Fredsdomare i England
Enligt brittisk rättstradition med anor från tidig medeltid äger medborgaren en oförytterlig rätt att dömas av sina likar, när Kronan åtalar honom för olaga handling. Lekmannadomare skall pröva om han är skyldig eller ej, Kronans fogdar skall ha intet därmed att skaffa. Under decennierna efter andra världskriget har reviderad kriminalprocessrätt slagit vakt om principen och format nya regler för dess praktiska tilllämpning. När lekmannadomare fastslagit skuld, hjälper jurister till med att utmäta straffpåföljden.1
I den lägsta instansen, Magistrates' Court, dömer ett kollegium av illiterata fredsdomare, Justices of Peace. De har till sitt förfogande en rättsbildad notarie, the Clerk to the Justices, som går tillhanda med upplysningarom lagen och proceduren men saknar befogenhet att delta i domstolens beslut.
När en fällande dom överklagas från Magistrates' Court (i fortsättningen MC) till nästa instans, Crown Court, eller underställes sistnämnda domstol för straffmätning, skall Justices of Peace delta i avgörandet med samma rösträtt som domstolens rättsbildade domare, the Judge.
MC har domsrätt endast över lindrigare brott. Svårare brott skall, eventuellt efter ett preliminärt hörande i MC, rannsakas inför Crown Court (i fortsättningen CC) och avgöras av Jury and Judge, vanligen men ej alltid under medverkan av fredsdomare vid straffmätningen.
Juryn består av tolv bland medborgarna på måfå utlottade medlemmar. Dess beslut att förklara den åtalade skyldig eller icke skyldig är i princip oantastligt. Högre instans, appellationsdomstolarna, kan inte straffbelägga en åtalad som av jury förklarats icke skyldig.
Processen i MC och CC är i princip öppen för allmänhet och press.
Dessa ytterst generella drag illustrerar lagstiftarnas strävan att aktivt engagera medborgarna i straffrättskipningen, i det dubbla syftet att upprätthålla folks förtroende för rättsvården och att i möjlig mån hindra domar som skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Trots de senaste decenniernas strömlinjeformning av domstolsmaskineriet har på traditionella grunder en rad särpräglade, mer eller mindre lokala domstolsformer bibehållits. Härom mer i fortsättningen.
Fredsdomarens ämbete
Fredsdomarämbetet är ett oavlönat hedersuppdrag på deltid, eftersökt av ideella skäl men kanske oftare på grund av dess sociala anseende.
En fredsdomare skall avgå vid 70 års ålder, samt vidare om han flyttar från domstolsdistriktet eller om han ådagalagt oförmåga på grund av
försvagad hälsa eller eljest, och slutligen om han försummat att tjänstgöra i domstolen ett minimum av 26 rättegångsdagar om året. Principiellt är det ett långtidsuppdrag. Skulle uppdraget visa sig oförenligt med fredsdomarens borgerliga näring, kan han söka avsked.
Vakanserna fylls enligt följande procedur.
Inom varje grevskap och större stad (borough) arbetar rådgivande kommittéer, som nominerar där bosatta kandidater till fredsdomarvärvet. Kommittén låter intervjua sökande för att bedöma deras lämplighet och villighet att underkasta sig vissa villkor: att genomgå en preliminärundervisning före tjänstens början och en grundligare kurs och träning inom ett år därefter, att tjänstgöra det föreskrivna minsta antalet rättegångsdagar om året, att iaktta full sekretess beträffande domstolens överläggningar och beslut, och att icke låta sig påverkas av politiska, religiösa eller andra för en objektiv rättsvård ovidkommande inflytanden.
Den rådgivande kommittén sänder en lista över nominerade fredsdomarkandidater till Lordkanslern. Dennes höga ämbete är utomordentligt mångsidigt och betungande. Han är först och främst medlem av regeringen och föredrar i regeringen viktigare judiciella ärenden. Vidare är han talman i överhuset, president i Högsta Domstolen och domstolsväsendets högsta vårdare. Studerar man en lista över hans ämbetsplikter kommer man närmast att tänka på Rikskanslern under Axel Oxenstiernas tid.
