ANTOINETTE HETZLER. I behov av vård? Hur lagen om sluten psykiatrisk vård tillämpas. Stockholm 1978. AWE/Gebers förlag. 168 s. Kr. 50,00.
Genom 1966 års lag om sluten psykiatrisk vård i vissa fall, LSPV, som ersatte den föråldrade sinnessjuklagen från år 1929, genomfördes en betydelsefull reform på mentalvårdsområdet. Förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård skärptes avsevärt och preciserades. Rättssäkerhetsgarantierna för tvångsintagna patienter stärktes. En bärande tanke var att även en psykiskt sjuk människa i princip har rätt att själv få bestämma över sitt öde och att denna rätt får åsidosättas genom tvångsingripanden från samhällets sida bara i fall då det föreligger ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och en meningsfull vård kan beredas eller skyddet för den sjukes eller andra personers liv eller hälsa eller andra tvingande sociala skäl gör ett tvångsmässigt omhändertagande nödvändigt.
Beklagligtvis vet vi föga om i vad mån LSPV:s tvångsregler har tillämpats på ett sätt som står i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Några vetenskapliga undersökningar har hittills inte gjorts. Socialstyrelsen har förhållit sig anmärkningsvärt passiv när det har gällt att följa och utvärdera tillämpningen av den nya lagstiftningen. JO och JK synes inte ha ägnat den psykiatriska tvångsvården annat än rutinmässigt intresse i form av enstaka inspektioner eller granskningar i anledning av enskilda anmälningar.
Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna det initiativ som en ung rättssociolog, docenten vid rättssociologiska seminariet i Lund Antoinette Hetzler, har tagit till en för några år sedan slutförd undersökning, som syftat till att belysa den praktiska tillämpningen av LSPV och vars resultat presenteras i boken "I behov av vård? Hur lagen om sluten psykiatrisk vård tillämpas".
Författarens undersökning omfattar ett sample om sammanlagt 400 vuxna patienter på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och S:ta Maria sjukhus i Helsingborg. Patienterna togs in på sjukhusen under åren 1973 och 1974. Urvalet fördelar sig för ett vart av åren på 50 tvångsintagna och 50 frivilligt intagna patienter på vartdera sjukhuset. Det omfattar inga patienter som tagits in efter domstols förordnande.
Framställningen inleds med en presentation av den sociologiska undersökningsmodell författaren säger sig ha tillämpat. En kort historik över mentalsjukvårdens utveckling i Sverige följs av en sammanfattande — i allt väsentligt korrekt — redogörelse för LSPV. Under rubriken "Miljön" lämnas vissa statistiska och andra data rörande mentalsjukdomarna och mentalsjukhusen. I de närmast följande avsnitten redovisar författaren resultaten av sin undersökning. De två avslutande kapitlen ägnas åt en utvärdering av undersökningsresultaten — delvis i ljuset av en jämförelse mellan skilda sociologiska undersökningsmodeller — och en presentation av vissa av författarens slutsatser.
Med utgångspunkt i ett studium av sjukjournalerna har författaren delat in patienterna i samplet i fem "sociala kategorier": 1) patienter med åldringsproblem; 2) patienter som har lidit av depression och /eller har
begått självmordsförsök; 3) patienter med alkoholproblem; 4) patienter som har visat virrigt och/eller skrämmande beteende; 5) patienter som har företagit våldshandlingar (mot sig själva eller mot annan person). Inom var och en av dessa kategorier — uppdelade på tvångsintagna och frivilligt intagna — har författaren undersökt hur patienterna fördelar sig på könen, vilken eller vilka av de i 1 § LSPV angivna s. k. specialindikationerna som har åberopats som intagningsgrund, vem eller vilka personer, myndigheter eller institutioner som har stått som initiativtagare till tvångsintagningarna, hur långa behandlingstiderna har varit för manliga resp. kvinnliga patienter samt för varje patient antalet återintagningar. Resultaten redovisas — mot bakgrund av ett utvalt antal kortfattade "fallbeskrivningar" — i systematiskt uppställda tabeller.
