Bengt Lion 645Några reflektioner kring problemet angående återkrav av obehörigen uppburna bostadsbidrag
I dagarna pågår i vårt land räfst mot dem som på grund av felaktiga beräkningsunderlag obehörigen uppburit bostadsbidrag. Bortsett från de eventuella åtgärder som kan förväntas vidtagas av åklagarmyndigheterna, är det naturligtvis av stort intrese för kommunerna att på ett enkelt och snabbt sätt få tillbaka de medel som således utbetalats på oriktiga grunder. Vilka vägar står då till buds? Det organ som handlägger bostadsbidragsärenden i kommunerna, förmedlingsorganet, i regel kommunstyrelsen, har att pröva om återbetalningsskyldighet föreligger jämlikt 20 § i förordningen om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer. Paragrafens första stycke föreskriver: "Har någon obehörigen uppburit bostadsbidrag och har han insett eller skäligen bort inse detta, skall han återbetala vad han har erhållit för mycket. Ärende om återbetalningsskyldighet prövas av förmedlingsorganet." Beslut om återbetalningsskyldighet skall jämte besvärshänvisning delges vederbörande genom t. ex. rekommenderat brev med mottagningsbevis. Om besvärstalan mot förmedlingsorganets beslut inte förs, vinner beslutet jämlikt anvisningarna till ovan citerade paragraf laga kraft. Har kommunen därmed erhållit en exekutionsurkund, som således kan användas för exempelvis utmätning hos den återbetalningsskyldige? Detta hade man ju stilla hoppats på. Men med ledning av anvisningarna till 20 § i nämnda bostadsbidragsförordning kan man ifrågasätta om ett lagakraftvunnet beslut från exempelvis förmedlingsorganet har någon rättslig betydelse, därest man vägrar att återbetala vad organet beslutat. Av anvisningarna till paragrafen framgår vidare att det lagakraftvunna beslutet om återbetalningsskyldighet "får rättsverkan av fordran", som sedan kan bli föremål för kvittning, indrivning, eftergift eller avskrivning. Eftergift kan dock endast medges av bostadsstyrelsen "om det föreligger särskilda skäl". Kan kvittning ske, dvs. kan kommunen vid en eventuell senare utbetalning av bostadsbidrag innehålla belopp i avräkning på vad som utbetalats för mycket, skapar återbetalningsbeslutet i denna omgång ej några större problem. Erfarenhetsmässigt har det dock visat sig, att det rör sig om få fall, där kommunen har möjlighet att genom kvittning erhålla full återbetalning av obehörigen uppburna bostadsbidrag.
    Men låt oss återgå till vår s. k. fordran, som kommunen snarast vill ha betalt för. Anvisningarna till bostadsbidragsförordningens 20 § ger oss inte mycket hjälp: "Kan fordran som uppkommit genom felutbetalning inte regleras genom kvittning och återbetalar inte bidragstagaren beloppet, skall förmedlingsorganet vidta de åtgärder som krävs för indrivning av beloppet."
    Vi utgår först från den förutsättningen att den administrativa myndighetens (förmedlingsorganets) beslut inte utgör en exekutionstitel. Är då kommunen tvungen att söka indrivning enligt inkassolagens bestämmelser, innan rättsliga åtgärder får vidtagas? Bestämmelserna i 7 § inkassolagen medger dock undantag från detta tvång, om det föreligger "särskilda skäl" att frångå vad som föreskrivs i lagens 5 och 6 §§. Av 5 § framgår bl. a. att kravet mot gäldenären skall framställas skriftligen med angivande av vad som fordras i kapital, ränta och ersättning även som

 

