Tio års praxis i marknadsdomstolen — erfarenheter och värderingar

 

Av ordföranden i marknadsdomstolen, justitierådet PETER WESTERLIND^*

 

Härom året förekom i pressen en del starkt kritiska kommentarer rörande viss lagstiftningsverksamhet. Man fördömde lagstiftningsprodukter som med begagnande av allmängiltigt formulerade stadganden, s. k. generalklausuler, skulle ha lagt i diverse myndigheters hand att tämligen skönsmässigt bestämma över människors och företags väl och ve. Kritiken tycktes mig alldeles särskilt ha fokuserat konsumentskyddsgebitet. Och de institutioner som verkar på detta fält framställdes över lag såsom inkarnationen av rättsosäkerhet och godtycke. Notvarpet infångade också marknadsdomstolen.
    Bilden av marknadsdomstolen såsom förkroppsligande rättsosäkerhet och godtycke kunde inte undgå att chockera dess ordförande. Det var ju synen på marknadsdomstolen såsom en garant för rättssäkerheten — ett värn för rättsprinciper — som en gång hade förmått honom att axla ledarskapet och sedan hålla ut genom svårigheter som mötte.
    För så har jag sett på marknadsdomstolens funktion och roll. Och det betraktelsesättet är minsann inte särskilt originellt. Tvärtom, ett av de allra mest framträdande syftemålen med den svenska modellen för konsumentskyddet på det preventiva området var just att få fram ingripandena såsom resultat av domstolsmässig prövning i enlighet med ett rättsligt mönster och inte såsom produkter av administrativ billighetsavvägning.
    Får jag i sammanhanget erinra om att samhällets verktyg för konsumentens skyddande kan uppdelas i två artskilda grupper. Dels är det fråga om instrument som syftar till att så att säga reparera sådan skada för individen som redan uppstått. Låt mig kalla dessa instrument de terapeutiska. En konsument har köpt en vara som visar sig behäftad med fel, eller varan han köpt har inte blivit levererad i avtalad tid. Till konsumentens förfogande såsom terapeutiska, botande, instrument står då närmast reglerna i konsumentköplagen. Andra terapeutiska instrument är åtskilliga av

 

^* Uppsatsen återger i det väsentliga en föreläsning vid Stockholms universitet den 12 februari 1980.

26 — 803356. Svensk Juristtidning

 

bestämmelserna i konsumentkreditlagen, vidare t. ex. hemförsäljningslagen, lagstiftningen angående förenklad rättegång, allmänna reklamationsnämnden, etc., etc. Dels är det fråga om en kategori mekanismer som bör komplettera det terapeutiska beståndet, nämligen sådana mekanismer vilkas ändamål är att förebygga själva uppkomsten av skadesituationer. Med andra ord de profylaktiska eller preventiva instrumenten.
    Och därmed är vi inne på den typiska marknadsrätten. Den sysslar i dominant utsträckning just med det preventiva konsumentskyddet. När man talar om Sverige som ett pionjärland på konsumentskyddsområdet, är det de preventiva arrangemangen som avses. Främst att vi över huvud taget har gripit oss an med den preventiva sidan, men också att vi funnit lyckliga former för åtgärderna härvidlag. Nå, de legislativa arbetsredskapen för det preventiva konsumentskyddet är marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och vissa delar av konsumentkreditlagen, och vidare bör i viss mån hit hänföras också konkurrensbegränsningslagen. Karakteristiskt för alla dessa lagar är onekligen — det skall absolut inte bestridas — att de företrädesvis arbetar med allmänt hållna formuleringar, med generalklausuler.
    Inte behöver man söka bevekelsegrunden härför i en otillbörlig åstundan från lagstiftarens sida att bädda för godtycke, att göra lagstiftningen till en lydig växelspak för självsvåld och förverkligandet av allsköns långtgående politiska önskemål vilka som helst. Nej, vad som betingar de allmängiltiga ordalydelserna i stadgandena är medvetenheten om hur besvärlig verkligheten är att handskas med i de här sammanhangen, hur den ständigt tillskapar nya situationer med nya egenartade scenbilder. Det har helt enkelt inte funnits några pragmatiskt gångbara alternativ till den lagstiftningsteknik man valde.
    Men självfallet har inte de här allmänt hållna regelformuleringarna — generalklausulerna rörande marknadsföring, information, produktsäkerhet, produkttjänlighet, avtalsvillkor, kreditkostnadsbesked, kontantinsats, rätt att återta kreditsålt gods, vad som utgör konkurrensbegränsning med skadeeffekt — kunnat förmedla en särskilt distinkt bild av vad som är förgripligt. Den uppgiften har i stället lagts på marknadsdomstolen. Det har blivit marknadsdomstolens sak att genom sitt dömande få bilden att klarna, att genom sina vägledande avgöranden ge en betydligt mera preciserad innebörd åt gränsen mellan vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
    Marknadsdomstolen är alltså inte bara den enda dömande in-

 

stansen enligt de här marknadsrättsliga regleringarna — jag bortser här från vissa straffrättsliga stadganden — inte bara den enda myndighet över huvud taget som har befogenhet att mot företagarens vilja förbjuda viss åtgärd eller ålägga visst positivt handlande. Marknadsdomstolen är också den rättsbildande, rättsgestaltande faktorn.
    Uppdraget till marknadsdomstolen gick följaktligen ut på att skapa ett mera finmaskigt nät än det lagtexterna har tillhandahållit. Och med stort eftertryck underströks i förarbetena till lagarna på det här området hur väsentligt det är att marknadsdomstolen verkligen får fullgöra sin rättsgestaltande roll. "Det är angeläget att tyngdpunkten i rättsbildningen på området verkligen kommer att ligga hos marknadsdomstolen", hette det i propositionen angående marknadsföringslagen, ordagrant återgivet (prop. 1970: 57 s. 85). Om marknadsdomstolens uppgift att vara en garanti för rättssäkerhet och en broms mot godtycke bör väl med andra ord inga tvivel råda. Och därmed är också utsagt hur lagstiftaren generellt såg på uppbyggnaden av och strukturen hos det svenska konsumentskyddet på den preventiva sidan; det skulle röra sig om ett av rättssäkerhetsintresset präglat, domstolsmässigt fungerande system, ett judiciellt arbetande maskineri.
    Närmare bestämt fick ju detta maskineri formen av en specialldomstol som är både första och sista instans och därför möjliggör en förhållandevis mycket snabb process och därtill såsom en konsekvens av sin sammansättning representerar en kvalificerad kompetens även i praktiskt hänseende. Vad man ville vinna med eninstansmodellen var alltså just dessa två saker, snabbhet i förfarandet och praktisk kompetens hos den domstol som fäller avgörandet. Till förmån för önskvärdheten av rimlig snabbhet i förfarandet talar självklara överväganden. Där utomlands mål angående konsumentskydd respektive konkurrensbegränsning går till de allmänna domstolarna med deras flerinstanssystem, uppstår ofta en helt oacceptabel tidsutdräkt; medan gräset gror, dör ofta kon. Och de allmänna domstolarna förfogar varken här hemma eller utomlands över den speciella sakkännedom på det här rättsområdet som ter sig som en tämligen oavvislig förutsättning; i vart fall har de allmänna domstolarna inte inom sig själva en sådan expertisresurs.
    Men är då inte eninstanssystemet ofrånkomligt förbundet med brist på erforderlig rättssäkerhet? Det är uppenbart att kravet på rättssäkerhet aldrig får eftersättas. Och det ansåg sig inte lagstiftaren heller ha gjort. Han sökte nämligen finna rättssäkerhetsga-

