Författningsspråket — inte talspråk men modernt skriftspråk

 

I SvJT 1980 s. 74 har Carl-Axel Weiertz med ogillande noterat en strävan att närma författningsspråket till den moderna sakprosan. Lagstiftaren skulle i denna sin strävan ha tagit död på de sista resterna av lagstilen,

 

Författningsspråket 565"denna förnämliga stilart". Vi skulle ha fått "ett visserligen begripligt (Om det vore så väl! Min anm.) men färglöst och utarmat lagspråk". Efter en i dessa sammanhang nästan obligatorisk suck över språkets utarmning lämnar författaren sitt stora ämne för ett nytt rön.
    Det är nämligen, om man får tro honom, inte nog med ovannämnda mordförsök. Lagstiftaren tycks nu ha gått ett steg längre i sin nivelleringssträvan. Han vill nu också välja talspråket som stilideal. Två exempel på detta anges. Det ena är det "pleonastiska " bruket av obestämd artikel. Det andra är en (förment) utmönstring av negationerna icke och ej till förmån för inte.
    Som en av de ansvariga för "Några riktlinjer för författningsspråket"(Statsrådsberedningens PM 1979: 2), där dessa nymodigheter presenteras, vill jag i största korthet kommentera resonemangen.
    Först något om negationerna. Det förhåller sig inte alls så att icke och ej har utmönstrats i författningsspråket. Däremot har det hittillsvarande förbudet mot inte avskaffats. I de ovannämnda riktlinjerna står det: "Negationen inte får numera användas. I nya författningar är inte i de flesta fall att föredra framför icke och ej." Bakgrunden till den senare rekommendationen är den att de ofta subtila — och av de flesta språkmän helt okända — nyanserna i den "rätta" användningen av icke och ej inte skall tillåtas störa författaren i hans koncentration på den betydligt viktigare uppgiften: att skapa klarhet och reda i sin text.
    Inte är den numera vanligaste negationen i det svenska skriftspråket. Ordet har också ett alldeles neutralt stilvärde, vilket gör det lämpligt att använda i texter av olika slag, således även i lagtext. Den som fäster stort avseende vid lagspråkets musikalitet och tilltror sig förmåga att traktera instrumentet har dock fortfarande tillgång till icke och ej. Vill han, i likhet med Weiertz, slå vakt om synonymerna, rytmen och välljudet, har han nu alltså tre negationer att välja mellan, varav inte mindre än två är tvåstaviga och slutar på vokal.
    Så till det "pleonastiska" bruket av obestämd artikel, som även det av Weiertz inrangeras bland de talspråkliga nymodigheterna. Det förhåller sig också mycket riktigt så att ovannämnda PM rekommenderar att man i författningsspråket överger de s. k. nakna substantiven, dvs. substantiv i singularis utan obestämd artikel, typ "Tingsfiskal får deltaga i rätten etc.". I stället bör man använda den normala sakprosans sätt att hantera substantiven.
    Men att detta skulle vara talspråk kommer som en stor överraskning för den som läst morgontidningsledare, vetenskaplig fackprosa, religiös förkunnelselitteratur och regeringens propositioner. Överallt förekommer obestämda artiklar och pluralformer (bestämda såväl som obestämda). Även andra medel att uttrycka att något gäller generellt, dvs. för en, två, tre, flera och jämväl för alla av ett visst angivet slag, kommer till användning: bestämd form singular, varje, den ... som etc. Med talspråk har detta inte alls att göra.
    De nakna substantiven har av historiska och praktiska skäl sina givna användningsområden i det svenska skriftspråket. De viktigaste är i lexikon och andra uppslagsböcker (kontrovers -en -er s. tvist, strid), när substantivet är ett kollektiv eller ett ämnesnamn (Det finns mycket fisk i sjön), rubriker (Ung flicka biter hund), ordspråk och andra äldre vändningar

 

