TORSTEN SANDSTRÖM. Privatjustis mot anställda. En studie av disciplinrättskipningens grunder. Akad. avh. Teckomatorp 1979. Juridiska Föreningen i Lund. 330 s.
Sanktionsanvändningen i privata företag mot anställda som begått förseelser, det är ämnet för en arbetsrättslig doktorsavhandling som lagts fram vid Lunds universitet av universitetslektor Torsten Sandström. Ämnet rör en betydelsefull sida av relationen arbetsgivare/arbetstagare och har först genom denna undersökning blivit föremål för en grundlig vetenskaplig studie vad gäller svenska förhållanden. Utomlands har arbetsgivarens disciplinära befogenheter ägnats större uppmärksamhet i juridisk och samhällsvetenskaplig litteratur. Den internationella arbetsrättskongress som hölls i Lyon 1963 hade som ett huvudtema behandlingen av disciplintvister i företagen.
Intill sent har här i landet det läget varit rådande på den privata arbetsmarknaden att arbetsgivaren haft en vidsträckt makt både att uppställa normer för ordning och disciplin och att vid disciplinbrott utmäta påföljder av olika slag. På de offentliga tjänsteområdena har av traditionen ordning varit rådande som kännetecknats av höga krav på de anställda men också på garantier mot godtycke från arbetsgivarens sida vid hanteringen av brott mot arbetsdisciplinen. Påföljdssystemet på den privata arbetsmarknaden har uppvisat en vildvuxen flora av reaktionstyper. Det har kunnat röra sig om lindrigare ingripanden, t. ex. tillrättavisning, varning, skyldighet att göra om arbete, tillfällig avstängning från arbetsplatsen, och om mer ingripande sanktioner, t. ex. förlust av arbetslön, skadestånd, omplacering till annat arbete, suspension, uppsägning eller avsked. Nog så kännbara men svårbelagda har varit sanktioner i förtäckta former, som utfrysning och andra trakasserier. I stor omfattning har sanktionsanvändningen kunnat legitimeras med pricipen om arbetsgivarens arbetslednings- och uppsägningsrätt eller andra allmänt gällande rättsregler. I övrigt har det i arbetsdomstolens (AD:s) praxis ansetts att disciplinära betraffningsmedel fordrar särskilt avtalsstöd men inte nödvändigtvis i kollektivavtalets form. Som helhet har rättsliga och faktiska förhållanden tillåtit utbildandet av en privat straffrättskipning med svaga möjligheter till samhällelig eller facklig kontroll.
Genom det arbetsrättsliga reformarbete som ägt rum under de senaste åren har dock arbetstagarnas ställning på många sätt förstärkts. Som ett inslag häri har den privata arbetsgivarens disciplinära befogenheter beskurits. I avgränsade hänseenden kan man erinra om de förändringar som skett bl. a. genom kvittningslagen, skadeståndslagen, anställningsskyddslagen och förtroendemannalagen samt genom nya regler i arbe-
tarskyddslagstiftningen. På ett vidare plan har restriktioner kommit till via medbestämmandelagen (MBL).
Den i sammanhanget centrala bestämmelsen i MBL återfinns i 62 §, frånsett de skadeståndsregler som lagen innehåller. Om skadestånd kan följa enligt lagen på en arbetstagares åtgärd eller underlåtenhet, får arbetsgivaren inte ålägga honom någon annan påföljd utan stöd i författning eller kollektivavtal. Detsamma gäller i vissa fall när något skadestånd inte kan åläggas arbetstagaren. Genom kravet på avtalsreglering — och uttrycklig sådan — har lagstiftaren uppenbarligen avsett att de fackliga organisationerna skall kunna styra inte bara vilka alternativa påföljdstyper som över huvud är gångbara utan också förutsättningarna och proceduren för deras användningsområde. De offentliga tjänstemännen undantogs dock. De nya regler om disciplinansvar m. m. som fr. o.m. 1976 i samband med avskaffandet av ämbetsansvaret tillfördes statstjänstemannalagen flyttades i huvudsak över till lagen om offentlig anställning. Den regleringsmetoden kännetecknas av att det fastställts vilka sanktionstyper som kan komma i fråga och att det meddelats vissa procedurföreskrifter.
