Svensk internationell konkursrätt
Av docent MICHAEL BOGDAN
I. Allmänt
1. Introduktion. I samband med utarbetandet av den nordiska konkurskonventionen (se avsnitt 3 nedan) yttrade de svenska delegerade att frågan om den verkan en konkurs skall medföra i avseende å gäldenärens tillgångar utanför konkurslandet utgjorde ett av de ur praktisk synpunkt mera betydelsefulla spörsmålen inom den internationella privaträttens område.1 Under senare tid har frågans betydelse ytterligare ökat, bl. a. med hänsyn till människornas stora rörlighet över de nationella gränserna och företagens engagemang i främmande länder. Tyvärr är den svenska internationella privat- och processrättens beredskap att möta problem av denna sort relativt låg. Detta gäller inte bara frågor om rättsverkningarna i Sverige av utländsk konkurs och rättsverkningarna i utlandet av ett svenskt konkursförfarande utan även andra internationellt konkursrättsliga problem, t. ex. vilken anknytning till Sverige som krävs för att en svensk konkurs kan inledas, vilken ställning utländsk fordringsägare har i svensk konkurs eller huruvida ett svenskt tvångsackord är bindande för utländska borgenärer. I denna uppsats skall jag försöka att antydade huvudprinciper som är eller bör vara vägledande vid besvarandet av dessa och liknande spörsmål.
2. Universalitets- och territorialitetsprincipen. I fråga om internationella aspekter av konkurs har två inbördes motstridiga principer gjort sig gällande, universalitetsprincipen och territorialitetsprincipen. Enligt den förstnämnda grundsatsen bör konkursförfarandet äga rum i ett enda land, förslagsvis i det land där konkursgäldenären har sitt hemvist eller säte,2 och konkursen bör omfatta alla gäldenärens tillgångar, var de än befinner sig. Ett konsekvent genomförande av universalitetsprincipen torde också kräva att myndigheter i andra länder dels avhåller sig från att inleda konkursförfarande mot gäldenären, dels är beredda att erkänna och verkställa konkursrättsliga beslut meddelade i konkurslandet. Det
är uppenbart att detta förutsätter vissa överenskommelser mellan staterna.3 Den andra principen (territorialitetsprincipen) går ut på att konkursförfarande endast bör omfatta tillgångar i konkurslandet och att det därför parallellt bör kunna inledas i varje land där gäldenären har några tillgångar.
Teoretiskt sett torde ett universellt konkursförfarande äga obestridliga fördelar. En konkurs är ju definitionsmässigt en realisation av gäldenärens hela förmögenhet i samtliga hans borgenärers intresse.4 Mot universalitetsprincipen har man emellertid åberopat att konkurs är ett uttryck för statsmaktens funktion, d. v. s. ett slags offentligrättsligt ingrepp, och att den därför som regel bör vara begränsad till konkurslandets statsterritorium.5 Detsom dock bör vara avgörande för valet mellan de två principerna är inte dylika teoretiska argument utan i första hand deras praktiska för- och nackdelar.
Bland universalitetsprincipens praktiska nackdelar kan nämnas att den, konsekvent genomförd, skulle tvinga alla fordringsägare att bevaka sina fordringar, även relativt små sådana, i det kanske avlägsna konkurslandet med betydande svårigheter till följd.6 Ur fordringsägarnas synvinkel skulle det ofta framstå som stötande om de förvägrades möjlighet att söka betalning ur gäldenärens lokala tillgångar, i synnerhet i sådana fall där man kan misstänka att de i den utländska konkursen måhända inte skulle behandlas lika med fordringsägarna från konkurslandet. Å andra sidan tvingar territorialitetsprincipen fordringsägarna att bevaka sina fordringar parallellt i varje land för sig. Bland territorialitetsprincipens andra nackdelar kan nämnas att den föranleder kostnader för flera parallella konkursförvaltningar samt att den ibland omöjliggör rationella helhetslösningar, t. ex. en fördelaktig försäljning av en hel rörelse med till rörelsen hörande tillgångar utspridda i ett större antal länder. Territorialitetsprincipen gör det vidare
lättare för konkursgäldenären att svikligen undandraga sin egendom från konkursförvaltningens förfogande genom att i tid överföra den till ett annat land.
Konflikten mellan universalitets- och territorialitetsprincipen är känd också inom en annan del av den svenska internationella privat- och processrätten, nämligen beträffande boutredning, bodelning och arvskifte. Där har konflikten emellertid lösts genom lagstiftning, i första hand genom vissa stadganden i lagen 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.7 Lagen bygger på en kompromiss mellan de båda principerna.8 Enligt dess 2 kap. 1 § 1 st., 2 kap. 2 § och 2 kap. 5 § 1 st. skall boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige förrättas här i riket och förrättningen skall omfatta jämväl boets egendom utomlands. En helt annan sak är dock huruvida myndigheter i främmande länder är beredda att erkänna den svenska förrättningens verkningar i fråga om tillgångar belägna i dessa länder. Det måste sägas att Sverige i detta avseende inte föregår med gott exempel, eftersom lagens 2 kap. 2 § föreskriver att boutredning, bodelning och arvskifte också efter den som varken var svensk medborgare eller hade hemvist i riket skall äga rum i Sverige om här finns egendom efter honom, låt vara att förrättningen i detta fall enligt 2 kap. 6 § endast omfattar den i riket befintliga egendomen. I verkligheten är systemet mer flexibelt och det finns i fråga om kvarlåtenskap efter utländska medborgare samt utomlands bosatta svenskar relativt stora möjligheter att under vissa förutsättningar överlämna egendomen, t. o. m. fast egendom i Sverige, till utländsk dödsboförvaltning, se 2 kap. 1 § 2 st., 2 kap. 3 § 2 st., 2 kap. 5 § 2 st. samt 2 kap. 6 § 2 st. i 1937 års lag. I grova drag kan sägas att man i Sverige i fråga om boutredning, bodelning och arvskifte principiellt är anhängare av universalitetsprincipen men att man samtidigt vill skydda de svenska eller i Sverige bosatta dödsbodelägarnas och borgenärernas intressen; dessa rättsägare kan i enlighet med de uppräknade stadgandena också i hög grad påverka egendomens utlämnande till utländsk dödsboförvaltning.
I fråga om konkurs saknas motsvarande lagreglering. Svaren på frågorna måste därför sökas dels i den mycket begränsade
rättspraxis och doktrin som finns, dels i rättspolitiska överväganden vilka i viss mån kan stödjas på analogier från 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Ett undantag måste dock göras för internordiska förhållanden, där man har en relativt utförlig reglering genom lag. Denna uppsats koncentrerar sig därför i första hand på utomnordiska förhållanden. Det internordiska systemet beskrives dock i korthet i följande avsnitt.
