Sociologi och juridik
Sex år efter det att undersökningen gjordes, fyra år efter det att den sammanfattades i bokform och två år efter det att boken publicerades har nu I behov av vård? Hur lagen om sluten psykiatrisk vård tillämpas1 fått sin första seriösa recension, av Ulf K. Nordenson (SvJT 1980 s. 531). Glädjen över den uppmärksamhet boken nu äntligen röner är dock blandad med besvikelse över anmälarens totala brist på kunskap om och förståelse för den forskningstradition som boken representerar. Jag vill i detta inlägg försöka klargöra de vetenskapsteoretiska grunderna för min forskning, och hur de skiljer sig från Nordensons. Det är en skillnad mellan två vetenskapliga discipliner, juridik och sociologi, men också mellan två vetenskapsteoretiska paradigm.
Nordenson är genomgående starkt kritisk till såväl undersökningen somboken, och han menar att den med tanke på sin inriktning och icke-juridiska karaktär på sin höjd förtjänar en kort redaktionell kommentar i SvJT. Det finns dock ett skäl, menar han, att ägna boken större utrymme, och det är att man kan ta den som utgångspunkt för ett resonemang om möjligheterna till samarbete mellan jurister och samhällsvetare:
"Sedan lång tid har jag hävdat, och jag hävdar alltjämt, att inte minst domare, åklagare och advokater borde visa större öppenhet gentemot beteendevetenskapernas företrädare, att vi borde med ett visst mått av ödmjukhet erkänna att vi behöver deras hjälp, att de representerar ett kunnande som vi till följd av vår strängt juridiskt fackinriktade utbildning i allmänhet saknar och att ett utvidgat 'tvärvetenskapligt' samarbete skulle kunna vara fruktbärande."
För mig som rättssociolog är denna öppna inställning oväntad och glädjande. Den mur av självtillräcklighet som jurister i alla tider omgivit sig med börjar kanske rämna; Nordensons uttalande är åtminstone en betydelsefull spricka.
Hur skall då detta samarbete komma till stånd, och på vems villkor? Den typ av forskning som jag bedrivit, och den bok som den resulterat i, kan tydligen inte bidra till ett närmande, snarare tvärtom enligt Nordensons uppfattning. Min bok uppfyller nämligen inte de krav man ska kunna ställa på ett vetenskapligt arbete:
"Vi har som jurister rätt att kräva respekt för de hävdvunna och allmänt erkända rättsvetenskapliga metoder som ytterst vägleder — eller i varje fall bör vägleda — också den praktiskt arbetande juristen. Vi har rätt att förvänta oss att våra samarbetspartners
bekänner sig till och tillämpar de vetenskapliga metoder och de vetenskapsetiska regler som har utbildats och ännu är förhärskande i den västerländska kulturkrets vi tillhör."
Den ödmjukhet jurister skall känna inför sin kunskapsbrist hindrar inte Nordenson från att ställa ganska långtgående krav på sina blivande samarbetspartners. Men är detta rimliga krav? Respekt för de rättsvetenskapliga metoderna kan man ha, men man bör inse deras begränsning. Däremot har jag mycket lite respekt för de vetenskapliga metoder som är förhärskande i vår kulturkrets, och jag är inte ensam om att ifrågasätta dem. Inte ens Nordenson kan vara omedveten om den vetenskapsteoretiska diskussion som de senaste decennierna rasat inom den samhällsvetenskapliga teorin (den s. k. positivismdiskussionen i Tyskland, England, Frankrike, USA). Han har dock valt att inte beakta den i sin anmälan av min bok, och däri ligger också förklaringen till hans oförmåga att förstå teorin och metoden bakom min undersökning. Detta i sin tur leder till att Nordenson helt missar de viktiga resultaten av undersökningen.
Sociologin, vetenskapen om samhället, har dominerats och domineras alltjämt av ett positivistiskt paradigm som utvecklats ur naturvetenskapernas metodologiska framgångar vid seklets början. Positivism kan definieras som en syn på vad som kan tas för gällande kunskap om världen. Formen och metoden för att uppnå denna kunskap är i grunden desamma inom alla områden. Metodologiskt innebär detta förespråkandet av en hypotetisk-deduktiv metod. Inom samhällsvetenskaperna har denna metod vanligen utvecklats efter två olika linjer. Den ena kallas "abstracted empiricism" och kan enligt C. Wright Mills beskrivas som ett blint och besatt insamlande av empiriska data, med förhoppningen att en dag ett mönster skall framträda. Den andra kallar Mills "grand theory"; här bygger man modeller av ideala samhällssystem enligt principer från naturvetenskapernas logiska teori.