Men inte nog med detta. En huvudtanke med medbestämmanderegleringen, uttryckt i 32 § MBL, är ju att kollektivavtal skall upprättas på arbetsmarknaden om ett vidareutvecklat medbestämmande avseende bl. a. behandlingen av disciplinära frågor. Och vid tvist om tillämpningen av sådana avtal har arbetstagarparten beretts tolkningsföreträde. Vidare har man att ta hänsyn till den utvidgning som skett av förhandlingsrätten varigenom även arbetsledningsfrågor blivit effektivt förhandlingsbara och arbetsgivaren pålagts en primär förhandlingsskyldighet vid viktigare förändringar i verksamheten, t. ex. vid omplacering av en anställd. De nya reglerna om fackligt tolkningsföreträde vid tvist om arbetsskyldigheten är givetvis också betydelsefulla. Även den rätt till information som beretts facket har intresse.
För att sammanfatta, är det fråga om ett helt batteri av rättsregler som på skilda sätt, direkt eller indirekt, är ägnade att minska utrymmet för en ensidig och okontrollerad disciplinär maktutövning från arbetsgivarens sida. Av skäl som jag strax kommer till har jag funnit mig böra rekapitulera detta så pass utförligt.
Avhandlingen är disponerad på följande sätt. I ett inledande kapitel anges undersökningens mål och medel. Därpå följer en definition av begreppet disciplinsanktion. I det tredje kapitlet ges en internationell utblick. I kap. 4 och 5 behandlas grundförutsättningarna för att ett beteende skall anses som normstridigt, indisciplinärt, respektive för att en disciplinsanktion skall kunna användas. I det följande kapitlet redovisas en fältundersökning av sanktionsanvändningen i ett antal företag. Slutkapitlet ägnas åt en diskussion av disciplinrättskipningen ställd i relation till å ena sidan de anställdas krav på rättssäkerhet och å andra sidan företagens intresse av lönsamhet.
Förf. har sett två huvuduppgifter för undersökningen. Den första har varit att undersöka den rättsliga regleringen av företagens disciplinära normgivnings- och sanktionsmakt. Detta sker huvudsakligen i kap. 1, 4 och 5. I centrum för undersökningen står 62 § MBL. Förf. har sålunda i princip koncentrerat sig på rättstillståndet efter MBL:s tillkomst. Den
andra stora uppgiften har gått ut på att visa hur det kapitalistiska produktionssättet format sanktionsmaktens reglering. Förf. deklarerar eftertryckligt att han utgår från en materialistisk rättsuppfattning, en övertygelse om att produktionskrafterna i samhället styr rättsreglerna. Till inriktningen kan avhandlingen som helhet betecknas som deskriptivt analytisk och rättskritisk. En ideologisk överensstämmelse föreligger med t. ex. Per Eklunds Rätten i klasskampen från 1974, vilket arbete huvudsakligen behandlar viss tidigare arbetslagstiftning i Sverige.
Det är värt allt erkännande att förf. så klart markerat sin allmänna rättssyn och att denna så konsekvent och för läsaren tydligt bär upp framställningen, i stort och i enskildheter. Man skulle önska att så skedde oftare i vetenskapliga verk, vilka uppfattningar och värderingar det än gäller. Man måste också känna respekt för den rättskänsla, för den omsorg om anställda i beträngda lägen, som omisskännligt besjälar undersökningen. Som redan berörts är det verkligen inte svårt att retrospektivt inse de rättssäkerhetsbrister som systemet med en fri arbetsledningsrätt varit förbundet med.
