NILS JAREBORG. Brotten. Andra häftet. Förmögenhetsbrotten. Lund 1978. Norstedts. XIV + 240 s.
Det arbete, som här skall anmälas, bygger på en tidigare bok av samme förf. med titeln "Förmögenhetsbrotten", vilken utkom 1975. Den nyare versionen skiljer sig från den tidigare därigenom, att den är avsevärt förkortad (med cirka 140 s.). Detta har bl. a. lett till att förf. endast omnämner de rättsfall han anser vara av intresse utan att innehållet i fallen redovisas. Syftet med boken anger förf. vara tvåfaldigt: han har velat åstadkomma dels en lärobok för den akademiska undervisningen, dels en handbok för det praktiska rättslivet.
Vad som omedelbart faller i ögonen vid studiet av Jareborgs bok är att förf. helt frångått den systematik, som ligger i BrB:s kapitel- och paragrafindelning och i stället skapat en egen systematik. Förf. indelar (s. 4) förmögenhetsbrotten i två huvudgrupper, egendomsbrott och oredlighetsbrott. Egendomsbrotten, som karakteriseras av att den straffbelagda gärningen hänför sig till viss individualiserad egendom, behandlas i fyra kapitel, kallade "Tillgreppsbrott", "Våldsbrott", "Förfogandebrott" och "Övriga egendomsbrott". Oredlighetsbrotten delas också upp i fyra kapitel, nämligen "Brott av gäldenärer". "Bedrägeri", "Bedrägeriliknande brott" och "Övriga oredlighetsbrott". Det är lätt att se, att den angivna indelningen helt slår sönder BrB:s systematik.
För att belysa konsekvenserna av förf:s systematik väljer jag gruppen "Våldsbrott". Hit för förf. rån av motvärnstyp (övriga råntyper hör hemma i kapitlen om tillgreppsbrott resp. övriga oredlighetsbrott), skadegörelse i olika svårhetsgrader (skadegörelse behandlas även i kapitlet om tillgreppsbrott) och egenmäktigt förfarande av motvärnstyp (övriga typer av egenmäktigt förfarande hör hemma i kapitlen om tillgreppsbrott resp. övriga egendomsbrott).
I vad mån är då Jareborgs indelning bättre än lagstiftarens? Vad står att vinna genom denna omsortering av brotten? Otvivelaktigt har Jareborgs indelning den fördelen, att den framhäver likheten mellan olika brottstyper, som genom BrB:s systematik hamnat i olika kapitel och paragrafer. Den öppnar också ögonen för hur ganska disparata förfaranden i BrB sammanförts i samma kapitel och stundom i samma paragraf (ett ovanligt avskräckande exempel härpå är BrB 11: 1). Att läsaren uppmärksammas härpå är utantvivel en pedagogisk vinst. Men är det en pedagogisk vinst även ur inlärningssynpunkt? Jareborgs bok är — föreställer jag mig — i första hand avsedd som en lärobok i straffrätt och den skall således studeras i kombination med BrB:s lagtext och dess helt annorlunda systematik. Det kan därför ifrågasättas, om inte Jareborgs nyindelning av förmögenhetsbrotten, trots sina förtjänster, ytterligare komplicerar inlärandet av förmögenhetsbrottens redan komplicerade materia.
Det är inte möjligt att i en anmälan av ett arbete med en så komprimerad framställning som Jareborgs ta upp mer än ett par punkter till närmare behandling. Jag har därför valt att koncentrera mig på Jareborgs framställning av de tre centrala förmögenhetsbrotten stöld, bedrägeri och förskingring med dess sekundärbrott olovligt förfogande.
