MADS KROHN, KNUT KAASEN, MORTEN LUND, JOHN REIN & PETTER CHR SOGN. Norsk Petroleumsutvinning i Rettslig Belysning. Oslo 1977. Sjörettsfondet. Nordisk Institutt for Sjörett. 717 s.
I 1977 års SvJT hade jag nöjet anmäla den 1975 utkomna Borerigger i rettslig belysning, ett pionjärarbete rörande oljeborrning på norsk kontinentalsockel med hjälp av sjöburna plattformar och liknande redskap. Den boken var skriven av ett författarlag unga akademiker vid Nordisk Institutt for Sjörett. Den har sedan följts av ytterligare en bok om petroleumutvinning ur norsk kontinentalsockel, ett arbete som vidgar perspektivet till borrning från fasta anläggningar på sockeln. Den nya boken heter Norsk Petroleumsutvinning i Rettslig Belysning och är skriven av ett annat lag unga akademiker, nämligen Mads Krohn, Knut Kaasen, Morten Lund, John Rein och Petter Chr Sogn; även detta författarlag har stått under institutets ledning (Erling Selvig och Hans Jacob Bull).
Boken har sex huvuddelar, alla indelade i avsnitt och underavsnitt, samt en sjunde del med bilagor (författningstexter, koncessionsformulär m. m.). Jag skall kort beröra dem i det följande; någon ambition att söka sak med författarna har jag ej odlat.
Del 1, för vilken författarna svarar kollektivt (ehuru texten bär spår av att pennan ytterst förts av en enda), utgör verkets inledning. Den börjar med en av naturliga skäl behövlig och nyttig historik, går vidare in på strukturen av norsk jurisdiktion över oljeproduktion från fasta anläggningar på norsk kontinentalsockel, avrundar detta med att belysa den folkrätt på vilken nämnda jurisdiktion och norska författningar i ämnet går tillbaka samt presenterar därefter utvinningsverksamhetens olika faser: "letefasen", "utbygningsfasen", "produksjonsfasen" och "avviklingsfasen". Det är uppenbart att en dylik start är ägnad att på ett pedagogiskt sätt föra läsaren in i det omfattande och mångsidiga ämne som författarna gjort till sitt.
Framställningen går efter detta över till en del ofrånkomliga teknikaliteter rörande de fasta oljeborrningsanläggningarna med tillhörande rörledningar som har en av bokens huvudroller. Läsaren informeras på ett även för jurister intresseväckande sätt om hur de byggs, i stål eller betong, och om olika tekniska problem (i förlängningen kanske tillika rättsliga) som valet mellan de båda materialen predestinerar. Detta kompletteras med ett kort men nyttigt besök bland de tekniska förutsättningarna för själva produktionsfasen jämte några ord om det industriella nuläget (1977) och framtidsperspektiven. Författarna nödgas här göra vissa reservationer för det material på vilket boken bygger; reservationerna går bl. a. ut på att de inte kommit åt allt de sökt eller, av hänsyn till kommersiella anspråk på sekretess, inte kunnat redovisa allt sådant. Men en del av materialet är likväl redan offentligt, i första hand den ännu begränsade litteraturen på området.
Del 2 är skriven av John Rein. Den behandlar rena koncessionsspörsmål. Man ställs inför bl. a. innehållet i en norsk typisk utvinningskoncession och betingelserna för en dylik och får så del av en debatt rörande statens handlingsfrihet då det gäller koncessionspolitikens olika inslag. Denna
del bär oundvikligen prägel av nationell norsk statsrätt men har likväl sitt analoga intresse för oss i grannländerna, eftersom åtminstone motsvarande konflikter mellan krav på statsnytta och enskild rättssäkerhet måste ha eller komma att få aktualitet också för oss.
Statsnyttan tycks sätta klar prägel på det arbetsprogram som fastställs i en norsk oljeutvinningskoncession i det att sökanden åläggs dels provborrning även utom det område han vill exploatera och dels en upplysningsplikt rörande verksamheten och fynden, vilken kan komma i konflikt med sökandens egna kommersiella intressen. Norska staten skaffar sig härigenom från begynnelsen tillgång till fri information om bl. a. sockelns geologi, en information som kan användas och nyttiggöras i den fortsatta koncessionspolitiken; numera får staten också den informationen genom att (via det s. k. Statoil) vara ständig delägare i alla utvinningsföretag. Arbetsprogrammet hänför sig till den sexårsperiod som inleder koncessionstiden; efter utgången av de sex åren kan koncessionen förlängas, till en början på 30 år men bara för del av det ursprungliga koncessionsområdet, resten går tillbaka till staten. Med en dylik uppläggning kan staten successivt omvärdera de berörda områdena och rätta sin fortsatta koncessionspolitik härefter. Koncessionären kan för sin del avstå från att utnyttja koncessionen. Men han får då räkna med att lösa sig fri från arbetsprogrammet. Eljest har han inte någon skyldighet att driva den planerade verksamheten. Systemet förutsätter alltså ingen produktionsplikt. Norska staten hävdar, vill det synas, mycket långtgående kontroll över eventuell omsättning av koncessionsrättigheter. Såsom författaren påpekar kan det bli en nära nog omöjlig uppgift i praktiken att — som det faktiskt är tänkt — följa t. o. m. omsättning av enskilda bolagsandelar och vissa aktieposter.