 

rantin i domstolens sammansättning. I domstolen skulle såsom ledamöter ingå representativa företrädare såväl för konsumenterna som för näringslivet. Detta menade lagstiftaren vara en nogså betryggande anordning till värn för det självklara upprätthållandet av rättssäkerheten.
    Särskilt i den mån en något sånär god enhällighet i domstolensbedömning gör sig gällande — överensstämmande synsätt från konsumentsida och näringslivssida — ligger det nog åtskilligt i lagstiftarens värdering.
    Hur står det då till med marknadsdomstolens hittillsvarande förmåga att skapa ett tillfredsställande mått av sådan enighet i sitt dömande? I en år 1978 av riksdagens näringsutskott gjord utredning konstaterades att marknadsdomstolens avgöranden har präglats av en betydande enighet, något som väckte uppmärksamhet inte minst vid jämförelse med läget vid arbetsdomstolen. Näringsutskottets utredning visade närmare bestämt att domstolen hade varit enig om utgången i mer än fem sjättedelar av de på den tiden omkring 200 genom dom avgjorda målen. Utskottet slog fast att, där skiljaktiga meningar förelegat, dessa snarare hade varit uttryck för individuella bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter. Utskottet tillade att bara i tio fall hade majoriteten haft mindre röstövervikt över minoriteten än tre röster, bara i tio domar av de omkring 200. Utskottet betonade till sist hur tillfredsställande det måste betraktas vara att marknadsdomstolens avgöranden utmärkts av denna enighet.
    Bilden från utskottsutlåtandet kan kompletteras med att denna prägel av långtgående enighet varit påtaglig också i mål som i den allmänna debatten utpekats som kontroversiella. Jag hänvisar här till ett par domar som gick käranden KO emot, nämligen domen om den s. k. dyrkpistolen (beslut 1978: 16) och domen mot bilfirman Egermark och Larsson där KO hade velat att firman skulle tvingas informera om att den vägrat följa allmänna reklamationsnämndens rekommendationer (beslut 1978: 13). I bägge fallen stod domstolens samtliga nio ledamöter, och alltså följaktligen också de tre konsumentrepresentanterna, bakom ogillandet av KOs talan.
    Man lär inte kunna bortse från att denna för marknadsdomstolens dömande mycket typiska enhällighet i avgörandena i hög grad bidrar till rättssäkerhet i dömandet.
    Mot bakgrund härav tedde sig onekligen en riksdagsmotion förra året något överraskande. Just under åberopande av rättssäkerhetsaspekten ville man där att marknadsdomstolens domar

 

skulle kunna överklagas och överprövas av högsta domstolen. Ännu mera överraskande var emellertid att det avgörande, den dom, man tog till intäkt för framstöten, var domen i det s. k. Maraboumålet (beslut 1978: 19), ett mycket stort och besvärligt mål där domstolen likväl var totalt enig i sin bedömning. Alltså där domstolen på nytt hade manifesterat sin av näringsutskottet lovprisade förmåga att nå fram till enhälliga slutsatser och värderingar. Nåja, näringsutskottet avstyrkte utan vidare motionen, men den efterlämnade hos domstolen en viss undran.
    Vad skulle då följden bli av ett system med flera instanser, närmast ordningen med prövning av högsta domstolen ovanpå marknadsdomstolens prövning? Jo, man skulle gå miste om den relativa snabbhet som eninstanssystemet möjliggör och man skulle därtill gå miste om den praktiska sakkunskapen i prövningen. Och inte skulle man väl fortsättningsvis då kunna påräkna att, som man vid marknadsdomstolens tillkomst förutsatte, få en högstadomstolsledamot till dess chef. Måhända bör jag därvid stillsamt tillfoga, att det knappast var hans rang utan hans förmodade kompetens och erfarenhet man ville tillgodogöra sig.
    Vad skulle man då vinna till priset av dessa nackdelar? Ja, det var ju tänkt att man skulle vinna större rättssäkerhet. Men jag vågar påstå, att den rättssäkerhetsgaranti som är att finna i marknadsdomstolens sammansättning inte står den efter som en överinstansprövning skulle skänka.
    Nu är det ju så, att tveksamheter och konflikter i mycket vid utsträckning har kommit att biläggas, inte genom rättegångar inför marknadsdomstolen utan via frivilliga uppgörelser med KO/konsumentverket. Dels är det branschorganisationer som träffar sådana uppgörelser dels rör det sig om individuella företag som fått sina aktiviteter påtalade av KO men sedan tillåtits slippa undan lagförande därför att företaget i en uppgörelsesform lovat att bättra sig. I och för sig borde det väl betecknas som tillfredsställande att rättelser sker via uppgörelser, kunde någon tycka. Ja, det kan man hålla med om, försåvitt det är fråga om sammanhang där marknadsdomstolen genom något sitt dömande redan klarlagt var gränsen går mellan rätt och orätt, mellan acceptabelt handlande och oacceptabelt. Är så inte fallet, måste uppgörelsetekniken däremot ses med mera kritiska ögon. Någon rättsgestaltning blir naturligtvis inte resultatet av uppgörelser. Och innan frågeställningarna bringats under marknadsdomstolens prövning — vilket mycket väl kan ske så småningom uppgörelsen till trots — är det ett öppet spörsmål huruvida marknadsdomstolens

 

värderingar kommer att sammanfalla med uppgörelseresultatet. Särskilt oroande har det varit med uppgörelser inom avtalsvillkorslagens gebit, ett område där marknadsdomstolens expertresurser och förutsatta höga juridiska kapacitet skulle kunna menas vara särskilt angelägna att utnyttja.
    Vad är det då som i sin tur förklarar den här benägenheten till uppgörelser?
    Till dels är det väl KOs ambition att ordna så mycket som möjligt på egen hand, att frammana bilden av KO/konsumentverket som den institution vilken bortsett från marginella företeelser — det är faktiskt verkets egen formulering (Konsumenträtt och ekonomi nr 1/1977 s. 7) — är alldeles tillräckligt kapabel att ensam svara för konsumentskyddet i Sverige. Att odelad lägga skulden för uppgörelsepolicyn på KO/konsumentverket är emellertid inte korrekt. Näringslivet har sin dryga andel i skulden. De enskilda företagen ryggar ofta tillbaka inför tanken på att schavottera vid marknadsdomstolen. Även när det är fråga om ett ämne där vägledande praxis i form av marknadsdomstolens dom saknas och företaget menar sig ha handlat helt oförvitligt, föreligger denna rädsla för att bli instämd till domstolen. Och jag måste bekänna att jag inte är utan förståelse för sådana reaktioner. Företaget är alltid hänvisat till att hävda sin ståndpunkt från svarandebåset i domstolen, är med andra ord alltid hänvisat till att bli instämt såsom svarandepart i en sådan situation. Och målets anhängiggörande, d. v. s. företagets instämmande, kringgärdas ofta av ansenlig publicitet från de massmedia vars sökarljus ständigt spelar över konsumentverket. Blir företaget sedan friat av marknadsdomstolen, händer det ofta att detta inte observeras och noteras av samma massmedia. Det är fördenskull mänskligt att ett företag som befinner sig i den nu skisserade belägenheten utövar ett ganska kraftigt tryck på KO/konsumentverket till förmån för en uppgörelse i godo. Minst av allt kan det väntas att ett företag skulle vilja spela rollen av offerlamm i en situation där det framför allt är ett intresse för branschorganisationen att få fram ett klarläggande rättsfall; branschorganisationen kan ju inte instämmas såsom svarandepart, och rättsligt klarläggande via rättegång skulle därmed förutsätta att ett individuellt företag inom organisationen ställde upp.
    Mina ord har redan gett vid handen att jag egentligen inte vill lägga den avgörande skulden för uppgörelsepolicyn vare sig på KO/konsumentverket eller på näringslivet. Kanske är det närmast själva uppbyggnaden av lagstiftningen som skall lastas. Felet är