Mycken tid har han inte till övers för fredsdomarnas tillsättande, övervakande och entledigande. I detta avseende biträdes han av sin närmaste man, the Secretary of Commissions, med bibehållande av ansvaret för fredsdomarinstitutet.
The Isle of Man i Irländska Sjön har, i arv från de skandinaviska vikingar som på sin tid behärskade ön, fått en på många punkter från övriga Storbritannien avvikande straffprocessordning. Öns parlament, the Tynwald, som stiftar egna lagar, och dess domare kallade Deemsters leder sitt ursprung från vikingarna. Öns fredsdomare utses i stort sett på samma sätt som på fastlandet, men Lordkanslern i London anses icke kunna vägra att acceptera av öns myndigheter önskade personer. De har en bredare jurisdiktion än Englands Justices of Peace och kan framför allt döma till hårdare eller annorlunda straff. Spöstraff tillämpades för pojkar i åldern 8 — 21 år (rottingen för 8 — 14-åringar, riset för de äldre), tills den Europeiska Domstolen för Mänskliga Rättigheter 1978 fördömde öns praxis till dess förtrytelse: spöstraffet hade visat sig avskräcka ligister från fastlandet, som inte hemma var underkastade den behandlingen.
Lordkanslern har utfärdat direktiv, eller kanske snarare önskemål, beträffande sammansättningen av en MCs fredsdomarkår.
Vid tillsättandet skall en fredsdomare (i fortsättningen JP) tillhöra åldersgruppen 21 — 60 år. Man skall eftersträva balans mellan manliga och kvinnliga JP's och mellan yrkesgrupperna (företagare, lantbrukare, tjänstemän i näringslivet, White Collar Employees, och veckoavlönade, Blue Collar Employees, husmödrar etc.) Vidare bör de olika politiska partierna och de politiskt indifferenta vara företrädda i någorlunda proportion, ehuru politik ej bör färga en JPs domarinsats. Med andra ord bör kåren framstå som ett samhälleligt genomsnitt.
Ordföranden i MC sänder årligen en rapport till Lordkanslersämbetet
över kårens ålders-, köns-, yrkes- och politiska sammansättning i ändamål att underlätta en anpassning vid vakanser till den eftersträvade balansen.
Tjänstgöringsordningen
Vid ett årligt möte av samtliga JP's inom en MCs domvärjo väljer de själva genom sluten lottning ordförande och ett antal vice ordförande.
The Clerk to the Justices (CJ) indelar för varje kalenderår JP's till tjänstgöring vissa veckodagar av året (t. ex. varannan måndag = 26 sessionsdagar). Han har i allmänhet lärt väl känna personligheterna och strävar efter att indela dem så, att vid domarbordet, the Bench, skall sitta erfarna JP's vid sidan av mindre erfarna eller mindre kapabla. The Bench bör regelmässigt ha åtminstone en kvinnlig JP. Är en JP hindrad att inställa sig enligt tjänstgöringsgången ankommer på honom själv att sätta annan JP i sitt ställe. I nödfall kan domstolen fungera med blott två JP's.
Exempel: Staden Eastbourne på sydkusten, en Borough (73.000 invånare) har ett 40-tal JP's. MC där arbetar på två, vid hög arbetsbelastning tillfälligtvis tre divisioner. På respektive division sitter tre JP's, inklusive ordföranden eller en av viceordförandena. MC håller session fyra dagar i veckan. Normalt är alltså 24 JP's i tjänstgöring varje vecka, vid hög belastning 36 JP's. De svårare målen tilldelas endivision, de rutinartade massmålen (trafikförseelser m. m.) en annan. En JPs tjänstgöring växlar mellan divisionerna så att han slipper döma endast över trivialiteter.