3. Den nordiska konkurskonventionen. Internationellt privat- och processrättsliga frågor rörande konkurs väckte tidigt intresse hos de nordiska jurister som var intresserade av nordiskt samarbete. På det fjärde nordiska juristmötet i Köpenhamn år 1881 diskuterades ämnet "Huru skall förhållas med den egendom, som en gäldenär, hvilken blifvit i sitt hemland försatt i konkurs, eger inom annat land?".9 Mötet antog en resolution enligt vilken en i ett nordiskt land påbörjad konkurs borde erhålla full verkan i det övriga Norden. Det var dock först 1933 som en konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående konkurs kom till stånd.10 På grundval av 1933 års konvention utfärdades i Sverige tre lagar: lagen (1934: 67) med bestämmelser om konkurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, lagen (1934: 68) om verkan av konkurs, som inträffat i Danmark, Finland, Island eller Norge samt lagen (1934: 69) om erkännande och verkställighet av vissa, i anledning av konkursmeddelade utländska domar. Den nordiska regleringens huvudprincip är att en nordisk konkurs, som inträffar i det land där konkursgäldenären har sitt hemvist eller säte, omfattar egendom i alla de nordiska länderna. De konkursrättsliga frågorna prövas med vissa undantag enligt konkurslandets lag.11 Konkursdomstolen och konkursförvaltningen kan vidare begära handräckning i de övriga nordiska staterna.12
Att man i internordiska förhållanden tog steget mot universalitetsprincipen kan förklaras med det ömsesidiga förtroendet mellan staterna och med att det för en nordisk borgenär är relativt lätt att bevaka sina fordringar i ett annat nordiskt land.13 Den
nordiska konventionen är dock en s. k. enkel konvention. Den fördelar inte behörigheten mellan de olika nordiska ländernas konkursdomstolar och utesluter således inte att en gäldenär, vilken ännu inte försatts i konkurs i sitt nordiska hemvistland, försättes i konkurs i någon av de övriga nordiska staterna. Ifall konkursdomstolens behörighet grundades på annan omständighet än gäldenärens hemvist (säte) i konkurslandet — vilket i så fall skall antecknas i beslutet14 — gäller emellertid inte de internordiska bestämmelserna. I dylika fall torde den nordiska konkursen i de övriga nordiska länderna behandlas på samma sätt som utomnordiska konkurser. Detta torde bl. a. innebära att en sådan nordisk konkurs inte hindrar ny konkurs i ett annat nordiskt land, t. ex. i gäldenärens hemvistland. En dylik ny konkurs i hemvistlandet omfattar då inte egendom i särkonkurslandet och särkonkursen kan således fortsätta utan hinder av den senare domicilkonkursen.
I fråga om erkännande och verkställighet av nordiska domar och förlikningar avseende rättshandlings ogiltighet eller återgång på grund av konkurs som inträffat inom Norden kräves att konkursgäldenären hade hemvist (säte) i något av de nordiska länderna, icke nödvändigtvis i konkurslandet.15
Ett i gäldenärens nordiska hemvistland i konkurs eller efter offentlig förhandling fastställt ackord gäller också i Sverige och redan en i sådant land påbörjad offentlig ackordsförhandling hindrar konkurs eller offentlig konkursförhandling i Sverige, se 12 — 13 §§ i lagen (1934: 68).
II. Svensk konkurs
4. Allmänt om svensk domsrätt. För att någon skall kunna försättas i konkurs av svensk domstol (med domstol avses i denna uppsats både konkursdomare och konkursdomstol) krävs det att konkursgäldenären har en viss anknytning till Sverige. Vilken anknytning som är tillräcklig för svensk domsrätt är inte reglerat i lag. I brist på skrivna domsrättsregler anser man dock att svensk domsrätt med viss försiktighet kan bestämmas genom analogisk tillämpning av de interna svenska forumreglerna, d. v. s. av de regler som har
skapats för att avgränsa de olika svenska domstolarnas territoriella behörighetsområden från varandra.16 Tankegången torde vara att om ett mål har så stark anknytning till en viss svensk domstols jurisdiktionsområde att denna domstol enligt de svenska forumreglerna är behörig att pröva tvisten, har målet förmodligen en så stark anknytning till Sverige att svensk domsrätt också bör föreligga.
Inom konkursområdet kan viss ledning således finnas i konkurslagens 6 § 1 st., där det föreskrives att konkursansökan skall göras hos konkursdomaren "vid den tingsrätt, där gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet". Det rör sig om en hänvisning till vissa bestämmelser i 10 kap. rättegångsbalken (se avsnitt 5 och 6 nedan).17 Av konkurslagens 6 § 2 och 3 st. torde vidare framgå att domsrättsfrågan bör prövas ex officio.18
Har svensk domstol meddelat konkursbeslut föreligger svensk domsrätt säkerligen också beträffande jävsprocess med anledning av den svenska konkursen. I fråga om återvinningstalan torde svensk domsrätt i varje enskilt fall böra prövas med hjälp av analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken.
Med hänsyn till den omständighet som grundat svensk domstols behörighet att upptaga konkursansökan till prövning kan svenska konkurser indelas i två huvudgrupper: domicilkonkurser och särkonkurser.
5. Svensk domicilkonkurs. Har gäldenären sitt hemvist i Sverige, kan han försättas i konkurs här, se 10 kap. 1 § 1 st. rättegångsbalken. Detta gäller oavsett hans nationalitet och oavsett om han äger utmätningsbara tillgångar här i riket. Enligt stadgandets 2 st. betraktas gäldenärens mantalsskrivningsort i Sverige som hans hemvist; detta anses dock inte tillämpligt på internationella förhållanden, så att mantalsskrivning i Sverige ensam varken är tillräcklig eller nödvändig för att gäldenären vid tolkningen av 10 kap. 1 § 1 st. rättegångsbalken skall anses ha hemvist i riket.19 Är gäldenären en juridisk person föreligger svensk domsrätt enligt stadgandets 3 st. om styrelsen har sitt statutenliga20 säte i Sverige.
Saknar juridisk person bestämt säte för styrelsen eller finns ej någon styrelse, föreligger svensk domsrätt om förvaltningen föres här i riket. Det sist sagda torde kunna tillämpas också i fråga om juridisk person vars säte, ehuru statutenligt, är rent fiktivt, t. ex. en s. k. brevlådeadress i Liechtenstein.21 Dödsbo kan försättas i konkurs i Sverige om den avlidne hade sitt allmänna forum i riket, se 10 kap. 1 § 4 st. rättegångsbalken.
