Återtaganderättsförbehåll och handräckning inom konsumenträtten en kritisk analys
Av juris studeranden MAGNUS WIDEBECK
1. Inledning
1.1. Allmän bakgrund
Avbetalningsköpet är en form av köp, som för köparen möjliggör anskaffande av en kapitalvara innan han har de nödvändiga ekonomiska resurserna disponibla. Säljaren får säkerhet i godset för sin fordran med anledning av köpet. Detta sker på så sätt, att han i köpekontraktet förbehåller sig återtaganderätt1 tills godset är slutbetalt. Han har då rätt att, med hjälp av utmätningsman, återta godset om köparen inte betalar.
Redan på slutet av 1800-talet såldes varor som symaskiner och pianon på detta sätt. Köpekontrakten innehöll vid denna tid bestämmelser, som var synnerligen hårda för köparen. Om han kom efter med en avbetalning aldrig så litet kunde säljaren ofta återta godset och anse handpenning och tidigare inbetalningar såsom "skälig hyra".
Under 1900-talet har utvecklingen på detta område gått snabbt, och nu säljs alla möjliga sorters varor på avbetalning, t. ex. bilar, båtar, möbler, TV- och radioapparater, stereoanläggningar, hushållsmaskiner och till och med djur. Även producentvaror som maskiner, lastbilar och traktorer säljs på detta sätt. En första upprensning bland de oskäliga kontrakten skedde genom lagstiftning 1915, vilken väsentligt reviderades 1953. Därefter blev bestämmelserna ånyo omoderna, och de var under förra decenniet dåligt anpassade till såväl marknadens krav som den förändrade synen på konsumentpolitiken. Detta är bakgrunden till den revisionsom reglerna om avbetalningsköp undergått under 1970-talet, en revision som nu givit oss två nya lagar. En rör konsumenträttens område, en rör köp mellan näringsidkare m. fl. men bägge trädde i kraft den 1 juli 1979. Jag skall här enbart behandla den nya konsumentkreditlagen, KKrL. (Till grund för lagen ligger betänkandet "Konsumentkreditlag m. m.", SOU 1975: 63, utarbetat av Konsumentkreditkommittén. Propositionen har beteckningen 1976/77: 123 och lagutskottets betänkande 1977/78: 5.)
Lagen innehåller en rad helt nya bestämmelser, som syftar till att förbättra köparens ställning gentemot säljaren. Jag skall dock i denna artikel begränsa mig till att behandla de nya inskränkningarna i säljarens återtaganderätt.
1.2. Särskilt om de nya bestämmelserna om återtaganderätt
Tidigare har säljarens i kontraktet förbehållna rätt att återta godset vid bristande betalning varit ovillkorlig. Den har, när tillräckligt stor del av
köpeskillingen varit förfallen tillräckligt länge, kunnat göras gällande i alla slag av avbetalningsgods (utom i gång- och sängkläder samt i egendom som blivit tillbehör till fast egendom enligt JB 2: 1 och 2: 22). Två nya regler har nu ändrat på detta förhållande.
1. För det första kan förbud meddelas säljaren, med stöd av avtalsvillkorslagen, att i fortsättningen i liknande fall använda sig av återtagandeförbehållet vid vissa typer av egendom, som anses olämpliga som kreditsäkerhet. I propositionen till lagen nämns bl. a., att mycket billiga varor (värdegräns 1 000 kr) och varor som saknar en "fungerande andrahandsmarknad" skall räknas till denna kategori. På grund av sin utformning kallas regeln här i fortsättningen den marknadsrättsliga eller, för korthetens skull, regel I.
2. För det andra skall utmätningsman numera ta hänsyn till köparens behov av varan och, precis som är fallet vid utmätning, underlåta att verkställa exekutionen beträffande varan om köparen har ett så stort behov av denna att detta är motiverat (gäldenärens s. k. beneficium). I denna del hänvisar den nya lagen till bestämmelserna om utmätning. Bestämmelsen kallas här den exekutionsrättsliga eller regel II3.
2. Problemställning
Ovan relaterade nyheter i lagstiftningen har förändrat och kommer att förändra avbetalningshandeln i Sverige. Varor, som tidigare har sålts med återtaganderättsförbehåll, kan inte längre säljas med sådant förbehåll. Återtagande får ibland inte ske. En möjlig konsekvens av detta är, att många säljare kommer att sluta sälja dessa varor på avbetalning, då de inte längre kan skaffa sig säkerhet i godset för krediten. En övergång till försäljning på kontokort med hårdare kreditvärdighetsbedömning blir aktuell i en del fall. Man kan vänta sig en minskad försäljning av dessa varor till följd av att många människor, vars ekonomi inte möjliggör kontoköp, inte är ekonomiskt starka nog att kunna kompensera sig med ett kontantköp. I vissa branscher, där andelen dylika varor (och andelen avbetalningsköp) utgör en stor del av den totala försäljningen, kan de nya reglerna komma att slå hårt. I konsumentledet kan ekonomiskt svaga grupper komma att drabbas.
3. Framställningens innehåll
Jag avser att i det följande söka besvara följande frågor:
a) Vilka varor omfattas av de båda nya begränsningarna?
b) I vad mån påverkar begränsningarna möjligheten att köpa dessa varor på kredit?
c) Hur drabbar förbuden säljarna på marknaden (t. ex. genom minskad försäljning och ökade kundförluster)?
d) Hur påverkas konsumenterna?
Tonvikten kommer att läggas vid förhållandena i två branscher, vilka kan beräknas komma att påverkas särskilt mycket av de nya reglerna. De båda branscherna är möbelbranschen och branschen för elektriska hushållskapitalvaror (i fortsättningen kallad hushållsmaskinsbranschen).
Efter ett par inledande kapitel om kreditköp4 och återtaganderätt kommer jag att presentera de nya reglerna i detalj och besvara fråga a) ovan. Därefter övergår jag till att redovisa resultatet av mitt forskningsarbete på marknaden och behandlar därvid frågorna b)—d). Slutligen summerar jag och drar slutsatser.
4. Kort om kreditköpets för- och nackdelar för konsumenten och näringsidkaren
Denna uppsats bygger på ett (måhända inte självklart) antagande om att kreditköp är något som både konsumenten och näringsidkaren är betjänta av och således vill kunna ingå. Jag skall söka förklara varför jag anser att det förhåller sig på det sättet.
4.1. Konsumenten
Redan i inledningen antyddes, att köparens främsta vinst med kreditköpet är att han kan anskaffa och omedelbart börja använda en vara som han egentligen inte har de finansiella resurserna att inköpa. Faktum är, att när säljaren har säkerhet i godset behöver köparen ha varken stora inkomster eller sparkapital för att få ingå kreditköpet.5 Detta medför, att säljarens kreditvärdighetskontroll kan göras summariskt och att normalt endast graverande och upprepade betalningsanmärkningar el. dyl. hindrar köpare från att få ingå köpet.