Stöld är förvisso ett tillgreppsbrott och förf:s analys av tillgreppsrekvisitet är ingående och värdefull. Särskilt intresseväckande är hans framställning om tagande av övergivna, kvarglömda och tappade saker (s. 19 ff). I fråga om övriga stöldrekvisit har emellertid förf. och Straffrättskommittén (SRK) högst olika mening. Stöldparagrafen kräver ju utöver tillgrepp dels, att gärningsmannen skall ha uppsåt att tillägna sig det tillgripna, dels att tillgreppet skall innebära skada. Lagtexten tolkar Jareborg så (s. 30), att någon tillägnelse aldrig behöver komma till stånd — det räcker med uppsåt att tillägna sig. Följaktligen behöver heller inte någon förmögenhetsöverföring komma tillstånd, vilket i sin tur innebär, att gärningsmannen inte behöver ha haft vinning av brottet (s. 35). Kort sagt, de båda objektiva rekvisiten tillägnelse och vinning behöver inte föreligga, för att en stöld skall vara fullbordad. Däremot antar Jareborg förekomsten av ett skaderekvisit (s. 36), vilket ju lagtexten också direkt kräver. Men detta skaderekvisit innebär inte ett krav vare sig på slutlig förlust eller på beaktansvärd risk för slutlig förlust (SRK:s generella definition av förmögenhetsbrottens skaderekvisit). Men hur ser då Jareborgs speciella skaderekvisit vid stöld ut, detta rekvisit som varken är slutlig förlust eller risk för förlust? Härpå lämnar förf. såvitt jag kan finna inte något svar. Konsekvensen av förf:s åsikter borde väl egentligen vara, att stöld, trots lagtexten, saknar ett verkligt skaderekvisit, eller riktigare, att det borde räcka med uppsåt till skada hos gärningsmannen. Denna konsekvens vill emellertid förf. inte dra, eftersom man då skulle bli tvungen att döma för stöld även i sådana fall, där gärningsmannen har uppsåt att tillägna sig något som han tror ha ekonomiskt värde men som i själva verket saknar sådant värde. Men — frestas men att invända — vore inte det beskrivna fallet ur stöldsynpunkt att uppfatta som ett putativdelikt?
Jareborg medger (s. 35), att hans framställning av stöldbegreppet inte sammanfaller med SRK:s uttalanden i förarbetena.1 Det är alldeles klart, att SRK ansåg, att stöld kräver tillägnelse av det tillgripna och att det är just tillägnandet, som leder till förmögenhetsöverföring. Jareborgs invändning häremot är, att SRK aldrig i lagtexten uttryckt vad som säges i motiven. Detta låter sig sägas. Men enligt min uppfattning är motsägelsen mellan motiv och lagtext endast skenbar. SRK har helt enkelt utgått ifrån att ett besittningstagande, som sker med tillägnelseuppsåt, ur civilrättslig synpunkt leder till ett tillägnande, t. o. m. i det fall, att stölden sker inför ögonen på någon, som omedelbart kan ingripa.2
I samband med stölden skall beröras förf:s rättshistoriska kommentar till väskryckning, ett brott som vanligtvis rubriceras inte som rån utan som grov stöld. Förf. framhåller (s. 42), att väskryckning sällan genomföres med rån-
tvång och att det därför "är felaktigt att som brukligt är tala om rån i dessa fall; språkbruket har dock traditioner från landskapslagarna". Man får lätt intrycket av ett redan under tidig medeltid florerande väskryckande. Vad förf. åsyftar torde vara begreppet handran i medeltidslagarna, vilket karakteriserades just av att man tog något ur någons händer. Det bör dock framhållas, att det inte var just ryckandet ur händerna, som gjorde gärningen till rån, utan det öppna tillvägagångssättet.3
Förskingringsbrottet är i Jareborgs framställning uppdelat så, att sakförskingring behandlas tillsammans med olovligt förfogande i kapitlet om förfogandebrott, medan "penningförskingring" behandlas i kapitlet om brott av gäldenärer.
Förf:s ingående analys av brottet olovligt förfogande är givande och låter brottets — åtminstone i rättspraxis — nebulosaartade karaktär komma till klart uttryck. Förf. betonar (s. 70), att objektet för brottet måste vara individualiserad egendom. Han kritiserar därför med rätta (s. 77 f), att förfogande över felkrediterade belopp hos t. ex. postgirot bedöms som olovligt förfogande. Någon individualiserad egendom finns ju inte.