566 Per Lundahl(Liten tuva stjälper ofta stort lass) samt i vissa fasta uttryck (kalla till förhör, spela boll, ge tillstånd).
    Landskapslagarna, som väl i det traditionella kulturmedvetandet framstår som idealet för det svenska lagspråket, kom till under medeltiden. Då förfogade inte allmänspråket över så många substantivformer som vi har nu. Eftersom lagspråket till sin "natur" är konservativt, har de nakna formerna levt kvar till våra dagar. Därvidlag förhåller det sig alltså på samma sätt som med ordspråken.
    Skillnaden är den att man inte skapar nya ordspråk, men väl nya författningar. Ordspråken är stelnade rester, liksom de vördnadsvärda romarcitaten, och just därför användbara i det bildade sällskapslivet. I de moderna författningarna med all deras tekninska detaljreglering är en mer saklig hållning till språkformen på sin plats, inte minst av effektivitetsskäl.
    Nu visar det sig emellertid, enligt Weiertz, att det pietetsfulla bruket av nakna substantiv också tjänar klarhetens syften. Genom att använda formen "tingsfiskal" har man hittat det enda uttrycksmedlet för att tala om att något gäller för både en, flera och alla tingsfiskaler. Men för att uttrycka detta i och för sig komplicerade förhållande har ju allmänspråket en uppsjö av möjligheter, vilket ovan har antytts. "En scout är alltid redo", "Sädesärlan kommer i april", "Champinjoner kan vara giftiga","Det är synd om människorna" är fullgoda uttryck för generella påståenden och regler. Alltså är det nakna "tingsfiskal" inte den enda möjligheten i modernt svenskt skriftspråk att uttrycka "varje tingsfiskal". "En tingsfiskal" och "tingsfiskaler" är båda normala varianter. Väljer man formen "en tingsfiskal" skall den obestämda artikeln givetvis inte betonas vid uppläsning.
    Jag tror att det som har irriterat Weiertz — och han är inte ensam — är just den obestämda artikeln. Han blir ängsligt misstänksam att den kan tolkas som ett räkneord i många fall. Visserligen tilltror han varje domstolsjurist en smula sunt förnuft vid möte med artiklarna. Men hans oro kvarstår.
    Kanske kan denna oro stillas. För det första är det alldeles självklart att man med alla medel måste undanröja risker för missförstånd om numerus i de fall då en men inte flera avses. Detta kunde då lämpligen ske på allmänspråkets villkor. "Högst en tingsfiskal får deltaga i rätten" är en hygglig formulering bland många för att förbjuda fiskalen B-son att sätta sig till doms i de fall då kollegan A-son redan har gjort det.
    För det andra skall det erkännas att "det här med en och ett", som det numera en smula slarvigt brukar heta i lagstiftarkretsar, i praktiken har blivit ett alltför slentrianmässigt svar på statsrådsberedningens böner. I riktlinjerna anges tydligt att obestämd form plural är ett lämpligt alternativ. Likaså påpekas att det normala bruket av nakna substantiv, särskilt i fasta uttryck, bör följas, just därför att det är normalt. Den obestämda artikeln har trots dessa varningssignaler, kanske av bekvämlighet, trängt sig på för mycket i färska lagtexter. Det kan göra ett något nymornat intryck.
    Även Carl-Axel Weiertz försökte sig på en nyskrivning enligt sin egen misstolkning av de nya riktlinjerna. Han väljer RF 2 kap. 11 §, som lyder:

 

Författningsspråket 567"Domstol får icke inrättas för redan begången gärning och ej heller för viss tvist eller i övrigt för visst mål.
Förhandling vid domstol skall vara offentlig."

 

Weiertz, som har läst på, föreställer sig att de nya "talspråkliga" riktlinjerna skulle leda till följande:

 

"En domstol får inte inrättas för en redan begången gärning och inte heller för en viss tvist eller i övrigt för ett visst mål.
En förhandling vid en domstol skall vara offentlig."

 

Detta är tydligen menat som ett slags parodi på en lagtext som har moderniserats enligt statsrådsberedningens riktlinjer. Effekten blir något ironisk, om man minns med vilken energi själva vardagligheten i RF:s språk bemöttes på sin tid, nämligen bara för några år sedan. Weiertz, som med glad iver försvarar det nyligen förflutna, fäster sig dock inte vid att eljest redan 1974 vulgariserades till i övrigt; vad han ser är bara sina egna obestämda artiklar.
    Varför inte i stället för både den gällande lagtexten och vrångbilden föreslå något i den här stilen:

 

"Domstolar får inte inrättas för gärningar som redan har begåtts. De får inte heller inrättas för enstaka tvister eller mål.
Domstolsförhandlingar skall vara offentliga."

 

Vad man än kan invända mot den texten, den saknar ändå både pleonasmer och nakna substantiv.
    Vem är för övrigt satt att döma om vad som är överflödigt i språket? Avsändaren eller mottagaren? Den som använder ordet "pleonastisk" om två av det svenska skriftspråkets vanligaste ord torde ha en mycket exklusiv uppfattning om det svenska författningsspråkets särart. Han torde likaså vara benägen att i alla lägen försvara denna särart, även till priset av att texten för många blir svårläst, högtidlig och främmande.
    Det går alltså en gräns mellan dem som ser författningsspråket som ett herbarium för vackra, rara och rentav utdöda växter och dem som helt oromantiskt hävdar att förebilden för Svensk författningssamling år 1980 snarare borde vara en översiktlig, vardaglig och lättläst frökatalog, om bilderna tillåts.
    Vad som förenar dessa antagonister är givetvis kravet på klarhet. Det är dock svårt att se hur så banala reformer som att tillåta inte och att ge substantiven tidsenliga former skulle kunna hota klarheten. När denna rök av löst krut har skingrats, kommer det säkert att visa sig att de verkliga problemen med författningarnas utformning kvarstår. Jag tänker därvid särskilt på att svårbegripligt och föråldrat författningsspråk ofta citeras eller imiteras i beslut, blanketter etc. som direkt drabbar allmänheten. Problemen kring medborgarnas möjligheter att förstå sina rättigheter och skyldigheter kan inte reduceras till språkestetiska frågor för finsmakare.


Per Lundahl