ÅKE VICTORIN & ANDERS VICTORIN. Hyresrätten. Hyresgäster, hyresvärdar, organisationer och myndigheter. Liber förlag. Uddevalla 1979. 229 s.

Arbetet avser att redogöra för alla de lagbestämmelser som är av intresse för hyresavtalens parter eller för dem som är aktiva i hyresmarknadens organisationer. Den egentliga hyreslagen i JB kap. 12 ägnas därvid endast en högst översiktlig behandling (100 sidor), medan tyngdpunkten i stället ligger på 1978 års hyresförhandlingslag, som icke tidigare behandlats i framställningar som riktar sig till allmänheten (76 sidor).
    Arbetet inledes med en kort historik och uppräkning av den lagstiftning som förekommit i fråga om bostäder sedan 1907 års nyttjanderättslag. Här och i fortsättningen inskränker sig författarna icke blott till hyra

 

⁸ Jfr för Norges del t. ex. Kristen Andersen, a. a. s. 31 ff och från Finland 6 kap. 1 § i den finländska skadeståndslagen (jämkning då annan omständighet som ej hörde till den skadevållande handlingen bidragit till skadans uppkomst); se härom Saxén, Skadeståndsrätt s. 157 ff. Denna regel måste vara svår att förena med en sådan regel om medvållande till personskada som gäller i Sverige; det är fråga om en helt annan inställning till kausalitetsproblemet. 

och bostadsrätter utan behandlar också i ett av de sista avsnitten med rubriken "bostadsmiljön" i huvuddrag lagen om förvärv av hyresfastighet, bostadsförvaltningslagen och bostadssaneringslagen, vilkas tilllämpning ju lagts i händerna på hyresnämnder och bostadsdomstol. Men vidare berör författarna i ett särskilt avsnitt "Den rättsliga kontrollen överbyggande och boende" huvuddragen av vissa regler i plan- och byggnadslagstiftning, men också regler om bostadsfinansiering inkl. beskattningsamt bostadsbidrag. Härtill ansluter sig i ett annat avsnitt några punkter i anläggningslagen. I ett sista avsnitt anges huvuddragen av reglerna om hyresnämnder och bostadsdomstol.
    Den mera ingående behandlingen ägnas, som nyss antytts, hyresförhandlingslagen. Förhållandevis stort utrymme ägnas här åt att meddela betydelsefull och nyttig kunskap om organisationsbildningen på bostadsmarknaden. Vid sin utläggning av själva lagen gör författarna på flera punkter belysande jämförelser med arbetsrättens motsvarande bestämmelser. Vad beträffar de speciella, grundläggande pelarna i förhandlingssystemet — förhandlingsklausuler, förhandlingsordningar och förhandlingsöverenskommelser — skulle det enligt anmälaren icke ha skadat, om författarna sökt giva en samlad analys av var och en av dem. I arbetet har behandlingen därav blivit mycket splittrad på olika avsnitt på ett sätt som knappast är pedagogiskt lämpligt. Men det skall villigt erkännas, att själva lagens uppbyggnad medför svårigheter att få ett fast grepp om de olika rättsverkningarna av de grundläggande avtalen och klausulerna.
    I fråga om arbetets detaljer är icke mycket att tillägga. På s. 22 anges, att hyresgästen i sådana fall, då han på grund av kontraktsbrott eller eljest enligt JB 12: 16 är berättigad att uppsäga avtalet till omedelbart upphörande, i stället kan välja en senare tidpunkt för uppsägning. Detta torde icke gälla utan reservation, såsom anmälaren närmare påpekat i sitt arbete Den nya hyresrätten s. 69. — Påståendet på s. 49 angående tillstånd till lägenhetsbyte vid hyresgästens flyttning på grund av ny anställning, att "det betyder ingenting att hyresgästen oberoende av bytet får en ny lägenhet på den nya orten", torde också vara väl kategoriskt. — Anmälaren ställer sig också tvivlande till att hyresvärden vid strandning av förhandlingar skulle ha rätt att, även då förhandlingsklausul saknas, hos hyresnämnden ansöka om ändring i villkoren utan att säga upp avtalen. I prop. s. 136 åberopas, att "förhandlingsklausulerna innebär att hyresändringar har frigjorts från hyrestiden".

Fritjof Lejman