Författaren ansluter sig med gillande till den princip om full koncessionspolitisk handlingsfrihet som norska staten tillämpar men pekar på några svagheter i grundläggande attityder, bl. a. kravet att koncessionssökanden skall vara inhemskt norskt bolag — ett krav som ser bort från att det likväl ofta blir ett utländskt moderbolag som bär det yttersta ansvaret för utvinningen. Saken kommer naturligtvis i ett annat läge om, som författaren räknar med, Statoil efter hand skall taga över mer av koncessionerna för att till slut bli ensam koncessionär.
Del 3 har Knut Kaasen till upphovsman. Den rör främst samarbetet mellan koncessionärerna; utvinningen drivs numera alltid av flera. Det är främst oljebolag som har koncessionerna men under statens handfasta ledning förs grupper av intressenter samman i gemenskaper, vilka ofta rymmer såväl petroleumteknisk sakkunskap som finansiell styrka. Till den politik som fört fram till bolagskoncessioner har också bidragit behovet av riskspridning i denna ytterligt kostsamma och kommersiellt riskabla hantering. Norska staten styr de avtal som förenar koncessionärsgrupperna både med statsmakt och via Statoil. Samarbetsavtalen byggs in i koncessionsvillkoren och deltagarna kan alltså inte disponera över deras innehåll efter eget skön.
Den bolagsform som syns dominera bilden är den som vi känner under den dimmiga beteckningen "joint venture" och det visar sig vid Kaasens analys att den ett långt stycke på väg svarar mot våra enkla bolag. Men
den har också drag av andra bolagsformer; sålunda liknar operatörens ställning i flera avseenden den som sjörätten ger huvudredaren i partrederi och likheterna har väl sin förklaring i att den bolagsformen har flera kommersiellt lyckade egenskaper (dess rättsliga komplikationer må sedan vara vad de är). Det är operatören som driver fyndigheten och företräder intressenterna utåt. Det är han som kommer först i skottgluggen då det gäller tredjemansansvaret, vare sig detta är kontraktuellt eller utomobligatoriskt till sin karaktär och f. ö. vare sig ansvarigheten utlösts av annan intressent eller ej. De övriga är visserligen mer än "sleeping partners" men deras främsta uppgift tycks vara att stå till tjänst med finansieringen och riskfördelningen. Intressenterna har förköpsrätt till andelar som överlåtits och utträdande intressents andel övertas av dem alla i proportion till deras respektive andelar; intressents utträde har karaktär av abandon och någon rätt till lösen har den utträdande tydligen ej. Av intressenterna har Statoil en särställning; först till förköp, frihet att gå ur där det eljest blir dyrt och rätt att ta över där det ser lönsamt ut.
Den mycket ingående granskningen av intressenternas inbördes förhållanden i övrigt går jag förbi; den syns mig väsentligen nationellt präglad och kan f. ö. ej ges rättvisa i några korta ord. Inte heller åt den ingående behandlingen av intressenternas ansvar utåt kan ges rättvisa i korthet och det må därför vara nog att betona att den förtjänar närmare bekantskap.
För del 4 har Mads Krohn svarat. Här behandlas finansierings- och kreditsäkerhetsfrågor (dock utan ensamrätt för Krohn). I stor utsträckning är dessa i tämligen allmängiltiga lägen och förtjänar såtillvida knappast särskild uppmärksamhet i denna anmälan. Men i en del avseenden möter problem som är säregna för ämnet. Jag syftar inte så mycket på de ekonomiska riskerna för en kreditgivare, även om dessa är både enorma och svårkalkylerade; Krohn har systematiskt analyserat dem i ett tidigt skede och jag vill här nämna risken att fyndigheten inte håller vad den lovat, risken att företaget drabbas av katastrof som äventyrar hela utvinningens fortsatta drift och risken att politiska åtgärder, som ju inte alltid låter sig förutspås, slår aldrig så goda kalkyler sönder och samman. Nej, de förmodligen viktigaste problemen, som härrör av petroleumutvinningens speciella förhållanden, hänger tydligen samman med statens långtgående rådighet och kontroll över koncessionsföremålet liksom statens rätt i vissa fall till etablerade anläggningstillgångar. Staten är nämligen inte bara koncessionsgivare utan har också möjligheter att dra in (kalla tillbaka) given koncession helt eller delvis. Och det kanske just i lägen då koncessionen eller driftsanläggningar som bäst behövs för kreditgivares säkerhet. Staten har också skaffat sig vad norrmännen kallar "hjemfallsrett" varigenom anläggningar och inrättningar på koncessionsområdet tillfaller staten när koncessionen löper ut, ges upp eller dras in. Hur annan rätt till egendomen står sig i konkurrens med hjemfallsretten förefaller något oklart. Under sådana förhållanden kan både koncession och anläggningstillgångar ha ett vanskligt eller i varje fall svårberäkneligt kreditsäkerhetsvärde; det hjälper inte stort att, som Krohn finner, något tillstånd av staten inte behövs till pantsättning. Därtill kommer att statens samtycke dock behövs till överlåtelse, vilket måste försvåra en pantrealisa-
tion; förhandssamtycke kan visserligen ges men för det första måste det likväl alltid bero på om den presumtive förvärvaren är godtagbar som koncessionär i realisationsögonblicket och för det andra vill det synas som om dylika samtycken alls inte ges i praktiken. Slutligen kan erinras om den förköpsrätt som tillkommer övriga intressenter ifall en (t. ex. pantsatt) andel i koncession överlåts till annan. Statsnyttan — verklig eller förment — måste här komma att göra sig mycket märkbar i varje tänkbar kreditgivares kalkyler. Och det var kanske oundvikligt. I varje fall måste det göra kreditgivning till oljekoncessionärer mot realsäkerhet i koncession eller koncessionstillgångar till en svår konst. Det framgår av sammanfattningen i slutet av Krohns sammanfattning att han är på det klara med detta.