Vid läsningen av I behov av vård? tycks Nordenson ha förväntat sig, om inte en strikt juridisk analys, så åtminstone en mer eller mindre traditionell behandling av de "fakta" som omger tillämpningen av lagen om sluten psykiatrisk vård.
Ett av de vetenskapsteoretiska synsätt som idag med stor framgång konkurrerar med positivismen, och vars utveckling och utbredning under de senaste decennierna förebådar ett kommande paradigmskifte, är det fenomenologiskt- hermeneutiska synsättet. Dess avgörande kritik av positivismen går ut på att kunskap om samhället inte uppnås på samma sätt som kunskap om exempelvis fysikens lagar, genom att undersöka kroppar i rörelse eller andra observerbara fenomen, ty samhället är inte uppbyggt enligt lagbundna principer. Det utgörs i stället av ett nätverk av intentionella handlingar, och påståenden om intentionella handlingar är inte reducerbara till påståenden om observerbara fenomen. Undersökaren kan bara fa tillgång till kunskap om samhället genom att förstå den bakomliggande meningen, innebörden. Det råder en dialog mellan undersökaren och det undersökta; därför är paradigmet inte observation utan dialog.
Dessvärre medger utrymmet här inte en närmare presentation av fenomenologisk-hermeneutisk teori och dess förhållande till positivismen. Det finns en omfattande litteratur på området, ett urval presenteras i litteraturlistan i slutet av detta inlägg.
Jag vill dock ta upp ett konkret exempel som kan relateras direkt till de svårigheter Nordenson haft att förstå min bok. Inom positivismen finns en övertro på "korrekt form" — experimentell metod, sökande efter generella
lagar för beteende, hypotetisk-deduktiv teoretisk modell — vilket innebär att det undersökta fenomenet måste tolkas utifrån vad positivisten accepterar som gällande kunskap. För Nordenson är diagnosen vid bestämningen av mental sjukdom gällande kunskap. Likaså utgör en läkares påstående att en av specialindikatorerna varit uppfylld en odiskutabel sanning. Ergo: alla tvångsintagningar på mentalsjukhus i Sverige enligt lagen om sluten psykiatrisk vård skedde enligt gällande lag och i enlighet med dess intentioner. För rättsvetenskapen, som i ännu högre grad än sociologin domineras av ett positivistiskt paradigm, kan därmed undersökningen av lagens tillämpning sägas vara avslutad. Men för mig, en forskare med en fenomenologisk-hermeneutisk utgångspunkt, har den just börjat; nu gäller det att försöka se bakom det yttre skenet. I vilka situationer används lagen om sluten psykiatrisk vård och, i varje enskild situation, varför just denna lag, denna lösning?
För att visa att en vidare "dialog" med materialet kan leda till djupare kunskap om undersökningsobjektet, i detta fall lagen om sluten psykiatriskvård, vill jag ta två exempel, nämligen de två företeelser som ovan angetts som gällande kunskap i positivistisk mening: den psykiatriska diagnosen och specialindikatorerna vid tvångsintagning.
Inom området sluten psykiatrisk vård har internationell forskning med eftertryck visat att den psykiatriska sakkunskapen inte är entydig i sin tolkning av psykiska sjukdomstillstånd; inom psykiatrin ryms ett väsentligt mått av sociala värderingar. Gjorda undersökningar av schizofrenibegreppets förändrade innebörd räcker för att styrka detta påstående. Psykiatrin är ingen konkret ofelbar vetenskap som applicerar diagnoser lika för alla. Den debatten är dock inte en del av min bok, men den förs i andra sammanhang, och det är svårt för den som följt debatten att bortse från att det saknas en entydig definition av mentalsjukdomsbegreppet.