Det synes mig emellertid som om förf:s egna värdepremisser varit styrande i så hög grad att det verkat inskränkande på undersökningsperspektivet och bidragit till att väl ofta ge analys och argumentation en förkategorisk karaktär. Utvecklingstrenderna på arbetsmarknaden kunde ha varit mer nyanserat tecknade utan att det behövt bli alltför vidlyftigt. Större rättvisa borde, åtminstone redovisningsmässigt, ha vederfarits de fackliga och politiska ansträngningar som dock gjorts sedan slutet av 1960-talet för att på skilda vägar uppnå ett mer balanserat partsförhållande — man kan ha vilken uppfattning som helst om resultaten. Alltför ensidigt har vidare enligt mitt bedömande en fokusering skett på 62 § MBL även om detta är ett centralt stadgande i undersökningssammanhanget. Särskilt med tanke på den andra huvuduppgiften för undersökningen hade det varit önskvärt med en fullständigare, om än inte mer djupgående behandling av övriga lagstiftningsåtgärder av betydelse för de disciplinära funktionerna, så att man fått en fylligare överblick över det nya rättsläget och ett bredare underlag för en utvärdering. Det skall dock framhållas att bilden efterhand som framställningen framskrider blir allsidigare. En sådan företeelse som det fackliga tolkningsföreträdet tillhör det som behandlas förhållandevis ingående.
Utom på lagförarbeten och litteratur samt den fältundersökning som utförts bygger avhandlingen på en genomgång av domstolspraxis, främst naturligtvis AD:s. I likhet med förf. kan man ställa frågan vilken betydelse som skall tillmätas praxis före MBL:s ikraftträdande den 1 januari 1977. Förf. menar att detta är en svår fråga att avgöra. Av det drygt 100tal AD-domar som det refereras till har bara en handfull avsett tid efternämnda tidpunkt. Otvivelaktigt har en del äldre praxis alltjämt aktualitet men det synes mig som om förf. borde ha gjort mer för att klara ut vilken praxis som enbart har historiskt intresse och vilken som är relevant i dag. Vad gäller ett känt rättsfall, det s. k. Fordmålet (AD 1970 nr 6), uttalas inledningsvis (s. 32) att detta är det ledande på disciplinområdet. Senare får man dessbättre intryck av en annan mening i det att förf. konstaterar att enligt MBL en enbart personligt avtalad, inte uttryckligen kollektivavtalsreglerad sanktion inte är tillåten (s. 134). MBL har alltså eliminerat
åtminstone en väsentlig grund för den bedömning av rättsläget som skedde i Fordmålet. Av förarbetena till MBL ser man också att utgången i detta mål spelade en roll i argumentationen för en rättsförändring.
Enligt förf. kan man inte urskilja något enhetligt discplinärt sanktionsbegrepp i lagstiftning, avtal, praxis eller doktrin. Han har därför ansett sig böra ställa upp ett eget sådant begrepp. Detta karakteriseras av att inget krav rests på något särskilt syfte eller någon särskild funktion hos de åtgärder som betecknas som disciplinpåföljder. Det enda villkoret är att det skall finnas ett orsakssamband mellan normstridigt uppträdande och åtgärdsbeslut. Till synes motsägelsefullt, i vart fall inte närmare preciserat, talas dock om att även sanktioner i den sålunda angivna meningen skall ha "straffkaraktär" (s. 28).
Det hade enligt min uppfattning varit mer klarläggande om förf. primärt sett inriktat sig på att, frigjort från hans egna rättspolitiska värderingar, arbeta med ett sanktionsbegrepp i så nära anslutning som möjligt till de kriterier som kommit till synes i lagstiftning och rättspraxis. Om oenhetligheter föreligger är detta inte något som bör definieras bort utan något som — inte minst från rättskritisk synpunkt — förtjänar att närmare påvisas. Jämsides härmed eller i slutskedet av undersökningen har det emellertid gått att ställa upp ett eller flera alternativa sanktionsbegrepp vilka kunnat antas vara ändamålsenligare som beskrivningsinstrument eller som modell för ett mer önskvärt rättsförhållande.
Det har varit mindre vanligt i svenska arbetsrättsliga avhandlingar med internationella rättsöversikter. Sandströms arbete ger utmärkta inblickar, med talrika litteraturreferenser, i disciplinsystemen i väst och öst. Särskilt utförligt behandlas förhållandena i de östeuropeiska planekonomierna. Det konstateras att arbetsdisciplinen där intar en framträdande plats i produktionen och att den är underkastad reglering genom lagstiftning. De grundläggande strukturskillnaderna skall dock inte överdrivas, betonas det. Världen över kan man iaktta tendenser till ökade statliga engagemang på arbetsmarknaden samtidigt som man i östvärlden finner en trend mot decentralisering av makten över företagen.
