Om bostadsinbrott polisanmälda bostadsinbrott i Stockholm år 1977

 

Av fil. kand. JOHANNES KNUTSSON

 

1. INLEDNING

 

1.1. Undersökningens bakgrund och syfte

 

Sedan 1975 har polisen mer systematiskt arbetat med brottsförebyggande verksamhet. Med detta arbete avser man bl. a. att söka påverka brottsligheten genom att upplysa olika grupper i samhället om hur de kan skydda sig mot brott. En mer inträngande kunskap om brotten, som skulle behövas för att veta hur det brottsförebyggande arbetet bäst bör bedrivas och vilka effekter man kan uppnå, saknas dock (se Knutsson 1979 a).
    Jag har valt att studera ett av de prioriterade brotten, bostadsinbrott, i ett storstadsområde, Stockholm. Avgränsningen betingas av att detta är ett brott som många troligtvis uppfattar som mycket allvarligt, att denna typ av brottslighet är ett utpräglat storstadsfenomen samt att Stockholm är det storstadsområde jag bäst känner till.
    I denna artikel berörs vissa aspekter av detta brott, huvudsakligen flödet av stöldgods som bostadsinbrotten ger upphov till. Senare rapporter kommer att behandla andra aspekter.

 

1.2 Brottsutvecklingen 1965 1978

 

Sedan mitten av 1960-talet har det skett en kraftig ökning av antalet anmälda bostadsinbrott i Stockholm, de har mer än tredubblats. Eftersom det finns goda skäl att anta att mörktalet för detta brott är mycket litet (Persson, 1977 a), torde denna utveckling väl spegla den reella brottsutvecklingen.
    Då brottet drabbar en viss typ av objekt, bostäder, kan man relatera de anmälda brotten till bostadsbeståndet. Under andra hälften av 1960-talet låg antalet anmälda inbrott årligen under 10 per 1 000 bostäder. År 1965 anmäldes ca 5 bostadsinbrott per 1 000 bostäder. Under åren 1969 74 ligger värdet omkring eller något över 10 per 1 000, för att uppgå till ca 16 per 1 000 bostäder under åren 1975 — 77. År 1978 sker en minskning till ca 13 anmälda inbrott per 1 000 bostäder. Risken att bli utsatt för ett inbrott som resulterar i en brottsanmälan har således blivit ca 3 gånger större mellan 1965 och 1978.
    Att få en uppfattning om storleksordningen av denna brottslighet är svårt. Man kan dock uttrycka det på följande vis. Om det inte är alltförvanligt att bostäder blir föremål för upprepade inbrott, har drygt 10 % av samtliga bostäder i Stockholm drabbats av inbrott sedan början av 1970-talet.

 

Undersökningen har gjorts på uppdrag av rikspolisstyrelsen med forskningsmedel från Brottsförebyggande rådet. 

Om bostadsinbrott 347    Andelen uppklarade brott uppvisar en nedåtgående trend. Från att ha legat på omkring 14% under 1960-talets sista år, klarades ca 6 % av de anmälda bostadsinbrotten upp under mitten av 1970-talet.

 

2. DET STULNA VID BOSTADSINBROTT

 

2.1. Inledning

 

I det följande redovisas resultatet av en urvalsundersökning rörande polisanmälda bostadsinbrott i Stockholm. Tre frågor kommer att behandlas. Den första gäller flödet av stöldgods. Från brottsplatserna kommer en kontinuerlig ström av stulna föremål. Vilket innehåll och vilken storlek har denna? Den andra frågeställningen rör kostnaderna för inbrotten och den tredje gärningsmännens behållning av stölderna.

 

2.2. Material och metoder


Urvalet omfattar 393 fall av 6 044 anmälda bostadsinbrott. Urvalsförfarande och beräkningsmetodik redovisas i Knutsson 1979 b. Där inte annat explicit anges avser uppgifterna totalskattningar, d. v. s. uppgifterna avser samtliga anmälda bostadsinbrott i Stockholm år 1977.
    Data har inhämtats från polisanmälningar av bostadsinbrott. På dessa anges efter uppgifter från målsäganden vad som har tillgripits och värdet av detta. Målsäganden har två skäl att uppge dessa uppgifter. Dels måste han kunna visa polisanmälan för försäkringsbolaget för att få ersättning, dels kan han ha en förhoppning om att få tillbaka det stulna och måste då ge polisen möjlighet att identifiera godset.
    Uppgifterna om vad som stulits och värdet av detta är således "självdeklarerade". Beträffande det första motivet att fylla i anmälan föreligger motiv att överdriva skadans omfattning. Man vill kunna kompensera sig för självrisk och värdeminskning av vissa kapitalvaror, t. ex. en TV som har några år på nacken. Från försäkringsbolagens sida har man uppfattningen att det är vanligt att man övervärderar vissa saker för att kompensera sig åtminstone för självrisken, men att det är ovanligt att man anmäler stöld av föremål som inte är stulna.
    Rena försäkringsbedrägerier vid polisanmälda bostadsinbrott där överhuvudtaget inget tillgrepp skett är enligt representanter från försäkringssidan mycket ovanliga. Dessa kan uppdagas vid brottsplatsundersökningar (inbrottsväg går t. ex. inte att fastställa) eller vid skaderegleringen. Vid misstanke om bedrägeri gör man alltid skadeinspektion, som t. ex. i fall där försäkringen är färsk och den uppgivna skadan är omfattande.
    Beträffande det andra motivet, d. v. s. en önskan om att få tillbaka tillhörigheterna, finns inget skäl att komma med osanna uppgifter.
    En faktor som påverkar tillförlitligheten av uppgifterna är möjligheten att kunna uppge vad som tillgripits och värdet av detta. Vid inbrott där mycket stulits kan det vara svårt att minnas allt man haft och vad av detta som försvunnit. I allmänhet är dock tillgreppen inte av den storleksordningen att detta kan vara ett större problem. Betydligt större svårigheter

 

348 Johannes Knutssonkan uppstå vid värderingen av det stulna. Äldre smycken, ärvda antikviteter och tavlor kan t. ex. vara svåra att värdera.
    Vad gäller tillförlitligheten kan man således anta att värdena i många fall är osäkra och att det finns en systematisk tendens till viss övervärdering av det stulna. Uppgifterna om vad som stulits bör dock vara mer tillförlitliga.

 

2.3. Stöldgodset — volym, innehåll och värde


De stulna objekten har klassificerats i olika kategorier, t. ex. smycken, TV-apparater, kameror etc. Enheten i detta avsnitt är således inte inbrott, utan de slags objekt som målsägande uppgivit som stulna. Vissa föremål har varit svåra att kategorisera. Gruppen el-apparater innehåller symaskiner, rakapparater, hårtorkar, miniräknare, dammsugare etc. I två kategorier har föremål som inte entydigt gått att kategorisera efter klassificeringsschemat placerats. Kategorin diverse innehåller således skrivmaskiner, väskor, telefoner, husgeråd m. m. Skillnaden mellan kategorin diverse och övrigt ligger i värdet. Föremål har kategoriserats i diverse-kategorin om de haft relativt höga värden. Om värdet varit litet har de kategoriserats som tillhörande gruppen övrigt.
    Enligt anteckningarna på anmälningarna var 17 % försöksbrott (försök till grov stöld). I en del av dessa fall har gärningsmannen inte lyckats ta sig in i bostaden och i andra fall har han visserligen varit inne, men inte stulit något. På ungefär 4 % av anmälningarna fanns inga noteringar om vad som tillgripits. Andelsmässigt var den mest förekommande kategorin diverse. På ca 45 % av anmälningarna fanns anteckningar om diverse-föremål. Värdemässigt betyder kategorin dock inte mycket. Den står bara för 6 % av värdet av stöldgoset. Uppgifter om att man blivit frånstulen smycken fanns för ca 40 % av de anmälda bostadsinbrotten och uppgifter om kontanter i ca 30 % av fallen. De utgör därmed de mest förekommande slagen av objekt. På ungefär en femtedel av anmälningarna hade man uppgivit att transistorapparater, klockor, kameror eller annan fotoutrustning, el-apparater, stereoanläggningar och pälsar — kläder försvunnit (se tabell 1).