Det är på grund av författarens framställningssätt inte alldeles lätt att kort och koncist sammanfatta de teser hon med ledning av undersökningsresultaten ställer upp. Hypoteser, slutsatser, antaganden och nakna påståenden om lagtillämpningen finns inströdda på skilda ställen i boken — delvis i inbördes svårförenliga och ofta språkligt svårtillgängliga formuleringar. Några huvudteser synes emellertid vara, att mentalsjukhusens "informella funktion" (?) inte är att bota mental sjukdom utan att erbjuda en service, som bidrar till lösningen av vardagliga problem för medborgare som inte har någon annan utväg (s. 159), att mentalsjukhuset sålunda tjänstgör som sista tillflyktsort, där man tar emot personer från andra institutioner, vilka har insett att de inte längre klarar av eller inte kan ta sig an vederbörande, att mentalsjukhuset fungerar som "social kontrollanstalt", där man avskiljer besvärliga patienter från det dagliga livet, som serviceorgan, där man "talar förstånd" med dem som har gjort självmordsförsök eller är djupt deprimerade, som en förvaringsplats för isolering av personer som plötsligt börjar uppträda hotfullt och som plats för placering av personer som plötsligt begår våldshandlingar mot andra (s. 148).
I boken redovisas åtskilligt material av intresse. Det gäller såväl de beskrivande avsnitt där författaren redovisar statistiska uppgifter och ger utblickar över sociologins och rättssociologins arbetsmetoder som de delar där data rörande det undersökta patientsamplet redovisas. Man känner däremot åtskillig tveksamhet inför det sätt på vilket detta material utnyttjas och analyseras och läggs till grund för slutledningar eller hypoteser rörande de psykiatriska tvångsvårdsreglernas praktiska tillämpning och sociala funktion.
Till denna tveksamhet — och till svårigheterna att bedöma undersökningsresultaten och framför allt hållbarheten i författarens teser — bidrar att framställningen i flera hänseenden är svårtillgänglig, ibland på gränsen till obegriplighet, och ofta präglas av brist på stringens. Till synes deskriptiva partier inrymmer på ett överraskande sätt antaganden och slutsatser utan att författaren anger det underlag på vilket dessa antaganden eller slutsatser vilar eller redovisar sin bevisföring. Språket är på sina ställen så svårbegripligt att det erbjuder nästan oöverstigliga svårigheter att bakom ordmassan skönja det tankeinnehåll författaren vill förmedla. Användningen av utländska ord och facktermer går långt utöver vad som är nödvändigt för att uppnå klarhet och entydighet. Låt mig med några exempel illustrera denna kritik.
I det inledande kapitlet uttalar författaren under rubriken "Problem" följande (s. 10): "Mitt främsta mål har varit att analysera och försöka utvärdera det inflytande som de svenska mentalvårdslagarnas administratörer har förverkligat av lagstiftarnas syften".1 På nästföljande sida heter det (under rubriken "Tillämpningen av lagen om sluten psykiatrisk vård — en modell"): "Slutmålet för föreliggande studie är att förklara hur lagadministratörerna och den administrativa institutionsstrukturen i Sverige påverkar samhällets politik i fråga om mentalvård." I sammanfattningen av resultatet av undersökningen anges "huvudfrågan" vara "vilket inflytande en lagadministratör har på förverkligandet av lagstiftarens syften" (s. 147).
Det avsnitt där författaren beskriver sin "modell" inleds med att hon presenterar "vissa fundamentala antaganden beträffande lagens och samhällets funktioner", på vilka "det perspektiv jag utnyttjar i denna studie — — — bygger". Dessa antaganden är:
"1) hela den sociala situationen, i vilken en lag introduceras eller fungerar, måste undersökas, eftersom den sociala situationen och lagen ständigt växelverkar och därigenom ger beteendet (?) ny innebörd;
2) den effekt lagstiftningen har på den sociala ordningen kan man inte mäta utan att analysera den rättsliga ordningen (= lagstiftningen?) och strukturen hos de institutioner som ansvarar för administrationen av lagen;
3) individens perspektiv, när han börjar se eller beskriva sig själv som både lagadministratör och laglydig medborgare, får inte försummas eller underskattas om man vill förstå hur lagen fungerar i samhället."
Det bör påpekas att det individuella perspektiv författaren talar om under 3) inte i något sammanhang analyseras; författaren säger sig avsiktligt ha avstått från intervjuer med enskilda beslutsfattande psykiatriker.