Tyngdpunkten i den egentliga undersökningen utgörs av de båda kapitlen, 4 och 5, om när disciplinförseelse föreligger och när en sådan förseelse kan föranleda sanktion av visst slag. Kapitlen kunde ha försetts med slagkraftigare och mer åtskiljande rubriker. Det hade nog också varit till fördel om en del av kap. 5 arbetats ihop med kap. 4. Ja, vad som sägs i det intressanta avsnittet i kap. 5 om fyra tänkbara huvudprinciper för att legitimera användning av disciplinsanktioner, förbuds-, diktats-, avtals- och lagprinciperna, hade gärna fått komma inledningsvis i avhandlingen. Det hade gett ett fågelperspektiv på hela problematiken.
Kap. 4 har flera givande partier. Ett behandlar de begränsningar av arbetsgivarens normbildningsmakt som kan följa av lag och goda seder m. m. Ett avsnitt om fackets tolkningsföreträde innehåller vägande kritik av de principer som utbildats i rättspraxis om arbetsskyldigheten. Redan i den första arbetsrättskommittén krävdes revision av dessa principer från den fackliga sidan. I ett avsnitt betitlat "tysta eller dolda förseelser" visar förf. prov på förmåga att föra ett varsamt analyserande resonemang utifrån allmänna arbetsrättsliga principer när rättsfallsmaterialet är sprött.
I kap. 5 diskuterar förf. räckvidden av 62 § MBL i olika avseenden. Han konstaterar bl. a. att stadgandet enbart gäller kollektivavtalsförhållanden, att det inte tar sikte på alla sanktionstyper och att det är behäftat med åtskilliga oklarheter. I fortsättningen går han in på villkoren för användning av ett stort antal sanktioner, från uppsägning/avsked till vad han benämner psykiska sanktioner (tillrättavisning och varning).
Det största avsnittet behandlar den viktiga frågan om rätten att omplacera arbetstagare inom företaget. Jag väljer ut detta för en kommentar. Det utgår från det enda mål som direkt berört tillämpningen av 62 § MBL, fallet med en sulfitoperatör som blev omplacerad till ett sämre arbete sedan han lämnat en maskin utan tillsyn för att gå och bada bastu (AD 1978 nr 89).
AD konstaterade att det torde vara främmande för arbetsmarknaden att använda omplacering som disciplinär påföljd. Men om nu en omplacering vidtagits i bestraffningssyfte, borde åtgärdens tillåtlighet bedömas enligt 62 § MBL. Domstolen kom likväl till att den aktuella omplaceringen inte hade haft någon bestraffningsbakgrund utan hade föranletts av rena säkerhetsskäl. Detta motiv fann sig AD kunna pröva och ansåg att arbetsgivaren inte haft tillräckligt fog för åtgärden.
Förf. uttrycker en viss förvåning över att AD alls fann att omplacering kan falla under 62 §, en förvåning som kanske är lite svår att dela med tanke på hela syftemålet med stadgandet och de motivuttalanden som gjordes till det. Förf. förmenar emellertid att straffsyfteskriteriet är illa valt som metod att avgränsa de omplaceringar som utgör disciplinpåföljder och anser att fallet bestyrker att rättssäkerheten bäst tillgodoses om man som han definierar disciplinsanktion som varje åtgärd som orsakats av ett normstridigt beteende, syftet med åtgärden får vara vilket som helst.
Detta föranleder honom att undersöka vad som gäller i andra fall av omplacering när det finns orsakssamband mellan åtgärd och beteende men straffsyfte saknas. Resultatet är en omfattande och i och för sig värdefull penetration av omplaceringsrättens förutsättningar och gränser.
