kan leasegivaren inte företa rättsliga eller faktiska dispositioner över egendomen. Leasegivarens rätt till egendomen är närmast en säkerhetsrätt, motsvarande den som tillkommer avbetalningssäljaren. Till detta kommer att leasegivaren i regel friskriver sig från alla de bördor och förpliktelser som normalt följer med äganderätten; leasegivaren står t. ex. inte faran för att egendomen förstörs, han ansvarar inte (vid finansiell leasing) för reparationer, service och försäkringar etc.
Det ligger således nära till hands att sätta likhetstecken mellan avbetalningsköp och finansiell leasing. En viktig skillnad föreligger dock. Avbetalningsköparen blir, sedan han fullgjort sina betalningar, också formellt ägare till egendomen. Motsvarande gäller inte för leasetagaren, även om han genom hyresbetalningarna under hyrestiden helt betalat egendomens värde. Han får endast fortsätta att bruka saken mot en reducerad hyra. Följande omständigheter kan då anföras till stöd för att leasegivaren fortfarande skulle vara att anses såsom ägare till egendomen:
1) Han har fortsatt krav på hyra — om än kraftigt reducerad.
2) Leasetagaren kan inte rättsligen disponera över egendomen, t. ex. försälja den eller pantsätta den, utan leasegivarens samtycke.
3) Om egendomen av våda förstörs eller skadas skall ersättningen tillkomma leasegivaren.
4) Leasegivaren förbehåller sig ofta rätt att överlåta fordonet.
Mot bakgrund av detta kan man inte säga att leasetagaren i dessa fall förvärvar äganderätten till egendomen. Avtalets reella innebörd är hyra (leasing) även om det ekonomiskt ligger nära avbetalningsköp.
Analogisk tillämpning
I dessa fall, då leasingavtalet inte kan anses utgöra ett avbetalningsköp trots att det fyller i stort sett samma ekonomiska funktion som ett sådant, uppkommer frågan huruvida man kan tillämpa reglerna om avbetalningsköp analogt på dylika fall av leasing.
Som ovan angivits är det ekonomiska (konjunkturpolitiska) skäl som ligger bakom reglerna i bilkreditförordningen. Förordningen avser att reglera vissa ekonomiska realiteter och egentligen inte att reglera enbart en form av transaktioner med samma ekonomiska innebörd som andra oreglerade transaktioner. Man kan också konstatera att det syfte parterna önskar tillgodose genom leasing ekonomiskt ligger närmare avbetalningsköpet än den traditionella saklegan. Parterna kan då uppnå i stort sett samma ekonomiska mål som vid ett avbetalningsköp, samtidigt som man kan undvika reglerna om kontantinsats och kredittid. Det kan då te sig synnerligen motiverat att tillämpa de bestämmelser som gäller för avbetalningsköp analogt på dessa fall, då bestämmelserna annars riskerar att mista sin funktion. Andra omständigheter som talar för en analog tillämpning är att lagstiftaren vid bilkreditförordningens tillkomst år 1959 knappast hade leasing i tankarna. I Sverige började billeasing förekomma först i mitten av 60-talet och då i former som låg närmare den traditionella saklegan. Det är först under de allra senaste åren som billeasingen börjat få finansiell karaktär och därigenom börjat framstå såsom ett alternativ till köp på avbetalning. Åtskilliga skäl talar alltså för att tillämpa reglerna för avbetalningsköp på de former av leasing som har finansiell karaktär.
Invändningar av principiell karaktär kan dock framföras mot en analogisk tillämpning av tvingande regler av den karaktär det
här är fråga om. Eftersom reglerna i bilkreditförordningen är straffsanktionerade är analogisk tillämpning mycket tveksam även om man kan konstatera att parterna använt leasingkonstruktionen endast i syfte att kringgå reglerna om avbetalningsköp.14 Det kan också vara svårt att konstatera att leasingkonstruktionen använts i syfte att kringgå lag, eftersom leasing ju även kan innebära administrativa och skattemässiga fördelar.