Ett ur flera synpunkter svårtolkat fall av olovligt förfogande, SvJT 1974 rf s. 35, berörs av förf. på flera ställen (s. 73, 76 f). I detta fall åtalades B för att han utan lov återtagit två husvagnar, som sålts på avbetalning med äganderättsförbehåll till R resp. J, vilka köpare misskött avbetalningarna. TR:s dom är här utan intresse. HovR konstaterade, att återtagandet verkställts av B:s anställde utan uppsåt från B:s sida. Själva återtagandet var således straffritt. Men B hade, sedan han väl fått husvagnarna i sin besittning, meddelat köparna, att han inte ämnade återställa dem förrän resterande köpeskilling erlagts. HovR konkluderar: "Han har härigenom gjort sig skyldig till olovligt förfogande."
Två ting faller omedelbart i ögonen. För det första måste man ställa frågan, om B vidtagit "åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt". B var beredd att återställa vagnarna, om köparna betalte sin skuld. Kan ett villkorat kvarhållande av vagnarna vara en sådan åtgärd, som lagtexten beskriver? Jareborg finner med tvekan, att så kan vara fallet. Samma tvekan finner man hos Wennberg.4 Mindre tveksam är Brottsbalkskommentaren,5 där det heter: "Blotta underlåtenheten att utlämna en sak (kvarhållande till säkerhet för fordran utan laga retentionsrätt eller försummelse, måhända av ren slöhet trots påstötning, att återlämna en sak) torde knappast vara straffbar."
Den andra frågan gäller, vems ägande- eller säkerhetsrätt till husvagnarna B kränkt. Härom uttalar sig HovR inte i sin dom. Äganderätt till husvagnarna är genom äganderättsförbehåll tillförsäkrad B tills slutlig betalning skett. Likväl skulle man, med hänsyn till avbetalningsköparens speciella ställning, kunna anse, att, även han har en, låt vara villkorad, äganderätt till det köpta. Kanske har HovR resonerat så. Det skulle i så fall innebära, att såväl avbetalningsköparens som avbetalningssäljarens avtalsstridiga förfogande över godset vore att bedöma som olovligt förfogande.
Jareborg har emellertid en annan förklaring till HovR:s dom. Han framför nämligen tanken (s. 73), att B kränkt köparnas rätt till avräkning och att denna "rätt till avräkning (enligt Lag 1915: 219 om avbetalningsköp) innan avbetalningsgodset återtas torde böra räknas som säkerhetsrätt". Själv har jag svårt att se rätten till avräkning vid återtagning som en säkerhetsrätt i avbetalningsgodset. I varje fall bjuder vanliga straffrättsliga lagtolkningsmetoder till en restriktiv tolkning av begreppet säkerhetsrätt. Domstolarna har emellertid tvärtom visat en tendens att extendera begreppet och i vissa fall dömt för olovligt förfogande då endast en fordringsrätt till objektet förelegat. I det alltför litet uppmärksammade fallet NJA 1966 s. 15 har HD och RÅ reagerat häremot. Den åtalade, H, hade i detta fall av socialnämnden förskotterats sjukpension, som skulle utbetalas av Riksförsäkringsverket. När H så småningom från Riksförsäkringsverket erhöll sjukpension för den tid, för vilken socialnämnden lämnat förskott, förbrukade han pengarna i stället föratt betala skulden till socialnämnden. HR och HovR dömde honom för olovligt förfogande över den från Riksförsäkringsverket utbetalade sjukpensionen. H erhöll prövningstillstånd och yrkade frikännande. Häri instämde RÅ under motivering, att socialnämnden endast hade en fordran på H och att följaktligen BrB 10: 4 inte var tillämplig. HD frikände H på av RÅ anförda skäl.
