Om expropriationsersättning

 

I sin uppsats "Expropriation — en studie i lagstiftningsmotiv och ersättningsrättsliga grundprinciper" (SvJT 1978 s. 81— 120) har professor Lars Werin genomfört en intressant analys av expropriationsinstitutet enligt svensk rätt. På två punkter vill jag dock korrigera Werins framställning.
    Werin hävdar (t. ex. på s. 83) att vad han kallar reservationspris och abstinenspris (dvs. det pris säljaren minst kan acceptera respektive köparen som mest vill betala vid frivillig överlåtelse) var okända begrepp för dem som arbetade fram den nu gällande expropriationsrättsliga lagstiftningen. Emellertid finner man i Expropriationsutredningens huvudbetänkande (SOU 1969: 50, s. 263—277) en analys baserad just på dessa begrepp. Begreppen kallas av utredningen säljarens respektive köparens kritiska värden. Det är naturligtvis svårt att avgöra vilken betydelse

 

kännedomen om dessa begrepp haft för lagstiftningen, men okända har begreppen i alla fall inte varit.
    I sin uppsats säger Werin vidare att "marknadsvärde och reservationspris i regel skiljer sig åt på så sätt att reservationspriset är högre" (s. 94). Som stöd för denna hypotes anges bl. a. att det är "uppenbart att det vid varje tidpunkt endast är en liten del av det totala beståndet av fastigheter som bjuds ut" (s. 95). Werin bygger sedan långtgående slutsatser på den nämnda hypotesen. Han föreslår sålunda att expropriationsersättningen skall utgöras av "marknadsvärdet plus visst procentuellt påslag, avsett att täcka 'genomsnittlig' skillnad mellan marknadsvärde och reservationspris" (s. 112).
    Werins hypotes grundas förmodligen på antagandet, att om marknadspriset är högre än eller lika stort som reservationspriset säljer ägaren sin fastighet. För de personer som faktiskt äger fastigheter skulle alltså gälla att reservationspriset överstiger marknadspriset.
    Detta resonemang förefaller dock ganska orealistiskt. Man måste räkna med en betydande tröghet i fastighetstransaktionerna. En relativt liten andel av fastighetsägarna torde i varje ögonblick överväga en försäljning av sin fastighet, dvs. uppleva sig stå inför en valsituation där reservations- och marknadspriset fäller utslaget. Det är därför troligt att de flesta fastighetsägare — åtminstone på kort sikt — behåller sin fastighet även om marknadspriset överstiger vad de minst skulle kräva i betalning föratt vara nöjda med en försäljning. Werins rekommendation att basera expropriationsersättningen på ett uppräknat marknadspris förefaller därför inte att vara på ett helt övertygande sätt motiverad.

Claes Hägg