Fredsdomarnas notarie
CJ har en unik tjänst, särdeles vital för fredsdomarinstitutets funktionsförmåga.
En CJ är rättsbildad och skall ha varit advokat (Solicitor eller Barrister) med minst fem års praktik. Den förutnämnda rådgivande kommittén, som nominerar JP's, utser honom och tillsättandet skall godkännas, ej som kunde förmodas av Lordkanslern utan av Inrikesministern, vars departement övervakar och entledigar honom. Posten varar i regel resten av CJs aktiva tid, befordran till en högre tjänst är sällsynt.
Notarien har till sitt förfogande biträdande notarier, deputy Clerks to the Justices, vilka kan men ej behöver vara legitimerade solicitors eller barristers. De tjänstgör i CJs ställe när CJ är hindrad eller själv sitter på annan division i domstolen. CJ är emellertid alltid skyldig att personligen stå JP's till tjänst när de föredrar att konsultera honom hellre än hans ersättare. De sistnämndas tjänst kan betraktas som en skolning till advokatverksamhet eller notarietjänst.
Teoretiskt är CJ fredsdomarnas tjänare, praktiskt deras mästare. Han administrerar sin MC, är instruktör för nya JP's, personalchef för domstolens ganska talrika personal men framför allt fredsdomarnas informationskälla i alla frågor om lagen, skriven eller oskriven (Common Law), rättsproceduren och tillämpliga straffpåföljder.
Fastän fredsdomarna alltså i hög grad är i notariens händer bär han ej något domaransvar. Detta vilar helt på JP's, i skuldfrågan såväl som i fråga om straffpåföljden. Ett förtroendefullt samarbete mellan JP's och deras CJ är därför essentiellt.
Processen
En rättstjänare, the Usher, ropar ut målen, kallar i tur och ordning parter
och vittnen till domssalen och vakar över höviskheten. När JP's träder in kallar han: The Court will stand. JP's kvitterar genom att buga vid intagandet av sina domarsäten, allmänheten bugar tillbaka. Som kollegium vid domarbordet tilltalas JP's Your Worships.
Ett ofta citerat ord av en hög jurist är, att rätt icke blott skall skipas utan också synas bli skipad.2
En källa till oro har varit ett uttalande av en annan hög jurist, att en CJ ej borde åtfölja sina JP's när de drar sig tillbaka för att överväga ett mål.3
De två uttalandena, prejudicerande men senare utsatta för kritik, har avsevärt påverkat proceduren i MC.
Intet bör förekomma i domssalen som skulle kunna ge parter, vittnen, pressrepresentanter och åhörare i de för publicum avsedda bänkarna intryck av att notarien blandar sig i fredsdomarnas fria överväganden och beslut. Han må framställa frågor för att klarlägga fakta och tillrättavisa parter och vittnen, som kommer in på hörsägner eller andra processrättsligt irrelevanta omständigheter. Framför allt bör han icke ge intryck av att leda processen.
Notariens plats är vid ett bord framför och på en lägre nivå än domarbordet. När han reser sig för att tilltala Your Worships skall det ske högljutt för alla att höra, viskning skulle konstituera rättegångsfel. När fredsdomarna drar sig tillbaka för överläggning, bör notarien följa i deras kölvatten för att vara till hands i händelse de önskar konsultera hans juridiska sakkunskap, men han bör undantagslöst återvända till domssalen före JP's, för att markera att deras slutliga beslut är deras.
Processen sönderfaller i två klart avskilda delar: den ackusatoriska rannsakningen, som leder till frikännande eller sakfällande, och i det senare fallet utredning om den sakfälldes antecedentia med åtföljande påföljdsbeslut.
Den åtalade gärningen skall principiellt bedömas för sig, utan hänsyn till gärningsmannens person.