Att på detta sätt få tidigarelägga ett inköp av en kapitalvara medför inte bara den fördelen för köparen att han kan börja bruka den tidigare än om han skulle vara tvungen att ingå ett kontantköp. I tider av inflation innebär det normalt också att köparen får betala ett lägre pris än han eljest skulle ha gjort.
Vi finner alltså att en konsument i en köpsituation kan välja mellan att köpa något han har resurser till utan att ingå kreditköp, att spara och senare köpa något dyrare kontant eller att ingå kreditköp om det dyrare omedelbart. Denna valfrihet är en viktig fördel för konsumenten.
Allt detta har gällt fördelarna för den enskilde konsumenten. Om vi höjer blicken till det makro-ekonomiska planet kan vi konstatera, att kreditköpen bidrar till att skillnader i materiell och kulturell standard
utjämnas.6 De ekonomiskt svaga får möjlighet att på kredit anskaffa samma saker som de starkare köper kontant.
Tyvärr har kreditköpen också vissa betydelsefulla nackdelar. Att man så enkelt kan få dyra varor i sin hand utan större ekonomisk uppoffring utgör en lockelse för människor, vilket kan leda till att de felplanerar sin ekonomi och tar på sig för stora skulder. Även ett välplanerat inköp kan senare visa sig ödesdigert om de ekonomiska förhållandena plötsligt ändras. I dessa situationer kan säljarens återtaganderätt komma att utnyttjas, med de nackdelar för köparen som framgår nedan. Den oro människor kan känna inför det hotet får inte nonchaleras.
Utan att en ekonomisk krissitution uppstått kan köparen överraskas av det obehagliga i att ha sin inkomst intecknad för lång tid framåt utan att ha ett bestämt sparmål i sikte. Det är omvittnat, att ett frivilligt sparande, i syfte att kunna köpa en kapitalvara när sparandet är avslutat, känns lättare att bära.
Dessutom bör här framhållas de dyra kreditkostnader som är förbundna med kreditköpen. Deras betydelse förringas dock av de generösa avdragsreglerna och de flesta konsumenters relativt höga marginalskatt. Inom parentes kan nämnas, att köparna numera är tillförsäkrade information om vad krediten kommer att kosta. Detta är en viktig nyhet i KKrL, som förhoppningsvis medfört att ockerräntor och hutlösa uppläggningskostnader försvunnit.
4.2. Näringsidkaren
Säljaren vill normalt helst ingå ett kontantköp. Men det faktum att många köp inte skulle bli av om bara denna form av köp fanns gör, att kreditköpet är viktigt för honom. I stället för att ta ut likvida medel av köparen samarbetar de flesta näringsidkare med ett finansieringsbolag eller en bank, som mot säkerhet i säljarens rätt enligt kontraktet refinansierar säljaren.7 I väsentliga hänseenden är det alltså egalt för säljföretaget om kontantköp eller avbetalningsköp ingås. Men kreditrisken står näringsidkaren nästan alltid, och detta innebär en väsentlig nackdel i förhållande till kontantköpet.8
5. Skälen till ändringarna i reglerna om återtaganderätt
De praktiska erfarenheterna från den gamla avbetalningsköplagen med praktiskt taget obegränsad återtaganderätt var delvis inte goda. Det visade sig i många fall att säljarna hotade med att återta godset trots att de på grund av försäljningssvårigheter inte ville göra detta. Hotet upplevdes som allvarligt av köparna, då bruksvärdet av varan i köparens hand ofta var betydligt högre än försäljningspriset på marknaden. Detta sammanhängde med att många varor snabbt minskade i värde, ett förhållande som den utredning som lade grunden till KKrL tog till intäkt för att återtaganderätten var en dålig form av kreditsäkerhet. Man frånkände
den dock inte en betydelse som påtryckningsmedel för att få köparen att betala sina skulder.
En annan erfarenhet var att varan ofta inte fanns kvar hos köparen när den skulle återtas. Formellt hade köparen därmed begått olovligt förfogande, men på grund av en liberal åtalsregel beivrades inte brottet. Återtaganderätten var även ur denna synvinkel en osäker och dålig säkerhet, ansåg utredningen.
Sammanfattningsvis föranleddes alltså ändringarna främst av att både hotet om återtagande och själva återtagandet innebar svåra olägenheter för köparen. Eftersom erfarenheterna visade att säkerhetsformen återtaganderätt i vissa fall inte var viktig för säljarna, kunde den beskäras för att man skulle komma till rätta med missförhållandena.
6. De nya reglerna
6.1. Den nya marknadsrättsliga regeln
6.1.1. Regelns innebörd
Den regel i KKrL, som jag här kallar den marknadsrättsliga, återfinns i 15 § 3 st. och lyder:
"Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid försäljning av vara, som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll. I fråga om förbud äger i övrigt bestämmelserna i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor motsvarande tillämpning."
Av propositionen framgår, att med "beskaffenhet" avses värdebeständighet. Är denna låg, som för t. ex. kläder och matvaror, skall varan anses olämplig som kreditsäkerhet. Förklaringen till regelns utformning i denna del står att finna under 5 ovan.
Som en ungefärlig gräns för när varans "värde" skall anses så lågt att det gör den olämplig som säkerhet nämns 1 000 kr. Vid lägre värde blir kostnaderna för återtagandet oproportionerligt höga.
"Förhållandena på marknaden" diskvalificerar varor för vilka det inte finns en "fungerande andrahandsmarknad". Med detta menas, att försäljning av varan i begagnat skick skall bedrivas i seriöst organiserade former. Det räcker alltså inte med att det är vanligt att varan säljs begagnad. Enligt propositionen finns det en fungerande andrahandsmarknad för bilar, båtar och kanske för TV-apparater, frysskåp och symaskiner.
Det ankommer på Konsumentverket att utöva tillsyn över att näringsidkare inte använder återtagandeförbehåll i dessa tre fall. Till fullgörande av detta uppdrag har verket utfärdat riktlinjer för tillämpningen. Vad dessa innehåller skall jag återkomma till. Riktlinjernas juridiska status är viktig. De är inte lagregler utan rekommendationer som företagen bör följa. Följs de inte kan Konsumentverket ingripa. Normalt inleds ett ingripande med förhandlingar mellan Konsumentverket och företaget. Leder inte förhandlingarna till godtagbart resultat kan verket9 föra talan mot företaget i Marknadsdomstolen (MD) eller utfärda ett förbudsföre-
9 Egentligen verkets chef, KO (se 3 § avtalsvillkorslagen).
läggande, som får effekt som ett förbud meddelat av MD om det godkänns av företaget (se 6 § avtalsvillkorslagen). Man skall alltså ha klart för sig, att verkets riktlinjer, som kommenteras nedan, inte är juridiskt bindande regler utan endast anvisningar till företagen om i vilka fall de bör underlåta att använda återtagandeförbehåll för att undvika att Konsumentverket ingriper.
