Per Stjernquist 229Vetenskaplig metodik — en kommentar till en recension

 

I SvJT 1980 s. 531 har Ulf K. Nordenson recenserat Antoinette Hetzlers arbete "I behov av vård? Hur lagen om sluten psykiatrisk vård tillämpas". Denna recension är ur flera synpunkter så anmärkningsvärd att den inte bör stå oemotsagd. Recensenten påstår indirekt sig inte vara sårad i sin prestiges om beslutfattare på det behandlade området och föregiver att recensionen dikterats av hans omsorg om ett öppet och fruktbärande samarbete mellan jurister och samhällsvetenskapliga forskare, inte minst rättssociologer. Hans omdömen om Antoinette Hetzlers bok är hårda. Undersökningen säges vara förfuskad, den fyller inte de krav på vetenskaplig metodik och vetenskapsetisk redlighet som ännu är förhärskande i den västerländska kulturkretsen. Den har därför försvårat snarare än underlättat ett framtida samarbete mellan jurister och sociologer.
    På vad grundas nu dessa hårda omdömen? De avgörande skälen kan inte rimligen ligga i recensentens beklaganden över framställningens svårtillgänglighet och svårbegriplighet, inte heller i de enstaka "intellektuella förlöpningar" som han menar sig ha påträffat. Jag tar därför inte upp dessa sidor av recensionen.
    Det avgörande skälet tycks vara recensentens åsikt att Antoinette Hetzler inte anfört vetenskapligt belagda skäl för de teser hon ställer upp som resultat av sin undersökning. Resultaten kan kort sammanfattas sålunda, att avgörande för intagningsbesluten är de sociala situationer som psykiatrerna står inför och måste lösa, inte de i lagen angivna rekvisiten nämligen förekomsten av psykisk sjukdom som oundgängligen påkallar sluten psykiatrisk vård och av någon av de indikationer härpå som anges. Författaren har, säger recensenten, helt underlåtit att beakta den hypotes rörande grunderna för tvångsintagningen som ligger närmast till hands, nämligen att de störningar och beteenden som i akuta situationer föranlett tvångsintagning har utgjort ett av flera symptom på ett sådant allvarligt psykiskt sjukdomstillstånd som det talas om i lagen. "Härmed faller också författarens teser platt till marken. Ty i samma mån som det i de undersökta fallen har förhållit sig så att den intagne verkligen har varit psykiskt sjuk och på grund av sin sjukdom har varit i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård har ju intagningarna stått i full överensstämmelse med lagstiftarnas intentioner — under förutsättning givetvis att någon av de s. k. specialindikationerna har varit uppfylld."
    Nu vet var och en som sysslat med utredningar på detta område att psykisk sjukdom är ett häftigt omstritt begrepp, inte minst bland psykiatrerna själva. Antoinette Hetzler visar i sin bok på ett par framstående utländska psykiatrer som utdömer begreppet och i stället söker förklaringen till besvären i de sociala problem som möter individen. Även i övrigt har kritik riktats mot den medicinska modellen enligt vilken man söker orsaken till besvären i individens kropp eller psyke i stället för i hans relationer med omvärlden. Dessutom har man kritiserat de osäkra diagnoserna och framhållit att termen psykisk sjukdom används om så olikartade företeelser att den redan på grund därav är missvisande. Den kritiska granskningen har lett till att socialstyrelsen i sin rapport Den psykiatriska vårdens målsättning och organisation (1973) helt övergivit termen psykisk sjukdom och i stället övergått till att tala om psykiska störningar och problem, vilken term omfattar många olikartade problemsituationer (se exemplifieringen på s. 57 i rapporten).

230 Vetenskaplig metodik    Recensentens krav på författaren för att arbetet enligt hans mening skall anses fylla vetenskapliga anspråk är, om jag tolkar honom rätt, att hon skall — liksom lagen — godtaga psykisk sjukdom som en realitet, se psykiatrernas diagnoser som ett utslag av denna verklighet samt relatera dessa till de legala skälen och de sociala situationerna. Jag vill inte bestrida att det sistnämnda kunde ha varit av visst intresse, även om jag inte tror att man fått särskilt mycket ut av det. Men vad jag bestämt vill hävda är att när så mycket tvivel från sakkunnigt medicinskt håll kastats över föreställningen om psykisk sjukdom som ett visst inom individen existerande tillstånd och därmed över den i lagen angivna grunden för intagningsbesluten, så är det en fullt legitim vetenskaplig uppgift att undersöka vilka yttre omständigheter som kan förklara dessa beslut, givet att den nämnda föreställningen är ohållbar. Detta är utgångspunkten för Antoinette Hetzlers undersökning och genomförandet av denna drabbas inte av någon kritik från recensentens sida. En undersökning av detta slag kan bidraga till att belysa även den medicinska grundfrågan.
    Jag kan sålunda inte finna att recensenten framlagt någon hållbar grund för sitt utdömande av Antoinette Hetzlers bok som vetenskaplig undersökning.
    Att hon i sin bok på ett intressant sätt visar på nya vägar för rättssociologisk forskning är en annan sak som det ligger utanför ramen för detta inlägg att utveckla.