I samtliga av mig undersökta fall fanns i alla händelser en diagnos, och därmed förelåg psykisk sjukdom i lagens mening. I samtliga fall bedömes också minst en av de s. k. specialindikatorerna vara uppfylld; specialindikatorerna är alltså den i lagen inbyggda rättssäkerhetsmekanism som skall garantera att ingen individ kan tvångsintas enbart på grund av mentalsjukdom. I min analys får dessa specialindikatorer avgörande betydelse för tillämpningen av lagen. I boken visas klart att de är vagt utformade och rymmer stora mått av värdeomdömen — t. ex. gäller detta "oförmåga att ta vård om sig". Jag kan självfallet inte gå närmare in på analysen här, därtill är utrymmet alltför begränsat. Den intresserade hänvisas till boken. Jag vill dock gärna påpeka att analysen av rättsregler för tvångsintagning på mentalsjukhus i andra västländer som förlitat sig på samma modell som Sverige, dvs. mental sjukdom plus specialindikatorer som rättsliga kriterier för tvångsintagning, har efter långtgående undersökningar lett till att rättsliga steg tagits isyfte att mera exakt specificera innehållet i "oförmåga att ta vård om sig" och "farlig för sig själv och andra". Detta har exempelvis skett i Kalifornien.
I kalifornisk lagstiftning förutsätts nu "oförmåga att ta vård om sig" vara konkret dokumenterad i konkret handling för att den ska kunna motivera tvångsintagning. Kan individen inköpa och tillaga mat? Kan individen försörja sig, genom förvärvsarbete, socialhjälp eller på annat sätt? En individ kan anses vara "farlig för sig själv och andra" endast i den mån detta dokumenterats i handling; sålunda kan uppfattningen att en deprimerad person kan vara farlig inte utgöra underlag för att använda detta kriterium som grund för tvångsintagning.
Jag vill i detta sammanhang passa på att kommentera Nordensons i en fotnot uttryckta överraskning över att jag tillmäter besvärsinstanserna minimal betydelse. Den internationella litteraturen om proceduren vid intagning på mentalvårdsinstitutioner visar att det med tanke på mentalsjukhusens speciella karaktär är ytterst osannolikt att en person i en pressad situation och under medicinering har styrka nog att inleda eller framgångsrikt föra en rättslig kamp mot en intagning som redan ägt rum.
Det är kanske att kräva för mycket att förutsätta att en jurist, vars dagliga gärning är att fastställa gällande rätt, skall ha den bakgrundskunskap som är nödvändig för att helt förstå alla delar av min undersökning. Nordenson uttrycker också på flera ställen i sin anmälan den osäkerhet han känner som en följd av kunskapsbristen. Men det är inte med ett ödmjukt sinne han går till rätta med mina forskningsresultat mellan dessa korta stunder av tvivel på sin förmåga.
Det förefaller vid det här laget helt klart att Nordensons kritik av min bok till stor del bygger på en grundläggande skillnad i fråga om vetenskapsteoretisk utgångspunkt, samt att han inte själv är klar över detta. Det är i ljuset av detta mindre meningsfullt att gå in och diskutera detaljer i hans kritik, om diskussionen inte direkt kan relateras till denna skillnad i synsätt. Jag skall därför inskränka mig till att behandla några enstaka punkter i hans kritik som har denna vetenskapsteoretiska relevans, och som samtidigt är centrala för hela hans resonemang.
Nordenson har helt missförstått innebörden av ordet tillämpning i min undersökning. En analys av tillämpningen av en viss lag betyder just att få kunskap om hur lagen används för att klara av olika situationer i vardagslivet, hur generellt formulerade rättsregler i tillämpningssituationen kan appliceras på konflikter och problem i samhället som de kanske inte är avsedda att lösa. Utan en rättssociologisk undersökning av det slag I behov av vård? är får man aldrig kunskap om vad som faktiskt ryms inom ett visst rättsligt område; har man en förutfattad mening om vilken verklighet en viss specialindikator skall spegla, förlitar man sig på att s. k. sakkunniga inom psykiatrin kan bedöma sociala frågor — ja då är det naturligtvis inte självklart att ställa frågan om vilka fenomen som ryms bakom en formellt korrekt legal form. För mig, som sociolog med en fenomenologisk-hermeneutisk utgångspunkt, är emellertid just den frågan en central vetenskaplig utgångspunkt.