Rättegångsbalkens 10 kap. 1 § 5 st. handlar om allmänt forum för sådana svarande som helt saknar känt hemvist inom eller utom riket, s. k. "vagabondforum". En dylik person kan här i riket försättas i konkurs om han uppehåller sig här (forum deprehensionis).22 Är det fråga om en svensk medborgare utan känt hemvist kan svensk konkurs inledas t. o. m. om han inte uppehåller sig här, under förutsättning att han tidigare haft hemvist eller uppehållit sig i riket. Således har HD i rättsfallet NJA 1974 s. 311 bestämt att svensk domstol skulle upptaga konkursansökan avseende en svensk gäldenär vilken redan före ansökningen hade lämnat Sverige och flyttat till Spanien, eftersom utredningen gav vid handen att han ofta bytt uppehållsort i Spanien och belägg saknades för att han vid tiden för ansökningen "slagit sig ned på viss ort i det landet under förhållanden som medför att han vid tillämpning av stadgandet i 10 kap. 1 § sista stycket RB skall anses ha ägt hemvist på den orten". En "vagabondkonkurs" är inte en domicilkonkurs i egentlig mening och den skulle antagligen ej betraktas som sådan vid tillämpning av de internordiska reglerna (se avsnitt 3 ovan), eftersom dessas ordalydelse inte synes tillåta en så extensiv tolkning.23 I utomnordiska förhållanden vore det måhända ändå inte helt orimligt att likställa en svensk vagabondkonkurs med en svensk domicilkonkurs och, i vissa fall, en utländsk vagabondkonkurs med en utländsk domicilkonkurs.24 Såsom kommer att visas tillmäter man i internationella sammanhang en domicilkonkurs något större verkan än en särkonkurs. I detta avseende torde en vagabondkonkurs ofta kunna jämställas med en domicilkonkurs, ty vagabondkonkurs måste anses äga rum i det land till vilket gäldenären i brist på hemvist får antagas ha den starkaste anknytningen.
6. Svensk särkonkurs. Rättegångsbalkens 10 kap. 1 § behandlar sådana fall där konkursgäldenären antingen har hemvist (säte) i Sverige eller i vart fall saknar känt hemvist (säte) utomlands. I vissa fall föreligger dock behov att här i riket pröva konkursansökan avseende gäldenär som äger känt utländskt hemvist (säte). Ett sådant behov uppkommer först och främst när en dylik gäldenär äger egendom i Sverige.
Konkurslagens 6 § 1 st., som hänvisar till det forum där gäldenären bör svara i tvistemål som angår gäld i allmänhet, anses hänvisa också till rättegångsbalkens 10 kap. 3 §. Där föreskrives bl. a. att den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist "rörande betalningsskyldighet" sökas där honom tillhörig egendom finnes (förmögenhetsforum). Analogt tillämpat på domsrättsfrågan innebär detta stadgande att det för svensk domsrätt är tillräckligt att konkursgäldenären äger egendom i Sverige.25 I vissa fall, särskilt i fråga om fordringar, kan det vara osäkert var egendomen får anses vara belägen. I stadgandets 2 st. föreskrives därför att fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annat presentationspapper, anses finnas där handlingen är, medan vanlig fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. Är pantställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är; domstolen torde dock trots panten vara oförhindrad att anse fordringen som befintlig hos gäldenären. I övrigt torde all egendom som har förmögenhetsvärde kunna tjäna som grund för svensk domsrätt och något förhållande mellan skuldernas och de svenska tillgångarnas storlek krävs ej.26 Skulle de svenska tillgångarna vara så små att de inte ens skulle täcka konkursens kostnader bör man dock förfara i enlighet med konkurslagens 9 kap. (s. k. mindre konkurs).
I propositionen27 och i viss litteratur28 hävdas att hänvisningen i 6 § 1 st. konkurslagen också omfattar rättegångsbalkens 10 kap. 4 § (s. k. kontrakts- eller gäldsforum). Där stadgas att den som icke äger känt hemvist inom riket men här har ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld får i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom. Det förefaller mig vara minst sagt
osäkert om man i detta fall kan tala om den domstol där gäldenären bör svara "i tvistemål som angå gäld i allmänhet". Kontraktsforum kan måhända lämpa sig för användning i interna sammanhang, d. v. s. för att bestämma vilken svensk domstol som är behörig under förutsättning att svensk domsrätt som sådan föreligger. Om t. ex. svensk domsrätt är given på grund av att den utomlands bosatte gäldenären äger tillgångar i Lund, så kan rättegångsbalkens 10 kap. 4 § kanske åberopas av den borgenär som vill inlämna konkursansökan hos konkursdomaren i Stockholm och vars fordran grundar sig på en av gäldenären i Stockholm ingången förbindelse. Som självständig grund för svensk domsrätt i konkursmål torde 10 kap. 4 § i regel vara mindre lämplig; det finns knappast någon anledning varför svensk domstol skulle befatta sig med konkursansökan avseende en gäldenär med känt hemvist (säte) i utlandet, som dessutom saknar egendom i riket, bara därför att han någon gång ingått förbindelse i Sverige.29 Att svenskt konkursförfarande i dylika fall vore mindre lämpligt framgår också av den omständigheten att kontraktsforum endast får utnyttjas av borgenär vars fordran på det angivna sättet uppkommit i Sverige.30 Accepterar man svensk domsrätt i sådana fall finns det ingen anledning varför man inte skulle kunna utvidga den också till vissa andra situationer, t. ex. till de fall som avses i rättegångsbalkens 10 kap. 8 § (deliktforum). Detta vore orimligt. Min slutsats är därför att kontraktsforum inte bör användas som självständig grund för svensk domsrätt i fråga om konkurs.31 Det torde i vart fall inte finnas något som hindrar svensk domstol att avvisa konkursansökan i sådana fall, särskilt när sökanden inte förmår visa att han har sakliga skäl att söka konkurs i Sverige.32
Eftersom domstolen prövar sin behörighet ex officio (se avsnitt 4 ovan) torde dylikt avvisningsbeslut kunna meddelas även utan någon särskild behörighetsinvändning.