 

faktiskt det redan belysta, nämligen att företagen alltid är hänvisade till att hävda sina meningar från svarandebåset. En reform som skulle möjliggöra för enskilt företag och kanske jämväl för branschorganisation inom näringslivet att föra fastställelsetalan i ämne vari prejudikatavgörande ännu inte föreligger skulle vara ägnad att ställa saker och ting till rätta och åstadkomma att tveksamma spörsmål verkligen blev i tillfredsställande utsträckning bringade under marknadsdomstolens bedömande. Redan vid ett par tidigare tillfällen har jag ventilerat detta uppslag, och jag har t. o. m. uttalat förhoppningen att vid lämplig tidpunkt kunna ta initiativ till en utredning angående en sådan reform. På sista tiden har jag emellertid blivit tveksam i det här avseendet. Diverse tidningsartiklar har snarast skänkt mig en förnimmelse av att man från näringslivssidan knappast visat det intresse för saken som jag hade räknat med; inte ens om möjligheten gavs att uppträda som kärandeparter skulle man vara särskilt intresserad av att i rättegång hävda sin synpunkter. Men jag kan ju ha missförstått näringslivets reaktion. Mina intryck stöder sig på vad som förmedlats av journalister, och det är ju ett känt förhållande att massmedia har haft extra svårt att riktigt uppfatta de olika samhällsorganens rollfunktioner inom konsumentskyddet.
    Jag har i det föregående redan understrukit att marknadsdomstolen inte bara är den enda dömande instansen inom konsumentskyddsrätten utan att domstolen är den enda myndighet över huvud taget som har befogenhet att mot företagarens vilja förbjuda viss åtgärd eller ålägga visst positivt handlande; KO har ju inte någon sådan befogenhet. Att det nu förhåller sig på det här viset är inte så märkligt. Förbuden och åläggandena enligt konsumentskyddslagarna är ingripande och kan få de mest vittgående verkningar för företagen. Att beslutsbefogenheten helt är förbehållen en domstol, marknadsdomstolen, är följaktligen ganska givet. Emellertid har det förutsatts att KO/konsumentverket skall kunna utfärda vissa s. k. riktlinjer till ledning för företagens agerande. Utan vidare vill jag deklarera att det inte finns någon anledning att bryta staven över denna ordning. Konsumentverkets riktlinjearbete kan, om det handhas och bedrivs på ett lyckligt sätt, få mycket stor betydelse såsom komponent i samhällets satsning på ett bättre konsumentskydd.
    Det förbehåll jag markerade, nämligen att riktlinjearbetet handhas och bedrivs på ett lyckligt sätt, vill jag något närmare utveckla.
    Det är nästan genant att behöva påpeka att konsumentverket i sitt riktlinjearbete har att lojalt respektera riktlinjernas av stats-

 

makterna fastslagna karaktär. Denna framgår klart och tydligt av en proposition på våren 1977 som härvidlag helt godtogs av riksdagen (prop. 1976/77: 123). Med eftertryck fastslogs i propositionen att riktlinjer är att se som uttryck för den ena partens, alltså KO/konsumentverkets, ståndpunkt, att de är blott och bart rekommendationer som inte kan tvinga en näringsidkare att handla på ett visst sätt, att de naturligtvis inte binder marknadsdomstolens prövning — åklagare brukar ju inte kunna diktera hur domstolen skall döma — och att vid marknadsdomstolens prövning blir avgörande, inte om avvikelse skett från riktlinje utan om näringsidkarens handlande strider mot lag. Vad som sålunda på ett så kategoriskt språk uttalades om riktinjernas karaktär av rättsligt sett inte bindande rekommendationer har märkligt nog inte hindrat konsumentverket från att marknadsföra riktlinjerna såsom bindande påbud. I tryckalster efter tryckalster från konsumentverket, i pressrelease efter pressrelease, har det hetat att företagen är i respektive sammanhang skyldiga att följa riktlinjerna. Och att dessa publiceras i konsumentverkets s. k. författningssamling med begagnande av hjälpverbet skall gör ju inte saken bättre. Här vill jag bara uttala att det är marknadsdomstolens bjudande plikt, en förpliktelse domstolen inte kan av bekvämlighetsskäl undandra sig, att se till att den beslutsfunktion, som av lagstiftaren lagts exklusivt på domstolen, inte utövas av annan.
    Och ifrågavarande trots mot statsmakternas ställningstagande bedöms inom marknadsdomstolen såsom allvarligt. Det är i högsta grad ägnat inge allmänhet och företag den felaktiga inställningen att riktlinjerna utgör bindande föreskrifter och inte — såsom alltså är fallet — enbart den ena partssidans rekommendationer i avbidan på marknadsdomstolens rättsbildande avgöranden.
    Den av mig uppställda betingelsen, att riktlinjearbetet måste bedrivas på ett lyckligt sätt, ger emellertid anledning också till andra aspekter. Konsumentverket har med i och för sig berömvärd kraft satt in stora resurser på riktlinjeverksamheten. Det är utomordentligt ambitiösa målsättningar man tycks arbeta med. Detalj efter detalj, bit efter bit, i den väldiga näringslivsmosaiken avses bli täckt av ett finmaskigt mönster av riktlinjer, tycks det. Jag är rädd för att denna väldiga ambition dels blir utomordentligt svår att leva upp till, dels kan leda till effekter som inte är helt önskvärda.
    Vad jag i det senare hänseendet åsyftar är närmast att riktlinjerna skulle kunna befaras så klavbinda företagens beteendeschema, åtminstone inom vissa branscher, att den fria konkurrensens

 

intressen träds för nära. Och där har marknadsdomstolen, såsom högsta instans också inom konkurrensbegränsningsrätten, en viktig vakthållning att ombesörja.
    Det är naturligt att företagen och särskilt branschorganisationerna kontaktas av konsumentverket under riktlinjearbetets gång. Och det är naturligt att företag och branschorganisationer ger ett positivt gensvar på sådana kontaktinviter från konsumentverkets sida. Vad näringslivet behöver tillhandahålla i dessa sammanhang är sakkännedom och erfarenheter; det förtjänar knappast påpekas. Näringslivets engagemang i riktlinjearbetet inte bara som informativa hjälpare utan också rentav såsom uppgörelseparter ser jag däremot annorlunda på.
    Riktlinjernas baserande på ett utrerat underlag av överenskommelser och avtal mellan näringslivsorganisationer och konsumentverk vore under alla förhållanden högst olämpligt, åtminstone ur näringslivets synvinkel sett. Näringslivet skulle därmed många gånger, i vart fall till följd av moralisk bindning, göra sig urarvad en möjlighet till rättslig prövning av tveksamma frågor vilken ytterst är rättsgarantin inom konsumentskyddsjuridiken. Att riktlinjerna har karaktären av enbart rekommendationer i avbidan på marknadsdomstolens rättsbildande avgöranden skulle på så sätt mista sin faktiska innebörd, och vilken part skulle förlora på den utvecklingen om inte näringslivet?
    Hela riktlinjefunktionen representerar otvivelaktigt en problematik som inte är så alldeles okomplicerad. Nu efter några år av praktisk tillämpning behöver den penetreras närmare och få sin troligen erforderliga justering. En kommitté tillsattes hösten 1979 med uppgift att verkställa en "översyn av vissa konsumentpolitiska medel för producentpåverkan m. m.". Kommittédirektiven (Dir 1979: 105) inbegriper också riktlinjeproblematiken i utredningsarbetet. Direktiven ger emellertid inte övertygande belägg för att man rätt förstått vilka risker den hittills förda riktlinjepolitiken skapat i berörda avseenden, nämligen riskerna för rättstryggheten.
    Än en gång vill jag emellertid poängtera att jag inte har någon principiell invändning mot riktlinjetekniken som sådan, mot att riktlinjetekniken som sådan kommer till begagnande inom det marknadsrättsliga området. Den slutgiltiga rättsgestaltningen såsom ett resultat av marknadsdomstolens dömande måste bli en fråga på delvis mycket lång sikt, och i avvaktan härpå kan det vara värdefullt med vissa av konsumentverket utfärdade preliminära rekommendationer. Mina förbehåll har ju haft bäring på speciella