 

Observera att man inte kan summera kolumn 1 i denna tabell. Detta beror på att enheten är stulet objekt och inte inbrott. Det är vanligt att tjuven stjäl mer än ett slags föremål vid ett bostadsinbrott, t. ex. kontanter, smycken, en kamera.
    Vad som tillgripits är avhängigt av några olika faktorer. Den första är naturligtvis vad som överhuvudtaget finns i den bostad inbrottstjuven brutit sin in i. Andra faktorer är värdet hos föremålen samt möjligheten att sälja dem på hälarmarknaden.
    En begränsning utgörs av storleken hos objekten och vilka transportmöjligheter tjuven har.
    Generellt kan man säga att mest attraktiva, förutom kontanter, är föremål som är kompakta och som betingar ett högt värde. Således borde smycken vara ett mycket populärt objekt. En del varor såsom sprit och cigarretter konsumeras säkerligen av gärningsmännen själva.

 

Om bostadsinbrott 349Tabell 1. Det stulna vid polisanmälda bostadsinbrott i Stockholm år 1977 (6 044 anmälningar)

typ av

objekt
 

% förekomst

på anm.
 

antal

objekt
 

objekt

tillgrepp
 

kr/

objekt
 

värde i KR     
 

% värde av

stöldgodset
 

försök

ej tillgrepp

17,0     

det stulna

ej angivet

4,1     
smycken41,123 1009,13808 808 000 
silverföremål9,822 57038,21102 404 00035
TV-apparater7,44491,03 2401 456 000 
stereoanläggn.19,31 2301,12 7203 335 000 

transistorradio

23,91 7001,2430726 000 
skivor, kassetter13,841 61049,720980 00020
kameror etc.20,01 8201,51 6302 972 0009
klockor23,62 4001,7330803 0002
el-apparater19,81 9301,6390742 0002
antikviteter9,72 4004,11 6303 916 000 
tavlor4,31 0804,11 1901 291 000 
myntsaml.5,13101,01 730537 000 
frimärkssaml.1,3781,01 19093 00018
kläder, pälsar18,85 6204,63801 992 0006
sprit, cigarretter14,04 7705,660284 0001
diverse44,514 5005,51301 949 000 
övrigt11,32 2303,31030 0006
summa gods    32 318 00099
kontanter32,4  1 1012 146 000 
bankböcker6,16201,78 1602 064 000 
leg. handl.8,88201,5   
totalsumma    36 528 000 

intervallskattning

approximativt

95 % konfidens-

intervall

    ±6 481 000 

 

    Nedan kommenteras några av de mer betydelsefulla inslagen blandstöldgodset.

 

350 Johannes Knutsson2.3.1. Smycken och silverföremål

 

Smycken och silverföremål utgör antalsmässigt såväl som värdemässigt två stora poster. Uppskattningsvis stals sammanlagt drygt 20 000 smycken vid de ca 2 500 inbrott där man stal denna typ av objekt. Medelvärdet per objekt var 380 kronor. I medeltal tillgrep man 9 smycken per tillgrepp där man stal smycken, varför medelvärdet för smycken vid de inbrott där juveler stals blir ca 3 500 kronor. Dock var värdet per tillgrepp under 2 000 kronor i ca 50 % av fallen. Vid ca hälften av inbrotten där juveler tillgreps stal man dessutom bara 1 — 5 föremål. Totalt ger detta ett uppskattat värde av 8,8 miljoner kronor för värdet av de smycken som stals vid de ca 6 000 anmälda bostadsinbrotten i Stockholm år 1977.
    Beträffande silverföremål blir det skattade antalet drygt 20 000 stulna objekt till ett medelvärde av ca 100 kronor per föremål. Vid varje tillgrepp där silverföremål stals tillgrep man i medeltal 38 enskilda objekt. Det höga antalet betingas av att silverföremålen till stor del utgörs av matsilver och att varje föremål räknats för sig (t. ex. 1 dussin silverskedar har räknats som 12 objekt). Förutom matsilver har silverljusstakar varit vanligt förekommande. Totalt skulle det sammanlagda värdet röra sig om ca 2,4 miljoner kronor.
    Orsaken till att så mycket föremål av dessa slag stjäls är att de är mycket attraktiva för inbrottstjuvarna och att dessa värdesaker i stor utsträckning förvaras hemma. Sina mest värdefulla smycken bär man t. ex. bara vid mer festliga tillfällen. En stor del av de tillgripna smyckena utgörs säkerligen av arvegods.
    Det sammanlagda uppskattade värdet för smycken och silverföremål (11,2 miljoner kronor) som anmälts som stulna vid bostadsinbrott i Stockholm år 1977 motsvarar omsättningen hos tio juvel- och guldsmedsaffärer.

 

2.3.2. TV-apparater, stereoanläggningar, transistorapparater och skivor-band-kassetter

 

    Fyra av de kategorier som stöldgodset delats in i faller inom en detaljhandelsbransch. Det gäller TV, stereoanläggningar, transistorapparater och skivor, kassetter.
    Uppräknat på totala antalet bostadsinbrott i Stockholm 1977 stals uppskattningsvis ca 450 TV-apparater. Det sammanlagda värdet var ca 1,5 miljoner kronor. Medelvärdet antyder att man huvudsakligen stal färgtelevisionsapparater. Televerket uppskattar att ca 80 — 90 % av hushållen har TV och att man i 70 % av fallen har färg-TV. Med tanke på att TV-apparater tillgripits vid ca 7 % av inbrotten innebär detta att inbrottstjuvarna i de flesta fallen låtit apparaterna stå kvar. Förklaringen får dels sökas i att färgtelevisionsapparater är otympliga (en 26-tums TV väger ca 50 kg) och att efterfrågan på hälarmarknaden sannolikt nuförtiden inte är särskilt stor (hushållen är redan försedda med TV). Det verkar som om färg-TV minskat i popularitet som stöldobjekt under de sista åren, vilket säkert hör samman med att marknaden mättats. Under de kom-

 

Om bostadsinbrott 351mande åren kan man räkna med att video-bandspelare kommer att vara attraktiva för inbrottstjuvarna. De är ganska kompakta, betingar ett högt pris och efterfrågan är sannolikt stor.
    Uppskattningsvis tillgreps 1 200 stereoanläggningar (inkl. kassettdäck o. dyl.). Medelvärdet var knappt 3 000 kronor och den skattade totalsumman uppgår till ca 3,3 miljoner kr.
    Eftersom t. ex. kassettbandspelare och förstärkare räknats som en enhet vardera, överstiger antalet stulna objekt per tillgrepp 1. I Stockholm räknar man i radiohandlarbranschen med att ca 80 % av hushållen där medlemmarna är under 35 år har stereoanläggning. Bland pensionärshushållen är motsvarande andel 20 — 30%. Eftersom stereoanläggning stals i ca 20 % av fallen innebär detta att gärningsmannen i stor utsträckning låtit denna typ av objekt vara kvar.
    Totalt tillgreps ca 1 400 transistorapparater till ett värde av ca 700 000 kronor. Medelvärdet uppgick till drygt 400 kronor per apparat. Skivor och kassetter stal man enligt uppgifter från målsägande för knappt 1 miljon kr. Tillsammans rörde det sig om ca 40 000 objekt. Vid de inbrott där skivor och kassetter tillgreps försvann i medeltal 50 objekt. I ganska många fall stal man fler än 100 skivor och/eller kassetter vid dessa tillfällen. Förmodligen bar tjuven/tjuvarna i väg med hela samlingen i dess förvaringsställ.
    Sammanlagt stals varor som ingår i radio-TV-detaljhandelns sortiment för ett uppskattat värde av 6,5 miljoner kr. Detta motsvarar årsomsättningen hos två medelstora radio-TV-affärer i Stockholm med centralt läge och 2 — 3 anställda.