7. De olika borgenärsgruppernas ställning och tillämplig lag i svenskt konkursförfarande. Utländska och/eller utomlands bosatta borgenärer har i en svensk konkurs i princip samma ställning som de svenska och i Sverige bosatta borgenärerna.33 Detta gäller även när tillräckliga värden för täckning av den främmande borgenärens fordran finns i hans eget land.34 Det spelar ingen roll huruvida den svenska konkursen är en domicilkonkurs eller en särkonkurs.35 Det är likaledes utan betydelse huruvida fordran i övriga avseenden är underkastad svensk eller utländsk rätt.36 Rent faktiskt kan de utländska fordringsägarna emellertid befinna sig i visst underläge, i första hand därför att de kanske inte nås av de svenska publicitetsåtgärderna och på grund härav underlåter att i tid och på föreskrivet sätt bevaka sina fordringar.37
Det som borgenär fått ut i en utländsk konkurs skall självfallet påverka hans utdelning i den svenska konkursen, men själva bevakningen av fordran i den utländska konkursen har inte sådan verkan.38 Man kan ställa frågan huruvida man i Sverige inte bör avvakta utdelningen i den parallella utländska konkursen. I fråga om boutredning, bodelning och arvskifte medges dylikt uppskjutande av den svenska förrättningen enligt en uttrycklig bestämmelse i 2 kap. 9 § i 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och det skulle kanske ligga nära till hands att tillämpa samma regel analogt även beträffande konkurs. Både vid dödsbo och i konkurs kan regeln ge upphov till svårigheter. Om främmande rättsordningar innehåller liknande bestämmelser kan följden bli att de två (eller flera) förvaltningarna lurpassar på varandra i förhoppning om att komma sist och därigenom kunna
anpassa den totala fördelningen enligt den egna rättsuppfattningen. Det måste vidare understrykas att uppskjutande av den svenska förrättningen enligt 2 kap. 9 § i 1937 års lag kan ifrågakomma endast såvitt det ej länder rättsägare till märklig skada. Förarbetena antyder dessutom att man bör försöka uppnå samförstånd med den utländska förvaltningen. Misslyckas man därvid blir man enligt förarbetena tvungen att slutföra den svenska förrättningen utan att avvakta slutförandet av förrättningen i utlandet.39 Om någon enligt svensk rättsuppfattning har tilldelats alltför mycket vid en utländsk konkurs torde det knappast vara möjligt att i Sverige återkräva egendomen.40 Däremot föreligger inga hinder att i den svenska konkursen åtminstone delvis kompensera de övriga rättsägarna genom att ta den utländska utdelningen i beräkning.41
I en svensk konkurs tillämpas svensk rätt på själva förfarandet och på de övriga konkursrättsliga frågorna.42 Detta gäller även sådana konkursrättsliga frågor som inte prövas inom ramen för själva konkursförfarandet, t. ex. återvinningstalan som enligt 40 b § konkurslagen väckes vid allmän domstol.43 Som typiska exempel på konkursrättsliga frågor vilka således prövas enligt svensk rätt (lex concursus) kan nämnas förutsättningarna för försättande i konkurs,44 den verkan konkurs medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som tillhör konkursboet, återvinning, gäldenärens skyldigheter och rättigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärernas betalnings- och förmånsrätt, utdelning och avslutande av konkurs.45
Vanliga privaträttsliga frågor vilka kan aktualiseras i en svensk konkurs, t. ex. frågan huruvida ett visst ägarförbehåll på rent civilrättsliga grunder får anses ogiltigt, skall prövas enligt den rättsordning som fastställes i enlighet med de vanliga svenska
kollisionsreglerna. Det är således tänkbart att dylika spörsmål i vissa fall skall prövas enligt främmande lag.46
8. Svensk konkurs och utomlands befintliga tillgångar. Att en svensk konkurs omfattar konkursgäldenärens tillgångar i Sverige får betecknas som en självklarhet. Saken är mer komplicerad såvitt gäller tillgångar i utlandet. I detta avseende måste man skilja mellan svensk domicilkonkurs och svensk särkonkurs.
Såvitt gäller svensk särkonkurs synes man i Sverige sakna ambitionen att utsträcka konkursens verkan till egendom utanför Sveriges gränser.47 I förarbetena till den nordiska konkurslagstiftningen motiverades det faktum att denna lagstiftning inte avser särkonkurser (se avsnitt 3 ovan) bl. a. med att särkonkurs "rimligen" icke kan omfatta egendom utanför konkurslandet.48 Vissa analogier kan vidare grundas på 2 kap. 6 § 1 st. 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, där det föreskrives att boutredning, bodelning och arvskifte efter utländsk medborgare som ej hade hemvist i riket endast skall omfatta den i Sverige befintliga egendomen (medborgarskapet torde dock sakna betydelse i konkurssammanhang).
En svensk domicilkonkurs torde å andra sidan syfta till att inbegripa också egendom utanför riket. Den svenska konkursförvaltningen bör, så långt det går, försöka att ta hand också om tillgångar i främmande länder.49 Frågan huruvida en svensk konkursförvaltning av myndigheter i främmande länder tillerkännes dylik befogenhet måste emellertid besvaras med utgångspunkt i respektive främmande lands internationella konkursrätt.50 Något allmänt gällande svar kan således inte ges, men det kan sägas att man i Sverige som regel inte bör räkna med att den svenska konkursförvaltningen skall erhålla utomnordiska myndigheters bistånd för att omhändertaga där belägna tillgångar.51 Större
chanser till framgång har den svenska konkursförvaltningen om konkursgäldenären är villig att själv medverka till att de utländska tillgångarna tillföres konkursboet (om gäldenärens skyldighet att lämna sådan medverkan se nästa avsnitt).
Av det sagda framgår att tillgångarnas lokalisering spelar en viktig roll i den internationella konkursrätten. Lokaliseringen kan dock ge upphov till svårigheter såvitt gäller tillgångar vilka i fysisk mening inte kan anses befinna sig på en bestämd ort, i första hand enkla fordringar.52 Dylika fordringar torde enligt svensk rättsuppfattning anses "befinna sig" hos gäldenären.53 Det är t. ex. klart att enkla fordringar mot en i Sverige bosatt person omfattas av ett mot fordringsägaren inlett svenskt konkursförfarande även när det rör sig om en svensk särkonkurs vilken inte är avsedd att inbegripa egendom utomlands. En fordran kan dock rent fysiskt drivas in överallt där gäldenären har tillgångar och det kan tänkas att en svensk konkursförvaltning försöker att inför svensk domstol driva in konkursgäldenärens fordringar även från sådana utomlands bosatta gäldenärer som har egendom i Sverige. Vid särkonkurs torde detta inte vara möjligt. Förvaltningen av en svensk domicilkonkurs synes å andra sidan kunna driva in sådana fordringar med de svenska myndigheternas hjälp. Det är dock inte självklart att betalningen till det svenska konkursboet i främmande myndigheters ögon kommer att betraktas som befriande, och den utomlands bosatte gäldenären kan därför komma att tvingas att betala samma skuld flera gånger. Samma problem kan för övrigt uppkomma också när gäldenären har sitt hemvist i Sverige men myndigheterna i något främmande land där han äger utmätningsbara tillgångar inte betraktar gäldenärens hemvist som avgörande för fordringens lokalisering i konkursavseende. Liknande frågeställningar uppstår när en gäldenär som redan betalt i utlandet kräves på ny betalning i Sverige. Någon enkel patentlösning för dylika dubbelbetalningsproblem finns ej och de borde lösas flexibelt med hänsyn till förhållandena i varje enskilt fall.54 En annan, mer utopisk, lösning vore att genom internationellt lagstiftningssamarbete skapa enhetliga regler om bl. a. fordringarnas lokalisering.