 

förhållanden, nämligen på konsumentverkets marknadsföring av riktlinjerna, på det angelägna i att en inte alltför långt driven riktlinjeambition kommer i delo med intresset av en fri konkurrens och på graden av näringslivets engagemang vid tillskapandet av riktlinjerna. Iakttas dessa förbehåll, ser jag i princip inte någon mera påtaglig anledning att invända mot att riktlinjer får utgöra ett hjälpmedel på det typiskt marknadsrättsliga området.
    Desto större anledning har jag att höja ett varningens finger visavi en del välmenande tendenser att propagera för riktlinjeteknikens begagnande utanför det marknadsrättsliga området. Ett aktuellt exempel på en sådan tendens möter man i konsumenttjänstutredningens nyligen avlämnade betänkande "Konsumenttjänstlag" (SOU 1979: 36). Beträffande vissa av de föreslagna reglerna i den tilltänkta konsumenttjänstlagen har utredningen förordat att konsumentverket skulle genom förhandlingar och överenskommelser med näringslivet tillhandahålla normer för den rätta tillämpningen; se t. ex. kommentaren till 4 kap. 6 § i konsumenttjänstlagförslaget där det talas om normalersättning vid näringsidkarens skadeståndsskyldighet (s. 394).
    Uttalandena i sammanhanget berättigar till en undran huruvida det varit utredningens mening att konsumentverkets överläggningar med näringslivet och på grundval härav utarbetade riktlinjer skulle i betydande mån få inkräkta på de allmänna domstolarnas verksamhetsfält. Konsumentverket har i och för sig mycket viktiga funktioner att fullgöra på konsumentskyddsområdet. Konsumentverkets kompetens kan däremot knappast anses omfatta uppgiften att utbilda normer för tillämpningen av civilrättslig lagstiftning. I det här avseendet ger konsumenttjänstutredningens betänkande skäl till oro. I stället för prejudikatsbildning genom domstolsavgöranden förutsätts det alltså bli så, att riktlinjer från konsumentverket, eventuellt stödda på överenskommelser, skulle på nästan varje område klargöra den närmare rättsliga innebörden. Häri måste anses ligga ett betydande hot mot den enskilde individens möjligheter att via rättegång vederfaras rättvisa; i överensstämmelse med normer som produceras inte genom lagstiftning i därom enligt författning stipulerade former utan genom anvisningar från konsumentverket, utarbetade i förhandlingar mellan konsumentverket och branschorganisationer, skulle den enskildes intressen bedömas.
    Ett annat exempel på överdriven riktlinjeentusiasm och tillit till förhandlingar med branschorganisationer tycker man sig finna ide tilläggsdirektiv till konsumentköpsutredningen vilka kom år

 

1978. Där heter det på ett ställe (se Dir 1978: 98 s. 7 f) att åtskilligt pekar på att en civilrättslig reglering av förhållandet mellan näringsidkare kan bli ganska invecklad och osmidig. Frågan är därför om inte förstärkning av utsatta företagares ställning i första hand bör ske i näringsrättslig ordning, sägs det vidare; man menar väl vad som numera med vedertagen terminologi benämns marknadsrättslig ordning. Departementschefen säger sig i sammanhanget närmast tänka på den metod som anvisas i avtalsvillkorslagen. Bakom regleringen i den lagen ligger, anförs det fortsättningsvis, syftet att en förbättring av förhållandena "i första hand skall åstadkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser". — — — "En möjlighet som bör prövas är att avskaffa den begränsning till konsumentförhållandena som nu gäller och låta avtalsvillkorslagen bli tillämplig även på avtalsvillkor som är oskäliga mot andra näringsidkare." Så långt direktiven i fråga. Jag misstänker att det i främsta rummet inte är den judiciella prövningen enligt avtalsvillkorslagen — alltså marknadsdomstolens rättsfunktion enligt lagen — som inspirerat departementschefen utan i stället just vad jag återgav av hans tankar, nämligen förhandlingar och överenskommelser långt ovanför huvudet på den i det kasuistiska läget berörda enskilda parten.
    I rättstrygghetens namn finns det följaktligen ur skiftande synvinklar skäl att hålla ett vakande öga på den alltmera tilltagande riktlinjevurmen!
    Marknadsdomstolen befinner sig nu en bit in på det tionde verksamhetsåret. Vi har hittills dömt i omkring 250 mål. I tämligen stor utsträckning har mål dessutom slutbehandlats av domstolen inte genom dom utan genom att de avskrivits efter återkallelse av NO respektive KO, ofta sedan ett betydande arbete nedlagts på målen från marknadsdomstolens sida.
    Som väl kunde väntas vill jag gärna ge vissa glimtar av vår dömande verksamhet, förevisa helt flyktigt vissa alster av vår produktion genom åren. Och det är naturligt att jag därvid närmast dröjer vid vad som hänt under de senare åren av detta vårt första årtionde. Jag kommer att ta fram ett par avgöranden från konkurrensbegränsningsområdet, några ärenden enligt marknadsföringslagen, där bl. a. de nya gebiten informationsskyldighet och produktsäkerhet kan tänkas intressera, och slutligen en del av de på senare tid alltmera frekventa och betydelsefulla målen enligt avtalsvillkorslagen.
    Först några inledande ord om marknadsdomstolens allmänna approach till sina viktiga dömande uppgifter.

 

    Inom konkurrensbegränsningslagens område möter som den dominerande funktionen att avgöra, om en konkurrensbegränsning, d. v. s. kartellavtal eller annat konkurrensbegränsande arrangemang, medför skadlig verkan. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås att konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning, heter det i lagregeln.
    Det gäller sålunda att söka konstatera huruvida något av dessa tre kriterier är för handen, alltså prisinfluens, ett allmänt försvårande av konkurrensen och försvårande eller hindrande inverkan på annans näringsutövning. Vilket kriterium som än är det aktuella, fordras emellertid, som framgick, att det skall vara fråga om en från allmän synpunkt otillbörlig påverkan.
    Inte minst det sist angivna rekvisitet ger anledning till mycket besvärliga bedömanden. Från tidningsrubrikerna välkända rättskonflikter illustrerar att det ofta rör sig om mycket stora värden på det här fältet. Så rekvisitprövningen blir en maktpåliggande och grannlaga historia. Och något större utrymme för ett odisciplinerat tyckande ges inte; det förstår också lekmannadomarna i domstolen. Förvisso härskar här i högsta grad den juridiska teknikens postulat: att låta avgörandet bli en slutprodukt av överväganden enligt ett fast uppbyggt kriteriesystem. Och jag vill tillägga en viktig sak. Marknadsdomstolen måste beakta, och gör det också, att dess dömande på detta område liksom på andra måste ske i enlighet med svensk rätt. Competition law är sannerligen ett rättsområde som fångat ett utomordentligt intresse överallt i den fria världen, och forskning och debatt i ämnet har på ett stimulerande sätt funnit integrerade former. Eftersom jag själv sedan sju år tillbaka varit redaktionellt knuten till världens ledande debattforum, den amerikanska tidskriften The Antitrust Bulletin, är jag den förste att vitsorda och uppskatta denna internationella samhörighet och gemenskap. Som rättesnöre för det svenska dömandet gäller emellertid svensk lag; i och för sig besmittande hänvisningar exempelvis till amerikansk lagstiftning kan som sådana inte få inverka på den svenska rättsprövningen. Också i detta hänseende råder som sagt en klar förståelse bland marknadsdomstolens ledamöter.
    Men generalklausulerna i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen då? Inbjuder inte de med sina synnerligen allmänna och nästan intetsägande otillbörlighets- och oskälighetsdeklarationer just till ett fritt, skönsmässigt, tyckande som egentligen inte