KKrL 15 § 3 st. hänvisar alltså till avtalsvillkorslagen. Det är "framdeles i liknande fall" som näringsidkaren kan förbjudas att använda förbehållet. Om han ändå gör detta igen får handräckning inte beviljas (KKrL 21 § 2 st.) och det vite som (troligtvis) knutits till denna handling kan komma att utdömas av allmän domstol på talan av åklagare. Men i de fall återtaganderättsförbehåll använts före förbudet gäller de alltjämt. Och en annan näringsidkare än den som drabbats av förbudet kan även efter detta använda sig av förbehåll i liknande fall (om inte också han drabbats av ett förbud). Men i dessa fall, där ett förbehåll kan komma att förbjudas eller har förbjudits av MD, är det enligt propositionen10 meningen att konsumenterna skall kunna freda sig från återtagande genom att vid domstol få förbehållet upphävt enligt generalklausulen i 36 § avtalslagen.
Själva förfarandet när regeln överträds är därmed behandlat. Proceduren är ingen nyhet utan har tillämpats inom marknadsrätten sedan början av sjuttiotalet. Utan tvivel får Konsumentverket en viktig roll när det gäller den nya regelns tillämpning. Både riktlinjer och ingripanden skall ju komma härifrån, och man kan nog säga att regelns betydelse står och faller med verkets aktivitet eller brist på aktivitet. Det förtjänar dock än en gång att påpekas, att det är lagen och dess motiv som skall följas och att MD bestämmer hur den skall tillämpas. Men utformningen av regeln ger vid handen, att statsmakterna har stort förtroende för Konsumentverkets marknadsrättsliga aktivitet.
Som framgår, om man studerar de tre grunder som gör en vara olämplig som säkerhet, bygger denna regel på att återtaganderätten kan accepteras som säkerhet om varan har ett högt andrahandsvärde, som kreditgivaren kan utnyttja genom en försäljning om betalning uteblir. En "återtaganderätt som endast fungerar som påtryckningsmedel" och som således aldrig kan innebära att något större värde kan frigöras för kreditgivarens räkning bör enligt motiven inte godtas. Hellner11 finner detta förvånande, då en av säkerhetsrätternas viktigaste funktioner just är att fungera som påtryckningsmedel för att förmå köparen att betala. Rodhe12 kommenterar indignerat detta uttalande i motiven med att han ingenstädes i förarbetena funnit utsagt, att det är i samhällets intresse att kredittagarna betalar sina skulder. "Denna sida av saken synes icke ha tilldragit sig de lagstiftande instansernas intresse", konstaterar han sarkastiskt.
6.1.2. Konsumentverkets riktlinjer
Konsumentverkets riktlinjer, vilka alltså bl. a. talar om för företagen i vilka fall man kan använda återtaganderättsförbehållet utan att riskera att verket ingriper, har tillkommit efter överläggningar mellan Konsu-
mentverket, Riksskatteverket och den s.k. Köpekontraktgruppen. Riksskatteverket har medverkat i egenskap av administratör för rikets exekutionsväsen. Eftersom det ankommer på kronofogdemyndigheterna att verkställa handräckning har deras sakkunskap på området bedömts som värdefull. Köpekontraktgruppen består av 17 näringslivsorganisationer, och deras medverkan i sådana här sammanhang är vanlig. Tanken bakom näringslivets medverkan är den att, om de som skall följa riktlinjerna själva har varit med och utarbetat dem, det kan förmodas att de lojalt kommer att iakttas. Som framgått har riktlinjerna inte status av lagbestämmelser utan de ger bara uttryck för den tolkning av lagtexten som Konsumentverket avser att tillämpa. Eftersom lagtexten, här och på många ställen i KKrL, är mycket oklar och lämnar stort utrymme för olika tolkningar får dock riktlinjerna stor betydelse.
Resultatet av förhandlingarna framgår av Konsumentverkets författningssamling 1979: 1. Först kan konstateras, att rekvisitet "beskaffenhet" i lagtexten bortfallit i riktlinjerna. Anledningen till detta är, att man ansåg, att något praktiskt fall när detta rekvisit skulle få självständig betydelse inte kunde uppstå. Värdegränsen på en tiondel av basbeloppet (se nedan) skulle alltid utestänga de varor som här var aktuella. Rekvisitet, vilket enligt motiven skulle tolkas som "värdebeständighet", tog nämligen, enligt Konsumentverket, bara sikte på förbrukningsartiklar, färskvaror o. dyl.
Jag kan inte finna något stöd för Konsumentverkets tolkning av uttrycket "beskaffenhet". Det synes mig som om man glömt propositionens uttalande och tolkat "varans beskaffenhet" som "egenskaper hos varan". Men det framgår ju klart att lagstiftaren avsett att undanta varor vars värdeutveckling gör återtagande oskäligt eller meningslöst. Även en del dyra saker faller snabbt i värde och borde kunna undantas enligt denna punkt. Man kan t. ex. ifrågasätta, om hushållsmaskiner och TV-apparater kan anses värdebeständiga.13
Rekvisitet "värde" har av Konsumentverket knutits till "basbeloppet för oktober näst föregående år". Man har preciserat motivens uttalande om lägsta värde på varan till att kontantpriset måste vara högre än en tiondel av detta basbelopp, dvs. i år 1 390 kr. Liksom på allt fler ställen i lagen tas alltså automatiskt hänsyn till penningvärdesförsämringen.
Vid utarbetandet av riktlinjerna tilldrog sig rekvisitet "fungerande andrahandsmarknad" störst intresse. Inledningsvis försökte man definiera begreppet, men man misslyckades. Alla försök till definitioner stötte om inte annat på patrull när man skulle avgöra om djur har en fungerande andrahandsmarknad. Trots att man ansåg, att t. ex. hästar borde få säljas med återtaganderättsförbehåll kunde man inte gärna påstå att de hade en fungerande andrahandsmarknad. Detta skulle ju innebära att man kunde skilja mellan nya och begagnade hästar! När denna diskussion visat sig resultatlös övergick man till att bestämma för vilka varor det finns en fungerande andrahandsmarknad. Det framgår av riktlinjerna att många varor blev uppsatta på den lista man sammanställde. På punkt efter punkt hävdade nämligen näringslivet, att varorna borde vara med och man sökte också bevisa att motivens definition av "fungerande andra-
handsmarknad" var uppfylld. Av vanliga kapitalvaror som ofta säljs på avbetalning fattas nu egentligen bara möbler på listan.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att Konsumentverket bara tänker ingripa och försöka få ett förbud enligt 15 § 3 st. KKrL till stånd i två fall: för det första när möbler säljs med återtagandeförbehåll, för det andra när man för varor med ett kontantpris under f. n. 1 390 kr. använder sig av ett sådant förbehåll. Detta är sannerligen en kraftig uttunning av de tre rekvisiten i lagregeln!