Per Stjernquist

 

 

 

Sankt Göran och vetenskapen

 

Det finns mycket att säga om Ulf Nordensons anmälan av Tony Hetzlers bok I behov av vård? i denna tidskrift 1980 s. 531. Det mesta får förbli osagt, men som rättsvetenskapliga forskare med samhällsvetenskapligt intresse vill vi i varje fall göra några korta randanmärkningar till recensionen.
    s. 532.  Anmälaren gör här och i det följande ett stort nummer av Hetzlers svårbegripliga språk. För läsaren av anmälan kan det då ha visst intresse att veta att det här rör sig om en amerikansk forskare som vistats kort tid i Sverige. Dessutom är boken — som framgår av titelbladets baksida — översatt från ett originalmanuskript på engelska av Nils Holmqvist. Den delvis berättigade kritiken mot bokens stilistiska utformning bör därför riktas mot översättare och förlagsredaktör snarare än mot författaren. Möjligen hör det också till god ton att moderera språklig kritik när det rör sig om böcker av personer som inte har svenska till modersmål.
    s. 534—35. Nordenson beklagar att han har fått litet ut av förf:s beskrivning av undersökningens mål och metod. Han anger dock inte skälet till att hans utdelning blivit så mager. Vi som också läst boken vet att just detta avsnitt fordrar goda kunskaper i sociologi och god beläsenhet i detta ämne, kvalifikationer som vi jurister vanligen saknar.
    s. 536. Anmälaren kommer med mycket skarpa beskyllningar mot Hetzler för att inte styrka sina teorier, för allmän ovetenskaplighet och t.o.m. för intellektuella förlöpningar. Dessa omdömen framförs utan att anmälaren över huvud går in på resultaten av den omfattande empiriska undersökning som Hetzler faktiskt utfört och redovisat. Hela undersökningen avfärdas som varande av noll och intet värde därför att Hetzler inte beaktat de medicinska

Sankt Göran och vetenskapen 231diagnoserna." Ty i samma mån som det i de undersökta fallen har förhållit sig så att den intagne verkligen varit psykiskt sjuk och på grund av sin sjukdom har varit i oundgängligt behov av psykiatrisk vård, har ju intagningarna stått i full överensstämmelse med lagstiftarens intentioner — under förutsättning givetvis att någon av de s. k. specialindikationerna har varit uppfylld." Men Hetzlers poäng är just att ifrågasätta det medicinska betraktelsesättet och undersöka om inte tvångsintagningarna kan förklaras utifrån sociala faktorer. I detta synsätt har hon stöd i välkända och erkända vetenskapliga arbeten av t. ex. Laing. Resultaten av en sådan undersökning kan då självfallet inte avfärdas med att förf. inte beaktat de medicinska diagnoserna!
    Enligt vår uppfattning ger den empiriska undersökningen på flera punkter ganska övertygande belägg för förfis teorier. Det gäller t. ex.åldringsintagningarna och den mycket sparsamma användningen av den medicinska specialindikationen. Längre än så i "bevisning" kommer man inte i samhällsvetenskapliga undersökningar av den typ Hetzler har utfört. Om man i princip inte vill godta den typen av bevisning, måste man också utdöma alla rättsvetenskapliga undersökningar av traditionell typ som ovetenskapliga. De kan nämligen inte heller "bevisa" någonting i kontroversiella frågor utan bara presentera en mer eller mindre övertygande argumentation för en viss ståndpunkt. Läs t. ex. Aarnio!.
    s. 537. Överst gör här anmälan en svepande karakteristik av boken som påminnande om ett politiskt engagerat och emotionellt laddat debattinlägg snarare än om en vetenskaplig rapport. Värdeomdömet är svårt att bemöta men förefaller oss som läst en del nyutkomna samhällsvetenskapliga avhandlingar himmelsskriande orättvist. Ett bra sätt att komma till klarhet i fråga när att studera Hetzlers bok jämsides med Nordensons recension och fundera över graden av politiskt engagemang, emotionell laddning och vetenskaplig kvalitet i de bägge skrifterna.
    Nordenson övergår härefter till ett allmänt resonemang om samarbete mellan juridik och samhällsvetenskap. Detta samarbete skall gå till så att vi jurister kräver av våra samarbetspartners att de tillämpar rättsvetenskaplig metod! Våra samarbetspartners bör också bekänna sig till de vetenskapliga metoder och de vetenskapsetiska principer som har utbildats och ännu är förhärskande i den västerländska kulturkrets vi tillhör.
    Bäste Ulf Nordenson! Här har Du två vetenskapare som i många år sökt efter de allmängiltiga principer för god vetenskap, som Du hänvisar till. Vi har läst Kuhn och Popper och Feuerabend och Brante, ja t. o .m. Sven-Erik Liedman, och ännu inte hittat vad vi söker. Vi gratulerar Dig till att som den förste ha funnit de vises sten.