 

har så mycket med juridisk bedömning att göra? Det skulle kanske kunna förfalla så. Men paradoxalt nog gäller här i stället en alldeles särskild uppfordran för marknadsdomstolen att agera i enlighet med ett rättsligt mönster, d. v. s. ett mönster som respektive generalklausuler inte tillhandahållit men som i stället marknadsdomstolen själv har att gestalta. Lagstiftarens uppdrag till marknadsdomstolen inte minst såvitt angår dessa båda lagar går ut inte bara på den dömande funktionen utan också på den om möjligt än mera ansvarsfyllda rättsskapande uppgiften. Här vill det verkligen till att varje enskilt avgörande hur utpräglat kasuistiskt det än är, varje enskild läggbit, ses i sitt sammanhang med de andra bitarna i den tilltänkta mosaikbilden. Det är på så sätt det successivt skall avteckna sig ett schema för hur gränserna skall utstakas i den alltid lika ömtåliga frågan om vad som är acceptabelt och vad som är oacceptabelt; det har jag framhållit också i så många tidigare sammanhang under de här tio åren.
    Marknadsdomstolens nyss omnämnda uppfordran att agera i enlighet med ett rättsligt mönster innefattar ju i första hand en förpliktelse att visa trohet mot redan föreliggande prejudikat. Nödvändigheten att iaktta sådan trohet hör till de ämnen varom den professionella domaren har att instruera sina lekmannakolleger. Det har nu inte varit förenat med någon större möda. Utan lojal respekt för tidigare principståndpunkter skulle en institution som marknadsdomstolen självklart förlora sin ratio. Det skulle komma att saknas varje underlag för ett vidare hävdande av företrädet hos domstolsmässig prövning framför administrativ billighetsavvägning. Ett avgörande i en principfråga måste med andra ord skapa en viss förutsebarhet beträffande hur marknadsdomstolen skall i framtidsperspektivet ställa sig till samma principfråga i andra mål.
    Ett mycket vidlyftigt och samtidigt betydelsefullt konkurrensbegränsningsmål under år 1977 var rättegången mellan NO å ena sidan och de multinationella storföretagen Bayer AG, Tyskland, och Kerr Division of Sybron, Schweiz, å den andra sidan (beslut 1977: 16). Målet gällde påstådd leveransvägran, men även den processuella frågan om konkurrensbegränsningslagens tillämplighet var uppe. Marknadsdomstolen fann sig behörig att till saklig prövning ta sig an NOs talan. Domstolens konstateranden till förmån härför är betydelsefulla. I domskälen anfördes bl. a.: "Vid övervägandet av om ett utländskt företag har sådan anknytning till Sverige som bör anses skapa behörighet för marknadsdomstolen att till saklig prövning uppta en mot företaget riktad talan

 

enligt konkurrensbegränsningslagen är det erforderligt att granska företaget i ett flertal skilda hänseenden. Såsom exempel på anknytningsfakta må här omnämnas företagets andel av den svenska marknaden i branschen, företagets egen representation i Sverige och företagets storlek. Även sådana förhållanden som hur länge företaget varit verksamt på den svenska marknaden och företagets avsikt att etablera sig varaktigt i Sverige torde ha betydelse. Det är under hänsynstagande till omständigheter av nu antydd beskaffenhet som marknadsdomstolen har att avgöra om domstolen är behörig att uppta NOs talan mot de i ärendet aktuella utländska företagen." — Marknadsdomstolen tog genom sitt ställningstagande härvidlag avstånd från ett reservationsvis framfört resonemang enligt vilket det skulle vid bedömningen av den svenska lagens tillämplighet fästas avgörande avseende vid blotta förhållandet att konkurrensbegränsningen vore direkt inriktad på den svenska marknaden och hade påtaglig effekt på denna marknad. Det är viktigt att notera detta avståndstagande, särskilt eftersom konkurrensutredningen i sina överväganden i ämnet uttalat sig på ett sätt som kan tydas som att reservationsmeningen vore den för svensk rätt representativa (SOU 1978: 9 s.262 ff). Det kan tillfogas att konkurrensutredningens ordförande var en av reservanterna vid marknadsdomstolens behandling av Bayermålet, något som ändå inte kan förläna reservationsmeningen digniteten av gällande rätt. Som sådan är givetvis att respekteravad marknadsdomstolens majoritet fastslagit; annorlunda blir det först om uttrycklig lagregel i motsatt riktning antas eller domstolen i framtida avgörande skulle komma till motsatt resultat.
    Det s. k. Maraboumålet (beslut 1978: 19) har redan förut skymtat i min framställning. NO angrep i rättegången viss av Marabouföretaget tillämpad prisdifferentiering, och målet kunde sägas röra den konkurrensrättsliga värderingen av de rabattsystem som låg till grund för prisdifferentieringspolitiken. Därvidlag hade parterna gett uttryck för skilda åsikter i spörsmålet om vilka förhållanden som borde tilläggas betydelse vid bedömningen av vad som är en godtagbar prisskillnad. Sålunda hade NO hävdat att endast rena kostnadsskillnader fick beaktas, medan Marabou påstått att även andra företeelser än direkta kostnadsskillnader borde tillmätas avseende. I marknadsdomstolens beslut redovisade uttalanden från förarbetena till konkurrensbegränsningslagen gav vid handen att det är både tillåtet och önskvärt med prisdifferentieringar som innebär att en leverantör tillämpar olika priser eller rabatter i förhållande till skilda kunder, försåvitt pris-

 

