BERTIL BENGTSSON. Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom. Institutet för rättsvetenskaplig forskning XCVIII. Sthlm 1978. XIII + 235 s.
Arbetet bygger till stor del på förf:s tidigare lärobok Nyttjanderätt till fast egendom, vars 2 uppl. utkom 1976. Hyresavsnittet i boken har därvid utvidgats med cirka 20 sidor, bl. a. med förhandlingssystemet, och rymmer sålunda 106 sidor. I stället har förf:s återblick i det tidigare arbetet jämte behandlingen av några speciella nyttjanderättsregler strukits. Änd-
ringarna har enligt förf. motiverats med att vad som numera skall studeras är framför allt s. k. "boenderätt". Anmärkas kan emellertid, att utvidgning av hyresavsnittet också föranletts av ökat material i form av ny lagstiftning och rättspraxis.
I likhet med recensenten av det tidigare arbetet1 vill anmälaren av denna nya version av arbetet gärna uttala sin stora uppskattning av förf:s pedagogiska förmåga att på ett lättfattligt sätt framlägga de sannerligen mycket invecklade och svårtillgängliga hyresreglerna. Föredömlig är förf:s metod att gripa tag i vissa mera kända allmänna civilrättsliga regler med den vanliga uppfattningen om dessas innebörd och sedan relaterade behandlade hyres- och övriga reglerna härtill. Något avkall på omfånget av den behandlade materian kan förf. trots bokens lärosyfte icke sägas ha gjort; tvärtom har han i största utsträckning fått med — om än blott med hänvisningar i noter — en mängd betydelsefull rättspraxis, däribland även opublicerade rättsfall.
I fråga om arbetets detaljer måste jag fatta mig kort. Förf. hävdar, särskilt på s. 18, att man vid hyra får "fästa stor vikt vid de speciella sociala hänsyn som spelat sådan roll, i synnerhet för reglerna om bostadshyra". (Jfr också s. 113.) Förf. åberopar därvid att lagstiftningen präglas av tanken att tillgodose hyresgästen i hans underlägsna position och att det knappast vore rimligt, om man bortsåg från detta vid lagreglernas tolkning. Det verkar nästan här, som om förf. genomgående ville i tveksamma fall tolka hyresreglerna till hyresgästs förmån. Så långt är anmälaren för sin del icke beredd att gå. Visserligen är det klart, att jämförelsen mellan hyresregler och speciella regler, exempelvis om konsumentskydd, kommer att leda till sådan tolkning i speciella fall.2 Att helt allmänt åberopa hyreslagens allmänna anda synes emellertid vara att gå för långt. Och ännu mindre synes lagmotivens svåröverskådlighet eller lagstiftarens tidsnöd här få utgöra ett motiv för en tolkning i viss riktning.
På s. 52 har anmälaren fäst sig vid ett uttalande, som i varje fall torde innebära en oklarhet. Det verkar som om förf. vid upplåtelser i samband med tjänsteavtal förmenar att hyresgästen — åtminstone då hyresförhållandet varat längre än tre år — icke skulle kunna åberopa, att uppsägningen är obillig mot honom på grund av hans särskilda förhållanden. En sådan invändning synes han dock kunna göra. Men om hyresförhållandet varat i tre år, kan dessutom invändas, att värden icke styrkt att det skulle vara till allvarligt men för honom att icke få disponera lägenheten. (Konjunktionen "samt" i p. 9 förefaller därför riktig.) I varje fall i princip synes detta icke innebära att hyresgästen i anställningsfallen kommer i bättre läge än vanliga hyresgäster; vid intresseavvägning enligt p. 10 torde också stor hänsyn tagas till lång hyrestid.3
På s. 67 hävdar förf. på tal om organisationer som kan få till stånd förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen, "att en organisation, som har hyresgästens förtroende, skulle underkännas redan på den grund att ledningen är inkompetent eller omdömeslös är nog icke prak-
tiskt". Förf. tillägger, att "viktigare är om organisationen är representativ för hyresgästerna i huset". Enligt anmälaren torde det dock ofta kunna inträffa, att det blir strid om huruvida hyresgästernas vilja skall få bli avgörande. Härvid kan hänvisas till ett avgörande av hyresnämnden i Stockholm den 4 januari 1980 (Kampementet 2), där nämnden (med skiljaktig mening från ordföranden) gick emot hyresgästparterna under åberopande av att det vore oförenligt med hyresförhandlingslagens syfte att främja den kollektiva förhandlingsverksamheten, om hyresgästernas intresse tilläts rubba ett väl fungerande förhandlingssystem för hyresvärden (Svenska Bostäder).
Förf:s antydan på s. 93, att innehavaren av lägenhet, vars innehav grundar sig på att hyresvärden icke reagerat mot otillåten överlåtelse till honom, icke skulle kunna åberopa besittningsskyddsreglerna, kan förefalla diskutabel. Anmälaren vill här blott hänvisa till sitt arbete, Den nya hyresrätten s. 119 f. — På s. 120 berör förf. bevisbördan för hyresgästens vållande i fråga om hyresgästens brott mot vårdnadsplikten och anser att det kan ligga nära till hands att låta hyresgästen bära ett presumtionsansvar i likhet med vad som allmänt anses i sådana fall, då lös egendom befinner sig i annans besittning. Denna princip framhölls ju också i NJA 1975 s. 657, som förf. nämner, men avgörandet följde icke just principen. Det kunde kanske ha varit intressant att diskutera, hur långt principen kan tillämpas i hyresförhållanden. — På s. 122 anger förf. att värden vid väsentlig vanvård kan uppsäga avtalet utan tillsägelse om rättelse; det borde kanske tilläggas att, om rättelse verkligen skett, avtalet icke vidare kan uppsägas. — Uttalandet på s. 123, att fritidsbostads användning som permanentbostad icke kan föranleda förverkande, om icke användningen direkt strider mot avtalet, synes anmälaren väl generellt. — I övrigt må blott tilläggas, att förf:s teser överlag synes mycket väl underbyggda.
Fritjof Lejman