Den undervisning och träning, som JP's undergått, har tagit sikte mindre på kännedom om lagen än på proceduren och förståelsen av de alternativa påföljder, som står JP's till buds. I allmänhet har en socialarbetare utfört en förundersökning, som föreläggs JP's till studium — den kan innehålla konfidentiella informationer, som inte bör delges press och allmänhet. Förundersökningen kan vara av avgörande betydelse för val av påföljd och dennas stränghet: böter och/eller fängelse, villkorlig dom med eller utan övervakning, indragning av pass och/eller körkort, skyldighet att på fritid fullgöra oavlönat kommunalarbete (en påföljd vanligen ålagd unga lagbrytare, som vandaliserat kommunal egendom) etc. Bl. a. emedan fängelserna är överbelagda undviker MC's att ådöma fängelsestraff och föredrar påföljder av varnande eller uppfostrande innebörd. En ny, försöksvis införd påföljd är träningscentra, day training centres, dit yngre lagbrytare, som återfallit, kan sändas.
Däremot äger MC icke sända ungdomar (17 — 21 år) till de för dem
särskilt inrättade anstalterna Borstals. Ej heller kan MC utdöma strängare straff än 1.000 £ böter och 6 månaders fängelse. Finner fredsdomarna, på grund av den sakfälldes tidigare klammeri med rättvisan eller eljest, att strängare straff eller Borstal bör komma i fråga, remitteras påföljdsbeslutet till Crown Court for sentence.
Det anses korrekt att fredsdomarnas ordförande meddelar notarien beslutad påföljd, innan den kungöres i domstolen. CJ kan då göra föreställningar, om han anser den tillämnade påföljden strida mot lagstiftarnas syften eller straffets stränghet avvika från MCs tidigare praxis eller domstolarnas praxis i allmänhet. Det står fredsdomarna, såsom ensamt ansvariga, fritt att beakta eller icke beakta föreställningarna.
Omkring 98 % av alla fällande domar i Englands och Wales' MC's leder till bötesstraff (MC's handlägger drygt 2.400.000 mål om året). Dagsböter förekommer ej. Fredsdomarna kommer överens med den bötfällde, sedan de informerat sig om hans inkomst, eventuella underhållsbidrag, civila avbetalningsåtaganden (särdeles vanliga i nutidens England) m. m., hur mycket han är i stånd att betala per vecka eller månad. Bötesbeloppen skall betalas till domarkansliet, vilket för ändamålet sysselsätter en icke obetydlig personal. Försummas rättidig betalning kan den försumlige kallas till domstolen och oguldna belopp förvandlas till fängelse — i praktiken endast vid uppenbar tredska. Kansliet underrättar chefen, CJ, om uteblivna bötesavbetalningar, och det ankommer på honom att varna den försumlige eller kalla honom till domstolen.
Fredsdomare ex officio
The City i östra London — området om några kvadratkilometer som brukar betecknas som världens finanscentrum — åtnjuter av ålder säregna privilegier. Till dem hör att överborgmästaren, The Lord Mayor, och Citys 16 åldermän ex officio är fredsdomare med rätt att tjänstgöra som ordförande i Citys MC. I övrigt har fredsdomarskap ex officio numera avskaffats.
Rättsbildade fredsdomare
Stor-London och ett litet antal andra storstäder har MC's, som leds av rättsbildade, heltidsavlönade fredsdomare, Stipendiary Magistrates (SM). Historiskt är de en relativ nymodighet. På 1700-talet hade fredsdomarkåren i London urartat genom låg standard och korruption.
Boten visade sig vara tillsättandet av dessa SM, som skulle döma ensamma eller med lekmannafredsdomare som bisittare. Industrialiseringen med stark folkexpansion i vissa städer medförde en brottsfrekvens, som existerande MC's icke kunde bemästra, varför de förstärktes med SM's. Statsmakterna har hållit ett strängt öga på expansionen av SM's och föreskrivit ett maximum av 60 för London och 40 för landsorten, framför allt av kostnadsskäl. Tillsättande av SM där sådan tjänst ej är inrättad kräver Lordkanslerns beslut. Maximeringen har tills vidare befunnits rikligt tilltagen, antalet SM i London är 41 och i landsorten 11, utan någon aktuell tendens till ökning.