olikheter motsvaras av kostnadsskillnader hos leverantören. En försiktig tolkning av uttalandena lät enligt marknadsdomstolens mening ge vid handen att viss hänsyn bör kunna tas även till andra företeelser än rena kostnadsskillnader, om dessa andra omständigheter kan tänkas motivera en från företagsekonomiska utgångspunkter lämpligare prisdifferentiering. Det betonades att domstolens prövning i ärendet fick söka sin utgångspunkt närmast i konkurrensbegränsningslagens allmänna syfte och materiella uppbyggnad. Jag kan inte gå in ytterligare på de tämligen vidlyftiga domskälen. Resultatet av rättsprövningen blev alltnog att marknadsdomstolen ogillade NOs talan: Vad som hade framkommit i målet innebar att NO inte förmått styrka att någon av de påstådda skadeverkningarna av Marabous ifrågavarande prisdifferentieringssystem vare sig var för handen eller kunde befaras i det dåvarande läget. Än mindre var det visat att sådan effekt av konkurrensbegränsningen på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt hade gjort sig gällande eller kunde i dåvarande läge befaras uppkomma. Marknadsdomstolen fann emellertid anledning tillägga att utvecklingen inom dagligvaruhandeln inte var helt utan sina negativa element och att en viss bidragande roll härvidlag inte kunde frånkännas tillämpningen av prisdifferentieringssystemet; domstolen förklarade att den fortsatta utvecklingen inom dagligvaruhandeln kunde berättiga till andra än de i det aktuella ärendet redovisade värderingarna av prisdifferentieringssystems förenlighet med konkurrensbegränsningslagen.
    En viss försiktighet anbefalldes med andra ord visavi möjligheten att på längre sikt och under jämförliga förhållanden vilka som helst låta domen tjäna som prejudicerande avgörande. Det kan ibland vara angeläget att en prejudikatdomstol avger en försiktighetssignal av sådant slag; i vissa dynamiska utvecklingsskeden förefinns nämligen inte underlag för utpräglat statiska rättsgestaltningar.
    Bakom domen stod den niohövdade domstolen helt enig. En av ledamöterna var domstolens neutrale expert på konkurrensbegränsningsfrågor, en professor i företagsekonomi av erkänd prominens. Såsom sakkunnig beträffande de specifika företagsekonomiska sammanhang vilka befann sig i blickfånget i målet hade på båda partssidors begäran en annan professor i företagsekonomi blivit hörd i rättegången; hans bedömning i den företagsekonomiska delen överensstämde helt med den hållning domstolen härvidlag kom att inta i domen.
    Jag går nu över till målen enligt marknadsföringslagen och

 

börjar med ett fall enligt 2 §, alltså generalklausulen angående otillbörlig marknadsföring.
    KO hade med stöd av den generalklausulen yrkat förbud för AB Alfort & Cronholm (Alcro) i första hand att vid marknadsföring av en och samma fernissa använda vissa närmare redovisade olika benämningar på produkten, i andra hand att vid marknadsföring av fernissa under viss benämning underlåta att upplysa om att samma fernissa av Alcro marknadsfördes även under annan benämning. Målet rörde alltså s. k. märkesdifferentiering. Fråga var om helt identiska varor som såldes i olika förpackningar, under olika namn och för olika priser; prisskillnaden i detaljhandeln var tre kronor. Marknadsdomstolen fann emellertid (beslut 1977: 22) med fem röster mot fyra att "den aktuella marknadsföringen inte på ett otillbörligt sätt försvårade konsumenternas produktval därför att bolaget underlät att upplysa om att samma fernissa som Skagerak Båtfernissa marknadsfördes under beteckningen Alcro Trälack Blank"; följaktligen ogillades KOs talan. Minoriteten, vari jag själv ingick, ville fälla och sammanfattade sin ståndpunkt så: "Märkesdifferentiering är inte i sig att anse såsom otillbörlig marknadsföring. Att såsom i förevarande fall tillämpa en märkesdifferentiering, där den presumtive köparen inte bereds minsta möjlighet inse att den ena varan, som utbjuds till ett betydligt högre pris än den andra, är helt produktidentisk med den billigare varan, måste dock anses såsom en vilseledande och därmed otillbörlig marknadsföring," — Det torde nog råda enighet om att ifrågavarande fall av märkesdifferentiering var av särskilt utpräglad art. Innebörden av marknadsdomstolens prejudikatavgörande i saken är följakligen att det är legitimt att under likvärdiga förhållanden marknadsföra en och samma produkt såsom föregivet skilda produkter.
    Prejudikateffekten såvitt angår det framtida tillämpandet av 2 § marknadsföringslagen på fall av märkesdifferentiering är sålunda uppenbar. Emellertid måste en prejudikateffekt göra sig gällande jämväl beträffande ett tillämpande av 3 § marknadsföringslagen rörande informationsskyldighet: är det legitimt att marknadsföra en och samma produkt såsom föregivet skilda produkter, kan marknadsdomstolen inte tvinga marknadsföraren att avslöja att det rör sig om en och samma produkt. För yrkesdomaren står denna prejudikateffekt helt klar; en annan inställning skulle vara ett avsteg från den principståndpunkt domen i Alcromålet representerar.
    Ytterligare ett mål enligt generalklausulen angående otillbörlig

 

marknadsföring må beröras ehuru mera flyktigt. VIVO-Favör Service & Intresse AB hade instämt Konsumentföreningen Stockholm med omnejd, ekonomisk förening, Stockholm. I en annons för Konsum/Domus, huvudsakligen bestående av en mängd matvaruerbjudanden, hade hävdats att VIVO- och Favörkedjorna ingick i DAGAB-blocket och behärskades av "redarkapitalet". Fråga var inledningsvis huruvida annonstexten var att anse som ett opinionsbildande inlägg och därigenom tryckfrihetsrättsligt skyddad. Spörsmålet i sak gällde därefter huruvida de påtalade formuleringarna skulle anses så oriktiga att de inte uppfyllde generalklausulens vederhäftighetskrav. I sitt beslut (1977: 1) fann marknadsdomstolen att tryckfrihetsrättsligt hinder för sakprövning inte förelåg samt vidare att båda de omstämda påståendena var otillbörliga i generalklausulens mening. — En av Konsum sedermera gjord ansökan om resning har högsta domstolen lämnat utan bifall.
    Marknadsdomstolen har redan prövat åtskilliga fall där yrkandet gått ut på informationsåläggande enligt 3 § marknadsföringslagen. Jag nöjer mig med att fästa uppmärksamheten vid ett enda (beslut 1978: 13). KO yrkade där åläggande för en bilfirma, Egermark och Larsson, att vid annonsering eller muntlig marknadsföring av motorfordon upplysa om att man inte följde allmänna reklamationsnämndens rekommendationer i fall där dessa gick firman emot, varjämte yrkades att motsvarande upplysning skulle lämnas genom ett på säljstället anbringat, tydligt utformat och välsynligt anslag eller liknande. Marknadsdomstolen erinrade om att den kunde enligt ifrågavarande lagrum, 3 §, ålägga näringsidkare att vid marknadsföring av vara lämna information som hade särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Av förarbetena till lagrummet framgick att detta tog sikte på information av rent kommersiell natur. Såsom exempel på vad sådan information skulle kunna avse nämndes bl. a. information av varans innehåll, beskaffenhet och egenskaper, framhöll marknadsdomstolen. I fortsättningen anfördes: "Uteslutet är väl inte att redovisandet av innehållet i domstols lagakraftägande utslag skulle i något sammanhang kunna vara av betydelse i hänseende som nyss angetts. Spörsmål härom får prövas när det uppkommer. Att näringsidkare skulle med stöd av förevarande lagrum åläggas att lämna information angående sin obenägenhet att rätta sig efter uttalande av allmänna reklamationsnämnden, vilken inte är en dömande instans utan blott en rekommenderande, kan däremot inte komma ifråga." Sålunda ogillade marknadsdomstolen KOs talan.

