ILMAR TAMMELO. Modern Logic in the Service of Law. Wien, New York 1978. Springer-Verlag. 175 s.

 

Arbetets ändamål är att analysera deduktiva steg i juridisk argumentation. Författaren presenterar olika exakt formulerade tolkningsalternativ av en vag eller mångtydig juridisk argumentering. Som ett hjälpmedel i detta syfte har logiken länge använts, i Sverige t. ex. av Wedberg i hans filosofihistoria. Författaren visar också komplexiteten i t. ex. vissa juridiska slutledningar. Frågorna behandlas icke blott in abstracto utan även i samband med konkreta rättsfall i skadeståndsrätt, straffrätt, avtalsrätt, folkrätt och internationell privaträtt (s. 94—118). Den centrala uppgiften är att undersöka huruvida argumentationen är logically valid, d. v. s. utgör en korrekt logisk deduktion, samt solid, d. v. s. grundad på kontradiktionsfria premisser.
    Preciseringen sker genom en symbolisering. En av författarens obestridliga förtjänster är att preciseringen och symboliseringen genomförs med stor försiktighet, varvid olika felkällor avslöjas. Tammelo undviker sålunda den till synes naturligaste symboliseringen av utsagan "män och kvinnor får ansluta sig", vid vilken symboliken måste tolkas "För varje x: om x är en man och x är en kvinna så får x ansluta sig". I stället väljs en betydligt mera komplicerad formel som kan tolkas korrekt, d. v. s. "För varje x: om x är en man så får x ansluta sig och om x är en kvinna så får x ansluta sig" (s. 78). Det är viktigt att inte underskatta dylika felkällor. Världen är full av "mankvinnor" och "kvinnomän" av detta slag, inte blott vid en oskicklig tillämpning av logiken, utan även vid dess rättssociologiska, rättsekonomiska och andra tvärvetenskapliga motsvarigheter.
    Författaren är fullt medveten om sin metods gränser. De intressantaste exemplen på juridisk argumentation är inte deduktiva och behandlas inte i boken, förutom Appendix C, s. 149—156. Man måste rekommendera läsaren att fördjupa sig i detta fragment. I stället för gängse dikotomideduktion/induktion levererar författaren en rätt omfattande klassifikation, vars sju "slutstationer" är: deduktion, induktion, abduktion, paduktion, geduktion, euduktion och perduktion. Arbetet behandlar sålunda endast en av de sju "stationerna". Med detta i minnet kommer man direkt till Appendix D och där står det att rättslogik är oundgänglig för rationell behandling av rättsliga spörsmål samt att den utgör en förutsättning för tillämpning av modern teknologi på rätten (s. 156). Bilden är klar: rättslogiken är tillämplig på en liten del av det rättsteoretiska fältet, men där är den nödvändig.
    Härifrån kommer man lätt till frågan för vem boken har skrivits. Säkert inte för vanliga jurister. Tammelo kräver själv av läsaren förkunskap om logikens grundvalar (s. ix). Läsaren måste också kunna Lukasiewiczs

 

Anm. av Ilmar Tammelo: Modern Logic 65notation som med vissa modifikationer tillämpas i arbetet; hur många jurister kan med författarens blott ringa hjälp klara t.ex. Ax 4:CCpqCArpArq? Det bör påpekas att detta axiom är innehållsmässigt mycket enkelt samt att betydligt "värre" formler finns överallt i boken. Ett annat exempel. På s. 46—47 ges först överskådliga tabelldefinitioner av de vanliga konnektiven men därefter (i tab. III) ges ett mycket invecklat exempel. Kommentaren är mycket bra om man redan kan tabellmetoden men helt omöjlig att förstå för en nybörjare. De följande tabellerna och särskilt the short-cut tabular method kan därför bara begripas av ett fåtal läsare. Detta är synd eftersom framställningen är elegant. Inferenserna i slutet av del I är också skrivna för experter eller åtminstone logiskt utbildade personer. När författaren skriver på s. 138 att han "för att inte skrämma bort en genomsnittlig jurist" inte utnyttjat teorin om polyadiska relationer, typteorin m. m., så överskattar han den genomsnittlige juristen: redan den bok han har skrivit är för svår för en sådan. På t. o. m. logiskt skolade jurister kan dessutom den omfattande formaliseringen lätt göra intryck av att försvåra snarare än underlätta förståelsen av juridiken. På s. 89—90 finns en definition av mord som för en jurist är ganska lättfattlig men den översättning som Tammelo ger i sin symbolik (Glossary 1(a) — 2(b) och formulae 1(a) 2(b)) är på grund av sin komplexitet ansträngande även för en facklogiker. För vem har då arbetet skrivits? Framför allt för doktorander och andra forskare med ambition att tillämpa logik på juridiska frågor. En sådan läsare skulle säkert vinna mycket genom att grundligt studera Tammelos bok. Författaren besitter en kunskapskombination som är rätt unik: hela spektrum från positivrättslig juridik genom rättsteori och rättsfilosofi till formallogik. Han skriver mycket kompetent, säkert och elegant, använder logik just till de analytiska frågor där den behövs, och i en relativt liten bok behandlar han ett imponerande brett område.
    Närmare om bokens innehåll. Del I: rättslogikens teoretiska grunder — satslogiken, predikatlogiken, metoder att testa logical validity och logical solidity, inklusive the counter-formula method som Tammelo själv utvecklat. Del II: rättslogiken i aktion — bl. a. logical testing av argumentation som använts i angivna rättsfall, samt kommentarer angående mångtydighet, motsägelser och luckor i lagen.
    Slutligen något om arbetets förhållande till deontisk logik. Författaren ansluter sig inte till denna strömning. I stället för att bygga speciella kalkyler för satser som innehåller deontiska verb, sådana som "skall" och "får", föredrar han att använda vanlig predikatkalkyl och betrakta "skall" och "får" som relationer, s. 84. På så sätt placerar han sin logik i nära kontakt med formallogikens ostridiga delar; det skulle föra oss för långt om vi försökte bedöma huruvida man inte på så sätt förlorar tillgång till rättslogikens specificum.
    Sammanfattningsvis: en mycket kvalificerad bok för en mycket kvalificerad läsare.


Aleksander Peczenik

 

5803351, Svensk Juristtidning