Med hänsyn till att B:s kvarhållande av vagnarna knappast är sådan åtgärd som BrB 10: 4 förutsätter och att begreppet säkerhetsrätt i varje fall inte bör tolkas extensivt förefaller mig B:s åtgärd väl vara ett avtalsbrott men inte ett brott. Av visst intresse kan vara en jämförelse med fallet NJA 1979 s. 62, i vilket en auktionsförrättare åtalades för att han satt sig i besittning av på auktion sålda varor och vägrat att lämna ut dem till köparen annat än mot kontant betalning. Samtliga instanser ansåg att köparen erhållit besittning till varorna och dömde därför auktionsförrättaren för egenmäktigt förfarande. En dissident i TR och föredraganden i HD ansåg däremot, att varorna varit i auktionsförrättarens besittning och att hans vägran att lämna ut varorna annat än mot kontant betalning ej utgjorde brott.
Sakförskingring uppfattar Jareborg som en i huvudsak "kvalificerad form av olovligt förfogande" (s. 79). Mera träffande vore i mitt tycke att karakterisera sakförskingring som ett stölden närstående brott, där endast besittningssituationen skiljer. Rent historiskt är det ju så, att sakförskingringen utvecklats ur stöldbrottet. Men det är förståeligt att förf. inte vill dra en parallell mellan sakförskingring och stöld, eftersom ju stölden enligt hans uppfattning saknar de objektiva rekvisiten tillägnelse och förmögenhetsöverföring, vilka ju är karakteristiska för sakförskingringen.
Intressant — och omstridd — är frågan, hur själva den brottsliga handlingen ser ut vid sakförskingring. Lagtexten nämner ju i första hand tillägnande av den anförtrodda saken. Förf. anger som olika sätt att begå brottet att gärningsmannen vägrar att lämna ut förskingringsobjektet, att han nekar till att ha anförtrotts egendomen eller att han håller sig undan så att de berättigade inte kan nå honom med krav på egendomen. Det framgår inte klart, om förf. anser de anförda tillvägagångssätten vara självständiga, från tillägnelse fristående former för brottets begående. Enligt min uppfattning är de beskrivna handlingarna endast olika manifestationer av tillägnande (eller bevis på ett redan verkställt tillägnande). Även Wennberg förefaller vara av meningen, att
de beskrivna förfarandena markerar en tillägnelse.6 I varje fall är det min uppfattning, att en vägran att lämna ut en anförtrodd sak av ren trilska — vederbörande har aldrig tänkt sig att behålla saken som sin egen — inte utgör förskingring, eftersom ingen tillägnelse skett.
"Penningförskingring", d.v.s. förskingring i sådana fall, då den redovisningsskyldige inte är förpliktad att utge viss bestämd egendom utan endast har att redovisa för den anförtrodda egendomens värde, behandlar Jareborg som tidigare nämnt i kapitlet om brott av gäldenärer (s. 115 ff). Denna typ av förskingring vill Jareborg döpa till "fordringsförskingring" medan Wennberg i detta fall talar om förskingring vid generiska förpliktelser.7 Det vore väl, om den olycksaliga termen penningförskingring äntligen försvann, eftersom ju förskingring av pengar mycket väl kan vara sakförskingring liksom en "penningförskingring" mycket väl kan avse annat än pengar. Själv skulle jag i stället vilja tala om värdeförskingring, eftersom det, som Jareborg också framhåller (s. 116, 122), just är ett den redovisningsberättigade tillkommande värde, som brottskonstruktionen avser att skydda.
Förf:s framställning av "fordringsförskingring" är ett av de mest svårtillgängliga partierna i boken, dels på grund av den besvärliga materian, dels på grund av det utomordentligt komprimerade framställningssättet. Skillnaden mellan sakförskingring och "fordringsförskingring" blir — åtminstone för mig — inte helt klar. När det gäller sättet att begå "fordringsförskingring" anger förf. två metoder. Dels kan brottet begås så att gärningsmannen minskar redovisningsfordrans värde genom att brista i betalningsförmåga, dels så, att gärningsmannen demonstrerar, att han inte vill redovisa. Sistnämnda metod motsvarar vad Wennberg — i mitt tycke mera träffande — beskriver som beslut att inte redovisa.8
När det gäller det första sättet för brottets begående aktualiseras ju frågan om den redovisningsskyldiges solvens och likviditet. På denna punkt har ju rättsfallet NJA 1953 s. 475 ansetts vara av speciellt intresse. I detta fall dömdes en solvent men icke likvid person för förskingring. Den redovisningsskyldiges bristande likviditet ansågs, trots att hans nettoförmögenhet uppgick till omkring 500 000 kr., för de redovisningsberättigade ha "inneburit en beaktansvärd fara för slutlig förlust". Jareborg synes finna den fällande domen riktig (s. 123) men uppfattar av allt att döma inte den åtalade som solvent men väl som sufficient.