Hur kunde då Konsumentverket vara så tillmötesgående mot näringslivet? Förhandlingarna mellan verket och näringslivet har alltid präglats av ett givande och tagande från bägge sidor, men i detta fall verkar näringslivet ha tagit allt! Förklaringarna är olika beroende på vilken part man frågar. Näringslivet anser, att man lyckades visa, att olägenheterna med återtagande kan göras små när förbehållet används beträffande varorna i listan. Konsumentverket14 menar, att man genom att ge efter för näringslivets krav på denna punkt kunde få igenom desto mer vid utformningen av riktlinjerna till lagen i övrigt. För övrigt ansåg man, att regeln inte hade så stor betydelse hur riktlinjerna än utformades. De flesta varor, som man med en annan tolkning skulle kunna inbegripa i regeln, skulle ju i alla fall inte kunna återtas. Detta sörjde 21 § 3 st. i lagen för. Till detta sätt att resonera skall jag återkomma.
6.2. Den nya exekutionsrättsliga regeln
6.2.1. Regelns innebörd
Från handräckning undantas numera varor som är skyddade från utmätning enligt 65 § utsökningslagen (UL). Detta innebär, att näringsidkaren, trots att han kanske i och för sig är berättigad att använda sig av återtaganderättsförbehållet i kontraktet, ändå inte får göra detta gällande om varan är att anse som ej utmätningsbar enligt beneficieregeln. Stadgandet finns upptaget i 21 § 3 st. KKrL.
När man skall bestämma vilka varor som undantas från utmätning enligt 65 § UL är i förevarande fall främst punkterna 2 och 3 i paragrafens första stycke av intresse. Man bör också lägga märke till 2 st. där det fastslås att gäldenärens familjs, och inte hans personliga, behov är avgörande. Termen "familj" skall tolkas vidsträckt, vilket innebär att inte bara make, barn och adoptivbarn utan även makes barn i tidigare äktenskap, fosterbarn och "sambo-partner" inräknas. Vidare skall hänsyn tagas till om någon i familjen eller gäldenären själv lider av "lyte eller allvarlig sjukdom", jfr nedan.
I punkt 2 sägs att "möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel", inte skall utmätas. Av motiven15 framgår, att hänsyn får tagas till växlande förhållanden. Som exempel nämns, att en frysbox kan undantas i ett lanthushåll men knappast i ett hushåll i en stad där man inte har långt till affär. Behovet av hushållsmaskiner får bedömas med hänsyn till hemmets storlek, men även en sådan sak som att en boende är invalidiserad kan spela in, jfr ovan.
Punkt 3 undantar "arbetsredskap och annan utrustning, som fordras för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning, samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde". Med arbetsredskap avses främst hantverkares redskap, och som exempel på "annan utrustning" nämner Olivercrona16 bil som behövs för en rörelse, moped för färd till arbetsplatsen. Enligt ett uttalande i motiven skall "skäligt värde" tolkas som ungefär 3 000 kr. i 1968 års penningvärde.
6.2.2 Några nyare rättsfall om beneficieregeln
Tyvärr finns det mycket få prejudikat som rör 65 § UL. Anledningen till detta är främst att, när en utmätning verkställs, det normalt inte finns någon taleintresserad borgenär närvarande. Detta medför, att den utmätningssökande inte vet vilken egendom gäldenären hade och således inte heller kan förarga sig över att något undantogs från utmätning som enligt hans förmenande borde ha utmätts. De prejudikat som finns gäller ofta i stället det ovanliga fallet att kronofogden har använt sig av en för gäldenären ofördelaktig tolkning av 65 §. Att detta inte är brukligt framgår nedan.
Rörande punkt 3 i 65 § finns det dock några avgöranden. I NJA 1973 s. 84 undantogs en flygel när utmätning skedde hos en pianist och pianopedagog. Flygeln värderades till 4 500—5 000 kr., ett värde som, liksom alltid vid utmätning, avsåg vad man kunde förvänta att få vid en exekutiv auktion. En invalid fick behålla sin bil, värd 12 500 kr., eftersom han var handikappad och behövde bilen för färd till arbetet (NJA 1975 s. 225). Ett liknande fall, med ungefär samma utgång, finns diskuterat i JO 1974 s. 438. I NJA 1978 s. 74 utmättes en bil, då det ansågs att gäldenärens fru kunde åka med allmänna kommunikationsmedel till arbetet.
Vad gäller punkt 2 skall jag nämna, att HD i NJA 1973 not C 239 inte ansåg att ett extra frysskåp tillhörde beneficiet i en stadsvåning (i lägenheten ingick redan ett frysskåp). Av JO 1973 s. 370 framgår, att under speciella omständigheter en elektrisk kallmangel tillhör beneficiet och att en symaskin normalt gör det. Att en tvättmaskin i en hyreslägenhet kan undantas från utmätning trots att gäldenären har tillgång till tvättstuga i källaren framkommer i JO 1974 s. 437. Gäldenären hade stor familj.
6.2.3. Kronofogdemyndigheternas nuvarande praxis i utmätningsärenden
De intervjuer jag har gjort med kronofogdar och med Riksskatteverket utvisar, att beneficiereglerna tillämpas liberalt. Regelmässigt undantas t. ex. radioapparater, svart-vita TV-apparater, äldre färg TV-apparater,symaskiner, tvättmaskiner, frysboxar (jfr motiven och rättsfallet ovan) och möbler. (En kronofogde hade faktiskt utmätt en möbel en gång — en kunglig paradsäng ...) Även bilar undantas ofta. I ca 20 % av de fall där gäldenären har bil utmäts denna inte på grund av att han bor på landet och behöver den för färd till affär och arbete.
Tillämpningen av regeln är förmodligen tämligen ojämn olika kronofogdemyndigheter och kronofogdar emellan. I samordnande syfte publicerar Riksskatteverket visserligen rättsfall och uttalar sin mening om
tilllämpningen, men denna aktivitet är enbart rådgivande. Varje kronofogde är en självständig beslutsfattare.
6.2.4. Hur kommer beneficieregeln att tillämpas i handräckningsärenden?
Rent lagtekniskt förefaller det ju som om tillämpningen av 65 § UL nu bara kommer att flyttas över och också användas vid handräckning. Men i ett viktigt avseende skiljer sig de båda fallen åt. Vid handräckning (men ej vid utmätning, se ovan) finns det en borgenär, som kräver att få tillbaka en viss bestämd sak ur gäldenärens bo. Vägras han detta, på grund av att kronofogden anser att saken tillhör gäldenärens beneficium, kan borgenären förväntas klaga till överexekutor om han tycker att tillämpningen av beneficieregeln varit liberalare än lagen medger.