Domstolarnas inställning
Frågan om gränsdragningen mellan avbetalningsköp och finansiell leasing har såvitt bekant ej varit föremål för något vägledande avgörande i svensk rättspraxis.
I dansk rätt finns en Højesteretsdom från 1973, som rör frågan om leasingavtal skall betraktas som avbetalningsköp, nämligen U 1973.173 H (Delmec-Elmaco-fallet).
Här var det leasetagarens konkursbo som i förhållande till leasegivaren hävdade äganderätt till leasinggodset. Konkursboet grundade sin ståndpunkt på att avtalet i väsentliga delar liknade ett avbetalningsköp och att det hela tiden varit meningen att leasetagaren skulle bli ägare efter grundperiodens utgång. Højesterets majoritet (fyra domare) ansåg inte att man av det förhållandet att villkoren under grundperioden liknade ett avbetalningsköp kunde sluta sig till att det också var meningen att avtalet efter grundperiodens utgång skulle verka som ett avbetalningsköp, "skønt han (leasegivaren) ikke ved aftalens indgåelse havde økonomisk grundlag for at indgå et afbetalningskøb". En stark minoritet, tre domare, kom till motsatt slut och fäste därvid avseende vid att kontraktsbestämmelserna liknade ett avbetalningsköp och att leasegivaren aldrig tidigare hade återtagit gods vid kontrakt av den här typen.
Majoritetens dom tyder på att man åtminstone i dansk rätt inte är beredd att på grund av de funktionella likheterna jämställa leasingavtal med avbetalningsköp.15
Högsta domstolen i Finland har i ett fall, HD 1973 II 87, ansett att avbetalningsköplagen bör tillämpas på ett leasingavtal. (Den finska avbetalningsköplagen har beträffande förhållandet mellan de två avtalstyperna motsvarande bestämmelse som den svenska.)
I detta rättsfall instämde leasingbolaget L entreprenören K samt hans borgensmän vid Laihia HR och krävde att de skulle dömas att solidariskt prestera obetalda legobelopp i enlighet med ett leasingavtal rörande en
grävmaskin. K och borgensmännen motsatte sig talan och yttrade vid genstämning mot L och stämning mot leverantören M, att K med M hade förhandlat om förvärv av grävmaskinen medelst avbetalningsköp, varefter M hade överlåtit grävmaskinen till L, som medelst ett leasingavtal 6.7.1967 överlåtit maskinen till K. M hade i juni 1967 ingått ett avtal med L om återköp av maskinen efter legotidens utgång och 7.7.1967 överenskommit med K att härvid sälja maskinen till honom för samma pris. Då K inte förmått betala de månatliga raterna hade L och M gemensamt fört bort maskinen från K utan handräckning och uppgörelse. Därför och då man med de nämnda avtalen, vilka skulle bedömas som en helhet, avsett att kringgå lagen om avbetalningsköp krävde K att avtalen skulle konstateras avse avbetalningsköp och att uppgörelse i enlighet med avbetalningsköplagen skulle företas.
Laihia HR fann outrett, att L skulle ha varit medveten om avtalet mellan M och K, vilket avtal skulle betraktas som ett föravtal, samt att man med de nämnda avtalen hade avsett att överlåta grävmaskinen medelst avbetalningsköp till K, och förpliktade därför K och borgensmännen att solidariskt erlägga det krävda beloppet till L.
Vasa HovR lät saken bero vid HR:ns utslag.