Jag ifrågasätter dock om det inte hade legat närmare till hands att i förstone diskutera möjligheten av att AD gett straffsyfteskriteriet — som inte gärna i och för sig kan betraktas som oförnuftigt — den tillämpningen att det ankommer på arbetsgivaren att styrka en invändning om att han inte varit ute för att straffa; av domen synes i vart fall inte kunna utläsas att domstolen utgått från en sådan omvänd bevisbörda vid sin bevisprövning. Enligt min mening inger emellertid fallet även tveksamhet om huruvida förf: s vida sanktionsbegrepp över huvud taget skulle vara det tjänligaste när det gäller att fånga in omplaceringar i förtäckt straffsyfte. Det kan tänkas tillämpningstekniskt enklast och effektivast att hellre inrikta sig på ytterligare allmänna begränsningar, i rättstillämpningen eller genom lagstiftning, av omplaceringsrätten, således utan bindning till något i och för sig inte oproblematiskt krav på indisciplinärt beteende.
Till det inte minst givande i avhandlingen hör enligt min mening den fältundersökning som redovisas. Den företogs på uppdrag av arbetsrättskommittén kring årsskiftet 1973/74. Med hänsyn till tidpunkten för un-
dersökningen borde den lämpligen ha fogats in tidigare i avhandlingen. Vissa viktigare branscher valdes ut: verkstadsindustrin, metallverksindustrin, gummivaruindustrin, kemiska industrin och byggnadsindustrin. En begränsning skedde till arbetare i företag med mer än 500 anställda, och ett 20-tal företag eller arbetsplatser i södra och mellersta Sverige valdes ut. Centrala och lokala disciplinregler gicks igenom liksom företagens och fackens organisation. Muntliga intervjuer företogs, dock hördes inte enskilda arbetstagare. Insamlingsarbetet tog omkring tre månader. Undersökningen verkar skickligt planerad och genomförd. Vid bearbetningen av materialet visar förf. god blick för de sociala funktionssammanhangen och en flödighet i sättet att uppfatta och tolka informationerna. Han kommer fram till att sanktionsanvändningen bara till obetydlig del har stöd i uttryckliga avtalsregler och att fältet i stort sett lämnats fritt för företagen att själva utforma disciplinrättskipningen. Vid val mellan lagstiftning och avtal rörande en formalisering av sanktionsanvändningen förespråkas överlag av de intervjuade reglering i kollektivavtal.
En rapport över undersökningen lämnades till arbetsrättskommittén i december 1974. Kommittén hade då praktiskt taget avslutat sitt arbete.
I en promemoria året innan hade dock förf. redogjort för förekomsten av disciplinsanktioner i kollektivavtal. Som en av Landsorganisationens företrädare i kommittén vill jag gärna nämna att denna PM och under hand erhållna upplysningar från förf. var av värde som underlag för fixeringen av den fackliga ståndpunkten vilken kom att ligga till grund för den lösning som valdes i MBL. Denna synes ju f. ö. stämma överens med rekommendationerna i fältundersökningen.
Förf. skall ändock inte pådyvlas något ansvar för 62 §! Den uppfyller inte de krav han ställer. I det avslutande kapitlet vill han visserligen inte bestrida att tillkomsten av detta stadgande i förening med andra bestämmelser i MBL varit ägnad att minska företagens handlingsfrihet vid den disciplinära sanktionsanvändningen. Men någon egentlig rättssäkerhet har ändå inte tillskapats. Denna uppfattning grundas framför allt på att det inte är helt klart vilka sanktioner som faller under 62 § och att det än mindre är klart vilka sanktioner som icke kollektivavtalsbundna företag förfogar över. Enligt förf:s mening är det därmed det kapitalistiska vinstintresset som alltjämt slår igenom. Som botemedel rekommenderas en fullständig lagreglering som inte bara ger detaljbestämmelser om tillåtna sanktioner utan också anger formerna för beslutsförfarandet vid disciplinrättskipningen. Eventuellt bör denna helt enkelt föras över till samhället och domstolarna, uttalas det till sist.
Förf:s konklusioner är värda begrundan även om han har mycket litet att bygga på från MBL:s hittillsvarande tillämpning. Även andra vägar för att stärka anställningstryggheten i disciplinärt avseende har kunnat tänkas än den som beträtts i MBL. I propositionen uttryckte departementschefen tvekan om huruvida disciplinpåföljder av ekonomisk betydelse alls borde få förekomma vid sidan av skadeståndsregler. Han fann det emellertid tills vidare riktigast att välja lösningen med att sådana påföljder inte får användas utan stöd i lag eller kollektivavtal.