Efter att i samma avsnitt ha presenterat sin undersökningsmodell som "en tillrättalagd smågruppsteorimodell, kombinerad med ett processchema byggt på öppna system" och som en modell i vilken ingår elementen "gruppens uppgift och miljö", "gruppens interaktionsprocess","gruppens sammansättning" och "gruppens struktur" lämnar författaren vissa (för anmälaren obegripliga) definitioner av dessa element, varefter hon förklarar modellens styrka ligga i att gruppbegreppen strukturerats "för att återspegla aktörens perspektiv" och vidare uttalar: "Lagpolitikens framgång eller misslyckande när det gäller att uppnå syftet med en viss lagändring måste ses från den synpunkt aktörerna erbjuder och bedömas med beaktande av det inflytande som deras perspektiv har på deras därpå följande beteende" (s. 13).
Ett avsnitt betitlat "Aktörens synvinkel och den interpretativa teorin" (vars innebörd för övrigt inte förklaras) refererar till vissa utländska sociologiska arbeten, i vilka har betonats vikten av att den sociologiska forskningen tar sikte på "livet sådant det verkligen tedde sig och sådant det upplevdes av individerna", och avslutas med följande uttalanden:
"Skiljaktigheterna mellan lagen i böckerna och lagen i praktiken är främst beroende av två huvudfaktorer, nämligen lagens uppgifter och lagens verkningar. Vilka övriga faktorer man bör undersöka för att få veta hur lagen fungerar, beror på forskaren och på det speciella sociologiska perspektiv han tror vara fruktbart. Hur klokt han har valt framgår av slutresultatet: om han har lyckats utveckla ett sätt att förstå och beskriva hur lagen fungerar och möjligen funnit ett sätt att i vidare mening förutse en lags verkningar" (s. 15).
Jag måste med beklagande konstatera, att jag av framställningen i dessa delar inte har kunnat få ut annat än att det, när man skall göra en sociologisk undersökning av i vad mån tillämpningen av en lag står i överensstämmelse med vad som var åsyftat när lagen kom till, antagligen är fruktbart att till en början dels utröna vilka beslut lagtillämparna faktiskt har fattat i enskilda fall dels så långt möjligt kartlägga de förhållanden under vilka de har fattat sina beslut och att i anslutning därtill undersöka på vilket sätt dessa förhållanden har eller kan antas ha influerat på beslutsfattarna och därmed på besluten. Men förmodligen är detta en vantolkning eller i varje fall en kraftig förenkling.
Att möjligen helt ha missförstått författarens framställning när det gäller både undersökningens syfte och den tillämpade undersökningsmetoden känns naturligtvis som ett besvärande handikapp. Trots detta handikapp skall jag tillåta mig att knyta några kritiska reflexioner till författarens argumentationsteknik och bevisföring och att något granska hållbarheten i de teser hon anser sig ha gett belägg för.
I sin sammanfattande analys av förarbetena till 1966 års lagstiftning (s. 89 f) konstaterar författaren inledningsvis, fullt korrekt, att man vid lagstiftningens tillkomst eftersträvade en riktig avvägning mellan individens rätt att själv bestämma över sitt liv och hans rätt att få vård när han behöver det — att värna om dessa rättigheter betecknar författaren som de primära principiella målen. Men härefter uttalar författaren, att "individens rätt till skydd förefaller att väga tyngre än hans rätt att bestämma över sitt eget öde, trots att (sinnessjuklag-)kommittén talade om en 'avvägning' mellan de två principiella målen".
Uttalandet är svårbegripligt. En avvägning mellan två rättsliga intressen, A och B, kan ske antingen så, att A undantagslöst ges företräde framför B, eller så att B alltid ges företräde framför A eller så att i vissa fall A, i vissa fall B ges företräde. Om individens rätt att själv få bestämma över sitt öde hade ansetts undantagslöst böra ges företräde framför hans rätt att få skydd — dvs. psykiatrisk vård — skulle ju någon tvångslagstiftning över huvud taget inte ha kunnat genomföras. Om man återigen hade gjort den omvända prioriteringen, skulle lagstiftningen tydligen ha gått ut på att varje person, som lider av psykisk sjukdom och är i behov av sjukhusvård, även mot sin vilja skall få sin rätt till sådan vård tillgodosedd, dvs. skall tvångsintas på mentalsjukhus. Men det var inte heller den lösningen man valde. I stället innebär LSPV, att tvångsintagning skall kunna tillgripas — dvs. att rätten till skydd genom vård sattes före rätten till självbestämmande — bara i särskilda fall, där vissa i lagen angivna förutsättningar är uppfyllda.