Kapitlet om bedrägeribrottet är i mitt tycke det skarpsinnigaste, intressantaste och mest givande i Jareborgs bok. Själv anser Jareborg bedrägeri vara det ur dogmatisk synpunkt mest svårtillgängliga brottet bland förmögenhetsbrotten (s. 143) och häri är jag böjd att instämma.
En central punkt i förf:s framställning är kravet på kausalitet mellan vilseledandet och den vilseleddes disposition (s. 143 ff), i lagtexten uttryckt i kravet på att gärningsmannen skall förmå den vilseledde till en handling eller underlåtenhet. Detta preciserar förf. så, att det skall föreligga psykisk kausalitet. Den vilseleddes disposition måste vara en medveten följd av hans villfarelse,9 ett krav som blir speciellt viktigt i de fall då dispositionen består i en
underlåtenhet. Konsekvensen av denna uppfattning måste bli, som också Jareborg konstaterar (s. 154), att enbart ett utnyttjande av annans villfarelse inte kan vara straffbart som bedrägeri. Jareborg medger, att denna ståndpunkt kan synas rättspolitiskt omotiverad liksom att den strider mot svensk rättspraxis (se t. ex. SvJT 1954 rf s. 27 liksom de "felbetalningsfall", i vilka man dömt för bedrägeri trots att den vilseleddes disposition bestått i en omedveten underlåtenhet att återkräva det felaktigt utbetalade.)
Jareborg förefaller mig i sin tolkning av bedrägeriparagrafen hamna i ungefär samma situation som då han tolkar stöldparagrafen. Med stöd av lagtexten och legalitetsprincipen ger han bedrägeriparagrafen en annan innebörd än den som lagskrivaren, SRK, avsett. SRK lägger förvisso ett starkt tryck på kausalitetskravet, vilket icke minst framgår av det ursprungliga förslaget till formulering av bedrägeriparagrafen: "Var som bestämmer (härkurs.) annan till handling eller underlåtenhet . . ."10 Men å andra sidan finner SRK det "motiverat och i överensstämmelse med allmänna straffrättsliga grundsatser att i viss utsträckning bedöma utnyttjande av villfarelse som bedrägeri ehuru ordalagen i lagtexten icke direkt angiva sådana fall".11 En förutsättning för straffbarhet är då, att gärningsmannen varit upplysningsskyldig, d.v.s. varit skyldig att ta gärningsmannen ur hans villfarelse. Det finns i förarbetena ingen antydan om att SRK i "utnyttjandefallen" för straffansvar krävt, att förtigandet verkat psykiskt motiverande på den vilseledde. Enligt min mening har SRK inte tänkt sig mer än att kausalitet enligt den inom svensk doktrin förhärskande uppfattningen skulle föreligga mellan den underlåtna upplysningen och den vilseleddes disposition, en uppfattning, som Agge formulerar på följande sätt:12" . . . det måste sålunda enligt vedertagen uppfattning styrkas att, om den positiva handlingen företagits, effekten med till visshet gränsande sannolikhet uteblivit."