 

2.3.3. Antikviteter, tavlor, frimärkssamlingar, myntsamlingar

 

Enligt klassificeringsschemat faller ytterligare några av objekten inom en detaljhandelsbransch. I antikvitetsaffärer omsätts förutom antikviteter ofta tavlor, mynt och frimärken.
    Beträffande antikviteter ingår i denna kategori möbler och mattor samt diverse föremål som målsägande beskrivit som antikviteter eller där det framgår att det rör sig om gamla föremål, t. ex. äldre kopparsaker. Vid ca 10 % av anmälningarna fanns anteckning om att man stulit sådana objekt. I 70 % av fallen stal man mer än ett föremål. Medelantalet stulna objekt är ungefär 4. Uppskattningsvis stal man ca 2 400 föremål. Det sammanlagda skattade värdet var nästan 4 miljoner kr. Vid något mer än hälften av tillgreppen stal man antikviteter för under 2 000 kronor, medan det i 15 % av fallen rörde sig om belopp över 10 000 kronor. Medelvärdet per tillgrepp var ca 6 700 kronor. Då en mängd olika typer av föremål ingår i denna kategori blir spridningen kring medelvärdet stor.
    Tavlor stals vid 4 % av de anmälda inbrotten. Det skattade värdet av stulna tavlor uppgår till ca 1,3 miljoner kronor och antalet tillgripna tavlor till drygt 1 000. Medelvärdet per tavla var ca 1 200 kronor. Vid ungefär en fjärdedel av inbrotten stal man en tavla, medan man tillgrep mer än 5 i en fjärdedel av fallen. Vid mer än hälften av dessa inbrott stal

 

352 Johannes Knutssonman tavlor för ett värde understigande 4 000 kronor per tillgrepp. Att värdet översteg 10 000 kronor var inte vanligt.
    Det är svårt att uttala sig om vad som ligger bakom detta resultat. Tavlor stals vid få inbrott. Medelvärdet per stulen tavla är inte uppseendeväckande högt. Antingen kan det vara så att det inte är speciellt vanligt att man har värdefull konst i hemmen, eller så kan det bero på att tjuvarna i allmänhet inte är några större konstkännare. Möjligen är det en kombination av båda faktorerna, även om det förefaller som om den senare faktorn skulle vara mer betydelsefull (värdet per tillgrepp understeg 1 000 kronor i en fjärdedel av fallen). En annan faktor som kan vara av betydelse är att tavlor ofta är ganska skrymmande.
    Mynt och myntsamlingar stals vid ca 5 % av inbrotten. Värdet rör sig uppskattningsvis om 0,5 miljoner kronor. Hälften av mynten och myntsamlingarna var enligt målsägarna värda under 600 kronor. Medelvärdet per mynt/myntsamling var ca 1 700 kronor.
    Få frimärkssamlingar rapporterades som stulna vid de anmälda bostadsinbrotten, bara i ungefär 1 % av fallen. Det sammanlagda skattade värdet belöper sig till knappt 100 000 kronor. Dock var antalet stulna samlingar litet och spridningen av värdet stor, varför skattningen blir relativt osäker.
    Förekomsten av värdefulla samlingar av dessa slag är sannolikt inte speciellt stor, vilket bl. a. skulle förklara varför så relativt få samlingar stals. För både mynt och frimärkssamlingar råder dock speciella försäkringsvillkor. Hemförsäkringen ersätter mynt och frimärkssamlingar upp till ett värde av ca 1 000 kronor. Det är rimligt att anta att många samlare anpassat sig till dessa villkor och förvarar sina samlingar under betryggande omständigheter, t. ex. i bankfack.
    Det sammanlagda värdet av dessa slags objekt som anmälts som stulna uppgår till nästan 6 miljoner kronor.

 

2.3.4. Kontanter

 

    Till skillnad från de övriga föremålen är kontanter direkt brukbara för tjuvarna. Ingen extra ansträngning behövs för att det stulna skall kunna bli användbart för köp av exempelvis narkotika.
    Man kan inte utesluta att en del målsägande försöker kompensera sig för självrisk o. dyl. just genom att öka summan av de tillgripna kontanterna eller hävda att kontanter stulits, trots att man inte blivit frånstulen några kontanta medel. Det torde dock vara mycket svårt att kontrollera det verkliga förhållandet. Jag utgår således från att uppgifterna är riktiga, trots att de kan vara otillförlitliga.
    Man tycks enligt anmälningarna i stor utsträckning förvara kontanter hemma, eftersom man har uppgivit att man blivit frånstulen pengar vid nästan en tredjedel av inbrotten. I medeltal stal man drygt 1 000 kronor per tillgrepp vid de inbrott där kontanter stals. I ungefär en femtedel av fallen låg värdet mellan 1 och 100 kronor, i en tredjedel mellan 101 och 500 kronor och i en femtedel av tillgreppen mellan 501 och 1 000 kronor. Hemförsäkringen ersätter kontanter upp till 1 000 kronor. På en knapp femtedel av anmälningarna uppgår det uppgivna värdet till mer än 1 000

 

Om bostadsinbrott 353kronor. Den uppskattade totalsumman uppgår till drygt 2 miljoner kronor.


Tabell 2. Stulna kontanter

klass

kronor

antal

tillgrepp

%ack.
04 095  
1 — 1004192222
101 — 5006753456
501 — 1 0004052177
1 001 — 2 5002631491
2 501 — 5 000109697
5 001 — 10 00047299
10 000 —332101
ant. tillgr. 1 949101 
kr/tillgr.1 101  
värde2 146 000  

 

2.3.5. Värdehandlingar

 

I kategorin värdehandlingar utgör bankböcker det största inslaget. Även checkhäften, obligationer, kontokort, postavier etc. betraktas som värdehandlingar.
    Bankböcker representerar ett potentiellt värde för inbrottstjuven på ett annat sätt än det övriga stöldgodset. Han måste själv genom bedrägeri försöka komma åt innestående medel eller försöka förmå någon kumpan att hjälpa honom. Eller så kan han försöka sälja handlingarna till någon som i sin tur försöker begå bedrägeri. Att tjuvarna haft sådana tankar framgår av att man vid de inbrott där man stulit bankböcker vanligen även tillgripit legitimationshandlingar. I vilken utsträckning bedrägerier eller försök därtill verkligen skett med stulna bankböcker är dock mycket svårt att uttala sig om.
    Vid ca 6 % av de anmälda bostadsinbrotten fanns notering om att man stulit bankbok. I medeltal stal man 1,7 bankböcker vid de inbrott där sådan handling stals. Uppskattningsvis stal man sammanlagt 600 bankböcker. Den sammanlagda summan av innestående belopp i de stulna bankböckerna uppgår i urvalet till ca 140 000 kronor. Medelvärdet för innestående belopp var drygt 9 000 kronor. I knappt 2/3 av fallen understeg det dock 5 000 kronor. Av de 25 tillgreppen i urvalet där man tillgripit bankböcker fanns inga uppgifter om innestående medel för 10. Detta innebär att bortfallet är stort. En kontroll har visat att det i detta bortfall ingår en del bankböcker där målsäganden uppgivit att boken var makulerad, innehåller enbart ränta etc. Detta medför att skattningen blir högst osäker. Imputering av medelvärdet ger en skattad totalsumma av 3,6 miljoner kronor och imputering av värdet noll ger en summa av 2

 

23 — 803355. Sv. Juristtidning

 

354 Johannes Knutssonmiljoner kronor. Det verkliga värdet torde återfinnas någonstans där emellan. På grund av osäkerheten med bortfallet använder jag värdet noll vid imputeringen. Den skattade totalsumman blir således 2 miljoner kronor. Det verkliga värdet torde dock vara högre, eftersom det uppskattningsvis anmäldes 250 stulna bankböcker där man inte angivit det eventuellt innestående beloppet.
    Andra värdehandlingar, vilka består av kontokort, postavier, checkhäften, obligationer, i något fall penninglotter och rikskuponger, tillgreps vid drygt 6 % av de anmälda bostadsinbrotten. I urvalet var så få inom varje kategori, t. ex. 8 checkhäften, 5 utbetalningsavier, 5 kontokort, att jag inte gjort några vidare bearbetningar. Man kan dock konstatera att det finns en hel del handlingar av detta slag som satts i omlopp sedan de stulits vid bostadsinbrott.

 

2.3.6. Summering

 

    Man kan således konstatera att det är ett betydande flöde av föremål, kontanter och värdehandlingar som kommer från inbrott i bostäder. Denna ström kan vara mer eller mindre strid i takt med upp- och nedgångar i brottsligheten. Även innehållet i flödet kan variera. Så har säkerligen tillkomsten av nya kapitalvaror kraftigt påverkat innehållet i form av exempelvis stereoanläggningar, färgtelevisionsapparater etc. Sannolikt är det så att färgtelevisionsapparater förekommit bland stöldgodset i större utsträckning förut och att videobandspelare kommer att dyka upp allt oftare inom de närmaste åren. Vissa föremål ingår dock troligen mer eller mindre konstant, t. ex. smycken.
    Det totala skattade värdet av stöldgodset från anmälda bostadsinbrott i Stockholm år 1977 uppgår enligt uppgifter från anmälningarna till drygt 30 miljoner kronor. En tredjedel av detta värde härrör från smycken och silverföremål. Även stereoanläggningar, TV-apparater o. dyl. står för en stor andel av denna summa, en femtedel. Detsamma gäller även för antikviteter, tavlor och liknande föremål. Dessa slags objekt svarar tillsammans för en knapp femtedel av den totala summan.
    Till summan av tillgripet gods kommer stulna kontanter. Något oegentligt inkluderas även i den uppräknade totalsumman innestående medel på bankböcker (se nedan beträffande godsvärderutan). Totalt uppgår det skattade värdet av det tillgripna med detta sätt att räkna till 36,5 miljoner kronor. Detta är en skattning som kan ligga mer eller mindre nära det riktiga värdet. Med ca 95 % tillförlitlighet bör den sanna totalsumman kunna återfinnas i intervallet 30 — 43 miljoner kronor.
    Av de anmälda inbrotten var 17 % försöksbrott. Uppskattningsvis var således något över 5 000 av de anmälda bostadsinbrotten fullbordade. Detta innebär att i genomsnitt värdet per inbrott uppgick till ca 7 300 kronor.