Att denna reglering inte skulle innebära en avvägning mellan de båda berörda rättsliga intressena är ett egendomligt påstående. En annan sak är, att man självfallet kan ifrågasätta om avvägningen är "riktig". Förfat-
tarens uttalande att "individens rätt till skydd förefaller väga tyngre än hans rätt att själv bestämma över sitt öde" är emellertid nära nog innehållslöst som svar på den frågan. Att individens självbetämmanderätt skjuts åt sidan i de enskilda fall då tvångsintagning sker under åberopande av den s. k. medicinska indikationen är ju en självklarhet; det är bara ett annat sätt att beskriva själva tvångssituationen. Men kanske författaren menar att det bland alla de människor som lider av psykisk sjukdom och i och för sig är i behov av sjukhusvård finns ett större antal som tvångsintas än som vårdas frivilligt eller inte får någon vård alls? Det rimmar å andra sidan inte väl med den uppgift författaren själv lämnar, att närmare 80 % av samtliga intagningar på mentalsjukhus under åren 1967 — 1973 utgjordes av frivilliga intagningar, dvs. fall där individen har utövat sin självbestämmanderätt.
Författaren konstaterar, att de övriga fyra specialindikationerna i 1 § LSPV återspeglar ett sekundärt principiellt mål för lagstiftningen, nämliten att skydda samhället. Emellertid kritiserar författaren dessa intagningskriterier och hävdar att de medger en alltför bred tolkningsmarginal. Om den kritiken är riktig eller inte är en bedömningsfråga, och jag vill för egen del inte utesluta att det kan finnas fog för sådan kritik. Men man häpnar, när man i ett vetenskapligt arbete läser följande: "Denna tolkningsmarginal förefaller vara dikterad av en strävan att dels skydda samhället, dels upprätthålla dess herravälde över individen (kurs. här). Därför valde man kriterier som åsidosatte det principiella målet att trygga individens rätt att bestämma över sitt eget öde och att skydda honom mot tvångsintagning". Något som helst stöd för hypotesen att lagstiftaren skulle ha vägletts av en strävan att upprätthålla samhällets "herravälde över individen" anför författaren inte — uppenbarligen av det enkla skälet att något sådant stöd inte står att finna. Författaren gör inte heller något försök att på annat sätt styrka hypotesen. Men är detta vetenskap?
Författaren avslutar det här avsnittet med att lägga fram följande "teori" som hon säger sig längre fram skola försöka styrka (något sådant försök redovisas dock inte): vid tvångsintagningarna går de fall då intagning sker för tillgodoseende av samhällsskyddet ("samhället fattar beslut i eget namn") före de fall då intagningen syftar till att bereda individen skydd ("samhället fattar beslut i individens namn"), och dessa sistnämnda fall går i sin tur före de fall då "individen fattar beslut i sitt eget namn". Att samhällets beslutanderätt "går före" individens självbestämmanderätt när tvångsintagning sker synes mig emellertid vara en ren truism. Det är ju återigen bara ett annat sätt att beskriva själva tvångssituationen. Behöver man ens ge sken av att öda kraft på att försöka styrka en sådan "teori"? Eller menar författaren att det sker tvångsintagningar även i fall då individen själv är beredd att söka frivillig vård? Några bevis till styrkande av en sådan "teori" anförs i varje fall inte — naturligt nog.
Åtskilliga andra exempel på en från vetenskaplig synpunkt tvivelaktig argumentationsteknik och lika tvivelaktig slutledningskonst skulle kunna anföras. Må dock detta vara nog. Intellektuella förlöpningar av det här slaget skulle man väl för övrigt kunna överse med, om det var så att författaren anförde vetenskapligt belagda skäl för de teser hon ställer upp som det vetenskapliga resultatet av sin undersökning: att mentalsjukhusen fungerar, inte som vårdinrättningar, där psykiskt sjuka människor
får en vård och behandling som hjälper dem att återvinna mental hälsa, utan som ett slags avstjälpningsplatser för människor i social nöd, en "sista utväg", som tillgrips när personer i deras omgivning och/eller andra samhällsinstitutioner än mentalsjukhusen har misslyckats eller inte mäktar lösa dessa människors sociala problem. Men inte med bästa vilja i världen har jag kunnat finna bevisföringen i den delen vare sig vetenskapligt välgrundad eller på annat sätt övertygande.
