LORD DENNING. The discipline of law. Butterworth. London 1979. £ 4.50.

 

Lord Denning anses av många vara den engelska domarkårens enfant terrible. Han har ifrågasatt flera traditionella common law-begrepp och common law-föreställningar och har bidragit till att luckra upp rigiditeten i common law-systemet, även om han i många fall inte lyckats vinna gehör för sin uppfattning, åtminstone inte i ögonblicket. Sir Leslie Scarman skrev den 5 jan. 1977 i The Times: "The past 25 years will not be forgotten in our legal history. They are the age of legal aid, law reform and Lord Denning." Efter att ha varit domare i House of Lords valde Lord Denning att återgå till Court of Appeal, där han mer än 80-årig alltjämt är verksam.
    Det är onekligen med vissa förväntningar som man griper sig an boken, och dessa förväntningar kommer i stort sett inte på skam. Det måste understrykas, att det inte är fråga om en traditionell juridisk bok av handboks- eller vetenskaplig karaktär. Det är inte heller fråga om en memoarbok som refererar ett stort antal möten och anekdoter, men förf. avhåller sig inte från kommentarer och reflexioner kring situationer, parter, ombud och kolleger. Den skildrar Lord Dennings uppfattning om den rättsutveckling som skett inom flera rättsområden, där han haft särskilda intressen. Här skildras en rättsutveckling som i många (men inte alla) fall med tiden gått Lord Dennings väg. Detta ger naturligtvis upphov till en viss "vad var det jag sa"-attityd, som enligt min mening i sammanhanget dock inte framstår som särskilt störande. Det är stimulerande att följa utvecklingen på flera rättsområden genom en person med Lord Dennings integritet och villighet att i olika situationer pröva hållfastheten i olika doktriner. Den språktradition som utmärker angloamerikanska domstolar försvårar inte heller läsningen, trots att boken i delar utgör referat och citat från rättspraxis. Eftersom såväl privaträttsliga som offentligrättsliga fält täcks belyses även hur värderingar på olika sätt kan få betydelse för och effekter på rättsutvecklingen.
    Boken spänner över ett stort antal frågor, som framgår genom en uppräkning av kapitelrubrikerna: The construction of documents — där förf. diskuterar tolkningen av lagar och avtal — Misuse of ministerial powers, Locus standi, Abuse of "group" powers, High tree — där estoppel och consideration diskuteras — Negligence och The doctrine of precedent. I förordet till boken sägs:

 

"My theme is that the principles of law laid down by the Judges in the 19th century — however suited to social conditions of that time — are not suited to the social necessities and social opinion of the 20th century. They should be moulded and shaped to meet the needs and opinion of today.
In pursuit of this theme I have taken some of the principles where progress has been most marked: and in which I myself have taken some part."

 