Egendom som först efter det svenska konkursbeslutet kommer till Sverige torde kunna tillföras konkursboet (även genom återvinning), dock endast om den inte redan vid ankomsten till Sverige förvaltas av en främmande konkursförvaltning (se därom avsnitt 12 nedan).
9. Gäldenärens skyldighet att medverka till att utländska tillgångar tillförs det svenska konkursboet. Det är inte helt klart huruvida konkursgäldenären enligt svensk rätt är skyldig att överföra sina utländska tillgångar till Sverige eller att på annat sätt aktivt medverka tillatt de ställs till den svenska konkursförvaltningens förfogande. Dylik skyldighet torde inte föreligga i händelse av en svensk särkonkurs, vilken ju inte har ambitionen att omfatta andra än svenska tillgångar. Beträffande domicilkonkurs synes konkursgäldenären kunna straffas om han lämnar oriktig uppgift om sina utländska tillgångar eller om han förvärrar sitt obestånd genom att förstöra eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhända sig utländsk egendom av betydenhet, se brottsbalkens 11 kap. 1 §1 och 2 st. (oredlighet mot borgenärer).55 Starka skäl talar också för att en konkursgäldenär, som utan saklig grund vägrar att medverka till att de utländska tillgångarna ställes till den svenska konkursförvaltningens förfogande, vid domicilkonkurs gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer enligt samma paragrafs 3 st. ("i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång"). Som saklig grund för dylik vägran torde dock konkursgäldenären kunna åberopa att överlämnande av egendomen till det svenska konkursboet är straffbelagt i det främmande landet. Också enligt svensk rätt är det ju förbjudet att i vissa fall då konkurs är förestående ur riket bortföra tillgångar, jfr 11 kap. 1 § 3 st. brottsbalken (se närmare i avsnitt 13 nedan).
Ett lärorikt rättsfall där vissa av de omnämnda frågorna aktualiserats är NJA 1956 s. 1. En svensk direktör, som hade försatts i domicilkonkurs56 i Sverige, förbrukade efter konkursbeslutet sina i USA befintliga penningmedel. Mot åtalet för oredlighet mot borgenärer (23 kap. 1 § 3 st. SL) invände han att medlen redan före konkursen befann sig i USA och att de i följd därav icke omfattades av denna. HD:s majoritet (justitieråden Hellquist,
Karlgren och Sjöwall) fällde direktören med bl. a. följande motivering:57
"För besvarande av spörsmålet om räckvidden av det härutinnan åberopade lagrummet, 23 kap. 1 § 3 st. SL, i vad fråga är om konkursgäldenärs förfogande över tillgångar i utlandet, kan icke vara avgörande, huruvida dessa från andra synpunkter än de straffrättsliga äro att anse såsom omfattade av konkursen. Den omständigheten att konkursförvaltningen på grund av tillgångarnas befintlighet utomlands saknar de möjligheter som i allmänhet stå en konkursförvaltning till buds att med exekutiva medel förskaffa sig rådighet över egendomen, så att det ur denna synvinkel skulle kunna sägas att tillgångarna icke omfattas av konkursen — eller att sagda befintlighet i allt fall faktiskt hindrar eller försvårar tillgångarnas åtkomlighet för konkursförvaltningen härstädes- utgör sålunda icke något bärande skäl för att de ej skulle, när det gäller straffansvar, kunna betraktas såsom i konkursen ingående egendom. Hänsynen till de rättsliga och faktiska svårigheter som må föreligga fören konkursförvaltning då den, i enlighet med vad som får anses vara dess skyldighet, söker i konkursen indraga jämväl i utlandet befintlig egendom tala snarare för att det är påkallat att vid straffpåföljd ålägga gäldenären förpliktelse att medverka till — såvitt i hans förmåga står och ej vägande hänsyn i motsatt riktning göra sig gällande — att dylik egendom ställes till konkursförvaltningens förfogande.
Därest frågan om det straffrättsliga ansvarets inträde i nu berörda hänseende alltså bedömes från självständiga utgångspunkter, måste ett förfarande av en i konkurs här i riket försatt gäldenär, varigenom denne hindrar konkursförvaltningen att till konkursboet överföra i utlandet befintliga tillgångar, åtminstone under vissa förhållanden — då särskild anledning föreligger att jämställa förfarandet med undandragande eller undanhållande av i Sverige befintliga tillgångar — anses straffbart jämlikt det åberopade lagrummet."
Två justitieråd (Dennemark och Hagbergh) var av skiljaktig mening. De ansåg det vara uppenbart att den straffrättsliga och den internationellt konkursrättsliga bedömningen av konkursens omfattning bör löpa jämsides. När konkursgäldenären äger hemvist i Sverige får konkursförvaltningen anses skyldig att så långt sig göra låter indraga jämväl hans utländska egendom i den svenska konkursen. Det var dock tvivelaktigt huruvida den svenska straffbestämmelsen, "såsom därför önskvärt vore", verkligen fick tillämpas beträffande egendom i utlandet. Dissidenterna stannade därför för det ur den misstänktes synpunkt mindre stränga tolkningsalternativet. Detta tolkningsalternativ ansågs också bäst förenligt med stadgandets ordalydelse, eftersom en tillgång, som på grund av sin befintlighet utom riket var undandragen konkursförvaltningens rådighet, föreföll inte kunna bli föremål för undandragande eller undanhållande i lagrummets mening.
Det är intressant att observera hur både majoriteten och minoriteten kom till slutsatser som inte överensstämde med den egna utgångspunkten. Majoritetens "självständiga" straffrättsliga bedöming av konkursens räckvidd synes inte innebära något annat än att en konkurs i straffrättslig mening skall anses omfatta all den egendom som den enligt svensk internationell konkursrätt bör omfatta, oavsett om konkursförvaltningen har möjlighet att med exekutiva medel förskaffa sig rådighet över egendomen. På detta sätt torde den straffrättsliga och den internationellt konkursrättsliga bedömningen således sammanfalla. Minoriteten kom fram till den motsatta slutsatsen, trots dissidenternas utgångspunkt att den straffrättsliga och den internationellt konkursrättsliga bedömningen bör löpa jämsides.