Det bör betonas, att min kritik här inte gäller själva innehållet i författarens teser. Det är mycket möjligt att det i viss utsträckning förhåller sig just på detta sätt: att det psykiatriska motivet för tvångsintagningar i enskilda fall kan ifrågasättas, att samhällsskyddets intressen eller den enskildes behov av möjligheter till social rehabilitering ibland skjuts i förgrunden och tillåts grunda beslut om tvångsintagningar som inte kan försvaras utifrån de stränga medicinskt-psykiatriska krav som LSPV ställer. Men steget från de misstankar härom, som stundtals kan anfäkta även den som i likhet med anmälaren har att ta ansvar för beslutsfattandet enligt LSPV, till en på vetenskapliga fakta grundad visshet är långt. Den som påstår sig ha tagit det steget har en tung bevisbörda. Antoinette Hetzler har enligt min mening inte uppfyllt beviskraven.
Den helt avgörande invändning som kan riktas mot författarens bevisföring ligger emellertid på ett annat plan. I sin analys av de enskilda fallen i patientsamplet och vid framförandet av sina teser underlåter författaren helt att beakta — än mer att pröva — den hypotes rörande grunderna för tvångsintagningarna som med hänsyn till lagstiftningens innehåll kanske är den mest näraliggande: att de sociala störningar eller från det vedertagna sociala mönstret avvikande beteenden som i akuta situationer har föranlett tvångsintagning enligt LSPV i själva verket har utgjort ett av flera symptom på ett sådant allvarligt psykiskt sjukdomstillstånd som det talas om i 1 § LSPV. Det är betecknande att författaren, när hon redogör för sin undersökningsmetod, betonar att hon vid sin genomgång av patientjournalerna visserligen kände till den "formella medicinska diagnos som hade ställts på varje patient i samplet" men föredrog att "i början" bortse från diagnosen, "så att den inte skulle påverka mitt sätt att läsa patienternas historia". Reservationen "i början" antyder att författaren avsåg att i ett senare skede av undersökningen återkomma till diagnoserna och relatera dem till sina övriga undersökningsfynd, något som läsaren också med spänning emotser. Men inte på något ställe i den följande framställningen om drygt 100 sidor berör författaren med ett enda ord de psykiatriska diagnoserna i de enskilda sample-fallen; dessa anges över huvud taget inte.
Men härmed faller också författarens teser platt till marken. Ty i samma mån som det i de undersökta fallen har förhållit sig så att den intagne verkligen har varit psykiskt sjuk och på grund av sin sjukdom har varit i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård, har ju intagningarna stått i full överensstämmelse med lagstiftarens intentioner — under förutsättning givetvis att någon av de s. k. specialindikationerna har varit uppfylld. I det sistnämnda hänseendet har författaren själv inte beträffande något av sample-fallen hävdat, att intagningsförutsättningar inte har förelegat. "Fallbeskrivningarna" talar närmast för att så genomgående har varit fallet — låt vara att dessa beskrivningar är alltför lapidariska
för att medge säkra slutsatser i varje enskilt fall.
Det är med beklagande man tvingas konstatera, att en ambitiöst upplagd vetenskaplig undersökning, som skulle ha kunnat ge värdefull information och skulle ha kunnat läggas till grund för mer djupgående forskning på ett utomordentligt viktigt område av samhällsverksamheten, har förfuskats. Resultatet har blivit en rapport som — utan att uppfylla ens elementära journalistiska krav på klarhet och lättfattlighet — mera påminner om de politiskt engagerade och emotionellt laddade debattinlägg i olika samhällsfrågor som vi kan läsa på tidningarnas ledar- och kultursidor än om de forskningsrapporter av vanligtvis hög kvalitet som utgår från våra akademiska lärosäten.
Det kan sägas, att en bok av det här slaget med hänsyn till sin speciella inriktning och icke-juridiska karaktär har intresse bara för en fåtalig grupp bland SvJT:s läsare och att den därför knappast förtjänar mer än ett kort redaktionellt omnämnande. Det finns emellertid enligt min mening ett speciellt skäl att här ägna boken ett större utrymme.