Ett annat begrepp som vållat Nordenson svårigheter är "aktörens synvinkel". Detta är ett centralt begrepp inom fenomenologin, och jag vill därför kort redogöra för begreppets innebörd.
Fenomenologiskt förstås alla handlingar som en dialektik mellan subjektiva intentioner och deras intersubjektiva konsekvenser eller resultat, dvs. att en handlings innebörd eller signifikans framträder ur detta samspel. Faktiskt existerande, objektiva, sociala strukturer existerar sålunda inte oberoende av individerna utan konstitueras av och realiseras i sociala interrelationer och social praxis. Samhällets objektivitet är sålunda en intersubjektivitet. Detta resonemang kan illustreras med den fenomenologiska synen på institutionaliseringens ursprung: All mänsklig handling utvecklas till vanemässigt beteende (habitualization), så att samma handling i framtiden utförs på samma sätt och med samma insats av resurser, och mellan två eller flera individer skapas ett gemensamt sätt att handla grundat på en gemensam syn på verkligheten eller på problemlösning. Vanan utvecklas till rutin. I analysen av ett rutin-
mässigt beteende blir individen aktör. Med aktörens synvinkel menas därför den verklighetsuppfattning som legat till grund för uppkomsten av ett visst rutinmässigt beteende. När man så vill komma åt aktörens synvinkel använder man sig inte av intervjuer, av naturliga skäl, utan man analyserar aktörens livssituation. Aktören är alltid människa-i-en-situation, och hans handlingar och de bakomliggande intentionerna kan avslöjas och förstås enbart genom en analys av hans livssituation, dvs. den verklighet han dagligen möter.
I min undersökning gällde det att förstå livssituationen för de beslutsfattare som hanterar tvångsintagning på mentalsjukhus. En analys av deras arbetssituation, som karakteriseras av ett rutinmässigt handläggande av ärenden som rutinmässigt ålagts dem (den intersubjektiva konsekvensen av habitualiseringen), avslöjar deras sätt att hantera verkligheten, deras sätt att använda lagstiftningen.
I ett längre avsnitt av sin anmälan diskuterar Nordenson min tolkning av sinnessjuklagkommitténs betänkande. I boken hävdar jag att bakom kommitténs resonemang om avvägning mellan två principiella mål — individens rätt till vård och individens rättsskydd i en tvångssituation — ligger framför allt en strävan att uppnå det senare, rättsskydd. Jag grundar detta påstående på innehållet i 1929 års sinnessjuklag, där rätten till vård tillvaratogs på ett tillfredsställande sätt. Tvångsintagning kunde tillgripas om vårdbehov förelåg. I sitt betänkande (SOU 1964: 40) uttalade kommittén att "det (bör) vara möjligt att ersätta nämnda begrepp med noggrannare angivna förutsättningarför intagning. Härigenom ernås en precisering av intagningsbestämmelserna, vilket medför ökad rättssäkerhet för den enskilde" (s. 173). Det är med andra ord uppenbart att kommitténs viktigaste tillägg till den gamla lagstiftningen var en förstärkning av rättsskyddet.
I kapitel 4, "Tvångsintagning på mentalsjukhus", diskuterar jag just denna problematik. Jag pekar på svårigheten att förena olika och delvis motstridiga principiella mål i lagen: 1) rättssäkerhet vid tvångsintagning; 2) rätt till vård; 3) skydd för samhället. I kapitlet diskuteras utförligt denna problematik, som relateras till de konkreta forskningsresultaten. Hela resonemanget sammanfattas i slutet av kapitlet:
"Kommittén tycks inte ha nått sitt mål när den ställer upp intagningskriterierna, nämligen att ersätta det obestämda uttrycket 'vårdbehov' med exaktare indikationer, avsedda att skydda individen. Det faller på den tvångsintagne själv att bevisa att inget av de legala intagningskriterierna kan tillämpas i hans fall. Detta bevis måste patienten prestera sedan han har tagits in, inte före tvångsintagningen. Som tidigare har nämnts medför indikationernas breda uppläggning att nästan vem som helst kan råka ut för tvångsintagning på mentalsjukhus. Dessutom förutsätter tillämpningen av vissa kriterier värderingar och avvägningar, om vilka det är omöjligt att avgöra om de är 'riktiga' eller 'felaktiga'.