Del 5, författad av Petter Chr Sogn, ägnas ilandföring av olja och/eller gas med rörledning. Den inleds med några reflexioner om valet mellan költransport och rörledningstransport, ett val som tydligen gärna går i den senare metodens favör där denna alls är möjlig. Det framgår att frågan om rörledning kan brukas och, i så fall, i vilka dimensioner ofta är avgörande för en fyndighets värde.
Framställningen går vidare in på spörsmål om behövliga kontrakt om transport med rörledning (varunder författaren beklagar att han inte fått önskvärd tillgång till privata sådana), koncessionärens befogade förväntningar på att få tillstånd av staten att på rimliga villkor föra sin olja eller gas iland via rörledning resp. statens möjlighet att ålägga koncessionären att använda just denna transportteknik. Författaren dryftar så mer ingående hur finansieringsbördan för rörledningar och bruksfördelarna med dem bör fördelas mellan flera koncessionärer, Statoil inbegripet; det visar sig — ej oväntat — vara fråga om ganska känsliga överväganden, som kan leda till att staten, som författaren ser det, stundom bör ta på sig mycket av finansieringsbördan eller rentav ta på sig ägandet för att istället upplåta bruksrätt till med koncessionären.
Enligt författaren intresserar sig staten en hel del för de transportvillkor som kommer i bruk. Det beror ytterst på samhällsintresset av att den enskilda fyndigheten och ledningarna från den blir rationellt utnyttjade. Staten lägger sig därför i hur kontrakten utformas och kan kräva att de skall underställas det berörda statsdepartementet för godkännande. Efter att ha gått utförligt in på de s. k. kvantumsproblemen — de som springer ut av konkurrens om ledningarnas kapacitet — och spörsmål om vederlag för bruket av ledningarna går författaren också in på de speciella bekymren med säkerhet i olja/gas för ledningsägarens krav på transportvederlag. Han dryftar först handpanträtt i petroleum som är under transport i ledning och finner sådan rättighet praktikabel (som någon sorts pignum irregulare, vill det synas), i varje fall om pantfordringens belopp maximeras, men underkänner likväl rättigheten med hänsyn till möjlig konkurrens av utmätning i oljan/gasen innan den lämnats för transport; det är svårt att se hur praktisk denna konkurrens verkligen kan vara. I stället förordar författaren att ledningsägaren utövar retentionsrätt i den olja/gas som han vid kravtillfället har under transport, likgiltigt om kravet avser denna olja/gas eller — som vanligen måste bli fallet — annan, tidigare transporterad petroleum. Ståndpunk-
ten är otvivelaktigt praktiskt motiverad och synes också ha stöd i norsk doktrin och praxis. Retentionsrätten antas vara förenad med realisationsrätt, eftersom ändamålet med retentionsrätten annars inte skulle bli tillgodosett. Och den har enligt norsk rätt bästa prioritet. Ehuru författaren rör sig helt på norskt juridiskt territorium har hans diskussion i detta ämne otvivelaktigt viss giltighet bortom gränserna.
Författaren avslutar sin del med att konstatera att det är viktigt för den samlade petroleumpolitiken i Norge hur ilandföringen av oljan/gasen ordnas och att staten i hans ögon inte tillräckligt intresserat sig för de frågor som denna sida av utvinningsverksamheten väcker. Det yttrar sig i att problemen läggs på koncessionärerna, något som författaren synes finna vara ett olyckligt vägval, låt vara att det är mer politiskt än rättsligt.
Del 6, författad av Morten Lund, rör ett ämne till vilket jag är van att hålla respektfull distans, nämligen försäkringsproblem. Jag vill, här som då det gällde "borerigger", nöja mig med att notera att ämnet syns mig ingående dryftat och systematiserat och därför värt närmare bekantskap i denna tappning.
Detta sist sagda har dessutom sin allmänna giltighet för hela boken. Det är synd att tryck och bindning inte håller den kvalitet som innehållet hade förtjänt.
Christer Rune