646 Bengt Lioninom vilken tid han har att betala frivilligt eller anmäla att han har någon invändning mot fordringen. Enligt 6 § får rättslig åtgärd på grund av fordran "ej vidtagas förrän gäldenären tillställts krav som avses i 5 § och den angivna tiden löpt ut". Den administrativa myndighetens lagakraftvunna beslut om återbetalningsskyldigheten torde få utgöra dessa "särskilda skäl".
    I strävan att nå en exekutionstitel blir således nästa steg att söka utverka ett bevis om betalningsföreläggande mot den återbetalningsskyldige. Därest kommunens ansökan om betalningsföreläggande inte bestrids, uppstår i allmänhet inga större komplikationer på vägen att nå betalning. Verkställighet sker av det s. k. slutbeviset enligt reglerna i 51 § UL.
    Bestrids däremot ansökningen måste för att ansökningen inte skallförfalla målet hänskjutas såsom tvistigt till rättegång. Härvid skall jämlikt bestämmelserna i 29 § lagsökningslagen parten "uppgiva de omständigheter och bevis som han vill åberopa i rättegången". Skriftlig bevisning skall han genast förete.
    Kommunen inger därför till domstolen förmedlingsorganets lagakraftvunna beslut om återbetalning av bostadsbidraget. Den avgörande frågan är nu den, huruvida tingsrätten vid sin målberedning kan anse detta processmaterial tillräckligt som underlag för ett bifall till kommunenstalan. Eller är domstolen tvingad att ingå i prövning av den administrativa myndighetens beslut för att kunna avgöra målet? Vi förutsätter härvid att partsfrågan och andra processuella formaliteter är avklarade. I detta skede torde i de flesta fall målen handläggas såsom tvistemål om mindre värden, eftersom återbetalningskraven till övervägande del understiger hälften av basbeloppet. Enligt 5 § i lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden skall domen "grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller". För det fall att svaranden inställer sig till detta sammanträde och således tredskodom icke kommer att meddelas mot honom, kan ifrågasättas vilken prövning tingsrätten skall göra av parternas processmaterial. Skall domstolen således ingå i prövning av förmedlingsorganets (länsbostadsnämndens eller bostadsstyrelsens) lagakraftvunna beslut om återbetalningsskyldighet för att processreglerna skall anses uppfyllda? Eller kan det räcka med att konstatera att rätt parter inställt sig i målet och att ett administrativt lagakraftvunnet beslut föreligger mot svaranden, i följd varav en betalningsskyldighet måste ådömas denne? Det senare antagandet rimmar illa med det i 6 § sistnämnda lag uppställda kravet på domarens prövning av processmaterialet. Om tingsrätten finner, att svaranden enligt bestämmelserna i ovan angivna bostadsbidragsförordning icke är återbetalningsskyldig och således lämnar kommunens talan utan bifall, nödgas kommunen utverka prövningstillstånd för att hovrätten skall ta sig an målet. Om tillstånd meddelas och hovrätten så småningom bifaller kommunens talan, lär kommunens processkostnader vida ha överstigit tvistens värde. Eftersom vardera parten står för sina rättegångskostnader i sådana mål, som nu diskuteras, torde risken för ett överklagande från kommunens sida vara liten. Därest frågan om återbetalningsskyldigheten skulle avse sådana belopp, som måste prövas enligt tivstemålsreglerna i RB, har kommunen dock möjlighet att vid bifall till sin talan få ersättning för rättegångskost-

 

Återkrav av bostadsbidrag 647naderna och är dessutom försäkrad om att få målet prövat i åtminstone två juridiska instanser.
    Förutom att man från praktisk och ekonomisk synpunkt kan ifrågasätta nödvändigheten av ett så krångligt förfarande för att kommunen i sinom tid skall få möjlighet att via kronofogdemyndighetens försorg eventuellt få tillbaka ett obehörigt uppburet bidrag, finns av samhällsekonomiska skäl stora erinringar att göra mot ett sådant system.
    Av två hovrättsavgöranden (hovrätten över Skåne och Blekinge 1978-01-18 och Svea hovrätt 1978-06-21) framgår emellertid, att dessa överinstanser anser, att beslut som meddelats av förmedlingsorganet eller detta överordnade myndigheter icke kan vara exigibla, "enär uttryckligt författningsstöd härför saknas".
    Trots att det i förordningarna om bostadsbidrag saknas bestämmelser om verkställighet av myndighetens beslut, torde kravet på en snabb och effektiv procedur tala för att det administrativa organets lagakraftvunna avgörande får exigibel verkan. Från rättssäkerhetssynpunkt kan erinran inte behöva göras häremot. Den enskilde har möjlighet att få sin talan prövad av inte mindre än tre administrativa specialinstanser. Med hänsyn till den omfattande återkravsverksamhet som för närvarande pågår i landets kommuner, synes det synnerligen angeläget att antingen bostadsbidragsförordningarna kompletteras med bestämmelser om att den administrativa myndighetens beslut skall — sedan detta vunnit laga kraft —kunna verkställas på samma sätt som domstols dom eller att rättspraxis ändras genom ett avgörande i HD.


Bengt Lion