10. Svensk konkurs och rättshandlingar avseende tillgångar i utlandet. Ett annat problem förknippat med en svensk domicilkonkurs är huruvida konkursgäldenärens efter konkursbeslutet företagna rättshandlingar avseende utomlands befintliga tillgångar av svensk domstol bör betraktas som ogiltiga enligt 20 § konkurslagen. Den svenska domicilkonkursen aspirerar ju på att omfatta även egendom utom riket och denna torde således ur svensk synvinkel ses som ingående i konkursboet. Å andra sidan torde de svenska publicitetsåtgärderna enligt 18 a § konkurslagen (kungörelser i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning) sakna publicitetsverkan i främmande länder och konkursgäldenärens medkontrahenter i utlandet förtjänar därför särskilt skydd. Problemet kan aktualiseras t. ex. när konkursgäldenären efter det svenska konkursbeslutet överlåter en utomlands befintlig lös sak och denna av den nya ägaren medtages till Sverige, eller när utomlands bosatt gäldenär inför svensk domstol hävdar att han efter konkursbeslutet infriat sin skuld genom betalning direkt till konkursgäldenären.
Några särregler torde icke behövas för sådana fall där medkontrahenten handlat i Sverige eller där medkontrahenten hade sitt hemvist här i riket, oavsett att rättshandlingen avsåg egendom utomlands.58 Beträffande utomlands företagna rättshandlingar med en utomlands bosatt medkontrahent synes man analogiskt kunna tillämpa de regler som i svensk konkursrätt gäller i fråga om rättshandlingar som ägt rum under tiden från konkursbeslutet och senast den dag då kungörelse om konkursen var införd i
Post- och Inrikes Tidningar (21 § konkurslagen). Sådan rättshandling bör gälla om det inte visas att den som åberopar rättshandlingen var i ond tro, d. v. s. kände till eller borde ha känt till konkursen trots att denna vid tiden för rättshandlingen ännu inte blivit kungjord. Måhända vore det lämpligt att gå längre och skydda godtroende utländska medkontrahenter från följderna av deras eventuella rättsvillfarelse i fråga om den svenska ambitionen att låta en svensk domicilkonkurs omfatta tillgångar i utlandet. På detta sätt synes man kunna uppnå en rimlig fördelning av skyddet mellan konkursförvaltningen och medkontrahenten. Vanliga godtroende medkontrahenter skyddas samtidigt som konkursförvaltningen åtminstone vid stora värden har möjlighet att skydda sig genom att varna presumtiva medkontrahenter i utlandet, t. ex. genom annonsering. Det medges dock att denna lösning ingalunda är idealisk. Någon idealisk lösning torde dock överhuvudtaget inte finnas, bortsett från internationellt lagstiftningssamarbete.
Det kan tilläggas att det bör sakna betydelse vilken rättsordning som i övrigt tillämpas på rättshandlingen (t. ex. avtalets avtalsstatut).
11. Svenskt tvångsackord. Förlikning i konkurs och frivilligt ackord torde i internationellt privaträttsligt avseende i huvudsak behandlas som förmögenhetsrättsliga avtal. Som sådana kan de föranleda många intressanta och besvärliga problem, vilka dock till största delen faller utanför ämnet för denna uppsats.59 Saken ligger annorlunda till i fråga om ackord i konkurs och offentligt ackord utan konkurs, ty dessa tvångsackord binder även fordringsägare som inte frivilligt biträtt ackordet.
Såvitt gäller svensk domsrätt, d. v. s. svensk domstols behörighet att genom förordnande av god man, fastställande av ackord eller eljest medverka i ackordsförfarandet, torde i princip gälla detsamma som vid konkurs, se 6 § 1 st. ackordslagen. Man kan dock tillägga att ett svenskt "särackord" endast under mycket speciella omständigheter kan vara en lämplig lösning för sanering av gäldenärens ekonomiska förhållanden.
Svenskt ackordsförfarande som sådant är underkastat svensk lag.
Frågan om ett svenskt tvångsackords territoriella verkningsområde avser något helt annat än det tidigare diskuterade spörsmålet
om det territoriella verkningsområdet av en svensk konkurs. I fråga om konkurs är det av intresse att veta huruvida och i vilken omfattning denna inbegriper konkursgäldenärens tillgångar utanför Sveriges gränser. En dylik fråga är meningslös vid tvångsackord: ackordet är ju ingen generalexekution och påverkar inte gäldenärens rådighet över sin egendom. Ackordet utmynnar istället som regel i att borgenärernas fordringar faller bort i den mån de överstiger ackordsprocenten eller i att gäldenären får anstånd. Vid tvångsackord måste man därför diskutera det territoriella verkningsområdet på annat sätt; man ställer frågan i vad mån ett svenskt tvångsackord är bindande för borgenärer vars fordringar på ett eller annat sätt har anknytning till utlandet.
I 19 § 1 st. ackordslagen och 168 § 1 st. konkurslagen stadgas att fastställt tvångsackord är bindande för alla borgenärer, kända eller ej, som hade rätt att deltaga i ackordsförhandlingen resp. att efter bevakning rösta om ackordsförslaget. Att även utländska borgenärer samt borgenärer vars fordringar lyder under främmande lag har dylik rätt torde vara oomtvistat. En naturlig konsekvens synes då vara att sådana borgenärer också är bundna av ackordet. Hela tanken bakom ett tvångsackord förfelas om betydande fordringar undantas på grund av att de i övrigt är underkastade utländsk lag eller på grund av borgenärens utländska hemvist. De fordringsägare som deltar i ackordet utgår självfallet från antagandet att de uppoffringar ackordet medför kommer att rättvist drabba alla borgenärer. Att så är fallet i fråga om borgenär som faktiskt deltagit i ackordsförhandlingen resp. ackordsomröstningen finns det knappast skäl att betvivla. Men även andra borgenärer bör anses bundna av ackordet. Detta gäller t. o. m. borgenär som bor i ett så avlägset land att man rimligtvis inte kan begära av honom att han känt till det svenska förfarandet och ännu mindre att han tagit aktiv del däri.60 En sådan borgenär får ju samma villkor som de borgenärer vilka deltagit i omröstningen och man kan således som regel utgå från att dessa villkor med hänsyn till gäldenärens ekonomiska läge får anses skäliga. Att en viss fordran i princip är underkastad främmande rätt är inget oöverstigligt hinder, ty ackordet avser i första hand något annat än det rent obligationsrättsliga förhållandet mellan borgenären och gäldenären: det rör sig först och främst om ett ingrepp utifrån i obligationsförhållandet för att skydda samtliga borgenärers gemensamma intressen.