 

27 — 803356. Svensk Juristtidning

 

    När det gäller prövningen av mål om produktsäkerhet och produkttjänlighet enligt 4 § marknadsföringslagen fann marknadsdomstolen så småningom att ett principiellt klarläggande av paragrafens allmänna räckvidd behövde komma till stånd. I ett avgörande som gällde en dyrkpistol (beslut 1978: 16) begagnade marknadsdomstolen tillfället att söka bringa reda i förutsättningarna för ingripande med stöd av lagrummet i fråga. Domstolen anförde som följer i sina domskäl i målet: "De i 4 § marknadsföringslagen upptagna reglerna om produktsäkerhet har till uteslutande syfte att stärka konsumentens rättsställning. Närmare bestämt riktar sig reglerna mot den fara för konsumenten som kan ligga i att han förleds förvärva vara som är ofördelaktig ur synvinkeln av hans intresse; i 4 § första stycket första punkten är därvid fråga om vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Sistnämnda regel inriktar sig med andra ord på vara som i nu angivet hänseende visar sig ofördelaktig för förvärvaren själv eller någon inom hans intressesfär därför att den avviker från vad han skäligen kunnat förvänta sig av densamma. Med hänsyn till vad här sagts är regeln tillämplig exempelvis på trappstege av helt ostabil konstruktion, på bilbarnstol som är klart otillräcklig för syftet att vid bilolycka skydda barn i bilen och vidare på leksak, t. ex. slangbåge, uppenbart ägnad att vålla kropps- eller egendomsskada vilken på ett eller annat sätt drabbar förvärvarens intressesfär. Alltjämt med hänsyn till vad ovan uttalats är regeln däremot inte tillämplig exempelvis på förskärare, stilett och yxa vilka visar sig ha normal skärpa i eggen; den egenskapen hade förvärvaren just förväntat sig, och den står följaktligen inte i motsatsställning till hans intresse. Att förskäraren, stiletten och yxan kan brukas såsom livsfarliga vapen är ur synvinkeln av det konsumentintresse som ifrågavarande regel vill främja ett ovidkommande förhållande. Beträffande en dyrkpistol som den i ärendet aktuella kan om möjligt i än högre grad sägas att den faller utanför regelns tillämplighet. Fungerar pistolen på förväntat effektivt sätt, svarar den i likhet med förskäraren, stiletten och yxan mot intresset hos den förvärvande konsumenten, och därtill kommer i detta fall ytterligare att varan, om konsumenten eller annan skulle begagna den i illegalt syfte, inte i sig själv synes vålla skada utan endast möjliggör att skada uppstår genom ett därefter följande självständigt handlande." Marknadsdomstolen ogillade alltså KOs talan beträffande dyrkpistolen.
    I en artikel i Svensk Juristtidning år 1976 betecknade jag det som oroande att marknadsdomstolen erhållit alltför få mål att

 

pröva inom avtalsvillkorslagens gebit, ett område där som sagt marknadsdomstolens expertresurser och förutsatta höga juridiska kapacitet skulle kunna förmodas vara särskilt angelägna att utnyttja (s. 434 f). Skälet till den alltför ringa målfrekvensen just på avtalsvillkorsfronten angavs i artikeln vara att tveksamheter och konflikter i så vid utsträckning kunnat bemästras via frivilliga uppgörelser mellan KO och näringslivets branschorganisationer. Uti en doktorsavhandling år 1977 av Jürgen Luft förefaller det som att författaren menar att KO/konsumentverket i så måtto skulle ha övertagit den rättsgestaltande roll som var tänkt att utövas av marknadsdomstolen. Detta var ett missförstånd av Luft som nog röjer en i viss mån skev föreställning om den svenska konsumentskyddsmekaniken. Såsom jag redan i det föregående har betonat, blir ju inte någon rättsgestaltning resultat av uppgörelser mellan KO/konsumentverket och branschorganisationerna; när frågeställningarna så småningom kommer under marknadsdomstolens prövning kan marknadsdomstolen — vilket är erfarenhetsmässigt belagt — komma till helt andra värderingar. I en artikel i Tidsskrift for Rettsvitenskap av år 1979 (s. 130) synes Ulf Bernitz anknyta till Luft. Och Bernitz konstaterar inte enbart det förmenta faktum att KO/konsumentverket här skulle ha övertagit marknadsdomstolens tilltänkta roll; han till och med välkomnar detta rollövertagande i det han uttalar: "Förmodligen kan KO/konsumentverket många gånger nå längre vid sådana förhandlingar, som ofta utmynnar i paketlösningar, än fallet är vid en domstolsbedömning av avtalsvillkors skälighet."
    Ja, apropå Bernitz' synpunkt skulle man travesterande en gammal tysk rättslärd kunna säga: "Drei berichtigende Worte des Marktgerichtshofes und ganze Pakete werden zu Makulatur." Framför allt bör emellertid i sammanhanget betonas att den faktiska bilden numera, vid inträdet till 1980-talet, är en helt annan än den som avspeglades i min egen artikel år 1976, i Lufts avhandling år 1977 och i Bernitz' så sent som år 1979 publicerade artikel. Marknadsdomstolen har ju under de senare åren som bekant haft att handlägga ett mycket stort antal mål enligt avtalsvillkorslagen och, vad mera är, mål som delvis haft en synnerligen långtgående räckvidd och betydelse. Nuläget får sin alldeles tillräckliga ögonblicksbelysning, om jag hänvisar till vår i höstas meddelade dom i målet KO ./. Skånska Cementgjuteriet, ett dokument på över 150 sidor där en utomordentligt viktig del av entreprenadjuridiken med ens fått sin välbehövliga rättsgestaltning.
    I och med att jag därmed hoppas ha undanröjt eventuellt kvar-

 

dröjande vanföreställningar om marknadsdomstolen såsom en obsolet faktor inom avtalsvillkorsrätten, vill jag inlåta mig på några av rättegångarna på området.
    Mot bilfirman Egermark och Larsson, som förut skymtat i ett ärende angående informationsskyldighet enligt 3 § marknadsföringslagen, väckte KO en talan också angående påstått oskäliga villkor vid bilförsäljning (beslut 1978: 14). Ett av dessa villkor löd: "Muntliga överenskommelser eller utfästelser utöver detta kvitto äro helt ogiltiga gentemot säljaren." Härom uttalade marknadsdomstolen i sina domskäl bl. a. följande: "Muntliga överenskommelser äger, om de kan styrkas, i princip samma giltighet som skriftliga. Det skulle vara stötande om i en situation som den i detta fall aktuella, kännetecknad av att försäljningen omhänderhas av någondera av de båda rörelseinnehavarna själva, en därvid träffad muntlig överenskommelse skulle utan vidare vara att betrakta såsom ogiltig till följd av ifrågavarande villkorsklausul. Åtminstone med tillämpning på den i förevarande ärende aktuella situationen måste villkoret alltså — — — vara att anse som oskäligt enligt avtalsvillkorslagen."
    Eftersom Luft i sin avhandling rörande konsumentköp av bilar "once and for all" tycks ha överlåtit rättsgestaltningen på den fronten till KO/konsumentverket, må det tillåtas mig att notera den alldeles särskilt påfallande förekomsten av avtalsvillkorsmål beträffande bilköp. Och det förtjänar poängteras att marknadsdomstolens bilhandlare alls inte bara tillhör den mer dubiösa sorten; här finns hela spektrum representerat från renommerade bilfirmor (se t. ex, beslut 1974: 10 och 1975: 17) till trottoarkantsförsäljare.
    Målet mot en bilhandlare Taikumer i Göteborg (beslut 1979: 15) kan sägas ha sitt särskilda intresse därför att den långa räckan av påtalade avtalsvillkor med få undantag hänförde sig till klausuler som marknadsdomstolen i tidigare ärenden hade var för sig brännmärkt; domskälen tillhandahåller såtillvida en översikt över förut meddelade prejudikatavgöranden på området. Ett av de villkor i Taikumermålet, som inte hade mött i något av de föregående ärendena, hade denna lydelse: "Innan äganderätten övergått till köparen, äger denne bruka fordonet endast inom landet i normal drift för egen räkning och i övrigt på sådant sätt att säljarens möjligheter till äganderättens utnyttjande icke äventyras." Marknadsdomstolens kommentar härtill var att villkoret innebar en långtgående inskränkning i köparens rätt att förfoga över fordonet. En så kategorisk begränsning av förfogandemöj-