Detta bör på två sätt medföra en restriktivare tillämpning av regeln i handräckningsfallen. För det första skall kronofogden ta ställning till förmån för en av två uppmärksamma och krävande parter. Rimligen försöker han därvid ge regeln den tillämpning, som är den juridiskt mest riktiga vid tiden för handräckningen. Annars löper han större risk att någon av parterna blir missnöjd och klagar över hans förfarande. Vid utmätning kan kronofogden, utan att i någon högre grad riskera att hans beslut blir överprövat, vara generös mot gäldenären.
För det andra kan man räkna med att överexekutor (länsstyrelsen), som slipper stå öga mot öga med gäldenären i hans bostad vid beslut tillfället, i högre grad än utmätningsman tillämpar regeln efter dess bokstav. Om kronofogdarnas beslut ständigt blir ändrade av överexekutor är det troligt att kronofogdarna så småningom ändrar sin tillämpning.17
En möjlig konsekvens är att denna skärpta praxis i handräckningsärenden även kommer att vinna insteg vid utmätning. Det vore ju onekligen konstigt om kronofogdarna gav 65 § en tillämpning vid handräckning och en annan vid utmätning trots likalydande lagtext. Ämnet är intressant och förtjänar belysning men faller utanför ramen för denna uppsats.
Fastän jag alltså tror på en striktare tillämpning av beneficieregeln vid handräckning än hittills vid utmätning är det helt klart, att regeln även i denna form innefattar mycket. Viktigt är också att minnas, att den fortgående allmänna standardhöjningen fortlöpande utvidgar beneficiets gränser. När jag nu övergår till att behandla frågan hur de nya reglerna kommer att påverka mina två utvalda branscher, möbelbranschen och hushållsmaskinsbranschen, kan jag räkna med att näringsidkarna i dessa branscher bara undantagsvis kan göra sina återtagandeförbehåll gällande.
7. Hur påverkas näringslivet?
7.1. Möbelbranschen
Möbelbranschen drabbas, som vi sett, av båda de nya reglerna. Konsumentverket kommer att ingripa om företagen använder sig av återtagan-
deförbehåll, och handräckning kommer inte att beviljas om man ändå avtalat om ett sådant och vill göra det gällande.
Avbetalningsköpen spelar alltjämt en viss roll i möbelbranschen, även om en snabb överströmning till kontokortsförsäljning nu kan märkas. Av den totala försäljningen i branschen sker 24 % på kredit.18 Enligt en undersökning från 1972 utgjorde avbetalningsköpen ca 65 % av kreditköpen, en siffra som nu är betydligt lägre och kan förväntas minska ytterligare.
Hur möter då branschen de nya reglerna? Ja, faktum är, att man fortsätter att sälja möbler med återtaganderättsförbehåll trots att lagen trätt i kraft. Det kontraktsformulär man använder sig av, K 79, som fastställdes av Konsumentverket och näringslivet (Köpekontraktgruppen) våren 1979, innehåller nämligen ett sådant förbehåll. Inom branschen anser man att man har rätt att, utan inblandning från Konsumentverket, använda sig av ett kontrakt som verket självt varit med om att utarbeta för näringslivets räkning!
Ett ingripande från Konsumentverket väntas dock inom möbelbranschen. Näringsidkarna anmodas av sitt branschförbund att inte beställa alltför många K 79-blanketter, då man förutser ett snart byte av kontraktsformulär.
Efter ett ingripande från Konsumentverket kan övergången till kontokort väntas bli påskyndad. En skärpt kreditbedömning, vilken utestänger t. ex. ungdomar och invandrare från kreditmarknaden, blir enligt branschföreningen medlet att kompensera näringsidkarna för den uteblivna säkerheten vid det fåtal avbetalningsköp som även framdeles kan komma att ingås i denna bransch. Man har även diskuterat att börja kräva andra säkerheter, t. ex. borgen, men man avvaktar tills vidare Konsumentverkets ingripande. Den omständigheten att återtagande inte får ske av de möbler som säljs med återtagandeförbehåll idag är oroande, anser man, men innan regeln slår igenom i ökade kundförluster avser man inte att göra någon ändring i försäljningsrutinerna.
Den övervägande delen av kreditmarknaden i den här branschen överflyttas alltså till kontokort. Stora företag och butikskedjor kan ha ett eget kontokort eller göra som småföretagen, ansluta sig till någon annans. Några problem för företagen, stora som små, att få kontakt med ett kontokortsföretag finns inte. Det pågår och har pågått en intensiv kampanj från finansieringsföretagens sida för att få näringsidkarna att ansluta sig till just deras kontokortssystem. "En vanlig möbelhandlare kan idag utan vidare samarbeta med ett tiotal kontokortsföretag om han bara vill", säger en branschföreträdare.
I ett senare kapitel skall jag beröra skälen till övergången till kontokort och analysera de för- och nackdelar denna övergång innebär för näringsidkaren och konsumenten.
7.2. Hushållsmaskinsbranschen19
Hushållsmaskiner kommer även i fortsättningen att få säljas med återtagandeförbehåll. De vanligaste hushållsmaskinerna finns nämligen med på listan över varor som har en fungerande andrahandsmarknad. De allra billigaste varorna i branschen utestängs dock då deras kontantpris inte är högre än f. n. 1 390 kr.
Återtagande kommer emellertid sällan att beviljas för hushållsmaskinerna. Utvecklingen inom utsökningsrätten har medfört, att de flesta av dessa numera regelmässigt ingår i beneficiet. De näringsidkare jag talat med har varit lyckligt ovetande om detta faktum. Chefsjuristen på ett av de större företagen i branschen hade överhuvudtaget inte uppmärksammat regel II. Att Konsumentverket informerat dåligt står klart. Jag återkommer till detta.
Kreditköpen utgör 25 % av branschens totalförsäljning. Av kreditköpen utgjordes 70—80 % av avbetalningsköp 1975. Idag är andelen betydligt mindre. Även i denna bransch har nämligen en snabb övergång till kontokort skett. Fortfarande är dock avbetalningsköpen av betydelse.
En stor del av försäljningen av främst dammsugare och symaskiner sker via hemförsäljning. Som exempel kan nämnas, att Husqvarna AB säljer 50 % av sina symaskiner på detta sätt. Vid hemförsäljning är avbetalningsköp mycket vanligt, och detta är en av anledningarna till att symaskiner uppvisar en så hög andel kreditköp (40 % enligt SOU 1975: 63 s. 277). Vid hemförsäljning används inte kontoköp, då detta inte anses praktiskt genomförbart.
I butikshandeln genomgår alltså denna bransch en utveckling snarlik möbelbranschens: en allt större del av försäljningen sker på kontokort. Avbetalningsköpet spelar en allt mindre roll, och för de avbetalningsköp som ännu kvarstår kommer kreditbedömningen att bli strängare om ökade kundförluster ger anledning till detta. Vad denna förändring beror på och betyder skall jag behandla senare.