 

Om bostadsinbrott 3552.4. Skadefördelningen


På anmälan anges summan av det stulna i ett speciellt fält, den s. k. godsvärderutan. I summan har man vanligen även inkluderat innestående belopp i stulna bankböcker, belopp på utbetalningsavier etc.
    På ca 10 % av anmälningarna har man inte uppgivit värdet av vad som stulits, varför någon summa inte finns angiven. Förutom de fall, där värdet är okänt, finns ingen notering vid försöksbrott eller då det som tillgripits inte är angivet.
    Uppgift i godsvärderutan fanns på 67 % av anmälningarna i urvalet. Medelvärdet per tillgrepp i kronor var 7 620 enligt uppgifterna i godsvärderutan. Det överstiger det värde som erhållits vid skattningen med 4 %, då detta värde var 7 300 kronor. Medelvärdet för skattningen är räknad

 

Tabell 3. Värdet av det stulna enligt godsvärderutan (6 044 anmälningar)

klass

kronor

antal

tillgr.

%ack. %

försök

ej tillgrepp

1 03417,117,1

det stulna ej

angivet

2554,121,2
ej värderat67911,232,4
1 — 30013713,43,4
301 — 1 00068916,920,3
1 001 — 2 00053213,133,4
2 001 — 3 0003749,242,6
3 001 — 4 0003458,551,1
4 001 — 5 0002586,357,4
5 001 — 6 0002155,362,7
6 001 — 7 0001253,165,8
7 001 — 8 0001112,768,5
8 001 — 9 0001874,673,1
9 001 — 10 0002115,278,3
10 001 — 15 0003227,986,2
15 001 — 20 0002887,193,3
20 001 — 30 0001443,596,8
30 001 — 50 000611,598,3
50 001 — 100 000761,9100,2
100 001 —  
ant. tillgr.4 076100 
kr/tillgr.7 620  
median kr3 890  
värde31 039 000  

 

1 Beräkningarna avseende godsvärdesumman är utförda med de värderade inbrotten (4 076) som bas. 

356 Johannes Knutssonpå de fullbordade inbrotten. I dessa ingår dock inbrott där det inte är angivet vad som stulits. Om dessa räknas bort blir medelvärdet knappt 7 700 kronor. Detta innebär att överensstämmelsen är god, vilket torde innebära att de tillgrepp, där man inte angivit värdet av det stulna, inte påtagligt skiljer sig från dem, där värdet uppgivits. Man bör således kunna använda uppgifterna från godsvärderutan för att få en uppfattning om fördelningen av värdet av det stulna. Uppgifterna visar en snedfördelning. Per tillgrepp uppgick värdet till ca 7 600 kronor, medan det för hälften av inbrotten understeg 4 000 kronor. Det finns således en anhopning av inbrott där summan är mindre än 4 000 kronor, medan det är glesare mellan dem där värdet är högre. De relativt sett fåtaliga inbrotten med höga värden påverkar dock medelvärdet avsevärt. Medianen ger därför en bättre uppfattning om skadefördelningen.
    Den skattade totalsumman från godsvärderutan, 31 miljoner kronor, understiger naturligt nog den uppskattade totalsumman om 36,5 miljoner kronor, eftersom det stulna inte var värderat för ca 10 % av inbrotten.
    Ser man till skillnaden mellan Stockholms inner- och ytterstad, framkommer att genomsnittsvärdet är ca 1 000 kronor högre för inbrotten i innerstaden än i yttre staden. Håller man isär anmälda inbrott som ägt rum i villor från dem som skett i flerfamiljshus i ytterstadsområdet, visar det sig att medelvärdet för villorna är högre än medelvärdet för inbrotten i innerstaden. Följaktligen blir skillnaden mellan inbrotten i flerfamiljshusen i inner- och ytterstaden ännu större än den generella skillnaden mellan dessa områden.

 

Tabell 4. Medelvärdet av godsvärdesumman i inner- och ytterstaden.

Urvalet.

 Innerstadenytterstaden   
   villa

flerfamiljshus

ej hem-

försäkring
 

 totalttotalt   
 n = 196n = 197n = 39n = 158n = 48
kr/tillgr.8 2707 1108 9206 6904 550
median kr4 2503 6805 0004 4201 360

 

Samma slags fördelning beträffande godsvärdesumman uppvisas mellan dessa områden och de skilda brottsobjekten. Medianen är betydligt lägre än medelvärdet, vilket tyder på snedfördelning på så vis att det finns en koncentrering av inbrott med lägre godsvärdesumma, medan det är tunnsått med de högre.
    Resultatet med de olika medelvärdena stämmer väl med de förväntningar man kan ha mot bakgrund av demografiska skillnader mellan inner- och ytterstadsbefolkningen. Innerstadsbefolkningen har ett större inslag av äldre, vilka kan antas i större utsträckning inneha dyrare smycken, antikviteter och liknande kapitalvaror. Skillnaden mellan villorna och flerfamiljshusen i ytterstaden torde spegla skillnader i innehav

 

Om bostadsinbrott 357av lösöre mellan villa- och flerfamiljshushåll. I innerstaden finns mycket få villor. Uppgifterna för innerstaden avser således flerfamiljshus.
    I tabell 4 anges även medelvärdet för de brott där offret inte haft hemförsäkring. Värdet avser hushåll utan hemförsäkring i både ytter- och innerstaden. Medelvärdet (4 550 kronor) är mindre och medianen (1 360 kronor) betydligt mindre än för inbrotten i allmänhet.
    Uppgifterna om vilka offer som inte skyddats av hemförsäkring är hämtade från enkätundersökningen (se 3.1 nedan). På grund av bortfallet i denna torde det finnas fler inbrott där försäkringsskydd inte funnits, och som egentligen skulle ingå i materialet avseende inbrott där försäkringsskydd inte förelegat. Det är dock rimligt att anta att detta bortfall inte påverkar resultatet i någon högre grad. Att ta hemförsäkring är ett rationellt beteende. Med pengar skaffar man sig (i allmänhet) sina tillhörigheter och avsätter även en del av sina resurser till skydd av dessa. Ju mer man har att värna om, desto större intresse av att med olika medel skydda sig. De som inte har hemförsäkring återfinns således sannolikt i stor utsträckning bland de resurssvaga. Resultatet med lägre medelvärde och median är därför inte överraskande. De icke identifierade inbrott bland anmälningarna i urvalet där man inte haft hemförsäkring borde således inte påverka resultatet i någon nämnvärd omfattning.
    Att inte inneha hemförsäkring kan dock påverka anmälningsbenägenheten. Det kan således finnas en okänd mängd icke anmälda bostadsinbrott med således inte kända tillgrepp, beroende på att offret saknat hemförsäkring. Det finns dock som tidigare nämnts starka skäl att anta att mörktalet för bostadsinbrott är litet.