Anna Christensen     Carl Martin Roos

 

 

 

Vad är rättsvetenskapligt?

 

I SvJT 1980 s. 530 ff anmäler justitierådet Ulf K. Nordenson en rättssociologisk bok skriven av docenten Antoinette Hetzler, I behov av vård? Hur lagen om sluten psykiatrisk vård tillämpas. Nordenson ifrågasätter tillförlitligheten

232 Håkan Hydéni de av Hetzler framförda resultaten av en empirisk undersökning rörande på vilka grunder intagning för sluten psykiatrisk vård enligt den särskilda lagen härom äger rum. I sin anmälan talar Nordenson om "en från vetenskaplig synpunkt tvivelaktig argumentationsteknik"1, att han "inte med bästa vilja i världen ... kunnat finna bevisföringen ... vare sig vetenskapligt välgrundad eller på annat sätt övertygande".2 Resultatet blir enligt Nordenson en rapport "som — utan att uppfylla ens elementära journalistiska krav på klarhet och lättfattlighet — mera påminner om de politiskt engagerade och emotionellt laddade debattinlägg i olika samhällsfrågor som vi kan läsa på tidningarnas ledar- och kultursidor än om de forskningsrapporter av vanligtvis hög kvalitet som utgår från våra akademiska lärosäten".3
    Anmälan aktualiserar frågan om vad som skänker en framställning vetenskaplig status. Det som uppenbarligen upprör Nordenson är att den kritiksom Hetzler i sin bok för fram mot mentalvården sker under åberopande av "vetenskapligt belagda skäl". Vetenskapligt arbete framstår i detta perspektiv som en argumentationsmodell vilken ger slutsatserna en särskild tyngd. Denna syn på vetenskapen har framförts i en rad olika sammanhang under det senaste decenniet. Även naturvetenskapliga "sanningar" har på detta sätt underkastats ett tvivel och det blir allt vanligare att vetenskaplig argumentations beroende av intresseståndpunkter och skilda grunduppfattningar av verkligheten avslöjas. Som ett färskt exempel kan hänvisas till kärnkraftsdebatten.
    Den vetenskapsteoretiska diskussion som sålunda växt fram har emellertid inte nått den juridiska arenan. Det skulle kunna bero på att rättsvetenskaplig metod och teori är oproblematisk och felfri. Mycket talar för att så långt ifrån är fallet och jag tänkte ta tillfället i akt att genom denna artikel initiera en diskussion om rättsvetenskapens vetenskaplighet. Jag påstår att rättsvetenskapen idag saknar kriterier på vetenskaplighet med teoretiska utgångspunkter och att denna bedömning sker mot bakgrund av andra faktorer. Min ambition är att i den fortsatta framställningen underbygga detta påstående och peka på vilka dessa faktorer är samt avslutningsvis antyda behovet av en förändring.
    Frågan om rättsvetenskapens vetenskaplighet har diskuterats tidigare i en mängd olika sammanhang. Här räcker det med att hänvisa till den sammanfattande genomgång som Peczenik gör i sin bok Juridikens metodproblem. Denna diskussion har dock tagit fasta på jämförelser med andra vetenskaper, om rättsvetenskapen använder teorier och metoder som företer drag gemensamma med andra vetenskapliga discipliner, vars vetenskapliga status inte ifrågasätts. På detta sätt har man som regel kommit fram till att rättsvetenskapen verkligen är vetenskaplig. Vad som emellertid inte ägt rum är en granskning av i vilken utsträckning som de utsagor som sker i rättsvetenskapliga arbeten eller rättsliga analyser överhuvudtaget har fog för sig, dvs. om rättstillämpningen går till på det sätt som beskrivs. Ingen skulle komma på idén att försöka testa om t. ex. Rodhes Obligationsrätt eller något annat standardverk inom en rättsvetenskaplig gren faktiskt tillämpas eller ej. Det

 

 