Men för hemförsäljningen spelar alltså avbetalningsköpet alltjämt en stor roll. Att återtaganderätten är väsentlig som realiserbar säkerhet för de varor det här gäller framgår av statistik publicerad i Konsumentkreditkommitténs betänkande20. Att säkerhetsformen har stor betydelse i detta sammanhang bekräftas också av de näringsidkare jag varit i kontakt med.
Näringsidkarnas möjlighet att realisera sin säkerhet vid hemförsäljning på kredit har alltså försvunnit. Men i kontraktet står fortfarande återtagandeförbehållet,21 och som påtryckningsmedel kan det fortfarande användas. Inom branschen är man på sina håll förargad över att Konsumentverket informerar konsumenterna om den exekutionsrättsliga regeln. Man anser nämligen, att Konsumentverket lär konsumenterna hur de skall bedra säljarna. "Köp, men betala inte. Strunta i återtagandeförbe-
hållet, låt kronofogden komma, han tar inget" menar man att Konsumentverket i förtäckta ordalag säger.
Jag kan inte instämma i den kritiken. Tvärtom har jag funnit belägg för att Konsumentverket medvetet förringar regelns betydelse i de sammanhang där man syftar till att förklara dess innebörd22. På min fråga bekräftar verket också, att detta förfarande är en eftergift åt näringslivet.
Men genom att underlåta att på ett noggrant sätt informera konsumenterna om den här regeln öppnar man möjlighet för näringsidkarna att använda sig av återtagandeförbehållet enbart i påtryckningssyfte. Och det var ju just denna form av användande lagstiftaren ville komma till rätta med genom de nya reglerna! Som jag ser det måste man se ännu allvarligare på denna form av hotelse, där säljaren alltså hotar med återtagande trots att han är fullt medveten om att hotet aldrig kan sättas i verket. Förr hotade han kanske trots att han inte hade en tanke på att begära handräckning, d. v. s. han vilseledde beträffande egna intentioner. Nu vilseleder han beträffande lagens innehåll23. Eftersom skaderekvisitet brister kan det dock inte bli fråga om ansvar för bedrägeri eller oredligt förfarande24.
Konsumentverket har alltså placerat sig självt i en rävsax. Informerar man ordentligt om regeln så blir säljarna upprörda och tvingas kanske sluta att sälja dessa varor på avbetalning. Underlåter man att informera kan företagen fortsätta med sina tomma hot om återtagande. Jag skall senare gå in på hur man borde ha undvikit denna situation.
I nuläget kan alltså försäljningen på avbetalning fortsätta. Säljarna kan försvara sina hot om återtagande med att det är kronofogden som avgör vad som kan återtas och att i speciella fall även varor som normalt tillhör beneficiet kan återtas (köparen har kanske två symaskiner, och då kan ju den ena återtas). "Men kanske behövs det bara en braskande artikel i någon sensationstidning för att vi måste sluta", säger en branschföreträdare.
8. Kontokort25 och avbetalningsköp
I de båda branscher jag här har behandlat är övergången från avbetalningsköp till försäljning på kontokort signifikativ. Även många andra branscher uppvisar samma utveckling. Antalet kreditkort är nu över 1 miljon fördelat på ungefär 80 olika sorters kort, och 1978 öppnades 250 000 nya konton (bensin- och betalkort är då inte inräknade). Jag
finner därför skäl att redogöra för varför detta sker och vad det för med sig för näringsidkare och konsumenter.
8.1. Anledningar till övergången
På Finansieringsföretagens förening anser man, att det är den allmänna standardhöjningen och inflationen som är anledningarna till övergången till kontokort. Förr var det en investering att köpa en TV eller en frysbox — numera är sådana saker var mans egendom och relativt sett betydligt billigare än förr. Avbetalningsköpet är avpassat för finansiering av inköp av kapitalvaror som innebär en större investering. När allt fler varor inte längre stämmer in på den beskrivningen är övergången till kontokort, som passar utmärkt vid köp av billigare kapitalvaror, naturlig, anser man.
Andra har andra förklaringar. Konsumentverket menar, att KKrL är anledningen till övergången, som man anser startade när propositionen skrevs 1977. Enligt verket är det en av lagstiftaren önskad konsekvens att avbetalningshandeln minskar och kontokrediterna ökar. Lagstiftaren har nämligen ansett, att kontoköp är förmånligare för konsumenten.
Vilka bestämmelser i KKrL är då i så fall anledningen till utvecklingen? Främst bestämmelsen om kontantinsats, säger verket. Av motiven framgår, att lagens krav på 20 % kontantinsats vid alla kreditköp inte gäller kontokort. Jag vill tillägga, att för en del branscher, däribland de båda jag har studerat, har även reglerna om begränsning av återtaganderätten påskyndat övergången till kontokort.
Som en ytterligare anledning kan nämnas, att kontokort är en företeelse som ligger i tiden. Internationella influenser, inte minst från USA, där kontokorten även spelar en stor roll som betalningsmedel, har säkert medverkat till kontokortens frammarsch.
8.2. Vad är skillnaden mellan kontokrediter och avbetalningsköp?
Den avgörande skillnaden mellan de båda kreditformerna är den, att vid kontokortsförsäljning ett finansieringsbolag ger konsumenten kredit, medan säljaren själv ger honom kredit vid avbetalningsköp (varefter säljaren ofta diskonterar kontraktet hos ett finansieringsbolag eller en bank). Som framgått förbehåller sig säljaren återtaganderätten vid avbetalningsköp men ej vid kontoköp. (Ett återtagandeförbehåll uppställt i samband med kontoköp är ej giltigt, se 15 § 2 st. KKrL.)
För säljaren är det fördelaktigt med kontoförsäljning ur en del synvinklar. Han står inte någon kreditrisk, vilket han normalt gör vid avbetalningsköp. Han behöver inte ha någon egen kreditservice för sina kunder, utan detta sköts till alla delar av finansieringsföretaget, som är expert på området. Han får snabbt kontant likvid för den vara han sålt på kredit utan att behöva diskontera något kontrakt. Dessutom marknadsför finansieringsföretaget kontokortet och skaffar på så sätt nya kunder till både sig självt och säljarna.
Det finns dock en betydande nackdel med kontokrediterna, både för näringsidkarna och för konsumenterna. Eftersom köparen inte lämnar någon säkerhet vid kreditformen är kreditvärdighetskontrollen inträngande26 och kraven för att erhålla kredit relativt stränga. Genom att ställa
frågor har jag kommit fram till att ca 2530 % av de konsumenter som ansöker om kontokredit inte får det27. Denna kategori kan däremot i många fall tillåtas att handla på avbetalning, där säkerheten i godset är substitut för en god soliditet28.