 

2.5. Inbrottstjuvarnas behållning

 

Inbrottstjuvarna är i första hand intresserade av kontanter. Stöldgodset måste säljas för att de skall få behållning av det. De säljer säkerligen inte allt, utan kastar bort och förstör en del, ger bort och slutligen använder vissa saker själva.
    Godset kan säljas till "vanliga" personer, d. v. s. sådana som tillfälligtvis nappar på ett "förmånligt" erbjudande, eller till mer eller mindre yrkesverksamma hälare. Visserligen kan tjuvarna få ut mer av en "vanlig" person, men de löper samtidigt större risk. Det torde var mer riskfritt och även enklare och snabbare att sälja godset till en yrkeshälare (se Persson, Malin 1977, 1978; Klockars 1974).
    Det är mycket svårt att ha en uppfattning om hur mycket av värdet av det stulna som tjuven får ut när han säljer det. Ytterst är det en förhandlingsfråga mellan tjuven och hälaren. En ofta nämnd siffra är 10 % av värdet. Denna siffra kan dock sannolikt betraktas som ett minimivärde. Variationerna torde vara stora (se Reppetto 1979 s. 21). Andelen varierar säkerligen för olika slags gods. Olika situationella faktorer utövar dessutom sannolikt ett betydande inflytande. Är tjuven t. ex. i ett starkt behov av narkotika kan han sälja till "reapris". Om inbrottstjuvens penningbehov däremot inte är akut och han kan vänta på den "rätte" köparen, kan han naturligtvis få betydligt mer än om han måste göra sig av med godset omgående. Det finns dock ett tryck på att "lägga" godset så snabbt som möjligt, eftersom han är sårbar för ett ingripande så länge han har

 

358 Johannes Knutssongodset. I vissa fall byts godset direkt mot narkotika. En "nybörjare" kan sakna direktkontakt med hälare och måste sälja godset via mellanhänder. Detta minskar naturligtvis behållningen eftersom den som förmedlar också skall ha en bit av kakan. Vid s. k. beställningsjobb har man i allmänhet gjort upp om ett pris på varorna på förhand.
    Flera av de inbrottstjuvar jag frågat om vilken behållning de fått har uppgivit 1/3 av värdet eller att de åtminstone strävat efter det (jfr Klockars 1974 s. 113 — 115). (Jag har intervjuat ca 20 personer som varit aktuella för utredningar om bostadsinbrott.) En del har dock sagt att de generellt sett fått mindre. Troligtvis kan en siffra i storleksordningen 20 % bättre svara mot det verkliga förhållandet (jfr Brå PM 1978: 1 s. 20). Osäkerheten är dock som påpekats stor.
    Beträffande innestående medel på stulna bankböcker måste ett bedrägeri till för att inbrottstjuvarna skall få någon behållning av dessa. De måste i så fall agera snabbt, eftersom offret så snart han blir varse förlusten spärrar boken. En gissning är att tjuvarna kommer åt 5 — 10 % av de innestående medlen. Denna gissning är dock mer löst grundad än beträffande behållningen av tjuvgodset. Även genom tillgripna kreditkort, utbetalningsavier o. dyl. kan tjuvarna komma åt värden.
    Den behållning som tjuvarna fått blir, räknat efter ett lägre alternativ (10 % av värdet av det stulna, 5 % av innestående bankmedel) och ett högre (20 % resp. 10 %), följande:

 

godsvärde bankböcker kontanter
Alt. 1: 0,10 x 32 300 000 + 0,05 x 2 000 000 + 2 100 000 = 5 430 000 kr
Alt. 2: 0,20 x 32 300 000 + 0,10 x 2 000 000 + 2 100 000= 8 760 000 kr

 

När det gäller bedömningen av dessa värden bör påpekas att inbrottstjuvarna inte säljer allt gods och att den skattade totalsumman på innestående bankmedel är tagen i underkant. Enligt dessa skattningar låg tjuvarnas behållning från polisanmälda bostadsinbrott i Stockholm år 1977 någonstans i intervallet 5,4 — 8,8 miljoner kronor.
    I genomsnitt torde ett inbrott ha gett någonting mellan 1 100 kronor (lågalternativet) och 1 800 kronor (högalternativet). För hälften av bostadsinbrotten understeg dock behållningen enligt dessa beräkningar 600 resp. 900 kronor, beroende på vilket alternativ man utgår från.
    Vid enstaka tillfällen har tjuvarna gjort stora kap, de har t. ex. haft tur och kommit över en stor summa kontanter, värdefulla smycken eller andra dyrbarheter.
    Det finns skäl att anta att en liten mycket aktiv grupp begått en stor del av inbrotten och att de således kommit över en oproportionerligt stor andel av pengarna (Persson 1976).

 

2.5.1. Kommentar om häleri

 

I ett tidigare avsnitt har konstaterats att flödet av stöldgods som kommer från bostadsinbrotten är betydande. Jag vill understryka att detta flöde enbart gäller det som kommer från anmälda inbrott i bostäder.
    Det förefaller inte sannolikt att mer än en liten del av dessa föremål

 

Om bostadsinbrott 359kan ha sålts till "vanliga" människor. Den övervägande delen har troligtvis omsatts på en mer organiserad hälarmarknad. Kunskaperna om denna är dock mycket bristfälliga. Från litteraturen känner jag bara till en studie: Klockars, The Professional Fence (1974). Detta arbete är en biografi om en yrkesmässigt verksam hälare.
    Rent principiellt gäller att godset köps av hälaren för ett pris som måste understiga priset för motsvarande "legitima" vara i grossistledet. Om så inte vore fallet fanns ju ingen anledning att ägna sig åt häleriverksamhet med de risker som detta medför.
    För att inköpen av godset från tjuvarna skall kunna fungera över en längre tid och i någon större omfattning krävs att denna handel kan maskeras bakom en legitim verksamhet. Människor måste kunna komma och gå på ett icke alltför iögonfallande sätt. Godset bör dessutom helst ha en naturlig anknytning till den legitima verksamhet man använder som maskering, t. ex. i form av en auktionsfirma för antikviteter. Det finns dock exempel där det inte funnits en sådan länk. En kiosk i centrala Stockholm fungerade t. ex. som hälericentral för bl. a. smycken och silverföremål. Ett annat exempel är en fruktaffär som fungerat på samma sätt, även den i centrala Stockholm.
    Stora beslag av stöldgods som härrört från bostadsinbrott har gjorts vid husrannsakningar hos narkotikalangare. I den mån som dessa föremål inte använts för egen konsumtion måste de omsättas i pengar för att langaren skall få något utbyte. Möjligen kan vissa objekt, t. ex. guldföremål och juveler, vara användbara för narkotikahandeln i grossistledet.
    Var stöldgodset så småningom dyker upp och i vilken form finns olika idéer om. Det finns t. ex. vissa belägg för att man smält ner smycken och tagit loss stenarna. Varorna har sedan förts in på den legitima marknaden. Beträffande antikviteter känner man till fall där dessa föremål förts ut till auktionsfirmor på landsorten för försäljning. Inom polisen har man även uppfattningen att en viss andel av stöldgodset förs ut ur riket.
    Det ligger utanför ramen för denna studie att mer ingående behandla denna frågeställning. Frågan är dock av stor betydelse eftersom en stor del av tillgreppsbrottsligheten förutsätter en väl fungerande häleriverksamhet.

 

2.5.2. Förtjänstens användning

 

Inbrottstjuvarnas livsföring kan karakteriseras som mycket oregelbunden. Livet i frihet bryts av perioder då de vistas i fängelse (se Persson 1976, 1977). Under tider man är ute lever man hektiskt. Ett alkohol- eller narkotikamissbruk finns mycket ofta med i bilden. De pengar man behöver för sitt upphälle skaffar man till stor del genom brottsliga aktiviteter. Visserligen kan man få en del pengar från det "sociala", men det räcker inte för att täcka penningbehovet, i synnerhet inte om man är narkoman.
    Även om man skulle få stor förtjänst från ett lyckat "bryt", lägger man inte undan pengarna för framtida behov, utan de omsätts snabbt. En del har ett behov av att spela "storfräsare" och gör av med pengarna på ett dyrbart nöjes- och restaurangliv (jfr Persson, Malin 1978 s. 27 — 32, 48 — 52). En brottsling höll en liten betraktelse över temat "lätt fånget — lätt

 

360 Johannes Knutssonförgånget" när jag diskuterade frågan om vad pengarna gick till med honom:

 

"Det är så jävla underligt — låt säga att man fått två tusen — sen tittar man till i plånboken dan efter — 150 kr kvar — va fan har jag gjort av dom pengarna... Det har blivit en flaska å så där. Ordinärt krogbesök. Bjudit någon. Nån kommit å fått låna ... Det vete fan om det inte vore lika bra å ta ett kneg, man värdesätter dom pengarna på ett annat sätt."

 

Den största delen av de åtkomna pengarna har dock med stor sannolikhet gått till narkotika. I Perssons undersökning om inbrottstjuvarna i Stockholm hade ungefär en tredjedel av dessa ett aktuellt narkotikamissbruk. Bland de mest aktiva var andelen 75 % (1976 s. 531). Så gott som alla inbrottstjuvar jag talat med har uppgett att pengarna till övervägande delen gått till knark. En stor andel av de åtkomna pengarna (5,4 — 8,8 miljoner kronor) torde således ha pumpats in på narkotikamarknaden.
    I detta sammanhang bör jag kanske påpeka att jag enbart diskuterat behållningen från en typ av brott. Den brottsrepertoar som dessa tjuvar håller sig med är ofta synnerligen blandad. Till förtjänsten från bostadsinbrott kommer pengar som erhållits via affärsinbrott, butiksstölder, stölder ur fordon etc.