1 SvJT 1980 s. 535.

2 Ibid. s. 536.

3 Ibid. s. 537.

Vad är rättsvetenskapligt? 233förutsätts. Detta trots att det finns väldigt mycket som talar för att det föreligger stora skillnader mellan rätten på pappret och rätten i dess praktiska tillämpning hos domstolar, myndigheter och företag. Frågan blir aktuell i SvJT först då en person påstår — dessutom under åberopande av vetenskapligt grundad argumentation — att rättstillämpningen fyller andra praktiska behov än dem som den utger sig för att ha. Då blir det aktuellt att "knyta några reflexioner till författarens argumentationsteknik och bevisföring och att något granska bevisföringen i de teser hon anser sig ha gett belägg för".4
    Låt mig inledningsvis slå fast att jag inte vänder mig mot Nordensons ambition på denna punkt. Jag tycker tvärtom att den är alltför sällan använd allrahelst i rättsvetenskapliga sammanhang. Jag vill även understödja Nordensons vilja att föra en diskussion om formerna för ett positivt samarbete mellan jurister och samhällsvetare. Mitt intresse för Nordensons anmälan består i en ambition att vilja reda ut vilka kriterier Nordenson själv använder när han bedömer Hetzlers arbete som icke trovärdigt.5 Nordenson hävdar att Hetzler inte uppfyller vetenskapliga krav. Därmed använder Nordenson samma argumentation som Hetzler. Det är bara det att Nordenson gör anspråkpå att hans bedömningar är vetenskapliga. Vad är det då för vetenskapsteoretiska ideal som Nordenson använder? Nordenson menar, att Hetzler inte uppfyllt och använt "de vetenskapliga metoder och de vetenskapsetiska regler som utbildats och ännu är förhärskande i den västerländska kulturkrets vi tillhör",6 något som han underförstått själv gör.
    Denna deklaration ter sig mot bakgrund av den vetenskapsteoretiska diskussion som på senare tid förts inom samhällsvetenskapen som otillräcklig och onyanserad.7 Saken blir inte bättre av att Nordenson hävdar, att vi som jurister har "rätt att kräva respekt för de hävdvunna och allmänt erkända rättsvetenskapliga metoder som ytterst vägleder — eller i vart fall bör vägleda— också den praktiskt arbetande juristen".8 Nordenson ger inte några ytterligare anvisningar om vilka bedömningsnormer vi skall gå efter då vi skall ta ställning till vad som gör det värt att kräva respekt för dessa rättsvetenskapliga metoder annat än att de just är hävdvunna och allmänt erkända.
    Detta föranleder mig att göra en kort exkurs rörande vetenskapsbegreppet för att försöka få en uppfattning om vad det är Nordenson kan tänkas åsyfta, när han talar om ovetenskaplighet.
    Vetenskapens uppgift som sådan kan allmänt sägas vara att systematisera kunskap om den verklighet vi lever i. Syftet är att tillhandahålla förklaringar av olika fenomen. Det gäller också för samhällsvetenskapen. Rättsvetenskapen skiljer sig emellertid på denna punkt från annan vetenskap. Rättsveten-

 

 

4 Ibid. s. 534.

5 Jfr tidigare diskussion i denna fråga av Anna Christensen och Carl Martin Roos, SvJT 1981 s. 230.

6 SvJT 1980 s. 537.

7 Här skall enbart hänvisas till litteratur som på ett lättfattligt sätt gör reda i en del av denna diskussion. Se Brante, T., Vetenskapens struktur och förändring, Lund 1980. Lindholm, S., Vetenskap, verklighet och paradigm, Uppsala 1980. Törnebohm, H., Undersökande system, paradigm och tematiska diskussioner, Göteborg 1975. Bland standardverken finns på svenska numera såväl Thomas Kuhns bok The structure of Scientific Revolutions, Chicago 1970 som Karl Poppers The Logic of Scientific discovery, London 1968.

8 SvJT 1980 s. 537.

234 Håkan Hydénskapens traditionella uppgift är att klarlägga innehållet i rättsordningen, gällande rätt.9 Syftet är inte att förklara verkligheten utan att ge anvisningar om rekommenderat beteende. Rättsvetenskapen är i denna mening normativ. Denna skillnad leder bl. a. till olika sätt att verifiera och/eller falsifiera vetenskapliga utsagor. För samhällsvetenskapens del utgör en vetenskaplig utsagas förhållande till verkligheten eller till en teori om verkligheten det yttersta kriteriet på kunskap. För rättsvetenskapens del focuseras intresset kring frågan om hur man kommit fram till den norm som påstås vara gällande rätt. Den rättsliga argumentationens validitet blir avgörande för vad som är vetenskaplig sanning.
    Härvid föreligger — liksom inom samhällsvetenskapen — olika skolbildningar med skilda uppfattningar.10 Den dominerande riktningen utgår från att en normtolkning är korrekt, om den sker i överensstämmelse med uppställda tolkningsregler och rättskälleprinciper. Som en sammanfattande benämning på denna typ av resonemang kan vi säga att de är subsumtionslogiska. Som exempel kan för svenskt vidkommande hänvisas till Folke Schmidt och dennes resonemang om bundna och öppna argument inom rättsvetenskapen. Det bygger på motsvarande tankegångar.11 I Uppsalaskolans fotspår växte den nordiska realismen fram. Dess företrädare hävdar, att endast detolkningsresultat kan räknas som myndigheter och domstolar de facto praktiserat i rättstillämpningen. Rodhe kan ses som företrädare för denna typ av vetenskapligt ideal.
    I det första fallet är det det korrekta användandet av principerna för beslutsfattande som utgör kriteriet på argumenteringens riktighet, medan det i det senare fallet är rättspraxis som utgör kriteriet. Sistnämnda skolas giltighetskriterium framstår som tautologiskt. Rätten blir i detta perspektiv vad domstolar och myndigheter gör den till. För var och en som trängt bakom rättslig argumentation i praktisk tillämpning framstår det vidare som klart att teorier som utgår från subsumtionslogiska modeller i stor utsträckning saknar empiriskt stöd. Det finns idag inga enhetliga principer för beslutsfattande. I och för sig finns en rättskällelära som anger vilka argumentationsbaser som är acceptabla. Rättskälleläran säger dock inget om vilken vikt som skall tillmätas respektive rättskälla. Härom finns bara olika uppfattningar. Det skapar ett tämligen fritt beslutsutrymme för den som fattar beslut under åberopande av rättsliga former. Det finns gott om empiriska belägg som stöder detta påstående, som jag av utrymmesskäl är tvungen att här utelämna.12 Är den fråga som är föremål för rättslig bedömning bara tillräckligt kontroversiell, finns det exempel på fall där beslutsfattandet saknar stöd i rättskällorna överhuvudtaget.13
    Detta är en allvarlig utveckling som måste åtgärdas om rätten som beslutsvariabel skall kunna förenas med demokratiska ideal. Det mest anmärkningsvärda i den utveckling som pågår är ändock den urvattning av rättskällorna som äger rum på lagstiftande nivå. Exemplen är många på rättslig styrning