Jämförelser mellan MC's med och utan SM har visat, att de förra arbetar påtagligt smidigare och effektivare.
Sir Thomas Skyrme är eminent sakkunnig på fredsdomarområdet. Vid sin avgång 1977 hade han under 30 år varit Secretary of Commissions,
närmast under Lordkanslern ansvarig för fredsdomarkårens rekrytering och övervakning. Nyligen blev han ordförande i Fredsdomarnas Förening, Magistrates' Association, som räknar 22.000 medlemmar bland de i allt 24.000 fredsdomarna i England och Wales. Han kommer utan tvivel att påverka den roll, som fredsdomarna kommer att spela i det moderna samhället. Det bör därför vara av intresse att något lära känna hans synpunkter och framtidsvyer.4
1. Engelsmannen är, kanske mer än kusinerna på kontinenten, historiebunden och traditionstrogen. Åldriga rättsinstitut som fredsdomare och jury har djup förankring hos menige man, förslag att ersätta dem med något nytt möter ett starkt, ofta känslomässigt motstånd.
2. De politiskt praktiska möjligheterna är därför begränsade till förbättringar av de existerande rättsinstituten för att möta tidens krav.
3. Framstegen bör grundas på forskning, som i stort sett hittills försummats, om hur det nuvarande domstolsmaskineriet egentligen fungerar, och om brottslighetens tendenser.
4. Society gets the criminals it deserves, utsikten för en minskning av brottsligheten är ringa så länge de sista decenniernas strutslika attityd hos medborgarna inför den stigande brottskurvan består. Snarast bör man räkna med en fortsatt expansion av kriminaliteten.
5. Vissa typer av modern brottslighet (politiskt betingade våldsbrott, narkotikabrott, finansbedrägerier m. fl. mer eller mindre internationellt betingade brottstyper) är uppenbarligen icke ägnade att bedömas av lekmannadomare. Framtiden blir för bekämpandet alltmer beroende av expertis, som överstiger lekmannadomarens horisont.
6. I fråga om den mer ordinära brottsligheten har tendensen under senare tid varit att lägga ökat arbete på MC's för att lätta de högre domstolarnas arbetsbörda. Fråga är hur mycket mer arbete fredsdomare på deltid kan absorbera utan för rättssäkerheten betänkliga förseningar.
7. En väg kunde vara att utrusta MC's med rättsbildade ordförande, att döma tillsammans med lekmannadomare i en del brottmål, som nu obligatoriskt går till CC på grund av brottens relativt allvarliga art. Erfarenheter har visat att MC's med rättsbildade domare, stipendiary magistrates, avverkar målen betydligt snabbare och effektivare än lekmannadomare. En svårighet är, att det tillsvidare föreligger brist på rättsbildade (solicitors och barristers) som kan vara villiga att axla ordförandeposten i MC. Det är också en kostnadsfråga i en tid av sträng statshushållning.
8. En förbättring av fredsdomarkårens kvalitet bör eftersträvas genom en mer avancerad utbildning och träning inom de gränser, som ett oavlönat deltidsuppdrag tillåter. Vidare bör själva rättsproceduren kunna förenklas och arbetsfördelningen mellan JP's, CJ och dennes tjänstemannastab förbättras. Slutligen, och icke minst, borde metoderna förbättras för att få fram lämpliga fredsdomare hämtade från alla väsentliga grupper bland folket. F. n. är de stora lägre socialgrup-
perna starkt underrepresenterade, så också de färgade och de yngre åldersgrupperna (1977 var endast 8,9 % av fredsdomarna under 40 år).
9. Avslutande understryker Skyrme, att i nutidens atmosfär av försvagad respekt för lagens majestät har rättsskipningen att anpassa sig till fenomenet av ett snabba ändringar underkastat samhälle. Vi blir ständigt påminda om att lagen skapades för människan, inte människan för lagen.
Lars Bennich