En fördel för konsumenten med kontoköp är att han, när krediten väl beviljats, får fortlöpande använda sig av den. Han ansöker alltså en gång för alla om kredit, och när han fått klarsignal för ett visst belopp är detta ett stående kreditlöfte som kan utnyttjas vid olika köp. Dessutom anses kontoköpet normalt bli billigare för konsumenten än avbetalningsköpet. Och något krav på viss kontantinsats finns, som redan framgått, ännu inte vid kontoköp.
9. Avslutande synpunkter
9.1. Allmänt
Kreditköpet har stor betydelse i dagens samhälle. Ungefär 30 % av alla varaktiga konsumtionsvaror köps på detta sätt, vilket 1973 innebar att svenska folket köpte på kredit för 4,5 miljarder kronor. Av alla kreditköp det året var 70 % förbundna med återtaganderätt för säljaren. Som framgått är den siffran betydligt lägre idag. Erfarenhetsmässigt leder ungefär 5 % av avtalen innehållande återtaganderättsförbehåll till ansökan om återtagande. Ett stort antal fall kan dessutom beräknas göras upp i godo under det att köparen har hotet om återtagande vilande över sig.
En icke föraktlig del av de kreditköp som ingås och de återtaganden som har skett gäller varor som har behandlats i den här uppsatsen. Jag har kartlagt, att kreditförsäljningen för dessa varor i allt större omfattning sker på kontokort men att avbetalningsköpet alltjämt har betydelse, inte minst vid hemförsäljning. Jag har också kommit fram till att avbetalningsköpets fortlevnad för dessa varor står och faller med hur kundförlusterna kommer att utvecklas när företagen nu bara kan hota med återtaganden men nästan aldrig kan verkställa hotet29. Att, åtminstone i mitten av 1979, 25—30 % av de konsumenter som ville köpa på kontokort inte bereddes tillfälle att göra detta utan var hänvisade till avbetalningsköp är ett annat faktum jag fastställt.
9.2. Något om återtaganderätten som påtryckningsmedel och människors betalningsmoral
Låt oss uppehålla oss något vid kundförlusterna. Återtagandeförbehållet har tjänat två syften för säljarna: dels har det varit ett påtryckningsmedel
för att förmå köparna att betala, dels har det, när påtryckningarna visat sig resultatlösa, inneburit en möjlighet att få ekonomisk gottgörelse genom ett återtagande.
Den senare betydelsen har nu ibland bortfallit helt. Men som påtryckningsmedel kan förbehållet eventuellt fortfarande fungera. Detta förutsätter, att konsumenterna är okunniga om hur mycket beneficieregeln omfattar. Enligt de kronofogdar jag intervjuat tror folk att de inte ens skall få behålla kläderna de står i när utmätning företas, varför de blir glatt överraskade när kronofogden förklarar rättsläget.
Om denna bild av människors okunnighet är riktig skulle det alltså krävas information från något håll för att näringsidkarna inte skulle kunna använda sig av "tomma hot". Eller skall vi acceptera hoten om de medför att avbetalningsköpet finns kvar och att köparna gör vad de kan för att betala sina skulder? De negativa sociala konsekvenserna av att ett återtagande verkställs uppstår ju aldrig, för återtagande blir det aldrig tal om.
Svaret på frågan är ändå nej. För det första skulle man annars ge en klarsignal till företagen att vilseleda konsumenterna om lagens innehåll. Sådana indrivningsmetoder är ohederliga och måste motarbetas30. För det andra skulle bara omedvetna konsumenter låta sig luras och systemet skulle kunna utnyttjas av de medvetna, vilket är motbjudande. Vi måste gå andra vägar.
Låt oss anta att Konsumentverket verkligen försöker att ge konsumenterna belysande information i det här avseendet. När folk får klart för sig att något återtagande inte kan bli aktuellt — kommer man då att köpa utan en tanke på att betala31 resp. försöker man då alls att betala om man har betalningssvårigheter? Har alltså återtaganderätten stor betydelse som påtryckningsmedel för att få folk att betala den vara de har köpt eller gör de detta frivilligt?32 Att regeln skulle utnyttjas av en del fördomsfria köpare är väl klart. Men i vilken omfattning detta skulle ske är svårt att säga. Att svenskarna internationellt sett av finansieringsföretagen upplevs som goda betalare kanske man inte får dra för höga växlar på.
Kanske skulle vi inte ens få saken prövad i någon större utsträckning. Det är nämligen möjligt att avbetalningsköpet skulle upphöra beträffande dessa varor om en dylik informationskampanj skulle genomföras (jfr uttalandet från hushållsmaskinsbranschen ovan).
Även efter dylik information tror jag att det skulle kunna förekomma "tomma hot". Alla konsumenter kommer inte att nås, och många skulle alltjämt vara okunniga. Problemet kvarstår så länge det är tillåtet att i kontrakten använda förbehåll som aldrig kan göras gällande i praktiken.
9.3. Vad gjorde Konsumentverket för fel?
Jag anser, att Konsumentverket till stor del bär skulden till den uppkomna situationen. Det har sagts mig, att verket vid inledningen tillutarbetandet av riktlinjerna försökte uppnå överensstämmelse mellan den marknadsrättsliga och den exekutionsrättsliga regeln. Varor som var undantagna enligt den ena skulle även undantas enligt den andra. Reglerna undantar varor från försäljning med återtagandeförbehåll resp. från utmätning utifrån olika kriterier. I regel I är varans egenskaper m. m. avgörande, i regel II är det köparens behov det kommer an på. Denna skillnad visade sig omöjlig att överbrygga, varför man gav upp tanken på att få reglerna att korrespondera. Som vi har sett inskränkte man så småningom kraftigt betydelsen av regel I.
Det är fullt klart, att det är en omöjlighet att göra de bägge reglerna helt samstämmiga bara genom att skapa riktlinjer. För detta behövs en lagändring. Men varor som typiskt sett tillhör beneficiet (t. ex. de flesta hushållsmaskiner och radioapparater) borde inte få stå på listan över varor som har en fungerande andrahandsmarknad och därmed får säljas med återtagandeförbehåll. Att de ändå gör det är vilseledande; som vi sett tror t. o. m. vissa jurister att återtagande därmed kan verkställas. Konsumentverket kunde, som framgått, genom att ge regel I den vidare innebörd propositionen avsåg, i riktlinjerna ha förbjudit återtagandeförbehållets användning vid avsevärt flera varutyper än man nu gjorde. Jag håller för troligt, att i mycket få fall en vara då skulle ha omfattats av regel II men inte av regel I. De flesta "tomma hot" skulle därmed ha förekommits.
Men Konsumentverket valde alltså att gå näringslivet till mötes i detta avseende. Att regel I blev praktiskt taget betydelselös spelade ingen roll, ansåg man, så länge regel II ändå slutligen hindrade ett återtagande. Därvid uppstod problemet med "tomma hot".