Helt allmänt räknade man ju f. ö. vid tillkomsten av medbestämmandelagstiftningen med att denna efterhand kunde behöva revideras i olika avseenden. Redan har det också inom de stora fackliga organisationerna
börjat komma fram och ställas samman önskemål om preciseringar och förstärkningar av lagstiftningen på en lång rad punkter. Såvitt jag personligen kunnat utröna vid förfrågningar inom LO och TCO bland funktionärer med överblick har det dock ännu när detta skrives, på höstkanten 1979, inte yppats någon otillfredsställelse speciellt med de här aktuella reglerna. Det kan också noteras att något medbetämmandeavtal som belyser de avtalsmässiga regleringsmöjligheterna fortfarande inte har upprättats för huvuddelen av den privata arbetsmarknaden. Det skulle ha varit intressant om förf. t. ex. följt upp fältundersökningen genom att förfråga sig hos undersökta företag om i vad mån disciplinutövningen påverkats av den nya lagstiftningen.
Något som ter sig förvånande är att inte förf. vid sin plädering för en renodlad laglinje funnit anledning att ta upp en närmare jämförelse med det sätt varpå disciplinansvaret utformats för de offentligt anställda. Oavsett vilken regleringsform som är att föredra synes det kunna ifrågasättas om inte arbetsmarknaden blivit mogen för en enhetlig ordning även i det här avseendet.
Mycket mer i avhandlingen hade förtjänat att kommenteras om utrymmet tillåtit det. Till sist bara dessa synpunkter.
Den uppgift som Torsten Sandström givit sig i kast med kan möjligen i förstone tyckas begränsad. I själva verket berör den som i någon mån framgått stora delar av den centrala arbetsrätten. Undersökningen har även utlöpare till associationsrätten, den allmänna avtalsrätten och förvaltningsrätten. Straffrätten har gett åtskilliga referenspunkter. Kanske borde denna ha utnyttjats än mer. Processrätten ligger också nära men har involverats mindre på grund av begränsningar i undersökningsuppgiften. Som helhet ger avhandlingen intryck av en vidsträckt rättsdogmatisk orientering. Behandlingen av det rättsliga materialet förefaller i det stora hela — jag har dock inte kunnat företa någon fullständig kontroll — pålitlig. Särskilt fältundersökningen ger anledning förmoda att förf. rätt mycket satt sig in i vad som präglar företags och organisationers uppbyggnad och verksamhetsformer. Samma undersökning visar också god förtrogenhet med sociologisk teknik.
Något som måste ha berett stora omställningssvårigheter för förf. och gjort avhandlingen extra arbetskrävande har varit de rättsförändringar som skedde genom MBL avsevärd tid efter att undersökningen inletts. Med hänsyn till de motsättningar som rådde i arbetsrättskommittén hade förf. ingen reell möjlighet att förutse vilken lösning lagstiftaren skulle stanna för. Och rättstillämpningen har som sagt inte hunnit ge honom mycket att bygga vidare på. Det grundliga inträngandet i det tidigare rättstillståndet, av intresse även i sig självt, har dock varit ägnat att vidga perspektiven på det nya rättsläget.
Jag har framfört invändningar bl. a. i metodiskt hänseende och finner avhandlingen behäftad med dispositionsmässiga brister. Det förefaller dock rimligt att dessa förhållanden åtminstone delvis får ses mot bakgrunden av de nyss berörda problemen. Jag kan också tänka mig att förf:s som jag ser det väl kategoriska bedömning av det nya rättstillståndet färgats av de starkt negativa intrycken från den första undersökningsfasen.
När det gäller det formella måste det sägas att framställningen besväras
av alltför många upprepningar. Själva språket är emellertid enkelt och flärdfritt om än inte alltid helt precist.
Vid det här laget har det börjat växa fram en omfattande och mångskiftande forskning kring arbetslivsreformerna. Det har varit stimulerande att ta del av en av de allra första större arbetsrättsliga undersökningarna på de nya områdena, en undersökning som får liv och nerv genom den rätts- och samhällskritiska inställning som präglar den.
Sten Edlund