NILS EILSCHOU HOLM. En sag for Menneskerettighedsdomstolen. Köpenhamn 1980. Juristforbundets Forlag. 180 s. Dkr. 112,50.

 

Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som varit folkrättsligt förpliktande för Sverige sedan 1954, har efterhand tilldragit sig ökat intresse även i Sverige. Här kan

 

13 Borås TR:s dom den 24/3 1976 (DB 272).

28 Gustaf Petrénhänvisas till SvJT 1979 s. 14—42 och även till den i april 1980 av advokatsamfundet anordnade konferensen rörande konventionen. Man hade eljest kunnat tro att intresset skulle något svalna sedan Sverige småningom fått ett i regeringsformen inbyggt omfattande skydd för fri- och rättigheterna. Fr. o. m. 1980 framträder 2 kap. RF i ett avslutat skick. Konventionens företräde består emellertid på en punkt och tillförsäkrar den ett fortsatt stort intresse. De svenska grundlagsstiftarna har nämligen noggrant tillsett att invånarna i Sverige icke skall fa någon självständig rätt att få påstådda överträdelser av det svenska grundlagsskyddet rättsligen prövade. Vårt rättighetssystem har karaktären av främst förhållningsregler till de lagstiftande politikerna. Medborgarna får i första hand hoppas att politikerna följer dem. Genom att Sverige erkänt den individuella klagorätten enligt Europarådskonventionen har emellertid var och en som anser sig kränkt i någon enligt konventionen tillförsäkrad rätt fått möjlighet att direkt vända sig till Europarådskommissionen med sina klagomål.
    Mot denna bakgrund erbjuder Eilschou Holms här anmälda arbete mycket av intresse även för en svensk. Boken handlar om det danska målet om föräldrarätten och sexualupplysningen i skolan, vilket avdömdes av Europarådsdomstolen 1976. Fråga var om tillämpning av den också i Sverige ofta citerade föreskriften i art. 2 av tilläggsprotokoll 1 till Europarådskonventionenom att staten skall respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och en undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Danmark befanns i den slutliga domen icke ha kränkt denna bestämmelse genom sina stadganden om sexualundervisning i skolan. Målet belyser inte endast artikeln i tilläggsprotokollet utan överhuvud konventionens praktiska tillämpning.
    Eilschou Holm har lyckats med sin uppgift att på en gång presentera Europarådskonventionens system i allmänhet och skildra målet som väckte stor uppmärksamhet i Danmark. Man skulle vilja säga på ett lysande sätt! Författaren har också bäst tänkbara förutsättningar. Han är en skolad vetenskapsman med en avhandling om centrala förvaltningsprocessuella frågor bakom sig och har från långvarig tjänst i justitieministeriet, där han nyligen befordrats till avdelningschef, rik praktisk erfarenhet. Tillika är han Danmarks medlem i Europarådets steering committee för människorättsfrågor. Arbetet präglas därför av en gedigen sakkunskap och innehåller dessutom ett otal referenser till rättsfall och litteratur på olika håll för den som vill fördjupa sig i någon viss aspekt av ämnet.
    I åtta kapitel behandlas först mera allmänt konventionssystemets uppbyggnad och handläggningsordningen för enskilda klagomål. Därefter tas bakgrunden till den danska saken upp och dennas behandling hos Europarådskommissionen och i Europarådsdomstolen. Avslutningsvis avhandlas frågan om Europarådskonventionens ställning i förhållande till dansk rätt. Mycket av det som sägs om Danmark har också sin giltighet för svensk del, vilket gör att såväl de allmänna delarna som de som mera speciellt rör Danmark och själva saken har ett direkt intresse även för svenska läsare.
    Några frågor där Sverige är mera direkt berört skall här antydas. Utgångspunkten är att Danmark liksom Sverige tillämpar det dualistiska systemet för folkrättsreception, dvs. internationella överenskommelser blir inte, i och med att de förpliktar Sverige, också del av intern svensk rätt. Från denna utgångspunkt har man i svensk rättspraxis avböjt att överhuvud tillämpa Europa-

Anm. av N. E. Holm: Mennskerettighedsdomstolen 29ådskonventionens skyddsregler inom statligt. Eilschou Holm pekar på att, delvis efter brittiskt mönster, den uppfattningen vunnit terräng i Danmark som säger att, i alla fall då en myndighet har frihet att lägga en skönsmässig bedömning till grund för ett avgörande, den är pliktig att göra bruk av sitt fria skön på sådant sätt att landets folkrättsliga åtaganden blir fullgjorda. Denna princip leder en bit bort från en stel dualistisk linje hän mot ett i andra länder vanligt monistiskt tänkesätt. Författaren pekar på denna nya menings betydelse för danskt vidkommande. Något hinder att låta den vinna tillämpning även i vårt eget rättssystem — eljest rätt immunt mot påverkan utifrån — kan inte anses föreligga.
    Art. 2 tilläggsprotokollet till konventionen har tidigare haft betydelse för svensk del. Den enda verkliga framgång någon svensk klagande haft under alla de år Europarådskonventionen gällt för Sverige har just gällt tillämpningen av denna artikel. Här avses Hardt/Karnell-målet, som förde till att svenska regeringen fann sig böra tillåta att föräldrar fick befrielse för sina barn från grundskolans religionskunskap, om motsvarande undervisning ordnades enskilt på annat sätt. Europarådsdomstolen gjorde i det danska målet intressanta uttalanden om en stats skyldighet att tillåta alternativa skolmöjligheter. Danmark friades av domstolen bl. a. på grund av att den danska sexualundervisningen inte kunde uppfattas som ett försök till indoktrinering till förmån för ett bestämt livsmönster i sexuellt hänseende. Spörsmålet om gränsen förskolans indoktrinerande aktiviteter är centralt i den svenska debatten kring åsiktsbildningens frihet.
    Allra störst intresse tilldrar sig kanske ur svensk synpunkt författarens synpunkter i bokens sista kapitel om Europarådskonventionens införlivande med inhemsk rätt i stater med dualistisk folkrättsreception. Britterna, som liksom de nordiska länderna tillämpar den dualistiska ordningen, är i färd med att vidta åtgärder i denna riktning. Eilschou Holm förordar ett försiktigt utredningsarbete i samma riktning för Danmarks del. Riktigt anmärker han att frågan synes sakna aktualitet i Sverige, något som är till hinders för en eljest naturlig samnordisk behandling av frågan. Med rätta påpekar författaren vikten av att konventionens standardkrav iakttages direkt i den löpande förvaltningen och det dagliga dömandet i stället för bara som en i praktiken ytterst ineffektiv hotelsemöjlighet långt i efterhand sedan angelägenheten i fråga redan är överspelad där. Jag tycker det finns all anledning att ta fasta på tanken på en nordisk utredning av frågan om Europarådskonventionens införlivande med intern rätt i de nordiska länderna, en sak som skulle ligga väl till för Nordiska rådet, som just påyrkat bättre information i rättighetsfrågorna i sin rekommendation nr 18/1980.
    Den här anmälda boken kompletterar på ett utmärkt sätt vårt svenska standardarbete på området: Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, från 1975. Det är att vänta att rättighetsfrågorna, som hittills fört en mycket undanskymd tillvaro i svensk juridik, successivt kommer att öka i vikt. Vi bör därför glädja oss åt att ha fått ett så gott tillskott till den nordiska litteraturen på området.

Gustaf Petrén