 

 

9 Se bl. a. Aarnio, A., On legal reasoning, Turku 1977 s. 227.

10 Eriksson, L. D., Om olika argumentationsmodeller, JFT 2/1979.

11 Schmidt, F., Bundna och öppna argument i rättsvetenskapen, Festskrift till Per Olof Ekelöfs. 511 ff.

12 Se t. ex. om tillämpningen av miljöskyddslagen, Hydén, H., Rättens samhälleliga funktioner, Lund 1978, kap. 9.

13 Jfr Christensen, A., Avstängning vid arbetslöshetsersättning, Lund 1980.

Vad är rättsvetenskapligt? 235som är så allmän och substanslös att den kan ligga till grund för vilket beslut eller icke-beslut som helst. Det bidrar naturligtvis till en allmän uppluckring av de värden som rätten i olika situationer värnar om. Med tanke på att rätten i allt större utsträckning under efterkrigstiden har haft till funktion att stärka s. k. svagare gruppers ställning i olika hänseenden är det för dessa betydelsefullt att det politiska budskap som ligger inbäddat i lagstiftningen ges ett konkret innehåll och finner en fast tillämpning. Det må gälla miljöskydd, arbetarskydd, konsumentskydd, jämställdhet eller något annat.
    I modern argumentationsteori, där namn som finländaren Aulis Aarnio kan nämnas, liksom i den hermeneutiska rättsteorin, laborerar man med ett annat kriterium på vetenskaplig giltighet. För dessa skolor uppfattas tolkningsresultatet såsom riktigt då auditoriet i form av rättsvetenskapsmän och rättstillämpare, den juridiska publiken, blivit övertygat om dess riktighet. Den rättsliga argumentationen framstår som ett slags rationell metod för övertygande av den juridiska publiken. Hur detta går till har man dock inte utvecklat.
    Jag tror emellertid inte att den rättsvetenskapliga argumentationsmodellen i detta hänseende, trots allt, skiljer sig från vad som gäller inom samhällsvetenskapen. Den mest inflytelserika av alla teorier om vetenskapens natur och funktionssätt utgörs av Thomas Kuhns välkända paradigmteori. Kuhn skrev en bok med titeln The Structure of Scientific Revolutions, vilken publicerades 1962. Numera finner man referenser till Kuhn i snart sagt alla nya böcker som behandlar allmänna filosofiska och vetenskapsteoretiska frågor. Den paradigmteori som Kuhn gett upphov till har börjat leva ett eget liv. Kuhn har själv deltagit i denna debatt genom bl. a. sin Reflections on my critics, 1970. I Sverige har Thomas Brante gjort en uttolkning av Kuhns paradigmteori i sin avhandling Vetenskapens struktur och förändring.
    Paradigmteorin utgår enligt Brante från att vetenskapens produkter är effekter av tre olika determinanter, en teoretisk, en sociologisk och en psykologisk. Vetenskapen ses således inte bara som en teoretisk utvecklingsprocess, utan även som en samhällelig aktivitet som bedrivs av människor med de konsekvenser det har. Detta tillägg aktualiserar vetenskapens beroende av dels vad som är gångbart med utgångspunkt i rådande samhällsförhållanden och dels uppfattningar, världsbilder, hos forskarna själva.
    Paradigmteorin visar att det inte existerar några objektiva kriterier för att bedöma vetenskapliga teorier.14 Kriterierna är tvärtom sociala värden som måste förklaras på en sociologisk nivå.
    För att återvända till Nordensons recension av Hetzlers bok tycks med Nordensons resonemang det avgörande för om en utsaga skall tillmätas vetenskaplig status eller ej vara om ett juridiskt auditorium godtar påståendet eller inte. Det krävs således någon form av konsensus hos juristauditoriet för att utsagan skall komma att accepteras. Följaktligen kommer graden av "kontroversialitet" i undersökningsobjektet att påverka den vetenskapliga bedömningen. Risken finns då att — om detta kriterium får vara dominerande — ett vetenskapligt arbete blir underkänt redan av den anledningen, att det resultat forskaren kommer fram till är politiskt kontroversiellt. Låt oss föra resonemanget vidare.
    I stället för att här ytterligare beskriva rättsvetenskapens metod och teori i generella termer skall jag ta upp ett åskådningsexempel och väljer då godtyck-