Då inställer sig frågan i vilken utsträckning verket bör ge efter för näringslivets krav i förhandlingar om riktlinjer. Kanske är ensidigt fastställda sådana, vilka ger uttryck för Konsumentverkets lagtolkning, bättre än riktlinjer tillkomna efter press från näringslivet? Att verket är betjänt av ett gott förhållande till näringslivet är klart. Men bör detta få inverka på utarbetandet av riktlinjer i sådan utsträckning att lagreglerna i riktlinjerna ges en helt annan tolkning än den lagstiftaren avsett? När konsekvenserna blir så oönskade som i det här fallet kan jag inte tyckadet. Man skall hålla i minnet, att om företag bryter mot av Konsumentverket ensidigt fastställda riktlinjer så kan verket föra talan inför MD, varför verket och näringslivet inte nödvändigtvis måste komma överens för att riktlinjerna skall komma att efterlevas.
Samma kritik som jag riktar mot verket får KO (numera chefen för Konsumentverket) utstå i Jürgen Lufts avhandling Konsumentköp av personbilar (s. 253—255). Han anser, att KO kunde ha gått mycket längre i sina krav vid branschförhandlingar om avtalsvillkor. Genom KO:s eftergivenhet har avtalsvillkorslagen inte fått den stora betydelse man trodde den skulle få, säger Luft. KO har också varit obenägen att föra talan inför MD33, ett förhållande som gjort att till stor del KO och inte, som avsikten
är, MD kommit att leda rättsutvecklingen. Att detta kommer att bli fallet även i fråga om återtagandeförbehållen är riktlinjernas utformning en garanti för!
Den tolkning av lagen som Konsumentverket fastslagit i riktlinjerna bör alltså inte följas. Riktlinjerna bör ändras (om inte lagen ändras, se nedan). Men enligt Luft bör Konsumentverket anse sig bundet av överenskommelsen någon tid innan man kallar till nya förhandlingar.
Hittills har jag ansett mig kunna antaga, att när Konsumentverket ingriper i en viss bransch så rättar sig näringsidkarna inom branschen efter den överenskommelse som träffas mellan verket och branschföreningen eller mellan verket och den enskilde näringsidkaren. Lufts undersökningar inom bilbranschen visar, att de organiserade företagen också gör detta34. Den stora kategori icke organiserade och icke seriösa handlare som finns i bilbranschen har egentligen inte någon motsvarighet i de branscher jag studerat, så de negativa erfarenheter han har härifrån är inte så relevanta. Luft uttalar dock35, med stöd av en ej redovisad fallstudie, tveksamhet om hur lojalt företagen i hushållsmaskinsbranschen följer överenskommelserna. Utan att närmare gå in på frågan vill jag markera, att om regel I ges den tillämpning jag vill så kan detta bli ett problem. En lagregel som inte efterlevs är värdelös.
Innan jag går in på hur man lagstiftningsvägen kan komma åt de "tomma hoten" vill jag i det här sammanhanget nämna ytterligare en sak. Ovan har konstaterats, att de flesta varor som typiskt sett ingår i beneficiet förmodligen också faller under regel I om denna tolkas i överensstämmelse med propositionen. Men i de fall man finner, att varan inte gör det, kan man fråga sig, om inte avtalsvillkorslagen kan användas för att ändå få till stånd ett förbud mot återtagandeförbehållets användning. Möjligt är nämligen, att förbehållet i dessa fall utgör ett sådant vilseledande avtalsvillkor, som enligt förarbetena till avtalsvillkorslagen skall kunna förbjudas med stöd av lagen36. Förbehållet är knappast oskäligt bara på grund av sin sakliga innebörd, då återtagande ibland kan verkställas trots att varan typiskt sett ingår i beneficiet (t. ex. om gäldenären har två symaskiner). Men konsumenten, som saknar kunskap om beneficiets omfattning, kan lätt vilseledas av klausulen och bibringas den felaktiga uppfattningen att varan alltid kan återtas. Om säljaren hotar med att koppla in kronofogden är det troligt att konsumenten frivilligt återlämnar varan, varigenom han — omedvetet — ofta efterger sin rätt att behålla den. — Häremot kan kanske invändas, att regel I är exklusiv i förhållande till avtalsvillkorslagen i det här sammanhanget. Problemet finns inte berört i motiven till 15 § 3 st. KKrL37. Det får överhuvudtaget betraktas som ovisst hur MD skulle ställa sig i frågan.
9.4. Ändra lagen!
Jag har sökt visa, att regel I till förekommande av oönskade effekter åtminstone bör förbjuda återtagandeförbehållens användning när det gäller varor som typiskt sett faller under regel II. I stor utsträckning kan detta, som nämnts, uppnås genom att Konsumentverket ändrar sin tolkning av rekvisiten i regel I. Men en ännu bättre lösning är att låta regel I anknyta till regel II i lagtexten. Antingen tilläggs ett fjärde kriterium i regel I, av innebörd att varor som typiskt sett tillhör beneficiet inte får säljas med återtagandeförbehåll, eller också ersätter en bestämmelse med detta innehåll de nuvarande tre rekvisiten (som ju i Konsumentverkets tappning blivit nästan helt betydelselösa).
Detta förslag tar alltså bara sikte på hur man skall komma till rätta med de "tomma hoten". I lösningen ingår ingen förändring av återtaganderätten. Jag övergår nu till en summering av skälen för och emot återtaganderättsförbehållens tillåtlighet på konsumenträttens område.
9.5. De lege ferenda återtaganderätt eller ej?
Att inskränka eller inte inskränka återtaganderätten är en politisk fråga; det visade sig inte minst under förarbetena til KKrL. Redan i början av denna uppsats behandlade jag för- och nackdelar med avbetalningsköpet och återtaganderätten. Längre fram klargjordes, att om avbetalningsköpet försvinner så kommer en kategori människor inte längre att kunna köpa kapitalvaror på kredit. Om rätten att sälja med återtagandeförbehåll bortfaller så påskyndas denna utveckling och för de kvarvarande avbetalningsköpens del höjs kreditvärdighetskraven, kanske till samma nivå som för kreditkorten. Måhända skjuter då hyresmarknaden för kapitalvaror fart; det är en utveckling som Konsumentverket räknar med.
Finns å andra sidan återtaganderätten kvar så har det bl. a. sociala nackdelar38. Dessutom finns det, trots kravet på kontantinsats vid avbetalningsköp, risk för att köpare, vars ekonomi inte klarar ett avbetalningsköp, ändå ingår ett sådant.
Problemet är alltså mångfasetterat. Att nuvarande reglering inte är lämplig ur juridisk synvinkel är emellertid klart. Precis som i fråga om avtalsvillkor i allmänhet måste ett kontraktsvillkor som (oftast) strider mot tvingande rätt kunna förbjudas. Om avbetalningsköpet fortlever för de varor det här gäller förutspår jag en snar ändring i regeln eller dess tillämpning.