Förf. berör också (s. 145) ett i tysk doktrin omhuldat problem, nämligen kravet på att villfarelsen skall ha framkallats genom ett vilseledande. Att förändra världen så att någons uppfattning om ett visst förhållande blir oriktig innebär inte något vilseledande. Om A tror, att B befinner sig i högönskelig välmåga, så blir denna uppfattning en villfarelse, om B, A ovetande, blir påkörd och dödad. Men B har inte genom sin död vilselett A. Ett fall där detta problem aktualiserades är NJA 1947 s. 674. I detta fall hade de åtalade medan ett tombolalotteri pågick nedstoppat i tombolan 672 nitlotter utöver det antal som fastställts i länsstyrelsens resolution för lotteri. RR yttrade på denna punkt: "Genom att tombolan vid den fortsatta försäljningen innehållit större antal nitlotter än som varit medgivet och som kunnat förutsättas av lottköparna ha dessa vilseletts ..." HovR är mera kortfattad och säger endast: "Lottköparna hava förty vilseletts beträffande utsikten till vinst ..." HD vägrade prövningstillstånd. I detta fall har alltså lottköparnas, säkerligen mycket vaga, uppfattning om vinstchanserna blivit oriktig inte genom psykisk påverkan utan genom en förändring av den verklighet om vilken de hade en viss uppfattning. Likväl blev de åtalade fällda för bedrägeri. Jareborg synes
anse detta riktigt (s. 164), men det beror på att han av någon anledning anser att lottköparna inte bara svävat i villfarelse utan verkligen vilseletts.
Jareborgs framställning av förtigandets straffbarhet vid bedrägeri bygger, liksom hans uppfattning om underlåtenhetens straffbarhet över huvud, på den s. k. garantiläran, en i tysk doktrin välkänd företeelse. Själva framställningen av garantiläran finner man emellertid inte i det här anmälda arbetet utan i Jareborgs "Brotten. Första häftet. Grundbegrepp. Brotten mot person". Jag återkommer därför till garantiläran i min anmälan av detta arbete.
Särskild uppskattning är i mitt tycke förf:s framställning av läran om kreditbedrägeri värd (s. 156 ff). Hans skarpsinniga analys av olika tänkbara varianter i fråga om gäldenärens vilja och förmåga att prestera är värdefull, även om man får tänka sig att de finare distinktionerna i verkliga fall går förlorade på grund av bevissvårigheter.
Ett slags kreditbedrägeri föreligger också i det fall, att en prostituerad uppbär betalning av kunden utan avsikt att prestera vad som överenskommits. Liksom Jareborg finner jag detta vara bedrägeri. Men det kunde här ha framhållits, att det omvända fallet, d. v. s. att kunden lurar till sig ett samlag utan att betala, i rättspraxis anses vara straffritt. I en underrättsdom frikändes två personer, som åtalats för bedrägeri på grund av att de förmått två kvinnor till samlag genom att förespegla betalning. Frikännandet motiverades på följande sätt:13 "Genom såväl J:s som P:s egna uppgifter framgår, att de genom vilseledande förmått M A och M H till samlag. Den mot vilseledandet utgående prestationen är emellertid att anse som osedlig och skall som sådan enligt rättsordningen anses sakna ekonomiskt värde." Två nämndemän ville fälla.
Den praktiska konsekvensen av de nyss anförda ståndpunkterna blir den, att rättsordningen ger sitt stöd, då det gäller att framtvinga "den osedliga prestation", som kunden betalt för, men sviker, då kvinnan vill ha betalt för samma "osedliga prestation".
Jareborgs framställning är synnerligen komprimerad och späckad med, förvisso nyttiga, fakta i form av hänvisningar till lagtext och rättsfall, Icke minst nyttiga är de i varje kapitel presenterade översikterna över närbesläktade specialstraffrättsliga brott. Jag har inledningsvis uttryckt en tvekan om det pedagogiska värdet av förfs nya systematik i fråga om förmögenhetsbrotten. Vad man däremot inte behöver känna någon tvekan inför är det vetenskapliga värdet av detta arbete med dess grundliga behärskning av ämnet och dess okonventionella grepp om de straffrättsliga företeelserna. Varje älskare av förmögenhetsbrott kommer att i denna bok finna en stimulerande, engagerande och intellektuellt underhållande läsning.
Per-Edwin Wallén