 

2.5.3. Relationen penningbehov — brottsintensitet

 

Penningbehovet betingas av den aktuella livssituationen hos inbrottstjuvarna, om man vistas i frihet eller på någon institution, om man är på rymmen, om man har ett pågående narkotikamissbruk etc. Speciellt om man missbrukar narkotika är behovet av pengar och därmed även "brottsbehovet" stort (McGlothlin m. fl. 1978; Reppetto 1974 s. 22 — 26).
    Jag vill dock påpeka att alla narkomaner inte behöver begå brott för att underhålla sitt missbruk. Kvinnor kan t. ex. prostituera sig. Man behöver heller inte nödvändigtvis begå förmögenhetsbrott, utan man kan t. ex. få ihop till sitt bruk genom narkotikalangning.
    Problematiskt är även vad som är orsak och verkan, d. v. s. något förenklat vad som kom först. Började man med att missbruka narkotika och tvingades sedan att begå brott för att underhålla missbruket, eller kom kriminaliteten först och drogmissbruket sedan? Frågan är komplicerad. Det räcker dock i detta sammanhang med att konstatera att andelen narkotikamissbrukare bland inbrottstjuvarna är stor.
    En heroinist som skaffar sig pengar för sitt missbruk genom bostadsinbrott har ett större och jämnare "behov" av brott än en som går på centralstimulantia (CS), eftersom heroinet är dyrt och man måste ha en jämn tillförsel av drogen för att undvika abstinenssymptom.
    Bland de missbrukande inbrottstjuvarna torde dock bruk av CS vara vanligare än heroinmissbruk. Även om tillgången på CS är god, varierar intensiteten i detta missbruk. Man orkar inte med att vara "påtänd" alltför länge och toleransen kan bli så stor att man inte erhåller den eftertraktade effekten. Periodvis använder man då i stället alkohol. Om tillgången på CS är dålig byts narkotikan mot alkohol (se Ramström 1979

 

Om bostadsinbrott 361s. 99 — 100). Eftersom detta är billigare än knark blir penningbehovet mindre och brotten därmed färre.
    Det är således rimligt att anta att narkotikasitutionen påverkar brottsnivån. Vid de tillfällen då tillgången på i synnerhet CS är god, behöver det aktuella klientelet mer pengar och begår därför fler brott än vid de tillfällen då tillgången på narkotika är dålig (se Persson 1976 s. 540; Lenke 1978).
    Det finns således skäl att anta att variationer i tillgången på narkotika har varit av stor betydelse för minskningen av de anmälda bostadsinbrotten i Stockholm 1972, ökningen 1975 och minskningen 1978.
    Beträffande den framtida utvecklingen för bostadsinbrotten är några olika faktorer avgörande för nivån. En faktor är storleksordningen på den grupp som skaffar sig medel för sin existens genom att begå brott.
    Det finns tecken som tyder på att andelen pojkar med uttalade sociala problem per årskull blivit allt större under 1960- och 1970-talen (Kühlhorn 1978). Exempel på sådana problem är skolmisslyckande, tidigt etablerat alkohol- och/eller narkotikamissbruk och tidig debut i kriminalitet. Inbrottstjuvarna torde till stor del rekryteras ur gruppen med sådana problem. Mer tillförlitliga uppgifter saknas dock om ökningstakten och hur stor andelen är i en given årskull.
    En annan central faktor är den aktuella situationen för den grupp som regelmässigt begår bostadsinbrott. Mest betydelsefull i denna torde vara missbruksbilden. Typ av drog, pris på denna och tillgång är avgörande faktorer.
    Mot bakgrund av dessa resonemang kan man förvänta en hög nivå av bostadsinbrott om gruppen som inbrottstjuvarna företrädesvis rekryteras ur är stor, och därmed även den framtida gruppen inbrottstjuvar. Man får således räkna med en viss tidseftersläpning. Vidare om en stor andel i denna grupp missbrukar narkotika, om narkotikan är dyr och tillgången god.
    Det är dock mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att göra en prognos över den framtida narkotikasitutionen. Däremot borde man kunna få en viss framförhållning för det framtida brottsproblemet genom att skaffa sig information om storleksordningen på den grupp som inbrottstjuvarna framför allt kommer ifrån.

 

3. OFFRENS FÖRSÄKRINGSFÖRHÅLLANDEN

 

3.1. Material och metod

 

De 384 personer som anmält de bostadsinbrott som ingår i studien om stöldgodset har genom en enkät bl. a. tillfrågats om de haft hemförsäkring. Av dessa 384 offer har 294 besvarat enkäten. Genom ett internt bortfall blir svarsfrekvensen något lägre för frågan om försäkringsskyddet.

 

362 Johannes Knutsson3.2. Förekomst av hemförsäkring hos offren

 

Genom en hemförsäkring kan man gardera sig för den ekonomiska skada som ett inbrott annars kan ge upphov till. Av offren hade 84 % försäkringsskydd vid undersökningstillfället. Sju offer hade dock som följd av inbrottet skaffat sig hemförsäkring, varför 18 % inte hade sådan när inbrottet ägde rum. (Jag utgår från att inga sagt upp sina hemförsäkringar efter brottet.) Andelen hushåll med hemförsäkring är minst i hushåll med en vuxen, 77 %. I hushåll med två vuxna är andelen 92 % och den är 100 % i hushållen med tre eller fler vuxna.

 

Tabell 5. Har det hushåll Ni tillhör hemförsäkring (%)

antal vuxna (18 år-) i hushållet
 123-totalt
ja779210084
nej238016
summa100100100100
 (161)(111)(18)(290)
   x2 = 16,21df = 2 p <0.001

 

För försäkringsskyddet uppvisas skillnader mellan Stockholms inner- och ytterstad. I enpersonshushållen saknade 30 % hemförsäkring i ytterstaden, medan motsvarande värde för innerstaden är 17 %. Skillnaden är statistiskt säkerställd. Däremot är andelen utan hemförsäkring något större för tvåpersonshushållen i innerstaden, 12 %, mot 6 % i ytterstaden. Denna skillnad är dock inte statistiskt signifikant, varför uppgiften måste tolkas försiktigt.

 

Tabell 6. Hemförsäkring i inner- resp. ytterstaden efter hushållsstorlek (18 år-) (%)

 en-personhushåll två-personhushåll 
 inre stadenyttre stadeninre stadenyttre staden
ja83708894
nej1730126
summa100100100100
 (88)(73)(42)(69)
 x2 = 3,88df = 1 p <0,05x2 = 1,30df = 1 p >0,05

 

Totalt drabbades således 18 % av offren av en direkt ekonomisk skada på grund av inbrottet. Mest utsatta var enpersonshushållen i ytterstaden, där nästan vart tredje offer råkade ut för en sådan direkt förlust.

 

Om bostadsinbrott 3633.3. Diskussion om försäkringsförhållandena

 

Att en så hög andel av offren saknade försäkringsskydd är ett oroväckande fynd. Hemförsäkringen innebär inte bara skydd mot skador på egendom, utan även ansvarsskydd, överfallsskydd m. m. De som saknar denna typ av försäkring befinner sig således i en mycket obehaglig risksituation.
    Under 1970-talet har premierna för hemförsäkringen stigit mycket brant. Mellan åren 1974 och 1978 har de mer än fördubblats. Detta innebär en höjning som är avsevärt kraftigare än för levnadskostnaderna i allmänhet. I storstadsområdena är det i synnerhet brottsskadeutvecklingen som ligger bakom stegringen.
    Man kan förvänta att en sådan ökning av försäkringspremien leder till en minskad andel av hushåll som skyddas av hemförsäkring.
    Det lägre beloppet för värdet av det stulna som redovisas för icke försäkringsskyddade offer antyder att det är de resurssvaga som saknar hemförsäkring. Det är i synnerhet bland de mer ekonomiskt svaga som de potentiella icke-försäkringsskyddade finns.
    Bland de av hemförsäkring skyddade hushållen sker ett kontinuerligt till- och utflöde. Tillflödet kan t. ex. bestå av personer som etablerar egna hushåll och som tecknar försäkring, och utflödet av exempelvis personer som flyttar samman (två försäkringsskyddade hushåll blir ett sådant) eller som lämnar den jordiska tillvaron. Så länge till- och utflöde är av samma storleksordning är systemet i balans och täckningsgraden därmed konstant.
    Om premien uppfattas som för hög kan det leda till ett motstånd mot att teckna hemförsäkring. Unga personer som flyttar hemifrån kan t. ex. tycka att kostnaden är för hög och chansar och disponerar sina resurser på annat sätt. Detta skulle få som följd att inflödet minskar.
    Från försäkringsbolagens sida har man framfört uppfattningen att det inte är ovanligt att unga familjer säger upp sina hemförsäkringar. Man tror att detta sker när dessa familjer får barn. Ekonomin ansträngs, utgifterna ses över och följden blir att hemförsäkringen annulleras.
    Det kan även vara så att detta slags försäkringsskydd i stor utsträckning saknats bland vissa grupper, t. ex. vissa förtidspensionerade. Om denna grupp växer påverkar även detta täckningsgraden. Detta skulle innebära att inflödet minskar medan utflödet ökar. Konsekvensen blir en sjunkande täckningsgrad bland hushållen. Således drabbas allt fler hushåll av en direkt ekonomisk skada om de blir utsatta för inbrott.