Det förefaller i det närmaste omöjligt att försvara sig mot tvångsintagning. Att största delen av alla intagningar motiveras med det obestämda uttrycket 'oförmåga att ta vård om sig själv' kan ses som ett ytterligare belägg på att skyddandet av individens rättigheter inte är det främsta målet vid tillämpningen av lagen."
När jag lät publicera min undersökning av lagen om sluten psykiatrisk vård, skedde det mot bakgrund av undersökningens resultat, som jag bedömde som viktiga nog för att föras ut till offentligheten. Det föresvävade mig inte att min bok skulle komma att bedömas utifrån dess möjligheter att öppna kanalerna mellan jurister och samhällsvetare. När jag idag läser om boken, finner jag att
analyser och slutsatser fortfarande är giltiga, även i ljuset av den feed-back Nordensons kritiska granskning utgör. Det jag idag främst beklagar är ett jag inte gav tillräckligt utrymme åt en presentation av mina vetenskapsteoretiska utgångspunkter. Avsaknaden av dessa har uppenbarligen försvårat för läsaren att tillgodogöra sig mina forskningsresultat.
Min bok, Nordensons anmälan och detta mitt inlägg visar med all önskvärd tydlighet på klyftan mellan jurister och samhällsvetare, t. o. m. när juristen är så pass öppen och mottaglig som Nordenson. Jag instämmer därför i Nordensons förhoppning att denna debatt kan leda till en öppning så att juridiken så småningom kan få en fastare förankring i samhället, i verkligheten.
Jag har dessutom den privata förhoppningen att denna korta och översiktliga diskussion om vetenskapsteoretiska och metodologiska skiljelinjer kan bidra till en förändrad inställning till såväl positivismen som fenomenologin/hermeneutiken. Mitt synsätt i detta avseende skiljer sig från gängse rättsvetenskapligt synsätt, som jag ovan påpekat, men även inom den rättssociologiska disciplinen är positivismen det dominerande vetenskapsteoretiska paradigmet. Om även här en diskussion kan komma till stånd — vad kan man då mer önska?
Antoinette Hetzler
Litteratur
Apel, Karl-Otto: Transformation der Philosophie Bd 1: Sprachanalytik, Semiotik, Hermeneutik. Suhrkamp 1976.
Apel, Karl-Otto: Transformation der Philosophie Bd 2: Das Apriori der Kommunikationsgemeinschaft. Suhrkamp 1976.
Balandier, Georges: Gurvitch and Phenomenological Sociology. Harper & Row 1975.
Benton, Ted: Philosophical Foundations of the Three Sociologies. Routledge & Kegan Paul Ltd 1977.
Bleicher, Josef: Contemporary Hermeneutics, Hermeneutics as Method, Philosophy and Critique. Routledge & Kegan Paul Ltd 1980.
Connerton, Paul (red.): Critical Sociology. Penguin 1976.
Gadamer, Hans-Georg: Wahrheit und Methode. Morh 1975.
Gadamer, Hans-Georg: Philosophical Hermeneutics. Univ. of California Press 1977.
Luckmann, Thomas (red.): Phenomenology and Sociology. Penguin 1978.
Der Positivismusstreit in der deutschen Soziologie. Th. W. Adorno m. fl. Suhrkamp 1979.
Psathas, George (red.): Phenomenological Sociology: Issues and Applications. John Wiley & Sons 1973.
Radnitzky, Gerard: Contemporary Schools of Metascience. Gateway Ed. 1972.
Ricoeur, Paul: Freud and Philosophy. An Essay on Interpretation. Yale University Press 1977.
Schutz, Alfred: The Phenomenology of the Social World. Heinemann Educational Books Ltd 1976.
Smart, Barry: Sociology, Phenomenology and Marxian Analysis. A Critical Discussion of the Theory and Practice of a Science of Society. Routledge & Kegan Paul Ltd 1976.
Spurling, Laurie: Phenomenology and the Social World, The philosophy of Merleau Ponty and its relation to the social sciences. Routledge & Kegan Paul Ltd 1977.