 

14 Brante a. a. s. 148.

236 Håkan Hydénligt en annan litteraturanmälan jag läst i samma nummer av SvJT som det där Nordensons anmälan av Hetzlers bok förekommer. Det är docent Anders Victorins anmälan av Kent Källströms avhandling "Lokala kollektivavtal. Om lokala parters ställning inom fackliga organisationer".15 Fördelen med detta exempel på rättsvetenskaplig argumentation är att det ingår i ett politiskt tämligen okontroversiellt ämne. Den som för argumentationen representerar och är dessutom väl etablerad i det rättsvetenskapliga forskarsamhället.
    Victorin inleder med att förklara, att Källströms metod är traditionell i det att den syftar till en beskrivning av "den del av verkligheten som består av rättsliga föreställningar, alltså en beskrivning av gällande rätt". Detta sker mot bakgrund av att Källström själv upplever sin metod som funktionell,16därmed antydande att hans arbete skulle innebära något nytt. Detta slår Victorin bort genom att bl. a. hänvisa till att Källström främst använder traditionella rättskällor som om graden av funktionalitet ligger i vilka rättskällor som används. Vidare hävdar Victorin inledningsvis att Källström "avstår från att göra rekommendationer men presenterar argument för och emot olika lösningar. Han söker att allsidigt belysa hela frågeställningen. Däremot är han inte ute efter att bevisa eller vederlägga en viss teori. Författaren når med denna metod långt."17 Ibland tycks Källström emellertid ha kommit för långt. Victorin avslutar nämligen sin anmälan med följande ord:18 "Hans bok är mycket läsvärd inte minst därför att läsaren får känslan av att det är han (med han avses uppenbarligen författaren, min anm.) själv som framträder och ger sin syn på reglerna (kursiverat här) och deras samband. Traditionellt brukar juridiska avhandlingar inte på detta sätt framstå som verk av en författare."
    Avsteg från det som inledningsvis beskrevs som en vetenskaplig dygd, nämligen att avstå från att göra rekommendationer etc. blir i slutomdömet om avhandlingen något positivt. Författaren framträder och ger sin syn på reglerna och deras samband. Det skulle kunna vara ett slarvigt uttryck från Victorins sida. Han skulle kunna hävda att han syftade enbart på språklig framställning och inte på innehåll och analys. Nu visar det sig emellertid att Victorin angriper Källström i vissa fall där denne har hävdat sin mening om hur en viss rättslig företeelse skall uppfattas. Victorin angriper Källström inte för att denne tagit ställning i rättsfrågan, vilket vore följdriktigt, utan för den rättsuppfattning Källström förespråkar. Den stämmer uppenbarligen inte med den mening Victorin förfäktar. Det antydes att Källström trots den inledande deklarationen från Victorins sida om motsatsen faktiskt gör en hel del självständiga utvikningar när det gäller att slå fast gällande rätt. För den som läst Källströms bok framstår detta som alldeles klart. Källström försvarar sig med idéer som emanerar ur hans handledares tankegods, med att "diskussionen är likväl objektiv på så sätt att jag inriktar mig på s. k. bundna argument dvs. argument med förankring i rättskällorna".19 Victorin menar att "vissa av författarens tankar är så intressanta att de förtjänar att tas uppför ytterligare granskning". Låt oss följa denna granskning i dess huvuddrag.

 

 