HD meddelade fullföljdstillstånd, tog målet i övervägande och fann utrett, att sedan K förhandlat med M om inköp av den ifrågavarande grävmaskinen på avbetalning hade parterna vänt sig till en banks filial i Laihia för att förhandla om köpets finansiering. Vid dessa förhandlingar, där banken hade representerats av filialens föreståndare H, hade man konstaterat att, fastän K strävade att erhålla äganderätt till maskinen, ett avbetalningsavtal inte kunde ingås då K inte kunde prestera den erforderliga kontantdelen och förhandlingarna hade lett till, att K tillråddes att använda s. k. leasingfinansiering. Sedermera hade de tidigare nämnda tre avtalen ingåtts. Då H hade varit medveten om att syftet med de sagda avtalen, vilka skulle bedömas som en helhet, var, att K skulle bli ägare av grävmaskinen och då de omständigheter som H sålunda känt till, med beaktande av att banken var ombud för L och att H hade innehaft en central ställning vid de ifrågavarande förhandlingarna och vid leasingavtalets ingående, måste anses ha kommit även till L:s kännedom, ansåg HD med stöd av avbetalningsköplagen § 1 mom. 2 att den sagda lagens stadganden skulle tillämpas på avtalet. Av denna anledning och då HD inte ansåg sig kunna på basen av det framlagda materialet omedelbart avgöra fallet med stöd av sagda lag prövade HD rättvist att återförvisa målet till HR:n.
Rättsfallet har kommenterats av Wilhelmsson, som pekat på följande omständigheter som kan antas ha varit väsentliga för det resultat domstolen kommit till:16
a) Avsikten att äganderätten till leasingföremålet skulle övergå till leasetagaren betonas starkt. Ordalydelsen i avbetalningsköplagens § 1 mom. 2 ges sålunda här en avgörande betydelse. Den tilltänkta äganderättsövergången framgick inte av själva leasingavtalet utan av två vid sidan av detta
förekommande avtal, vilka genom en helhetsbedömning tilläts indikera avtalets syfte.
b) Leasetagarens avsikt hade ursprungligen varit att överta maskinen på avbetalning och leasingkontraktet ingicks blott av den anledningen att leasetagaren inte kunde prestera den erforderliga kontantdelen. Avsikten att kringgå de för avbetalningsköpet i kreditvillkorslagen uppställda normerna var uppenbar, vilket även framhölls i leasetagarens argumentation. HD utsäger inte uttryckligen att syftet varit att kringgå lagen, men man konstaterar i domslutet det faktum, att leasingavtalet ingåtts på grund av att man inte förmådde uppfylla kraven i de nämnda stadgandena. Man torde kunna anta, att domstolen på detta sätt velat markera, att syftet att kringgå lagstiftningen om avbetalningsköp utgör en för bedömningen av lagstiftningens tillämpningsområde relevant omständighet, vilken givetvis talar för en vidsträckt tillämpning i det föreliggande fallet.
c) Vid indirekt leasing normeras parternas relationer medelst flera från varandra formellt fristående avtal. HD intar i det föreliggande fallet ståndpunkten att avtalen skall bedömas som en helhet. Indirekt och direkt leasing skall sålunda i detta avseende jämställas.
d) I ett annat avseende medför fallet dock en differens mellan de nämnda leasingformerna. Man kräver nämligen att leasingbolaget skall ha kännedom om att avtalets syfte är att äganderätten till leasingföremålet skall övergå. Vid indirekt leasing kan detta leda till att avbetalningsköplagen i något speciellt fall inte anses tillämplig då leasingbolaget inte varit medveten om eventuella avtal mellan leverantör och leasetagare.
Vad gäller domstolarnas generella inställning till problemet formrealitet i svensk rätt kan framhålllas, att Högsta domstolen underkänt äganderättsförbehåll vid köp på avbetalning i fall då köparen haft rätt att, innan köpeskillingen till fullo betalts, förfoga över det köpta.17
Domstolarna har t. o. m. såtillvida frångått formkravet vid fastighetsköp att parterna vid överenskommelse om annan köpeskilling än den i köpehandlingarna upptagna mot varandra ägt åberopa vad som verkligen avtalats.18
Domstolarna syntes ta fasta på p. 18 i domarreglerna, som lyder:
"Den gör mot lagen, som gör emot lagens mening, ändock han synes göra som orden lyda i lagen, och sådant sker ofta här i Sverige, där man vränger lagen efter saköre, icke aktande hans mening, som lagen gjorde, och våld och avund gör här mycket."