Det sagda leder till slutsatsen att ett svenskt tvångsackord får av svensk domstol anses bindande för samtliga borgenärer, oavsett anknytning till främmande stat eller främmande rätt. Med stor tveksamhet vill jag föreslå att denna inställning bör gälla även när det svenska tvångsackordet är ett "särackord". Här bör dock stor försiktighet iakttagas vid ackordets fastställelse, eftersom anledning till att fastställelse skall eller får vägras ofta kan förekomma. I vissa fall kan det t. ex. vara uppenbart att särackordet är till skada för borgenärerna, och i andra fall kan någon av borgenärerna bestrida fastställelse på grund av att betryggande säkerhet för ackordets fullgörande ej finns.61
III. Utländsk konkurs
12. Verkningar i Sverige av utländsk konkurs. Det får anses klart att ett utländskt konkursbo, som i det främmande konkurslandet åtnjuter rättskapacitet och förmåga att vara part i rättegång, också i Sverige tillerkännes dylik ställning. Detta gäller icke blott i händelse av utländsk domicilkonkurs62 utan också vid utländsk särkonkurs; således har en rysk banks franska konkursbo i rättsfallet NJA 1945 s. 488 tillåtits att uppträda inför svensk domstol.63 Det torde också vara oomstritt att utländsk konkursförvaltning även inför svensk domstol tillerkännes rätt till konkursgäldenärens tillgångar vilka vid tiden för konkursbeslutet befann sig i konkurslandet.64 Konkursgäldenärens efter konkursbeslutet i konkurslandet företagna dispositioner avseende där belägen egendom torde även i Sverige betraktas som ogiltiga om så föreskrives i konkurslandets lag.
Å andra sidan råder det nära nog enighet om att en utländsk konkurs inte hindrar att konkursgäldenären försättes i konkurs här i riket eller att specialexekution (utmätning) äger rum i hans tillgångar här.65 I överensstämmelse med detta har en person, som efter utflyttning från Sverige till Norge hade försatts i norsk
konkurs, utan hinder därav försatts i konkurs också i Sverige, se NJA 1915 s. 561 (avgörandet härstammar från tiden före den nordiska konkurskonventionen). Härvidlag synes det inte spela någon roll huruvida den främmande konkursen är en domicilkonkurs eller en särkonkurs. Beträffande främmande särkonkurser får denna inställning betecknas som tämligen självklar. Att man är lika restriktiv i fråga om främmande domicilkonkurser har samband med att man vill värna om de i Sverige bosatta borgenärernas intressen. Dessa skall kunna få betalt ur gäldenärens tillgångar i Sverige trots att denne i sitt hemvistland försatts i konkurs. Naturligtvis får dock även andra än svenska eller i Sverige bosatta borgenärer utnyttja denna möjlighet att inlämna konkursansökan eller söka utmätning här i riket.
Att man i Sverige inleder ett "konkurrerande" konkursförfarande behöver inte innebära någon antagonism mellan de två konkursförvaltningarna. Det är tvärtom rimligt att kräva att den svenska konkursförvaltningen söker samarbete med sin utländska motsvarighet, särskilt när den utländska konkursen är en domicilkonkurs. I vissa fall kan det t. o. m. vara lämpligt att till konkursförvaltare i den svenska särkonkursen utse en representant för konkursförvaltningen i konkursgäldenärens hemvistland.
Såvitt gäller återvinning synes en utländsk konkursförvaltning inte med framgång kunna föra talan i Sverige. Rättsläget är dock oklart. I litteraturen har Nial föreslagit att främmande konkursförvaltnings återvinningstalan skulle kunna bifallas av svensk domstol om talan avser egendom som vid tiden för återvinningstalans väckande eller konkursutbrottet befann sig i det främmande konkurslandet, förutsatt att återvinningsrätt finns icke bara enligt konkurslandets lag utan även enligt svensk rätt.66 Detta förslag förefaller rimligt och man kan också hålla med Nial när han påpekar att man även i vissa andra fall skall kunna ogiltigförklara gäldenärens egendomsavhändelser såsom stridande mot goda seder. Transaktionens avtalsstatut torde sakna avgörande betydelse vid återvinning.67
Det har sagts att utländsk konkurs inte hindrar utmätning eller ny konkurs i Sverige. Detta behöver i och för sig inte innebära att utländsk konkurs även i andra avseenden skulle sakna verkningar i fråga om i Sverige befintlig egendom. Det kan ju tänkas att ingen ansöker om gäldenärens försättande i konkurs i Sverige och att
gäldenärens svenska tillgångar inte heller har tagits i mät här i riket. Kan den utländska konkursförvaltningen under sådana omständigheter anses behörig att omhändertaga de svenska tillgångarna och eventuellt också att föra dem ur riket? Därom handlar följande avsnitt.
13. Utländsk konkursförvaltnings behörighet att omhändertaga i Sverige befintliga tillgångar. För att besvara den ställda frågan måste man först särskilja sådana fall där konkursgäldenären själv medverkar till att hans svenska tillgångar tillföres det främmande konkursboet. I ett sådant fall är det irrelevant om det är konkursgäldenären eller konkursboet som egentligen har rätt att förfoga över egendomen, eftersom de båda är eniga. Konkursgäldenärens överlämnande av egendomen till den utländska konkursförvaltningen bör således erkännas.68 Överlämnandet hindrar dock inte att tillgångarna, så länge de inte överförts till utlandet, övertages av en eventuell efterföljande svensk konkurs. I anknytning till det sist sagda måste man nämna en straffsanktionerad begränsning i konkursgäldenärens rätt att medverka till egendomens utförsel till utlandet. Gäldenär som, då svensk konkurs är förestående (detta villkor torde ofta vara uppfyllt när gäldenären redan försatts i konkurs i utlandet), ur riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer enligt brottsbalkens 11 kap. 1 § 3 st. Det vore emellertid ofta mindre rimligt att straffa gäldenären för att han bortfört tillgångar för att tillföra dem utländsk domicilkonkurs, i allt fall om de svenska borgenärerna utan diskriminering får delta i konkursen. I vissa fall kan det t. o. m. vara så att gäldenären skulle riskera straff i det främmande konkurslandet om han inte medverkat till att de svenska tillgångarna tillförts konkursboet (om den svenska inställningen i detta avseende se avsnitt 9 ovan).
