Rättsväsendets tunga ände eller små tjuvar och stora eller stölder och skattebrott
Advokaten Bengt Westerling har under rubriken Individualprevention ./. allmänprevention kastat sig in i den kriminalpolitiska debatten (SvJT 1980 s. 568). Med utgångspunkt från tre HD-domar (NJA 1979 s. 418, 517 och 524) anser han att den "konklusionen ligger nära till hands att snart sagt den enda brottslighet som i Sverige bestraffas med ovillkorligt frihetsstraff synes vid sidan av rattfylleri vara skattebedrägeri". Han avslutar med ett utbrott av medkänsla med den stackars olycklige skattebedragaren som "tvingas" bryta mot skatteförfattningarna, och som i motsats till "den hänsynslöse vapen försedde inbrottstjuven och den som på ett kvalificerat sätt bestjäl butiker" inte kan vänta sig någon nåd.
    Westerlings slutsatser är dåligt underbyggda. År 1978 dömdes sammanlagt 95 personer till fängelse för brott mot skattebrottslagen, varav 61 till högst tre månader, medan 3 239 personer fick (i regel avsevärt längre) fängelsestraff för brott mot 8 kap. BrB (Statistiska meddelanden R 1979: 4.2, tabell 5). Westerlings farhågor är alltså betydligt överdrivna, och han borde kunna känna sig i stort sett lugn.
    Men det hindrar naturligtvis inte en diskussion om utgången i de tre mål Westerling tar upp. Men först bör Westerlings föredömligt korta men något ensidiga referat kompletteras.
    Man kan då konstatera t. ex. att den tidigare ostraffade mannen i mål 1 (s. 418) fick sammanlagt 3 000 kr för sin medverkan i två stölder och att målsägandenas skadestånd tycks ha säkrats hos honom för minst detta belopp. Mannen i mål 2 (s. 517) samlade ihop varor för cirka 3 500 kr men blev ertappad och fick inte med sig dem från platsen. Mål 3 (s. 524) rörde skattebedrägerier under fyra år med en undandragen skatt på närmare 300 000 kr, dvs. ett uppemot 100 gånger högre belopp än i de båda andra målen.
    Westerling försummar också att berätta att även männen i de båda första målen hade familjer som var beroende av dem. I mål 1 hustru och en minderårig dotter och i mål 2 sammanboende kvinna och tre gemensamma barn födda åren 1972, 1973 och 1978.
    Westerling framhåller att brottsplanen i mål 1 var "utstuderad". Rimligen måste emellertid graden av planering ha varit avsevärt högre i skattebrottmålet, vilket visas bl. a. av falsk bokföring under flera år. Och Westerling får det nästan att låta som ett privilegium att vara häktad. Mannen i mål 1 (som dömdes till skyddstillsyn) har nämligen enligt Westerling som enda verklig påföljd "hållits häktad i 31 dagar på skattebetalarnas bekostnad" — en förmån som han säkert gärna skulle ha avstått från.

144 Stölder och skattebrott    Att brottet i mål 3 var betydligt allvarligare än det i mål 1, och att det förtjänade ett mer kännbart straff borde stå utom varje tvivel.
    När det gäller mål 2 tillkommer dock onekligen ett allvarligt moment genom att gärningsmannen var beväpnad. Han tycks även ha handlat på ett sätt som de inblandade polismännen uppfattade som ett hot. Det torde också ha varit detta som ledde till att både tingsrätt och hovrätt dömde till fängelse. Han gjorde emellertid inte bruk av sitt vapen, men blev däremot skjuten av en polisman och fick livshotande skador för vilka han var sjukskriven under lång tid. Han fick också bestående men, bl. a. på grund av att det bedömdes som alltför farligt att försöka avlägsna kulan ur kroppen på honom.
    Man kan kanske ställa sig lite frågande till HDs uttalande om att dessa skador borde kunna tillgodose allmänpreventionen. Det är i vart fall främmande för mitt språkbruk att hänföra följderna av sådana olycksfall i arbetet till allmänprevention. Men konsekvenserna av brottet blev inte desto mindre mycket kännbara för gärningsmannen. HD framhåller vidare att denne man, efter att sedan år 1962 under nio år ha åkt in och ut på ungdomsvårdsskola, ungdomsfängelse och fängelse, därefter under nästan sju år inte veterligt hade begått brott (och även i övrigt hade visat anmärkningsvärt god samhällsanpassning).
    Så även om mål 2 onekligen är ett gränsfall, finner jag det svårt att bli indignerad över att mannen undgick frihetsstraff. Det är tilltalande att Westerling hyser medkänsla med dem som begår brott och att han försöker leva sig in i deras villkor. Och domstolarna har uttryckligen tagit hänsyn till att mannen i mål 3 befann sig i en svår situation under de fyra år han begick sina skattebrott, och — för att tala med Westerling — under det för höginkomsttagaren "katastrofala skattetrycket" skulle betala för utflyttningen till Spanien och för barnens vistelse på dyra internatskolor. Westerlings förmåga till inlevelse förefaller dock lite väl selektiv. Hänsyn till sociala förhållanden får inte leda till mindre hänsyn till den som är sämre ställd och kan tyckas ha mindre att mista (även om så kanske ofta sker). Vore Westerlings medkänsla lite bredare, och innebure den förståelse också för andras svårigheter än höginkomsttagarens, skulle nog Westerling dra andra slutsatser om åt vilket håll rättspraxis har sin udd riktad.

Sten Heckscher