    Jag vill kortfattat beröra några av de utvecklingslinjer som Lord Denning belyser.
    I bokens första kapitel diskuteras tolkningen av lag och avtal, där engelsk rätt traditionellt förespråkat en sträng bokstavstolkning. Beträffande avtalstolkningen visar förf. hur "the doctrine of implied terms" resp. "presumed intent" kommit att innebära en uppmjukning av den traditionella strängheten. Härvid har även lagstiftaren ingripit genom bl. a. Supply of goods (implied terms) act 1973 och Unfair contract terms act 1977. Nämnas kan också Misrepresentation act 1967. I engelsk rätt har man haft svårt att godta material från kontraktsförhandlingar (se Prenn v. Simmonds [1971] 1 W.L.R. 1381), såväl som parternas uppträdande efter avtalet (se Wickman Tools v. Schuler [1974] A. C. 235) som hjälp för att tolka avtalet. I ett senare fall (Reardon Smith v. Hansen [1976] 1 W. L. R. 989) föreslog Lord Wilberforce en "doctrine of factual matrix", varvid han bl. a. uttalade: "What the Court must do is to place itself in thought in the same factual matrix in which the parties were." Som förf. påpekar kan man knappast finna något material som därvid är bättre än sådant som belyser vad som skett under avtalsförhandlingarna. Om Lord Wilberforces uttalande skall förstås på sådant sätt och kommer att tillämpas i enlighet därmed skulle en viss nyorientering i engelsk avtalstolkning kunna vara på väg i detta avseende.
    Ett annat område som berörs i boken är ansvaret för vårdslöst givna uppgifter (negligent statements) i situationer där "warranties" inte lämnats eller där "fraud" inte är för handen. Det kända rättsfallet Donoghue v. Stevenson ([1932] A. C. 562) innebar en utvidgning av ansvaret för "negligent acts" men ansvaret för "negligent statements" omfattades inte därav. I Candler v. Crane, Christmas & Co. ([1951] 2 K. B. 164) ansågs trots Lord Dennings dissens ur ansvarssynpunkt en skillnad fortfarande finnas mellan "negligent acts" och "negligent statements", ett tillstånd, som varade till det kända rättsfallet Hedley Byrne & Co. Ltd. v. Heller & Partners Ltd. ([1964] A. C. 465). I förlitan på banks upplysning om en kunds kreditvärdighet hade en reklambyrå lämnat en uppdragsgivare kredit. Därvid åsamkades byrån ekonomisk skada, eftersom uppdragsgivaren visade sig vara insolvent. Byrån stämde banken med krav på ersättning för skadan på grund av lämnade uppgifter.
    Bankens rapport innehöll i huvudet klart orden "without responsibility", och på den grunden frifanns banken. Obiter dicta framhölls emellertid att en yrkesutövare var ansvarig för lämnade uppgifter och uttalanden, som han visste skulle komma att ligga till grund för kontrahentens åtgärder. En precisering och utvidgning av detta ansvar har därefter skett i en rad rättsfall: Dutton v. Bognor Regis UDC ([1972] 1 Q. B. 373), McInerny v. Lloyd's Bank ([1974] 1 Lloyd's Rep. 246), Esso Petroleum v. Mardon ([1976] 1 Q. B. 801) och Howard Marine Ltd. v. A. Ogden & Sons ([1978] 2 W.L.R. 515). Ur Lord Dennings "conclusion" till detta kapitel vill jag citera följande:

 

"During this discussion I have tried to show how much the law of negligence has been extended; especially in regard to the negligence of professional men. This extension would have been intolerable for all concerned — had it not been for insurance. The only way in which professional men can safe-guard themselves — against ruinous liability — is by insurance...... That is the reason why the law of

 

negligence has been extended so as to embrace nearly all activities in which people engage. That is the reason the awards of damages have escalated so as to exceed anything that even the wealthiest individual could pay ...... To award compensation without fault would make society bankrupt. No one could pay the premium needed to get cover. I sometimes wonder whether the time has not come — may indeed already be with us — when the Courts should cry Halt! Enough has been done for the sufferer. Now remember the man who has to foot the bill — even though he be only one of many."

 

Detta uttalande förefaller stå i viss motsättning till den i ersättningsrättsliga sammanhang numera ganska allmänt spridda uppfattningen, att en kostnadskanalisering från den skadelidande leder till förenkling och förbilligande.
    Några ord bör också nämnas om det sista kapitlet, där Lord Denning diskuterar "the doctrine of precedent" och "the doctrine of stare decisis" (dvs. skyldighet att följa tidigare rättspraxis) som även House of Lords ansåg sig bundet av. Även här har en uppmjukning skett, och House of Lords anser sig numera kunna avvika från tidigare högsta domstols praxis. Tveksamhet råder däremot hur långt en sådan möjlighet finns för Court of Appeals.
    Det finns all anledning att rekommendera boken till dem som är intresserade av den anglo-amerikanska rättsutvecklingen. Som framgår på s. 17 ff har engelsk rätt redan tvingats ta viss hänsyn till konsekvenserna av det engelska medlemskapet i EG. Detta medlemskap kommer med all sannolikhet att på olika sätt kasta sin skugga över common law-traditionen, och den vidare engelska rättsutvecklingen bör kunna bli ett intressant studiefält för komparatister.

Lars Gorton