Frågan om vem som äger rätt att råda över egendomen i Sverige ställes på sin spets först när den utländska konkursförvaltningen utan gäldenärens medverkan eller t. o. m. mot hans protester vill omhändertaga sådan egendom. För att dylikt anspråk överhuvudtaget skall kunna ställas måste det utländska konkursbeslutet enligt konkurslandets egen rättsuppfattning syfta till att inbegripa
egendom i andra länder, således också i Sverige.69 Svenska domstolar och andra myndigheter är dock självfallet inte bundna av den utländska rättsuppfattningen. Oavsett inställningen i konkurslandet gäller att utländsk särkonkurs i Sverige inte anses inbegripa här befintliga tillgångar.70 Men även i fråga om utländska domicilkonkurser synes den i Sverige rådande uppfattningen vara att konkursen inte inverkar på gäldenärens rådighet över egendom här i riket.71 Detta torde innebära dels att den utländska konkursförvaltningen inte kan göra anspråk på egendomen,72dels att de rättshandlingar gäldenären efter det utländska konkursbeslutet företagit avseende egendom i Sverige i svenska ögon inte drabbas av eventuella ogiltighetssanktioner enligt konkurslandets lag (inte ens om denna lag utgör transaktionens avtalsstatut73).
Den svenska inställningen till främmande konkurser är mer negativ än vad som är fallet med utländsk dödsboförvaltning. Detta kan motiveras med att det vid dödsboförvaltning inte finns någon motsvarighet till konkursgäldenär som genom konkursbeslutet berövas sina tillgångar. Dessutom är behovet att skydda de lokala (svenska) fordringsägarna starkare vid konkurs, då denna definitionsmässigt förutsätter insolvens.
Särskilda problem uppkommer när gäldenären är en juridisk person registrerad eller, om registrering inte är nödvändig, med säte i det främmande konkurslandet. Enligt vanliga svenska internationellt privaträttsliga principer betraktas i sådana fall konkurslandets lag som den juridiska personens personalstatut (lex corporationis) och denna lag reglerar bl. a. frågor om dess rättskapacitet
och företrädarskap.74 Konkursbeslutet medför i vissa länder att den juridiska personen försättes i likvidation eller upplöses, så att dess gamla organ (VD, styrelse) inte längre kan anses behöriga att företräda den. En sådan förändring i enlighet med personalstatutet bör erkännas även i Sverige. Har konkursgäldenären på ett sådant sätt försatts i likvidation torde den i konkurslandet tillsatte likvidatorn anses ha rätt att råda över tillgångarna här i riket.75 Om den juridiska personen helt slutat att existera som ett från konkursboet skilt rättssubjekt eller om den endast får företrädas av konkursförvaltningen, synes det inte finnas någon anledning varför den främmande konkursförvaltningen inte skulle tillerkännas rätt till de i Sverige befintliga tillgångarna, förutsatt att den juridiska personens upplösning och konkurs inte är en förtäckt konfiskation. En enligt sitt personalstatut icke existerande (t. ex. redan upplöst) utländsk juridisk person synes för övrigt inte kunna försättas i svensk konkurs. I rättsfallet NJA 1934 s. 427 avvisades konkursansökan riktad mot en i Ryssland upplöst rysk bank, trots att förmögenhetsforum fanns i Sverige. Avgörandet tycks innebära att även de svenska fordringsägarna i dylika fall hänvisas till att bevaka sina fordringar i den utländska konkursen.76 I litteraturen har man dock ifrågasatt om det inte vore möjligt att få god man förordnad för det upplösta utländska bolaget och därefter få svensk konkurs till stånd.77
Beträffande tillgångar vilka vid tiden för det främmande konkursbeslutet befann sig i ett tredje land men sedermera överflyttades till Sverige torde den svenska inställningen till stor del bero på inställningen i det tredje landet. Har man där samma restriktiva syn på främmande konkurs som man har i Sverige, så förlorar gäldenären inte sin rådighet över egendomen om han tar den hit. Erkänner man däremot i det tredje landet den främmande konkursens extraterritoriella verkan (t. ex. på grund av en överenskommelse som liknar den nordiska konkurskonventionen), så vore det knappast tilltalande om egendomen genom att flyttas till Sverige skulle återvända till gäldenärens behörighetsområde. Här synes man böra förfara som om egendomen kommit hit från konkurslandet.
14. Utländskt tvångsackord. Frågan om utländskt tvångsackords bindande verkan i Sverige hör till de mest svårbemästrade inom denna uppsats. Av avsnitt 11 ovan framgick att ett svenskt tvångsackord aspirerar på universell tillämplighet och det kan antagas att man i många främmande stater har en liknande ambition i fråga om där fastställda tvångsackord. De svenska domstolarnas inställning till främmande tvångsackord är dock oviss. I rättsfallet NJA 1900 s. 163 ansågs ett av fransk domstol fastställt tvångsackord, där gäldenären var en fransk firma, inte vara bindande för en svensk borgenär som icke medgivit ackordet.78 I litteraturen har man bl. a. hävdat att ett främmande tvångsackord skulle erkännas i fråga om fordringar för vilka ackordslandets lag är avtalsstatut eller att borgenär, som frivilligt biträtt det främmande tvångsackordet, även i Sverige skulle anses bunden av uppgörelsen.79 Alla dylika lösningar förefaller vara föga välgrundade. Man kan utgå från att de borgenärer vilka frivilligt anslutit sig till ackordet har gjort det under förutsättning att ackordet även skulle gälla de övriga borgenärernas fordringar. Att låta gäldenärens insolvens ensidigt drabba vissa borgenärer beroende på avtalsstatutet tycks också sakna fog. En tillfredsställande lösning kan uppnås endast genom internationella överenskommelser. I avvaktan på sådana kunde man måhända skilja mellan domicilackord och särackord.80 Utländskt särackord kan knappast påräkna erkännande i Sverige. De borgenärer som deltagit i särackordet kunde redan då misstänka att ackordet inte skulle komma att gälla i andra stater. I konsekvensens namn synes man därför i Sverige böra betrakta särackordet som icke bindande även för de däri deltagande borgenärerna. Ett utländskt domicilackord torde å andra sidan kunna erkännas här. Det är i gäldenärens hemvistland som borgenärerna kan skapa sig en realistisk föreställning
om gäldenärens totala ekonomiska situation. Har man i ackordslandet uteslutit vissa borgenärsgrupper från deltagandet i ackordsförfarandet, t. ex. sådana borgenärer som inte hade hemvist i ackordslandet, så kan ackordet inte anses bindande för dessa. Hela spörsmålet är lika svårlösligt som det är intressant.