Bland domare, åklagare, advokater och andra jurister med lagtillämpande uppgifter finns en utbredd misstro mot företrädare för beteendevetenskaperna, det må gälla psykoterapeuter, barnpsykologer, vittnespsykologer, kriminologer, rättssociologer eller andra. Om orsakerna härtill kan man spekulera. Till någon del kan det röra sig om sårad prestige, om en omedveten känsla att vara hotad, att bli ifrågasatt i sitt kunnande och sitt omdöme — och detta i frågor som många av oss jurister dagligen konfronteras med i vår verksamhet och som det är vår uppgift som yrkesmän att avgöra. Enligt min mening är denna misstro ytterst olycklig. Sedan lång tid har jag hävdat, och jag hävdar alltjämt, att inte minst domare, åklagare och advokater borde visa större öppenhet gentemot beteendevetenskapernas företrädare, att vi borde med ett visst mått av ödmjukhet erkänna att vi behöver deras hjälp, att de representerar ett kunnande som vi till följd av vår strängt juridiskt fackinriktade utbildning i allmänhet saknar och att ett utvidgat "tvärvetenskapligt" samarbete skulle kunna vara fruktbärande.
Men vi har då rätt att ställa krav på dem vi skall samarbeta med. Vi har som jurister rätt att kräva respekt för de hävdvunna och allmänt erkända rättsvetenskapliga metoder som ytterst vägleder — eller i varje fall bör vägleda — också den praktiskt arbetande juristen. Vi har rätt att förvänta oss att våra samarbetspartners bekänner sig till och tillämpar de vetenskapliga metoder och de vetenskapsetiska regler som har utbildats och ännu är förhärskande i den västerländska kulturkrets vi tillhör. Vi har rätt att begära att beteendevetenskapernas företrädare meddelar sig med oss på ett språk som åtminstone för en person med genomsnittlig allmänbildning är begripligt; det gäller både ordval, syntax och formlära.
Antoinette Hetzlers bok uppfyller enligt min mening inte dessa krav. Det är beklagligt, inte bara därför att det ger anledning att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av hennes forskningsrapport och hållbarheten i hennes teser, utan också därför att boken är ägnad att befästa juristerna i en ofta oreflekterad men som jag ser det väsentligen ogrundad misstro mot beteendevetenskaperna i allmänhet och sociologin i synnerhet. Om så sker, har författaren — naturligtvis helt oavsiktligt — försvårat snarare än underlättat ett framtida "tvärvetenskapligt" samarbete mellan jurister
och sociologer. Hon har därmed motverkat sitt förvisso vällovliga syfte och gjort både sig själv och rättssociologin en otjänst.
Det kan låta som en paradox, men det är min förhoppning att denna övervägande kritiska — men av utrymmesskäl tyvärr fragmentariska — granskning av Antoinette Hetzlers bok skall kunna bli inledningen till ett konstruktivt meningsutbyte om villkoren och formerna för ett positivt samarbete mellan jurister och beteendevetenskapare. Kanske kan dessa rader uppkalla företrädare för rättssociologin till gensagor och tillrättalägganden av missförstånd som jag har blivit offer för. Själv skulle jag vara den förste att välkomna sådana tillrättalägganden. Men kanske också min kritik på en eller annan punkt befinns välgrundad och ger beteendevetenskapare i skilda läger anledning till självrannsakan. Därmed skulle mycket vara vunnet. Kanske skulle än mer stå att vinna, om också vi jurister kom till ökad insikt om att självrannsaken och självprövning är en dygd. Kan vi på ömse sidor lära oss inse, att vi behöver varandras stöd, är jag övertygad om att vi skall kunna inleda en dialog och gemensamt finna former för en konstruktiv samverkan.
I denna övertygelse vill jag hälsa Antoinette Hetzler välkommen åter. Hon har valt en utomordentligt svår forskningsuppgift — kanske svårare än hon själv har förstått. Att hon, som jag ser det, inte har lyckats väl, skall inte undanskymma att hon har röjt ett rikt mått av kunnande och att hon i sitt sätt att angripa problemen har visat prov på intellektuell rörlighet och vetenskaplig fantasi. Om hon är beredd att underkasta sitt intellekt, sitt kunnande och sin fantasi en sträng vetenskaplig metodiks strama tygelföring, är jag säker på att hon genom en fortsatt forskargärning kommer att berika rättssociologin — och därmed också kommer att gagna det praktiska rättslivet.
Ulf K. Nordenson