15 SvJT 1980 s. 544 ff.

16 Källström a. a. s. 13.

17 SvJT 1980 s. 544.

18 Ibid. s. 549.

19 Källström s. 14.

Vad är rättsvetenskapligt? 237    Merparten av denna anmälan är upphängd kring ett resonemang rörande innebörden av 26 § MBL som uttrycker den välkända regeln att kollektivavtal också binder medlemmarna i den avtalsslutande organisationen. Victorin är här oenig med Källström.
    Källström betraktar regeln i 26 § MBL så att en legalfullmakt föreligger för organisationen att binda sina medlemmar. Victorin däremot menar att 26 § uttrycker en rättsverkan av själva kollektivavtalet. Om man godtar Källströms resonemang om legalfullmakt så äger en utomstående utgå ifrån att en organisation som är en facklig organisation därmed är behörig att ingå för medlemmarna bindande avtal. Om man däremot ser organisationens möjlighet att binda sina medlemmar enligt 26 § som en rättsverkan av kollektivavtalet måste dessutom organisationen ha en på stadgarna grundad fullmakt för att kunna sluta för medlemmarna bindande avtal. Den praktiska konsekvensen skulle enligt Victorin vara den att tredje man i det första fallet inte skulle behöva undersöka i vilken utsträckning stadgarna gav föreskrifter i frågan.
    Källström för i avhandlingen en argumentation till stöd för tesen om legalfullmakt. Denna argumentation kommenteras av Victorin på följande sätt:20 Trots att Källströms resonemang är bestickande räcker det enligt min mening inte för att kullkasta den rådande uppfattningen, att de avtalsslutande parterna har rätt att låta avtalets verkningar stanna på organisationsplanet även om de har avseende på den enskildes löneförmåner". Läsaren frågar sig varför Källströms argumentation framstår som otillräcklig. Varför är Victorin inte övertygad av Källströms resonemang?
    Victorin ger lite längre fram följande svar:21

 

"Källström anför som exempel på rättsverkningarna av ett legalfullmaktsresonemang att t. ex. SAF och LO, som obestridligen är fackliga organisationer, på grund av legalfullmakten har rätt att binda sina medlemmar vid kollektivavtal (s. 70 ff). Men Källström finner att organisationernas behörighet kan inskränkas genom stadgarna, en slutsats som är helt rimlig. Detta bör gälla trots att 26 § MBL, som tidigare nämnts, är tvingande. På motsvarande sätt kan en lokal organisations behörighet att sluta kollektivavtal inskränkas genom stadgarna. Det förefaller därför som om resonemanget om legalfullmakt faller till marken."

 

Den omständighet som för Victorin omkullkastar Källströms resonemang är att det finns exempel i verkligheten på fall där organisationens behörighet har inskränkts genom stadgarna. Alltså gäller inte legalfullmaktsresonemanget. Victorin för således en argumentation som i korthet går ut på att i och med att verkligheten inte motsvarar rätten, dvs. rätten inte följs, bör den inte heller gälla.
    Den rättsliga lösningen skall i första hand bestämmas av det sätt på vilket frågan faktiskt hanteras oberoende av rätten. Detta förordas av Victorin trots att det står i strid med tvingande lagstiftning. Rätten blir i detta perspektiv sekundär i förhållande till andra faktorer som styr beslutsfattandet i samhället. Det är ett exempel på hur den sociologiska komponenten i vetenskapsbegreppet genom samhällsförhållandena tillåtes dominera. Denna syn på rätten, som blir allt vanligare och har sitt fäste även hos etablerade rättsvetenskapsmän, är anmärkningsvärd på flera sätt. Dels förlorar rätten sin roll som

 

 

20 SvJT 1980 s. 546.

21 Ibid. s. 547.

238 Håkan Hydénpolitiskt instrument. Det blir inte längre de av riksdagen och regeringen tillkännagivna politiska prioriteringarna som styr beslutsfattandet utan allehanda ur parlamentarisk-demokratisk synvinkel okontrollerade faktorer. Dels slår denna syn på rätten undan grunden för möjligheterna att ställa upp kriterier på giltighet i samband med rättsvetenskapliga analyser. Därigenom går det inte heller att kontrollera den praktiska användningen av rätten hos domstolar och myndigheter. Det saknas helt enkelt bedömningsnormer.
    Tyngdpunkten i den vetenskapliga argumentationen förskjuts härigenom till förmån för argument som appellerar till forskarsamhället, den psykologiska dimensionen. I Victorins fall tar det sig uttryck i vad han kallar för "plumpar i protokollet" i Källströms framställning. Victorin skriver i sin anmälan:22

 

"Professor Sigeman tas sålunda till intäkt för det något tvivelaktiga påståendet att medlemmarna i en organisation hamnar i ett lydnadsförhållande till organisationen som är av principiellt samma slag som arbetstagarens till arbetsgivaren (s. 29). Sigeman har varken sagt eller tänkt något sådant. I diskussionen om ställföreträdare för facklig organisation i förhandling (s. 63 ff) nämner inte Källström den ingående diskusionen som förs av Fahlbeck i hans avhandling Om arbetsprocessrätt. Den åsikt som tillskrivs undertecknad (s. 166) framstår som ett missförstånd från Källströms sida..."

 