 

4. GODS- OCH KONTANTFLÖDET - EN ANALYS

 

Bostadsinbrotten ger upphov till ett flöde av varor och kontanter. Detta illustreras schematiskt i fig. 1.
    Tjockleken på pilarna anger den relativa storleksordningen på de mest centrala flödena i detta system.

 

364 Johannes KnutssonFig. 1. Varu- och kontantflödet från bostadsinbrott.

 

Om bostadsinbrott 365Flödet uppstår i och med att tjuvarna bär iväg gods och kontanter från inbrottsplatserna. Till största delen kommer flödet från hushåll som har hemförsäkring. En del av det stulna består av kontanter. Dessa kan tjuvarna tillgodogöra sig direkt. Den del av stöldgodset, som inte förstörs eller används för egen konsumtion, måste säljas eller bytas för att bli nyttiggjord.
    En viss andel av godset, vilken kan antas vara relativt liten, säljs till "vanligt" folk. Med denna benämning menas att man känner till att det är stöldgods man köper och att det har karaktären av en engångsföreteelse. I utbyte får tjuvarna kontanter.
    En väsentlig del av stöldgodset, troligtvis den största, går till systematiskt verksamma hälare. I jämförelse med vad tjuvarna kan få i utbyte hos "vanliga" människor blir behållningen för en given vara mindre här. Fördelen med att sälja till en professionell hälare är, som tidigare nämnts, att det är mer riskfritt, det går snabbare, att dessa hälare kan ta emot större partier, samt att de sannolikt är villiga att köpa upp ett bredare varusortiment.
    Den yrkesmässigt verksamme hälaren kan liknas vid en grossist. Den summa han betalar bestäms bl. a. av priset för motsvarande vara i den legitima grossisthandeln. Försäljningspriset i detaljhandelsledet, vilket också naturligtvis påverkar inköpspriset, begränsas av att hälaren befinner sig i en konkurrenssituation med den legitima varuhandeln. Hälaren måste således föra ut varorna i detaljhandelsledet för att erhålla en profit.
    Den största gruppen presumtiva kunder för varorna från den systematiskt verksamme hälaren finns i gruppen icke-offer med hemförsäkring. Med icke-offer avses att dessa hushållsrepresentanter under en given tidsperiod inte drabbats av inbrott i bostaden. De kan ha varit utsatta tidigare eller kan stå i tur att bli det. Skillnaden mellan "vanliga" och icke-offer består i att icke-offren inte köper direkt av tjuvarna och att de inte behöver vara medvetna om att det är stöldgods de köper.
    En mindre grupp potentiella köpare finns bland icke-offer utan hemförsäkring. Eftersom denna grupp kan antas vara mindre resursstark, borde det i denna finnas ett större intresse för relativt sett billigare varor än i gruppen med hemförsäkring. Man kan således anta att gruppen jämförelsevis betyder mer för handeln med stulna varor.
    Givetvis kan även köparen återfinnas i offergrupperna, men de är andelsmässigt så små med åtföljande liten konsumtion, att flödet inte markerats för att inte onödigtvis komplicera schemat.
    En viss andel av stöldgodset kan möjligtvis föras ut ur riket av de yrkesmässigt verksamma hälarna. Behållningen kan investeras utomlands eller den kan föras in i riket igen.
    Vinsten för hälarna ligger i utrymmet mellan vad de ger för varan till inbrottstjuvarna, vilka i denna situation kan liknas vid varuproducenter, och vad de får i försäljningsledet. De bör erhålla en högre profitandel än motsvarande legitimt verksamma grossister, eftersom de måste sträva efter att kompensera sig för den risk som deras brottsliga verksamhet medför. Möjligtvis kan profiten delvis uppkomma genom att hälarna på olika sätt undandrar sig beskattning.
    En mycket stor andel av de kontanter som tjuvarna får, dels direkt i handen på brottsplatsen, dels genom att sälja stöldgods till professionella

 

366 Johannes Knutssonhälare och "vanligt" folk, går med stor sannolikhet till inköp av narkotika. En del av stöldgodset byts även direkt mot knark.
    Hela behållningen av den brottsliga verksamheten går dock inte till narkotika. En icke oväsentlig del torde omsättas hos systembolaget, i restaurangbranschen etc.
    Narkotikalangarna saknar konkurrens med en legitim marknad, vilket ger stora möjligheter att kontrollera priserna. De befinner sig i en situation där det råder, eller där de ser till att det råder, stor efterfrågan på den vara de tillhandahåller. Narkotikan har dessutom den egenskapen att har man väl börjat konsumera den, så uppstår ofta ett behov med efterföljande stark efterfrågan. Narkotikalangarna har således mycket goda möjligheter att ta ut höga priser.
    De risker för rättsliga ingripanden som hanteringen medför innebär även att de söker kompensera sig genom höga priser och därmed möjlighet till stora vinster. Om verksamheten inte var synnerligen vinstbringande skulle de sannolikt ägna sig åt annan, mindre riskfylld kriminell verksamhet eller möjligen legitim sådan.
    En del av de åtkomna medlen och möjligen en del av det erhållna stöldgodset används för inköp av ny narkotika. Langarnas behållning bestäms således av marginalen mellan vad de givit för narkotikan när den är på plats och dess salupris. Med tanke på narkotikans höga pris i konsumentledet och det relativt låga priset i grossistledet blir möjligheten till profit mycket stor. En viss del av denna vinst kommer från kontant- och godsflödet som ursprungligen härstammar från bostadsinbrott. Profiten kan användas för egen lyxkonsumtion och för investeringar i andra kriminella branscher eller kan "tvättas" för att föras in i en legitim verksamhet.
    Jag har i resonemanget ovan enbart pekat på några enkla ekonomiska realiteter. Narkotikamarknaden har i verkligheten en mycket komplicerad uppbyggnad (se t. ex. Goldberg 1971; Rydell 1979).
    De offer som har hemförsäkring får genom en skadereglering i allmänhet ersättning som i stort sett motsvarar värdet av det stulna. Flödet av kontanter till denna offergrupp från försäkringsbolagen kommer att vara något mindre än värdet som utflödet representerar. Differensen uppkommer genom självriskerna, de inbrott där försäkringsbeloppen varit för låga samt de fall där någon ersättning inte utgått eller där den varit reducerad, då försäkringsvillkoren inte varit uppfyllda. Totalt sett åsamkas således denna grupp en mindre ekonomisk förlust genom inbrotten.
    För offren utan hemförsäkring sker dock enbart ett utflöde, vilket innebär att de drabbas av en direkt ekonomisk förlust motsvarande värdet av det stulna.
    Försäkringsbolagen i sin tur har ett inflöde av kontanter från offer och icke-offer med hemförsäkring. Den största andelen kommer från icke-offren eftersom det är den största gruppen. Inflödet av kontanter måste i princip vara större än utflödet, vilket betingas av att försäkringsbolagen skall ha ersättning för sina tjänster och dessutom strävar efter att erhålla en vinst. Bolagen befinner sig dock i en konkurrenssituation, vilket har en återhållande verkan på premiesättningen och därmed den möjliga marginalen mellan in- och utflöde.