 

ligheten kunde inte anses svara mot det berättigade konsumentintresset att använda bilen för semesterresa utomlands, t. ex. i grannländerna. Villkoret bedömdes därför som oskäligt enligt avtalsvillkorslagen.
    Avtalsvillkor i hyreskontrakt kom under marknadsdomstolens prövning i målet mellan KO och Herta Anupöld (beslut 1979: 9). I rättegången gjorde svaranden gällande att marknadsdomstolen saknade behörighet att verkställa en prövning av sådana villkor. Närmare bestämt anfördes att tillämpningen av avtalsvillkorslagen på hyresrättens område måste enligt de härvidlag föreliggande lagmotiven ske med stor försiktighet; av hänsyn därtill och till att förbud enligt avtalsvillkorslagen skulle meddelas endast när det var påkallat från allmän synpunkt, ifrågasattes rent av huruvida det någonsin kunde bli aktuellt att tillämpa avtalsvillkorslagen på hyresrättens område. Marknadsdomstolen ägnade ingående överväganden åt behörighetsfrågan, överväganden som baserades på de förarbetsuttalanden som låg till grund för 1977 års utvidgning av avtalsvillkorslagens räckvidd. Bland de bevekelsegrunder för avtalsvillkorslagens tillämpande i det ifrågavarande fallet vilka marknadsdomstolen fann sig kunna åberopa var följande tankegång. Vid ett övervägande huruvida det är från allmän synpunkt påkallat att tillämpa avtalsvillkorslagen torde — anförde marknadsdomstolen — visst avseende böra tillmätas själva arten av de avtalsvillkor varom är fråga; står det klart att villkor som bedöms oskäliga är av central betydelse för hyresförhållandet, talar det i viss mån till förmån för ett ingripande med stöd av avtalsvillkorslagen. Sammanfattningsvis kom marknadsdomstolen fram till att det i ärendet förelåg starka skäl för att det var från allmän synpunkt påkallat att ingripa med stöd av avtalsvillkorslagen. — Det kan tilläggas att marknadsdomstolens beslut i Herta Anupöld-målet tilldragit sig en mycket stor uppmärksamhet från bostadsföretag, fastighetsägarföreningar, hyresgästföreningar, hyresnämnder och advokater.
    Rättegången mellan KO och Finnwood AB rörde oskäliga avtalsvillkor vid försäljning av byggnadsmaterial för uppförande av fritidshus (beslut 1978: 29). KOs talan riktade sig mot åtskilliga beståndsdelar i det försäljningskontrakt bolaget begagnade sig av. Mycket väsentliga avtalsrättsliga spörsmål kom på så sätt under marknadsdomstolens prövning. Betydande uppmärksamhet ägnades bl. a. en prishöjningsklausul; i själva verket har frågor om möjligheten till prishöjning vid upprepade tillfällen varit föremål för domstolens bedömning. Redan i ett principavgörande i ämnet

 

för flera år sedan (beslut 1974: 13) uttalade domstolen att som grundläggande norm måste gälla att avtalade priser skall hållas och att utrymmet för prishöjningar därför bör reserveras för sådana höjningar som härrör från förhållanden vilka säljaren saknar möjlighet att råda över och som han heller inte kunnat förutse. Vidare borde enligt nyssnämnda tidigare principavgörande prishöjningar få ske endast vid kvalificerade kostnadsökningar; helt små kostnadsökningar borde således inte få föranleda pristillägg. Slutligen borde en prishöjningsklausul godtas endast såvida klausulen förenas med rätt för konsumenten att utan kostnad frånträda avtalet.
    Det redan förut berörda synnerligen omfattande målet mot Skånska Cementgjuteriet (beslut 1979: 17) kan ju sägas ha haft visst samband med nyss redovisade rättegång mot Finnwood AB. Målet mot Skånska Cementgjuteriet avsåg emellertid som sagt entreprenadförhållanden, och därmed framträder, såsom likaledes antytts i det föregående, den särskilt påtagliga vikten hos avgörandet. Vid det här laget har vi expedierat bortåt 500 exemplar av den digra domen — som sagt är den på mer än 150 sidor till byggnadsföretag, kommuner, domstolar, advokater m. m. Advokatbyråerna landet runt är över huvud taget bland våra viktigaste avnämare, inte minst vad gäller avgörandena på avtalsvillkorssidan. De kanslidamer hos marknadsdomstolen vilka dagarna i ända har fullt sjå med att distribuera våra avtalsvillkorsavgöranden till ivrigt väntande advokater är nog inte sinnade att endossera Bernitz' uttalande i Tidsskrift for Rettsvitenskap att "marknadsdomstolen hittills inte kommit att spela den centrala roll på avtalsvillkorens område som man trodde när lagstiftningen kom till". Om de nu läser Tidsskrift for Rettsvitenskap, vill säga.
    Detta om marknadsdomstolens befattning med avtalsvillkorslagen.
    Om det lyst igenom mina ord att jag tycker att marknadsdomstolen nu vid snart tio års ålder tämligen väl har vuxit i kläderna såsom rättsgestaltare på standardavtalsfältet, så kan likaväl få gälla såsom mitt allmänna omdöme om domstolen att uppbyggnadsskedet ligger bakom oss. Mer och mer börjar man erkänna — motvilligt på sina håll och med gillande på andra — att marknadsdomstolen har en viktig samhällsfunktion att fylla. Alla har väl inte gjort klart för sig vilken specifik inriktning den samhällsfunktionen har. Vid det här tillfället liksom annars har jag funnit det angeläget betona marknadsdomstolens roll såsom rättsgarant, en garant för att konsumentintressets befrämjande blir tillgodosett just så

 

som lagstiftaren en gång tänkte sig och samtidigt en garant för den enskilde individens och det enskilda företagets rättssäkerhet.
    Mig personligen har dessa tio år i ledningen för domstolen gett en tung arbetsbörda men framför allt stimulerande arbetsuppgifter och stor arbetsglädje. Jag tror visserligen inte att vilken domstolsjurist som helst skulle trivas på min post. Här blåser det både från höger och från vänster, och jävsanmälningar har i ett och samma mål kommit både från kärandesidan och från svarandesidan. Domkval flödar också ymnigt. Själv har jag emellertid haft förmånen att kunna ta sådant med något sånär bibehållen fattning. Det är en lycka för en domare om han kan uppbåda ett visst kallsinne både gentemot angrepp och gentemot applåder, inte för att det i mitt fall varit så mycket av det sistnämnda slaget.
    Bleve jag tillfrågad, vad jag skulle vilja tillönska marknadsdomstolen i den framtid då den inte längre står under min spira, skulle jag svara att domstolen måste få de önskemål uppfyllda som gör sig gällande redan i nuet, i själva verket sedan flera år tillbaka. Jag syftar därvid på den helt nödvändiga förstärkningen av arbetsstaben. Det behövs flera jurister, och det behövs ett antal fasta tjänster. Utan att vilja förtörna handelsdepartementet skulle jag nog vidare önska att marknadsdomstolen bleve förd under justitiedepartementet; trots allt är det väl där man har den största förståelsen för under vilka villkor och betingelser en domstol arbetar, och ställd under justitiedepartementet i anslagshänseende skulle marknadsdomstolen också komma i åtnjutande av den service domstolsverket tillhandahåller.
    Allra viktigast inför framtiden är likväl att marknadsdomstolen får behålla den plats i samhällsmaskineriet vilken domstolen med viss möda har kunnat tillkämpa sig. Det skulle samtidigt säkerställa att det svenska konsumentskyddet även i fortsättningen upprätthålls medelst ett av rättssäkerhetsintresset präglat, domstolsmässigt fungerande system.