Med all respekt för professor Sigeman kan ändock konstateras, att det intressanta ur vetenskaplig synvinkel är inte vad professor Sigeman tänkt eller sagt utan hur författaren eller anmälaren menar att det faktiskt förhåller sig på ifrågavarande punkt. På samma sätt är det ur strikt vetenskaplig synpunkt ointressant att författaren inte nämnt att Fahlbeck har fört en ingående diskussion i en viss fråga, utan att det anges eller antyds vad framställningen därigenom förlorat. Den typ av kritik och granskning av ett vetenskapligt verk som Victorin här ägnat sig åt kan inte ha betydelse annat än på den psykologiska nivån. Dvs. i brist på verkliga vetenskapliga kriterier lyfts faktorer fram som påverkar bedömningen av det vetenskapliga arbetet utan att de har direkt med innehållet att göra. Detta intryck förstärks av Victorins påpekande av att han själv blivit missförstådd på en punkt i avhandlingen, "något som emellertid rättades till vid disputationen".23
    Victorin gör avslutningsvis följande i detta sammanhang symptomatiska omdöme om sin yngre kollegas gesällprov: "Tillsammantaget framstår Källströms avhandling som en god prestation. Källström har dokumenterat en sådan skicklighet att han bör beredas tillfälle att fortsätta som forskare". Detta omdöme sammanfattar väl vad det är fråga om vid bedömningen av vetenskapliga arbeten. Det gäller att accepteras i ett forskarsamhälle eller — som för rättsvetenskapsmannens vidkommande — av ett juridiskt auditorium, som innefattar såväl forskare som praktiskt verksamma jurister.
    Ett sätt att vinna framgång i denna del innebär, utöver att man som forskare måste iaktta sociala normer inom forskarsamhället, att man använder sig av pragmatiska kriterier och att man inte går utöver allmänt accepterade uppfattningar och värderingar. Det är det sistnämnda som Hetzler syndar mot i sin bok. Hon utgår från och driver en tes som ligger

 

 

22 I bid. s. 549.

23 Ibid. s. 549.

Vad är rättsvetenskapligt? 239utanför vad som är allmän uppfattning. Hennes ståndpunkt är i stället inopportun. Det är förmodligen orsaken till att hennes vetenskapliga arbete utsätts för sådan kritik från etablerat håll inom det juridiska auditoriet, en kritik som mycket väl kunde riktas mot vilket rättsvetenskapligt arbete som helst.
    Som jag tidigare hävdat ser jag dock det som betydelsefullt att kritik äger rum. Det är nödvändigt just av det skälet att det saknas en gång för alla givna objektiva kriterier på vad som är vetenskapligt sant. Den vetenskapsteoretiska diskussionen visar med önskvärd tydlighet på att det inte är adekvat att laborera med ett sådant begrepp. För att kritik av vetenskapliga arbeten skall vara meningsfull räcker det således inte med att hävda att någon annan för en icke vetenskaplig argumentation utan att närmare specificera vad som åsyftas. Det är helt enkelt inte adekvat att hänvisa till "vetenskapliga metoder och vetenskapliga regler som har utbildats och ännu är förhärskande i den västerländska kulturkrets vi tillhör". Detta gäller i synnerligen hög grad för rättsvetenskapliga analyser. Den som vill hävda motsatsen får vara så vänlig att stå upp till bevis genom att redovisa innehållet i dessa vetenskapliga metaprinciper. Jag vill påstå att det saknas sådana annat än på ett mycket allmänt och icke förpliktande sätt.
    Jag utesluter dock inte möjligheten av att för framtiden etablera kriterier på vetenskaplighet i rättsliga analyser.24 Detta torde emellertid kräva en förändrad syn på rättens roll i samhället. Så länge som rätten inte erkänns som ett instrument för politisk och därmed auktoritativ värdefördelning, vilket jag menar är en följd av Victorins och andras redovisade syn på rätten, finns det inget behov eller intresse av att kunna kontrollera rättens användning som beslutssystem i samhället. Om rätten, som jag vill påstå idag gäller, har till funktion att vid varje tidpunkt befästa rådande sociala och ekonomiska förhållanden, krävs det inga vetenskapliga kriterier eller bedömningsnormer för vad som är rätt eller fel. Det finns då endast ett intresse för pragmatiska faktorer. Vad som är rätt eller fel visar sig i praktiken och kan följaktligen endast bedömas av praktiker.
    De beslut domstolar och myndigheter fattar med stöd av rätten kan i detta perspektiv inte underkastas någon prövning av rättsvetenskaplig karaktär. Det är denna insikt som är Hetzlers utgångspunkt. Hon har därför en annan vetenskaplig inriktning. Trots det kritiseras hon för att ha brutit mot rättsvetenskapliga principer. Dessa principer måste då ligga utanför vetenskapen själv. Det Hetzler främst tycks ha brutit mot är den uppfattning om ett visst förhållande — intagning för sluten psykiatrisk vård — som är den förhärskande, inte minst hos den som varit med och skrivit lagen. Den omständigheten, att Nordenson känner sig främmande inför den bild av lagens faktiska funktion som Hetzler målar upp, förtar inte den eventuella vetenskapliga halten vare sig i hennes undersökning eller i hennes undersökningsresultat.

Håkan Hydén

 

 

 

24 Försök finns i denna riktning inte minst i Finland. Som två intressanta exempel med skilda utgångspunkter kan nämnas Aarnio, A., Kan ett påstående om en rättsregels innehåll vara riktigt?, som ingår i Uppsalaskolan och efteråt, Uppsala 1978, och Eriksson, L. D., Utkast till en marxistisk jurisprudens, Retfærd 1979 häfte 11, s. 40 ff.