 

Om bostadsinbrott 367    Vid en stark ökning av utflödet, som en uppgång av inbrotten ger upphov till, kan försäkringsbolagen komma i en situation där inflödet blir mindre än utflödet. Denna situation kan uppstå om försäkringsbolagens prognoser över skadeutvecklingen inte håller och den på prognosen grundade premien således blir för låg.
    Ett inträffat bostadsinbrott alstrar således beroende på ovan nämnda förhållanden en kostnad oavsett om det sker i ett försäkringsskyddat hushåll eller inte.
    I detta system sker således en förmögenhetsöverföring. De som transfereringen sker från är dels offer, dels icke-offer med hemförsäkring. Överföringen sker till narkotikalangare, professionellt verksamma hälare och "vanligt" folk. Denna förmögenhetsöverföring innebär att man delvis satt de politiskt beslutade inkomstfördelningsprinciperna ur spel.
    Förmögenhetstransfereringen sker sålunda från ett stort antal offer och hemförsäkringsskyddade hushåll till en troligen begränsad grupp med verkligt grova brottslingar. Inbrottstjuvarna är den grupp som sätter igång processen.
    Inbrottstjuvarna gör visserligen en vinst, men den är av mycket kortvarig karaktär. Pengarna omsätts mycket snabbt, framför allt i droger. Efter en mycket kort period är man utan pengar igen. Många har dessutom stora skulder som grundar sig på skadeståndskrav från gamla brott (Brå-rapport 1977: 4).
    Skadeutvecklingen under de senaste åren har inneburit att denna del av försäkringsbranschens verksamhet inte kan karakteriseras som en lysande affär, snarare torde det omvända vara fallet. Åtminstone hävdar man det från försäkringsbolagens sida. Det finns ingen anledning att misstro dem på den punkten.
    I denna analys har bara den ekonomiska aspekten berörts. Bostadsinbrotten ger dock även upphov till ett lidande. I första hand är det naturligt att tänka på offren. Många, speciellt de som drabbats flera gånger, kan bli märkta av denna erfarenhet (se Balvig 1978 s. 111 — 113).
    Indirekt drabbas dock inbrottstjuvarna av ett lidande och direkt deras anhöriga. Lidandet hänger dock inte samman med ett enstaka brott, i den mån inte tjuven åker fast och får ett kännbart straff, utan snarare med deras livssituation.
    Deras livsstil kännetecknas i allmänhet av ett intensivt drogmissbruk,vilket efter några år bryter ned individen, både fysiskt och psykiskt. Dödligheten är även mycket hög i gruppen. Som ett resultat av de brottsliga aktiviteterna utsätts de för en mängd olika samhällsingripanden, ofta på ett inkonsekvent och för individen oförutsägbart sätt. Även i denna hantering far de illa. Så småningom, allteftersom den brottsliga karriären klingar av, övergår en stor del från rättsapparatens vårdsystem till mental-, sjuk-, alkohol- och narkomanvården.

 

368 Johannes Knutsson5. AVSLUTANDE KOMMENTAR

 

Denna artikel behandlar ett inom kriminologin i stort sett försummat område. Först under de senaste åren har ett intresse för offren och deras situation växt fram.
    Man har t. ex. visat att det hos offren funnits vissa egenskaper som gjort att de blivit utsatta. Många offer för våldsbrott tycks således ha en viss livsstil som försätter dem i situationer där våldshandlingarna utspelas. Brotten sker vanligen i samband med alkoholförtäring och offer och gärningsman känner dessutom ofta varandra. Inte sällan kan det vara tillfälligheter som avgör vilken som blir offer eller gärningsman. Våldsbrotten skulle således i hög grad utspelas inom vissa grupper och den vanlige medborgaren skulle därför inte ha mycket att frukta.
    Kännetecknande för bostadsinbrotten är dock att det inte sker någon interaktion mellan offer och gärningsman. Han bryter ju sig in i en tom bostad. Risken att bli utsatt för bostadsinbrott torde mer hänga samman med egenskaper som är knutna till bostaden än till sådana som är direkt knutna till individen. Inbrottsskyddet samt i vilken utsträckning man är hemma är t. ex. troligen av vikt. (Denna fråga kommer att tas upp i en senare rapport.)
    I likhet med en stor del av våldet skulle inbrotten kunna tänkas ske inom en begränsad grupp där man då skulle bestjäla varandra. Man skulle dock i så fall tämligen snart bli utarmad inom gruppen. Aktiviteterna måste således riktas utåt.
    Möjligen är det de mer förmögna som blir utsatta. Tyvärr ger materialet som presenteras i föreliggande artikel inte möjlighet att uttala sig i den frågan. Dock antyder skadefördelningen i varje fall att de resurssvaga tycks vara speciellt utsatta. Detta eftersom andelen försäkringsskyddade bland offren är något större än i normalpopulationen (18 % mot ca 10 %).
    Beträffande den framtida utvecklingen vill jag mot bakgrund av den i artikeln förda diskussionen göra följande prognos.
    Om vi antar att inget drastiskt kommer att inträffa med denna typ av brottslighet, d. v. s. att den anmälda brottsligheten kommer att uppvisa kortvariga fluktuationer och på sikt en uppåtgående trend (Brå-rapport 1978: 2), kan följande inträffa.
    Människor kommer i större utsträckning att vidta olika åtgärder för att skydda sig. Möjligen kan även utformningen av bostäderna komma att påverkas av brottspreventiva överväganden (se Newman 1972; Jeffrey 1971).
    De som är resursstarka har större möjlighet att skaffa sig skydd i form av avancerade låssystem, larm, vakter etc. Visserligen utgör de "fetare" och mer attraktiva mål, men skyddsåtgärderna kan leda till att man löper mindre risk än de som inte har sådant skydd. Drabbas man har man försäkringar att falla tillbaka på.
    De som inte har råd med vare sig ett sofistikerat brottsskydd eller försäkringsskydd blir helt utsatta. Premiehöjningar som betingas av brottsutvecklingen leder till att färre har hemförsäkring. Genom det relativt sämre brottsskyddet blir risken för inbrott stor och man drabbas direkt ekonomiskt om ett sådant skulle inträffa.

 

Om bostadsinbrott 369    En sådan utveckling leder således till att skillnaderna mellan de ekonomiskt starka och svaga förstärks.
    Genom förmögenhetsöverföringen får narkotikalangarna och de yrkesmässigt verksamma hälarna ett stabilt och vidgat underlag för sin verksamhet. De får möjlighet att etablera sig fastare i såväl direkt kriminell verksamhet som förtäckt legitim sådan. Vi riskerar därför att få en större, mer fast organiserad och professionaliserad brottslighet.
    Detta i sin tur innebär att nya inbrottstjuvar har mer fasta kanaler både för narkotika och för stöldgods, vilket kan påverka nyrekryteringen i icke önskvärd riktning. Allt fler riskerar genom detta att dras in i denna typ av brottslighet.
    Om inget radikalt sker nödgas vi således konstatera att framtidsutsikterna är oroväckande.

 

Referenser
Balvig, F.
    1978 Angst for kriminalitet. Köpenhamn. Gyldendal.
Brottsförebyggande rådet
    1977 Straffades skulder. Rapport 1977: 4.
    1978 Brottsutvecklingen. Rapport 1978: 2.
    1978 Sakhäleri m. m. PM 1978: 1.
Goldberg, T.
    1971 Haschare. Aldus.
Jeffrey, R.
    1971 Crime Prevention Through Environmental Design. Beverly Hills. Sage Publications.
Klockars, C.
    1974 The Professional Fence. New York. The Free Press.
Knutsson, J.
    1979 a The Crime Preventive Activity of the Police a Theoretical Analysis I:J. Knutsson & E. Kühlhorn & A. Reiss Jr, Police and the Social Order. Brottsförebyggande rådet. Report No 6.
    1979 b Om bostadsinbrott. Stencil. Sociologiska Institutionen. Stockholms Universitet.
Kühlhorn, E.
    1978 De sociala problemen ökar I: Brå-apropå nr 1 1978 s. 3 — 10,
Lenke, L.
    1978 Narkotika och förmögenhetsbrott. Stencil. Institutet för kriminologi. Stockholms Universitet.
McGlothlin, W. & Anglin, D. & Wilson, B.
    1978 Narcotic Addiction and Crime I: Criminology vol. 16. No 3 s. 293 315. Newman, O.
    1972 Defensible Space. New York. MacMillan.
Persson, L.
    1976 Inbrottstjuvar i Stockholm I: SvJT 1976 s. 527 541.
    1977 Klippkort på kriminalen. Stencil. Sociologiska Institutionen. Stockholms Universitet.
    1977 a Offer för tillgrepp, skadegörelser och våld en redovisning av 1974 års offerundersökning. SCB promemoria 1977: 7.
Persson, Malin
    1977 Vissa aspekter på den illegala ekonomiska marknaden. Stencil. Sociologiska Institutionen. Lunds Universitet.
    1978 Aspekter på dagens tillgrepps- och narkotikabrottslingar. Stencil. Sociologiska Institutionen. Lunds Universitet.
Ramström, J.
    1979 Narkomani. Tidens förlag. Borås.
Reppetto, T.
    1974 Residential Crime. Ballinger. Cambridge, Mass.
Rydell, E.
    1979 På köpt tid. Tidens förlag.

 

24 803355. Sv. Juristtidning